Senaste årens problem med utmattningsdepression, psykiskt sammanbrott och sedan en ADD diagnos har fått mig att börja analysera mig själv. Efter som en del av min depression bygger på en känsla av ensamhet men att jag tenderar att isolera mig och att jag trots att jag på ytan uppfattas som social och pratsam har jag problem att släppa folk in på livet. Jag har ingen känsla för att tjejer eller killar för den delen är intresserade även om det enligt mina kvinnliga vänner är uppenbart. Skulle jag bli intresserad av någon har jag en förmåga att över analysera situationen och det slutar med att jag har många kvinnliga vänner men aldrig lyckats skaffa ett förhållande.

Jag har alltid haft sömn svårigheter och sovit lite. Svårt att få ihop dagliga rutiner och är extrem tidsoptimist. Dessutom har jag insett att min varseblivning är annorlunda, mitt observation område är större än vanligt folk men detta trodde jag berodde på ADHD/ADD men efter en händelse i somras då jag insåg att min granne som åxå är diagnostiserad med ADHD inte såg mer än en liten metallampull på den steniga vägen när vi gick i en folksamling medan jag såg 20-30 st mellan fötterna på folk. Detta plus en massa andra reflektioner fick mig att läsa om Aspie och även göra alla test jag hittat på nätet. Samtliga har visat tydliga tecken på en Aspie diagnos.

Så frågan är hur jag går vidare för att utröna om så är fallet? För jag vet ju hur jäkla svårt att få hjälp innom psykiatrin. Kanske inte skulle göra någon praktisk skillnad men jag skulle få tyst på funderingarna som maler på i hjärnan och en förklaring varför jag känner sådant obehag av tanken på att släppa någon för nära men samtidigt saknar närhet och intimitet..