Hej, Aspergerforum!

Jag har under en tid kollat runt lite här på forumet och bara läst olika trådar samt funderat mycket på mitt eget liv. Kände att det var dags att bli medlem och ställa lite frågor. Jag hoppas det är okay.

Jag har ingen officiell diagnos men jag har i princip bestämt mig för att be om en utredning. Inte säker på hur jag ska gå till väga, men det löser sig. Jag är dock rädd. Jag är jätterädd för att psykologerna och de som eventuellt utreder mig inte ska tro mig eller förstå mig. Jag är rädd att de ska tro att jag inbillar mig och att alla mina problem (som jag för övrigt skrivit ner i en lista) inte alls är "problem" som uppstår i samband med Asperger. Jag har under en tid identifierat mig med Asperger och jag tror att jag har det (för det mesta tror jag det i alla fall), men är rädd för att jag ska ha fel.

Eller tänk om jag har rätt men jag får fel diagnos. Jag har nämligen hört att det är mycket svårare att se AS hos tjejer/kvinnor. Jag är även orolig för att de ska tro att jag är för "högfungerande/välfungerande" för att få en diagnos. Jag tror säkert att jag har en mildare form av AS men jag känner mig inte direkt välfungerande. Jag har jättesvårt för att träffa nytt folk, jag orkar inte jobba lika mycket som andra, jag känner mig inte förstådd och jag känner inte alltid att jag förstår andra.

Vet inte riktigt vad jag vill få ut av detta. Jag tror jag helt enkelt undrar om jag borde vara rädd? Får folk ofta en felaktig diagnos? Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vill kunna förstå och jag vill kunna acceptera mig själv! Någon som gått igenom något liknande? Tips?

Neutrino

EDIT: Alla de AS-drag jag har har inte varit med mig sedan barndomen. Vissa drag har funnits hela mitt liv, men de flesta har utvecklats under sen tonår/tidigt vuxenliv. Mest sedan dess att jag flyttade hemifrån. Är det normalt?

Moderator: Kompletterade rubriken.

Vad är det du vill uppnå med en diagnos?
Många med asperger verkar vara som andra, men så är det inte riktigt. Och många har svårt att se vad det rör sig om.

plåtmonster skrev:Vad är det du vill uppnå med en diagnos?
Många med asperger verkar vara som andra, men så är det inte riktigt. Och många har svårt att se vad det rör sig om.

Anledningen till att jag vill ha en diagnos är framförallt för att må bra. För att må bra behöver jag kunna acceptera mig själv. Jag har accepterat att något är "fel" på mig, men eftersom jag inte vet vad det är så går jag och grubblar på det hela tiden vilket inte är jättenyttigt för mig. Jag vill även kunna lära mig mer om mig själv samt lära mig hur jag ska kunna hantera vissa situationer osv.

Bra orsak! Hoppas du hittar lugnet

Neutrino skrev:Eller tänk om jag har rätt men jag får fel diagnos. Jag har nämligen hört att det är mycket svårare att se AS hos tjejer/kvinnor.

Detta har jag också hört talas om. Är det någon som vet varför det är svårare att sätta diagnos på kvinnor?

Jag kör spikmatta när jag vill dra endorfiner igång. Kan rekommendera hjärtligt.
Skriver det här bara som tips i fall nerverna håller på att komma på ytan.

Bar rygg, timer on 20 min & ljudbok. Värd att prova. Funkar för mig iaf.

Jag blir som en ny människa

Neutrino skrev:

Neutrino skrev:Eller tänk om jag har rätt men jag får fel diagnos. Jag har nämligen hört att det är mycket svårare att se AS hos tjejer/kvinnor.

Detta har jag också hört talas om. Är det någon som vet varför det är svårare att sätta diagnos på kvinnor?

Det är så att de flesta studier gjorts på män/pojkar. Många flickor har dessutom oftare vanliga intressen fast något starkare.
Generellt sätt bland alla människor så är kvinnor någon bättre på det sociala planet och jag gissar på att det är lite så bland aspregerkvinnor också.


Känner igen mig i TS speciellt om de kom till att tro på mig under utredningen, nu vet jag att de tror på mig och det känns bra.

Neutrino skrev:Får folk ofta en felaktig diagnos?

Ofta får kvinnor fel, en del har en hel samling av diagnoser innan de får aspergers-diagnos. Läste någonstans att många får bipolär-diagnoser istället.

