Nu när jag skriver det här är jag så äckligt ledsen, så ta det inte på för stort allvar.

Men jag är så jävla arg/ledsen/irriterad ja allt. Min mamma och pappa gnäller på mig för att jag inte (enligt dom) "är ute och är social". Men min fråga är, vad menar dom med det? Jag är aldrig ute, förutom när jag är ute och går med min hund, men det räcker tydligen inte. Vad fan ska jag göra ute? Jag älskar att vara inne vid datorn, jag mår bra då. Jag har varit mobbad i 2 år och bor i ett pyttelitetsamhälle och har inte en enda vän här. Så vem i hela helvete ska jag vara social med? Min enda vän bor 30 mil bort, räcker det att jag sätter mig på trappen och ringer honom? Då är jag ju social och ute. Eller vad menar dom?

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag orkar helt enkelt inte vara social hela tiden, därför är jag mest hemma. Ingen har nånsin förstått varför, tills för ett tag sen när jag berättade för mina föräldrar varför jag hellre är själv, jag blir så utmattad och nu förstår de lite bättre. Hoppas det löser sig!

s.cat skrev:Jag känner igen mig i det du skriver. Jag orkar helt enkelt inte vara social hela tiden, därför är jag mest hemma. Ingen har nånsin förstått varför, tills för ett tag sen när jag berättade för mina föräldrar varför jag hellre är själv, jag blir så utmattad och nu förstår de lite bättre. Hoppas det löser sig!

Ja jag förklarar för dem så gott jag kan, men det verkar inte fungera så bra.

De menar inte utomhus (med hunden) utan "ute" som på krogen eller träffa folk. Så sa mina också, men det har börjat dabba av de sista tio åren...

Jag har turen (oturen?) att ha växt upp med föräldrar som själv alltid varit outsiders och följaktligen aldrig fått höra vad du fått, men jag kan tänka mig hur hårt det måste kännas. Som ett kvitto på att man inte duger liksom. Jag hade en period när jag var 15-16 då jag var utfrusen av alla i skolan och bara hade en enda vän som bodde långt bort. Hade någon då sagt till mig att jag borde vara ute och vara social hade mina reaktioner varit:

- vafan! tror du inte jag har försökt?! det GÅR inte! jag duger inte för dem.

- jag vill inte umgås med folk, majoriteten är idioter. men då duger jag inte i era ögon då?!

-varför måste jag vara social för att få vara ifred? kan jag inte bara blir accepterad som jag är?

följt av iskall penetrerande blick, långa steg i hallen och en hårt igensmälld dörr.

Usch, det var en jäklig tid. Men jag hade alltid ett socialt behov, och den biten blev bättre med tiden. Sen kan jag ju inte påstå att jag har ett normalt umgänge nu, men jag känner mig inte ensam. Om du faktiskt inte vill eller har behov av umgänge så blir nog det också bättre. Jag gissar att du är ganska ung och med stigande ålder lägger sig föräldrar i allmänhet i mindre. När du är redo kan du flytta ut och leva livet på dina egna villkor. Men även om det känns hårt och du blir ledsen tror jag det finns några ljuspunkter:

- dina föräldrar vill troligtvis väl, och även om det låter så finns det nog inget fördömande i vad de säger. Men de tror att du är olycklig och försöker fixa det. Som förälder vill man alltid fixa det som är fel när man upplever att ens barn är olyckliga (har två små själv)

-även om de fördömer dig kan jag och många här med mig intyga att du inte är mindre värd för att du inte uppskattar ytlig, tanklös interaktion med människor som inte förstår eller ens försöker förstå dig.

- allting förändras. Ibland är det en skräckinjagande tanke, men är man olycklig tycker jag den är trösterik. Det kommer inte vara så här för evigt.

Finns det någon möjlighet att du kan berätta hur du känner för dem på ett sånt sätt att de verkligen förstår, eller blir diskussionerna omedelbart känsloladdade? I så fall kanske du kan skriva till dem, även om ni bor i samma hus. Då får du ju i alla fall prata till punkt och framföra dina känslor.

MsTibbs skrev:De menar inte utomhus (med hunden) utan "ute" som på krogen eller träffa folk. Så sa mina också, men det har börjat dabba av de sista tio åren...

Jo men eftersom jag bara är 16 så är inte krogen ett alternativ. Och vilka folk då? Eftersom de i min ålder är det som mobbat mig, och även det som är nått år yngre/äldre. Så ja, jag förstår inte.

Angelic Fruitcake skrev:Jag har turen (oturen?) att ha växt upp med föräldrar som själv alltid varit outsiders och följaktligen aldrig fått höra vad du fått, men jag kan tänka mig hur hårt det måste kännas. Som ett kvitto på att man inte duger liksom. Jag hade en period när jag var 15-16 då jag var utfrusen av alla i skolan och bara hade en enda vän som bodde långt bort. Hade någon då sagt till mig att jag borde vara ute och vara social hade mina reaktioner varit:

- vafan! tror du inte jag har försökt?! det GÅR inte! jag duger inte för dem.

- jag vill inte umgås med folk, majoriteten är idioter. men då duger jag inte i era ögon då?!

-varför måste jag vara social för att få vara ifred? kan jag inte bara blir accepterad som jag är?

följt av iskall penetrerande blick, långa steg i hallen och en hårt igensmälld dörr.

