Hej Jag är på väg att utredas för As men är något orolig för att feldiagnostiseras. Anledningen till detta är att min barndom varit traumatisk och att jag är osäker på om det funnits där sedan innan de traumatiska händelserna eller inte. Dragen verkar dock ligga i släkten på min mammas sida även om ingen utredning har gjorts.

Så kan man lita på en experts utlåtande i detta avseende? och hur kan man egentligen vara säker på att symptomen inte är skapade utav omgivningen?

Man kan aldrig vara säker på att symptomen inte är skapade av omgivningen. Under utredningen kommer utredaren att vilja prata med en förälder eller någon annan som kände dig när du var barn. Kanske minns denna person saker om dig som kan bekräfta att du hade problemen redan innan de traumatiska händelserna. Motorikproblem är till exempel vanliga hos barn med aspergers. De är troligtvis inte skapade av omgivningen.

Det finns både bra och dåliga experter. Jag tyckte otroligt mycket om min utredare och hade fullt förtroende för henne, men jag har pratat med många som inte alls gillade eller höll med sina utredare.

Det verkar på dig som om du vill ha diagnosen. Stämmer det?

Problemet är att omgivningen varit "skadad" mellan år 0-16 så att skilja ut det kommer att vara svårt. Min mamma har dock länge sagt att hon misstänker As i vår släkt. Min morbror ör ett ypperligt exempel men han har ju förståss inte gått igenom vad jag har.

Jag önskar ju inte specifict att få diagnosen As, men har tidigare haft en liten press på mig från psykiatrin att de velat lägga in och utreda mig. Eftersom jag bott på behandlingshem under några år som yngre fick jag inmalt i huvudet att "det var inget fel på mig". Med det menar jag inte att det skulle vara fel på mig med någon diagnos heller,utan att allting snarare tolkades utifrån min barndom och inte utifrån hur jag faktiskt var som person. och med den inställningen har jag också tidigare nekat all typer av vidare utredningar. Men nu känner jag att jag börjar komma upp i åren och att prata om vad jag varit med om hjälper inte mig,det har malts i åratals och för mig är det accepterat och har hänt och kan inte förändras eller ångras.

Jag vill bara ha ett papper,där jag kan se med egna ögon att "detta är anledningen till att detta och detta inte har hjälpt dig". PÅ behandlingshemmet lärde de aldrig känna mig. Jag var för innåtvänd och tolkad som antingen 1. Tänkte och analyserade väldigt mycket om vad som det pratades om. 2. Struntade i folk och ansågs som egoistisk.
Min uppfattning är nog snarare av att jag levde i min "fantasivärld" som alltid varit uppstyrd av ett specifict intresse. Det styr allt över mig och blir så tvångsmässigt att ingen utanför riktigt kan komma in i min värld.

Jag är fortfarande 27 och det är fortfarande så,alltid,ända tills jag hittar någon som är bättre än jag inom ett specifict ämne,då glömmer jag bort allt om det och med tiden hittar jag något nytt jag går in i tills samma sak händer igen. Det började tidigt, troligtvis i 4 -5 års åldern.