Choklad skrev:Ofta får kvinnor fel, en del har en hel samling av diagnoser innan de får aspergers-diagnos. Läste någonstans att många får bipolär-diagnoser istället.

Det låter ju inte så lovande

Red and green skrev:Jag kör spikmatta när jag vill dra endorfiner igång. Kan rekommendera hjärtligt.
Skriver det här bara som tips i fall nerverna håller på att komma på ytan.

Bar rygg, timer on 20 min & ljudbok. Värd att prova. Funkar för mig iaf.

Jag blir som en ny människa

gaddamn ja! Jag håller med. 20 min på mattan så är jag groggy och härlig!

Neutrino skrev:

Choklad skrev:Ofta får kvinnor fel, en del har en hel samling av diagnoser innan de får aspergers-diagnos. Läste någonstans att många får bipolär-diagnoser istället.

Det låter ju inte så lovande

Jag tror det kommer bli bättre med det och jag hoppas att lite fler studier på kvinnor kan göras i framtiden. Du har ju nu tankarna på att du kan ha aspergers som du kan framföra. Många kommer nog bara till psyk och säger att de är deprimerade helt enkelt och det är lite svårare. Berätta för dem vad du har läst och vad du känner igen dig i så tror jag inte du ska ha några problem. När du väl är under utredning då släpper nog en del av oron också.

Jag är fortfarande orolig, min största rädsla just nu är att de ska säga att jag inte har något och därmed är helt utom hjälp för mina problem.

Neutrino skrev:EDIT: Alla de AS-drag jag har har inte varit med mig sedan barndomen. Vissa drag har funnits hela mitt liv, men de flesta har utvecklats under sen tonår/tidigt vuxenliv. Mest sedan dess att jag flyttade hemifrån. Är det normalt?

Alla människor ändras under livet det är fullt normalt för både aspergare och neurotyper. Jag kan komma på vissa drag som funnits när jag varit liten som försvunnit mer eller mindre och vissa som uppkommit lite senare.

Neutrino, jag var i ungefär samma sits och bar på exakt samma oro som du för bara en månad sedan. Jag kan ju inte svara för hur det är där du bor, men min rädsla visade sig i alla fall vara helt obefogad.

Teamet som utredde mig var otroligt respektfulla och lyhörda. Jag tror att jag innerst inne var beredd på att behöva "överbevisa" dem och hade förberett mig noga, bland annat genom att skriva ned mina tankar. Jag tog också mod till mig och berättade om min rädsla och mina tvivel vid första besöket.

Nu blev det inte jag som överbevisade dem. I stället var det de som överbevisade mig De invändningar som jag förväntade mig visade sig inte utgöra några "motbevis", utan i vissa fall tvärtom - typiska men kanske inte så allmänt kända symtom vid AS.

Att kvinnor/flickor missas eller feldiagnostiseras beror på att diagnoskriterierna är framtagna utifrån mäns/pojkars symtombild. Det verkar åtminstone professionella utredare vara medvetna om. Mycket har hänt inom området bara de senaste åren, fick jag veta av psykologen på utredningsteamet.

Att alla tecken inte har varit uppenbara sedan du var liten är inte heller så konstigt. Jag läste om det där så sent som idag. Ska se om jag kan rota fram texten och återge en del. Den blev en liten aha-upplevelse för mig i alla fall. Återkommer!

Choklad skrev:Jag tror det kommer bli bättre med det och jag hoppas att lite fler studier på kvinnor kan göras i framtiden. Du har ju nu tankarna på att du kan ha aspergers som du kan framföra. Många kommer nog bara till psyk och säger att de är deprimerade helt enkelt och det är lite svårare. Berätta för dem vad du har läst och vad du känner igen dig i så tror jag inte du ska ha några problem. När du väl är under utredning då släpper nog en del av oron också. Jag är fortfarande orolig, min största rädsla just nu är att de ska säga att jag inte har något och därmed är helt utom hjälp för mina problem.

Åh, det är jag också rädd för. Jag har känt igen mig väl i AS och har nästan övertygat mig själv om att jag har det. Men tänk om de säger att jag inte har AS, då är jag tillbaka på ruta ett. Då kommer jag fortsätta att känna mig som en utomjording.

