Jag måste bara dela med mig dessa intervjuer fullpackade med humor.

Ni måste läsa Fredrik Strages introduktion och sedan klicka på intervjuerna med Gaahl:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2964&a=685865


Nyligen släpptes den första black metal-komedin, "Legalize murder". Den var inte ett dugg rolig, av den enkla anledningen att det är hopplöst att parodiera något som redan är en parodi på sig självt. Den totala distanslösheten är ju ofta det som gör hårdrock underhållande. Plojbandet Spinal Tap blir exempelvis aldrig lika kul som de gravallvarliga barbarerna i Manowar. Och ingen manusförfattare i världen skulle kunna komma på lika absurda artistnamn som originalmedlemmarna hade i Gorgoroth. När det norska black metal-bandet bildades hette sångaren Hat, gitarristen Infernus och trummisen Goatpervertor.

Hat ersattes efter några år av Pest, som i sin tur lämnade över micken till Gaahl. Han heter egentligen Kristian (jobbigt förnamn om man är satanist) Espedal och förespråkar en sorts Nietzscheansk, ockult övermänniskofilosofi. Han föraktar fans som lyssnar på Gorgoroth eftersom de gillar musiken. Det viktiga är det sataniska budskapet.

2005 intervjuades Gaahl i dokumentären "Heavy metal: A headbanger's journey". I ett redan klassiskt klipp uttrycker han sitt stöd för kyrkbränningarna i början av nittiotalet. Gaahl framstår som mycket ondskefull, vilket är målet för de flesta black metal-musiker, men den inledande tystnaden - när han fått en fråga om vad som inspirerar honom - är humor i sin renaste form.

Lika bisarr är Gaahl-intervjun i dokumentären "True Norwegian black metal" som producenten Peter Beste och journalisten Ivar Berglin gjorde åt Vice Magazine. I den släpar Gaahl upp filmteamet på ett fjäll. Journalisterna fryser, svär och klagar medan Gaahl kämpar på mot toppen som en sann übermensch. "Blir det någonsin ensamt att vara en av få personer som tillhör eliten?" undrar journalisterna. Då blir Gaahl sur och gör en ondskefull konstpaus.

"Han sitter helt tyst och blickstilla i en evighet och bara... ja, hatar", mejlar Daniel Josefsson på metaltidningen Close-Up. "Man tror att Youtube hängt sig. Otroligt komiskt, samtidigt som det är så SJUKT mycket black metal att man bara ryser."

Vill man läsa skruvade, spektakulära intervjuer är det Close-up som presterar överlägset bäst.

Hahahaha!

Var ju bara tvungen att spana in filmen om True Norwegian Black Metal! Jösses vilka lirare. Undrar varför just Norge har så många satanistmetallare?

Fast jag måste nog göra en KS här och fnissa högljutt åt den amerikanske reportern som inte kan gå uppför ett berg. Visst är det jobbigt och jävligt (har själv varit i fjällen och knatat, 98, sommaren det regnade hela tiden om ni minns?) men att börja jämra sej som ett litet barn.... hihihihi!
Och att hans farföräldrar traskade upp dit för att bygga sin koja? Oslagbart!

Här har ni Gaahl

Göra en KS!?

Jag skrattade så jag grät.

Ahhh...

En prestation av reportrarna att inte peta honom i ögat eller börja skratta.


Finns en (rolig/elak?) anekdot häri också som belyser dessa fantastiska humorister:


När jag var 18 gick jag på ett sånt därna arbetsprojekt, Datalyftet, och var väl lite sisådär laddad inför hela upplevelsen (på den tiden fick vi "lära oss" Windows 3.1 eller hur det var... Har för mig att det var 98 som gällde ute i verkliga livet iaf, så hela kursen var poänglös på två nivåer).

Följaktligen så sket jag i det hela. Gick dit, skrev in mig (ofta berusad eller stenad - mycket grunge, punk, fuck society o.s.v.) och gick upp på bibblan och gjorde något vettigt istället. När jag var klar för dagen gick jag bara ner och skrev ut mig yadayada...

Nu föll det sig så, att tydligen såg jag ut och betedde mig som en svart-rockare för en (sån) tjej där på kursen la märke till mig. Mina kläder var ju mycket gamla hårdrocks t-skjöörtar och annat som hade hängt kvar från den perioden och skinnpaj hade jag fiskat upp på en second-hand också. Långt hår me (tror det var lila eller grönt)... Tänkte ju inte så långt som att jag gjorde ett statement...

