Ni sjukskrivna (tänker i huvudsak på de långtidssjukskrivna här på forumet) som träffar på ytliga bekantskaper/gamla vänner/befinner er i situationer där ni får frågor av typen - Vad gör du nu för tiden eller Vad arbetar du som ?

Vad brukar ni svara då ? Och tycker ni det är besvärliga frågor att få ?

(Själv så brukar jag inte råka ut för detta, men när jag skulle sälja min lägenhet och köpa nytt i somras, så fick jag frågan vad jag arbetar med både av mäklaren och säljaren (som en typ av hjärndött kallprat).
Jag svarade bara kort att jag inte arbetar och fick inga följdfrågor på det, men till min förvåning så kände jag mig lite besvärad av frågorna, som lite skamkänsla som dök upp.. )

Jag brukar svara att jag är sjukskriven inte att jag har sjukersättning. Jag har en känsla utav att om jag säger att jag har förtidspension kommer det komma enmiljon följdfrågor som jag inte har lust att svara på och mötas utav fördomar.

Att bara säga att jag inte arbetar tycker jag var rätt bra, det kan räcka när det är människor man inte alls känner. Jag är långtidssjukskriven och jag brukar säga att jag gick in i väggen. Dels för att det faktiskt är sant och dels för att det räcker som förklaring. Men detta är något jag själv tänker rätt mycket på eftersom jag saknar den typ av arbetsförmåga som krävs i arbetslivet idag. Jag har ingen lust att säga att jag har AS till vem som helst. Ibland säger jag att jag jobbar en del hemma. Men detta är ett dilemma, jag upplever det så. Lite är jag också rädd för att hamna i facket "fuskare" om jag går omkring och är sjukskriven "hur länge som helst". Att säga att man har AS betyder tyvärr för många att man är psykiskt sjuk och det vill jag inte att de ska tro. Jo, trötthetssyndrom har jag också sagt för det stämmer in rätt bra, ytligt sett, och det är inte lika laddat som en NEUROPSYKIATRISK DIAGNOS är.

"Jag jobbar med individutveckling i ett statligt finansierat projekt"

Eller nått...

jag tycker det är väldigt obehagligt att få såna frågor.

nu pluggar jag iofs (oftast) så det brukar kunna funka att säga. dock blir det alltid följdfrågor och då måste jag försöka förklara varför jag går på komvux. brukar säga som det är, att jag aldrig gick gymnasiet för att jag var riktigt strulig i tonåren. då brukar frågorna upphöra, tror att det blir lite för läskigt och intimt.

jag kan även tycka det är skitjobbigt att bli tillfrågad av halv-närstående (typ sambons föräldrar, mina kusiner etc) hur det går med studierna, för det är verkligen inte någon glidartillvaro. jag mår allt som oftast dåligt och får kämpa arslet av mig hela tiden. men jag vet såklart att de frågar för att de bryr sig om mig, så det är bara att stå ut.

jag försöker själv tänka på att det kanske inte behöver vara det FÖRSTA man frågar när man träffar någon bekant - eller så kan man göra som en av mina bästa vänner när han träffade en gammal klasskompis från gymnasiet:

han: så vad gör du nu för tiden?
hon: eääh, alltså... jag... (skruvar på sig) har inte riktigt...
han: (avbryter) nej alltså, jag menar vad GILLAR du att göra?
hon: jaha! jag gillar att måla och hålla på med teater!
(konversationen fortsatte helt utan att någon var obekväm)