Choklad skrev:Alla människor ändras under livet det är fullt normalt för både aspergare och neurotyper. Jag kan komma på vissa drag som funnits när jag varit liten som försvunnit mer eller mindre och vissa som uppkommit lite senare.

Jag är helt övertygad att jag visar många AS drag nuförtiden men jag är osäker på barndomen. Jag tror inte några av de drag jag hade som liten försvunnit (förutom att jag inte sitter och gungar i sidled längre), men många har uppkommit på senare tid som sagt.

Vilse skrev:Neutrino, jag var i ungefär samma sits och bar på exakt samma oro som du för bara en månad sedan. Jag kan ju inte svara för hur det är där du bor, men min rädsla visade sig i alla fall vara helt obefogad.

Teamet som utredde mig var otroligt respektfulla och lyhörda. Jag tror att jag innerst inne var beredd på att behöva "överbevisa" dem och hade förberett mig noga, bland annat genom att skriva ned mina tankar. Jag tog också mod till mig och berättade om min rädsla och mina tvivel vid första besöket.

Nu blev det inte jag som överbevisade dem. I stället var det de som överbevisade mig De invändningar som jag förväntade mig visade sig inte utgöra några "motbevis", utan i vissa fall tvärtom - typiska men kanske inte så allmänt kända symtom vid AS.

Att kvinnor/flickor missas eller feldiagnostiseras beror på att diagnoskriterierna är framtagna utifrån mäns/pojkars symtombild. Det verkar åtminstone professionella utredare vara medvetna om. Mycket har hänt inom området bara de senaste åren, fick jag veta av psykologen på utredningsteamet.

Att alla tecken inte har varit uppenbara sedan du var liten är inte heller så konstigt. Jag läste om det där så sent som idag. Ska se om jag kan rota fram texten och återge en del. Den blev en liten aha-upplevelse för mig i alla fall. Återkommer!

Det låter som att din utredning var bra! Skönt att du inte behövde övertyga dem och skönt att du blev förstådd

Du får jättegärna posta den där texten du skrev om. Om du hittar den vill säga. Jag sitter just nu och läser Tony Attwood's A Complete Guide To Asperger's Syndrome och läser just nu om hur man identifierar AS hos barn. Jag känner inte igen mig. Det skrämmer mig lite. Vet inte om det är förståeligt, men så ligger det till i alla fall. Jag vill inte tillbaka till ruta ett.

Neutrino skrev:Det låter som att din utredning var bra! Skönt att du inte behövde övertyga dem och skönt att du blev förstådd

Ja, utredningen blev både bra, intressant och lärorik. Ändå har jag inte helt släppt mina farhågor. Jag har formellt inte har fått diagnosen än, men om jag inte missförstod samtliga utredare å det grövsta kommer jag att få den på måndag när jag ska tillbaka för återkopplingssamtal. Under utredningen var de också hela tiden öppna med hur de resonerade och jag fick se mina testresultat och så, så jag tror mig ha ett hum om utfallet. Men vågar ändå inte lita på det.

Använde precis som du uttrycket "tillbaka på ruta ett" men min omgivningen verkade inte alls förstå allvaret i det. För mig skulle det bli en mardröm, kanske rent av nådastöten.

Neutrino skrev:Du får jättegärna posta den där texten du skrev om. Om du hittar den vill säga. Jag sitter just nu och läser Tony Attwood's A Complete Guide To Asperger's Syndrome och läser just nu om hur man identifierar AS hos barn. Jag känner inte igen mig. Det skrämmer mig lite. Vet inte om det är förståeligt, men så ligger det till i alla fall. Jag vill inte tillbaka till ruta ett.

Haha, det är den boken jag läser! Kände inte heller igen mig i avsnitten om barn och allt det där, men lite senare i samma kapitel skriver han bland annat såhär:

När ett barn bli tonåring förändras de sociala och kunskapsmässiga kraven och blir mer komplexa och omvärlden förväntar sig att barnet ska bli alltmer självständigt och få ökat självförtroende. Under de tidiga skolåren innebär den sociala leken mer aktivitet än samtal, vänskapsrelationer är flyktiga och de sociala spelen styrs av ganska enkla regler. Under tonåren utgår vänskapsrelationerna mer från komplicerade interpersonella behov än från praktiska behov, en vän är någon man anförtror sig åt snarare än någon man spelar fotboll med.