Den här tjejen tindrade följaktligen så varje gång jag stövlade in där och skrev upp mig och förklarade för kursledarna att det var en jävla skitkurs och att det i övrigt bara var att gilla läget (oj, så hård jag var på den tiden). Hon hade även vågat sig upp på bibblan där någon gång och sett att jag satt och läste "tunga" böcker av Kant och Kirkegaard och andra deprimerande människor (jag formligen sög i mig sånt under min destruktiva fas). Vi talade lite och kom bra överens och så...

Iaf...

Träffade henne ute på krogen en kväll och styrkt av alkoholen (?) började hon genast ragga på mig. Trots att hon var jävligt irriterande, klängig och tjej-flörtig (satte sig i mitt knä, pillade i mitt hår o.s.v.) så... varför inte liksom? Hur många kvinnor är det som inte irriterande och klängiga vid första anblick? Hon verkade ju snäll iaf...

Och här någonstans droppade hon BOMBEN som avgjorde mitt öde...

- Gillar du svart-metall?

- Jag gillar allt som är bra... (det gör jag ju)

Med ens blev hon skitkall.

Började göra dumma saker som att suga på sugröret och fråga än mer idiotiska grejer som om jag gillade vad jag såg och slikt. På ett hånfullt, elakt sätt liksom. Talade verkligen ner till mig.

Så där satt jag och funderade över hur jag kunde ha sån otur över att bli fast med ett headcase samtidigt som hon körde sin uberstil (och det var verkligen en variation på Gaahls mörka tystnad i all sin prakt). Och samtidigt som jag försökte vara snäll mot henne och hyfsat artig (menar...) så var det ju uppenbart att hon pissade på mig... Jag menar, jag LIDEEEER. Oh, vad elak hon är... Essshhh. Hon sa inte uttryckligen "Aja, du duger iaf att knulla din tanklösa undermänniska..." men i princip allt utom just det.

Men plötsligt - ett ljus i tunneln.

In kommer kurskamraten Andreas och hon lyser genast upp (Andreas = också en metallare of sorts. Gillar inte mig och svarar inte på tilltal när man försöker vara trevlig).

Ett berusat:

- Heeejj...

... och en kram ovanpå det.

Tillbaks till att pissa på mig...


Och här kläcker jag min PLAN. Och den är demonisk. Och väldigt passande...


Jag ursäktar mig till svaret av en sarkasm och säger att jag måste gå på toaletten. Hugger tag i Andreas och börjar pumpa hans huvud full med skit.

- Är du helt borta eller? Ser du inte att hon vill ha dig?

- *attention (äntligen!)* Nääeee??

- Jag garanterar dig mannen. Gå fram och kyss henne och hon är din. Säg inte något, gå bara fram och greppa tag i huvudet på henne och kyss henne som en man. Visa vem som bestämmer. Hon kommer falla direkt.

Motiverar honom ett tag och våran hardrocker tar sig till sist mod... går fram... och slätar av henne som hon aldrig blivit avslätad förut...

Liksom - bara sätter händerna bakom nacken på henne och *SLÄTA*. Hon blir alldeles spak. Som en liten kissekatt. Purr, purr...

Det var vackert. En grymt oanad potential utan dess like. Och våran svart-rockartjej, ja... hon behövde verkligen det där eller något, för hon skiner.

Här glider jag upp... Tittar på henne med en besviken min... Slår ut med händerna och höjer på axlarna som för att säga: "Heh... Antar att den bäste mannen vann..."

Hon höjer (bokstavligen talat) näsan i vädret och tittar på mig precis som att hon just svalt en fågel...

Man kan liksom verkligen se hur hon har triumferat dubbelt upp...

Jag glider därifrån, full i fan över min diaboliska läggning och helt tillfreds med min variant på ONDSKAN...


~Två år senare.

Jag hittar en bild i den lokala blaskan på vår kära rockers med ett stycke bäbis iförda bröllopskläder (och självklart hade hon svart klänning).


Om DET inte är ironi...

Och det var för den slutklämmen jag struntade i att ta en sista gratis kaffe innan jag lämnade jobbet.

sssssm skrev:Och det var för den slutklämmen jag struntade i att ta en sista gratis kaffe innan jag lämnade jobbet.

*trumvirvel*

Låt mig gissa...

Var faktiskt och kollade på Gorgoroth när de spelade i Köpenhamn i torsdags. Hade då bara sett intervjun i A Headbanger's Journey... Men efter att ha sett honom både bland publiken under förbanden och på scen, så kan jag intyga att han inte gjorde nåt som talade mot hans image/personlighet... Tydligen har han suttit inne ett par omgångar också, stod det på Wikipedia.

Men är lite kluven kring hur man ska hantera folk som honom. Kan man bara avfärda hans beteende som image och att det är rolig ironi ur betraktares synpunkt, eller har han helt enkelt bara en personlighet som är sån?

Vad var det som åsyftades med "metal-komedin, Legalize murder" förresten?