...och lite senare:

Jag har lagt märke till att tecknen på Aspergers syndrom blir mer uppenbara under stress och förändring och tonårstiden präglas av stora förändringar i fråga om förväntningar och förutsättningar. Barnet kan ha fungerat relativt väl före tonåren, men förändringar i fråga om vänskapsrelationer, kroppsliga förändringar eller förändringar i skolan kan slunga barnet in i en kris vilket gör att man upptäcker Aspergers syndrom hos ett barn som tidigare anpassat sig väl.

Vet inte om det här rätade ut några av dina frågetecken, men det säger ju en del om varför AS till synes debuterar i tonåren trots att det har funnits med i bilden i många år.

Apropå att vara "för" välanpassad: Har du läst boken Innanförskap av Gunilla Brattberg? Den tycker jag ger en bra bild av hur en människa med AS kan dölja och kompensera för sina svårigheter så till den grad att ingen har en susning om alla svårigheter och allt lidande. Jag läste den före min egen utredning och fann en viss lättnad och tröst i hennes ord.

Vilse skrev:Använde precis som du uttrycket "tillbaka på ruta ett" men min omgivningen verkade inte alls förstå allvaret i det. För mig skulle det bli en mardröm, kanske rent av nådastöten.

Ja, omgivningen förstår inte alltid allvaret. I mitt fall förstår inte ens mina föräldrar. Mina föräldrar tror inte att jag har AS. Fast de vet inte mycket om mig eftersom jag alltid varit en mästare på att hålla allt inombords. Hade dina föräldrar sett AS drag hos dig när du var liten förresten?

Vilse skrev:Apropå att vara "för" välanpassad: Har du läst boken Innanförskap av Gunilla Brattberg? Den tycker jag ger en bra bild av hur en människa med AS kan dölja och kompensera för sina svårigheter så till den grad att ingen har en susning om alla svårigheter och allt lidande. Jag läste den före min egen utredning och fann en viss lättnad och tröst i hennes ord.

Jag har inte läst den boken, nej. Du rekommenderar den alltså?

Neutrino skrev:

Vilse skrev:Använde precis som du uttrycket "tillbaka på ruta ett" men min omgivningen verkade inte alls förstå allvaret i det. För mig skulle det bli en mardröm, kanske rent av nådastöten.

Ja, omgivningen förstår inte alltid allvaret. I mitt fall förstår inte ens mina föräldrar. Mina föräldrar tror inte att jag har AS. Fast de vet inte mycket om mig eftersom jag alltid varit en mästare på att hålla allt inombords. Hade dina föräldrar sett AS drag hos dig när du var liten förresten?

Jag har också varit en hejare på att hålla saker för mig själv. Var därför särskilt orolig inför anhörigintervjun som ingick i utredningen, trodde att AS-spåret skulle kallna direkt när mina föräldrar kom till tals. Men så blev det inte. De hade hunnit läsa på lite och kunde med facit i hand minnas och återberätta saker från min uppväxt som bekräftade teorin om AS. Inget var extraordinärt, varje enskilt tecken skulle kunna förklaras med annat (till exempel trodde mina föräldrar att jag drog mig undan på dagis för att jag hörde dåligt, vilket jag visserligen gjorde, men det var inte därför jag ville leka ensam), men tillsammans pekade det mesta ändå i samma riktning. Det blir lite svamligt, det här, jag har ludd i huvudet i kväll. Du får gärna fråga om jag uttrycker mig oklart!

Neutrino skrev:

Vilse skrev:Apropå att vara "för" välanpassad: Har du läst boken Innanförskap av Gunilla Brattberg? Den tycker jag ger en bra bild av hur en människa med AS kan dölja och kompensera för sina svårigheter så till den grad att ingen har en susning om alla svårigheter och allt lidande. Jag läste den före min egen utredning och fann en viss lättnad och tröst i hennes ord.

Jag har inte läst den boken, nej. Du rekommenderar den alltså?

Ja, särskilt med tanke på det du skriver om att vara "välanpassad", rädd att inte bli trodd och så vidare. Dessutom är den väldigt lättläst, till skillnad från kompletta guider och liknande.

Jag tycker inte du uttrycker dig oklart. Förstår vad du menar. Jag tror lite som du trodde; att AS-spåret kommer kallna direkt när mina föräldrar intervjuas i utredningen (om jag ens lyckas fixa en utredning). Det mina föräldrar berättat för mig om min barndom är att jag alltid höll in mina känslor och inte visade dem för någon. Jag var väldigt rädd för saker (till exempel vatten och insekter). Jag läste, ritade eller byggde mest med lego. Jag lärde mig prata och läsa jättetidigt, men gick sent. Sådana saker. Sen kommer jag ju ihåg mycket mer. Saker jag höll för mig själv.

Hur var dina föräldrar med att du ville ha en diagnos? Stöttade de dig? Tyckte de att det var en bra idé?

Neutrino skrev:Det mina föräldrar berättat för mig om min barndom är att jag alltid höll in mina känslor och inte visade dem för någon. Jag var väldigt rädd för saker (till exempel vatten och insekter). Jag läste, ritade eller byggde mest med lego. Jag lärde mig prata och läsa jättetidigt, men gick sent. Sådana saker.

Intressant. Det kan mycket väl vara tidiga tecken. Både tendensen att hålla inne med saker och dina intressen. Under min utredning fick jag berätta vad jag gillade att göra som barn och de frågade särskilt om "pyssliga" sysslor, som lego, pussel, att rita och så vidare, vilket tydligen är typiskt.

Jag var precis som du tidig med att prata och läsa och blev en bokmal av sällan skådat slag. Enligt mina föräldrar blev jag också otroligt illa berörd/rädd om någon höjde rösten och tog åt mig personligen även när tillsägelsen gällde någon annan. Jag sa aldrig ifrån om någon var "dum" mot mig, blev bara förtvivlad och drog mig undan. Dessutom var jag jätterädd för hundar. Inte för att jag vet om det har med saken att göra, men jag tänkte på det när du skrev om dina rädslor.

Mina föräldrar har varit helt och hållet stöttande. De var väl i och för sig skeptiska till en början, vilket jag kan förstå. De hade samma stereotypa bild av autism/Aspergers som jag hade. Tror att den avgörande polletten trillade ned när de hörde ett radioinslag som jag tipsade dem om. Nu försöker de att förstå och ta reda på så mycket som möjligt och ju mer de lär sig, desto mer klarnar bilden för dem. De har ju också sett hur dåligt jag har mått, i synnerhet de senaste åren, och tycker nog att det är skönt att få en förklaring.

Du skriver att dina föräldrar inte vet så mycket om dig. Kanske vet de inte heller så mycket om AS? I så fall är det ju fullt begripligt om de inte tror att du har AS. Jobbigt för dig att bli ifrågasatt av dem?

Om du är nyfiken på radioinslaget som hjälpte både mig och mina föräldrar lite på traven hittar du det här:

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=2273685

... och tillhörande artikel finns här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=412&artikel=3578438.

Neutrino - jag håller tummarna för dig och hoppas att du får en utredning.

Jag känner så jätteväl igen mig i så mycket av det som du och Vilse skriver. Jag hade exakt samma oro och exakt samma funderingar kring barndomen. Jag ska läsa boken Innanförskap som Vilse tipsar om ovan för det är något jag i allra högsta grad sysslar (och sysslar) med.

Vilse skrev:

Neutrino skrev:Det mina föräldrar berättat för mig om min barndom är att jag alltid höll in mina känslor och inte visade dem för någon. Jag var väldigt rädd för saker (till exempel vatten och insekter). Jag läste, ritade eller byggde mest med lego. Jag lärde mig prata och läsa jättetidigt, men gick sent. Sådana saker.

Intressant. Det kan mycket väl vara tidiga tecken. Både tendensen att hålla inne med saker och dina intressen. Under min utredning fick jag berätta vad jag gillade att göra som barn och de frågade särskilt om "pyssliga" sysslor, som lego, pussel, att rita och så vidare, vilket tydligen är typiskt.

Jag var precis som du tidig med att prata och läsa och blev en bokmal av sällan skådat slag. Enligt mina föräldrar blev jag också otroligt illa berörd/rädd om någon höjde rösten och tog åt mig personligen även när tillsägelsen gällde någon annan. Jag sa aldrig ifrån om någon var "dum" mot mig, blev bara förtvivlad och drog mig undan. Dessutom var jag jätterädd för hundar. Inte för att jag vet om det har med saken att göra, men jag tänkte på det när du skrev om dina rädslor.

Mina föräldrar har varit helt och hållet stöttande. De var väl i och för sig skeptiska till en början, vilket jag kan förstå. De hade samma stereotypa bild av autism/Aspergers som jag hade. Tror att den avgörande polletten trillade ned när de hörde ett radioinslag som jag tipsade dem om. Nu försöker de att förstå och ta reda på så mycket som möjligt och ju mer de lär sig, desto mer klarnar bilden för dem. De har ju också sett hur dåligt jag har mått, i synnerhet de senaste åren, och tycker nog att det är skönt att få en förklaring.

Du skriver att dina föräldrar inte vet så mycket om dig. Kanske vet de inte heller så mycket om AS? I så fall är det ju fullt begripligt om de inte tror att du har AS. Jobbigt för dig att bli ifrågasatt av dem?

Om du är nyfiken på radioinslaget som hjälpte både mig och mina föräldrar lite på traven hittar du det här:

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=2273685

... och tillhörande artikel finns här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=412&artikel=3578438.

Skönt att dina föräldrar stöttar dig! Måste vara skönt? Mina tror som sagt inte alls att jag har AS. Det är jobbigt när de inte förstår mig. Jag tror inte de vet så jättemycket om AS heller. Tror min mamma säkert har läst lite på Wikipedia samt hört om det inom sitt yrke lite smått (hon är sjuksköterska). I övrigt vet jag inte hur mycket de kan om det hela. Hursomhelst så vill de inte att jag ska kolla upp det. Inte för att de är elaka utan för att de tror att det inte gör något nytta. De tror inte att jag blir lyckligare av det.

Neutrino skrev:Mina tror som sagt inte alls att jag har AS. Det är jobbigt när de inte förstår mig.

Mina tror iofs att jag har någon form av autism, troligast as. Men de tror inte på någon av de andra funderingarna som psyk haft om mig. Nästan alla jag träffat på psyk tror att jag har adhd men om jag nämner det för mamma så säger hon "det har du inte". Trots att jag säger att det kanske finns en anledning till att de har de funderingarna så trycker hon bort det helt.
Misstänker att hon ser det som mindre acceptabelt med adhd.
Det är inte lätt när föräldrar inte tror på en och tror sig känna en bäst.

Har du bett om utredning än?

Det är många som fortfarande associerar ADHD med hyperaktivitet, men det är en missuppfattning, det finns andra saker i diagnosen som gör att man kan ha ADHD (eller ADD som den ibland kallas) som har med koncentrationssvårigeter att göra.

Choklad skrev:

Neutrino skrev:Mina tror som sagt inte alls att jag har AS. Det är jobbigt när de inte förstår mig.

Mina tror iofs att jag har någon form av autism, troligast as. Men de tror inte på någon av de andra funderingarna som psyk haft om mig. Nästan alla jag träffat på psyk tror att jag har adhd men om jag nämner det för mamma så säger hon "det har du inte". Trots att jag säger att det kanske finns en anledning till att de har de funderingarna så trycker hon bort det helt.
Misstänker att hon ser det som mindre acceptabelt med adhd.
Det är inte lätt när föräldrar inte tror på en och tror sig känna en bäst.

Har du bett om utredning än?

Nej, jag har inte bett om en utredning än. Jag har aldrig ens varit hos en psykolog i hela mitt liv.

Det är svårt att förhålla sig till omgivningens åsikter, särskilt om det är personer som står en relativt nära. Men - med risk för att låta snusförnuftig nu - den som känner dig bäst är ju du själv. Dina misstankar om AS är lika relevanta även om andra ifrågasätter dem.

Faktum är att de flesta verkar tro att de vet mer än de gör. Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning när autism började diskuteras. Idén kom utifrån, från en vän till mina föräldrar. Man skulle kunna tro att personalen hade åtminstone grundläggande kunskaper i ämnet, men många reagerade med förvåning. De hade uppenbarligen svårt att förstå hur jag med mina så kallade resurser skulle kunna ha en autismspektrumstörning, och flera gånger var det jag som fick förklara för dem i stället för tvärtom. Det var otroligt påfrestande.

Så om inte ens personalen inom allmänpsykiatrin förstår är det kanske inte så konstigt om anhöriga inte gör det. Det jobbigaste är inte att folk inte förstår, utan att de inte förstår att de inte förstår. Tack och lov blev det annorlunda när jag kom till neuropsykiatrin.

Jag hoppas att du vågar lita på din egen känsla och att du får en utredning, oavsett vad dina föräldrar tycker och säger.