Usch, det var en jäklig tid. Men jag hade alltid ett socialt behov, och den biten blev bättre med tiden. Sen kan jag ju inte påstå att jag har ett normalt umgänge nu, men jag känner mig inte ensam. Om du faktiskt inte vill eller har behov av umgänge så blir nog det också bättre. Jag gissar att du är ganska ung och med stigande ålder lägger sig föräldrar i allmänhet i mindre. När du är redo kan du flytta ut och leva livet på dina egna villkor. Men även om det känns hårt och du blir ledsen tror jag det finns några ljuspunkter:

- dina föräldrar vill troligtvis väl, och även om det låter så finns det nog inget fördömande i vad de säger. Men de tror att du är olycklig och försöker fixa det. Som förälder vill man alltid fixa det som är fel när man upplever att ens barn är olyckliga (har två små själv)

-även om de fördömer dig kan jag och många här med mig intyga att du inte är mindre värd för att du inte uppskattar ytlig, tanklös interaktion med människor som inte förstår eller ens försöker förstå dig.

- allting förändras. Ibland är det en skräckinjagande tanke, men är man olycklig tycker jag den är trösterik. Det kommer inte vara så här för evigt.

Finns det någon möjlighet att du kan berätta hur du känner för dem på ett sånt sätt att de verkligen förstår, eller blir diskussionerna omedelbart känsloladdade? I så fall kanske du kan skriva till dem, även om ni bor i samma hus. Då får du ju i alla fall prata till punkt och framföra dina känslor.

Jo jag är mycket medveten om att de vill mig väl, och även att de kommer bli bättre. Kruxet är att jag lever så otroligt mycket här och nu, så det hjälper liksom inte att försöka se framåt. Och jag hatar verkligen att prata med folk sådär, vara "social" är verkligen inte min grej. Det är inte roligt, trevligt, intressant för fem öre. Jag mår bara dåligt av det eftersom det är en sån otrolig anstängning.

Idaah skrev:

MsTibbs skrev:De menar inte utomhus (med hunden) utan "ute" som på krogen eller träffa folk. Så sa mina också, men det har börjat dabba av de sista tio åren...

Jo men eftersom jag bara är 16 så är inte krogen ett alternativ. Och vilka folk då? Eftersom de i min ålder är det som mobbat mig, och även det som är nått år yngre/äldre. Så ja, jag förstår inte.

Vissa föräldrar inbillar sig att det är deras fel att ett barn är annorlunda. Finns teorier om kylskåpsmamman som skapar asperger barn genom att vara kylig mot sitt barn etc. De kanske har dåligt samvete över att du är den du är. Eller de kanske vill att du ska utvecklas socialt. De kanske inbillar sig att om du gick ut och så så skulle du bli mer social efter ett tag. Eller så kanske det är så att de själva har upplevt det som väldigt viktigt att vara social i deras liv och att de vill föra över sina erfarenheter på dig, som goda råd eller så kanske det är så att de vill att du ska uppfylla en roll som de ser upp till men själva inte orkar leva upp till, dvs att vara social. Vet inte. Svårt att veta utifrån den information du lämnar.

Jag känner igen mig, hade samma problem när jag var i den åldern.

matterik skrev:

Idaah skrev:

MsTibbs skrev:De menar inte utomhus (med hunden) utan "ute" som på krogen eller träffa folk. Så sa mina också, men det har börjat dabba av de sista tio åren...

Jo men eftersom jag bara är 16 så är inte krogen ett alternativ. Och vilka folk då? Eftersom de i min ålder är det som mobbat mig, och även det som är nått år yngre/äldre. Så ja, jag förstår inte.

Vissa föräldrar inbillar sig att det är deras fel att ett barn är annorlunda. Finns teorier om kylskåpsmamman som skapar asperger barn genom att vara kylig mot sitt barn etc. De kanske har dåligt samvete över att du är den du är. Eller de kanske vill att du ska utvecklas socialt. De kanske inbillar sig att om du gick ut och så så skulle du bli mer social efter ett tag. Eller så kanske det är så att de själva har upplevt det som väldigt viktigt att vara social i deras liv och att de vill föra över sina erfarenheter på dig, som goda råd eller så kanske det är så att de vill att du ska uppfylla en roll som de ser upp till men själva inte orkar leva upp till, dvs att vara social. Vet inte. Svårt att veta utifrån den information du lämnar.

Ingen av mina föräldrar är ute osv, min mamma jobbar med särskola ungar med bland annat adhd osv. Min pappa har själv Asperger. Så det vet jag iallafall att de inte beror på att de vill tvinga ut mig så att de förhoppningsvis släpper osv.

Idaah skrev:

MsTibbs skrev:De menar inte utomhus (med hunden) utan "ute" som på krogen eller träffa folk. Så sa mina också, men det har börjat dabba av de sista tio åren...

Jo men eftersom jag bara är 16 så är inte krogen ett alternativ. Och vilka folk då? Eftersom de i min ålder är det som mobbat mig, och även det som är nått år yngre/äldre. Så ja, jag förstår inte.

Jag tycker inte krogen är bra och jag hade samma problem som du med mobbing. Bor du i ett större ställe kanske det finns någon förening? På mindre ställen kan du kanske bli medryttare på någon häst eller bli scoutledare, det sysslade i alla fall jag med då.

MsTibbs skrev:

Idaah skrev:

MsTibbs skrev:De menar inte utomhus (med hunden) utan "ute" som på krogen eller träffa folk. Så sa mina också, men det har börjat dabba av de sista tio åren...

Jo men eftersom jag bara är 16 så är inte krogen ett alternativ. Och vilka folk då? Eftersom de i min ålder är det som mobbat mig, och även det som är nått år yngre/äldre. Så ja, jag förstår inte.

Jag tycker inte krogen är bra och jag hade samma problem som du med mobbing. Bor du i ett större ställe kanske det finns någon förening? På mindre ställen kan du kanske bli medryttare på någon häst eller bli scoutledare, det sysslade i alla fall jag med då.

Jag bor i ett pyttelitet ställe, det jag hatar mest är skog och lantbruk, och jag bor nästan i skogen så jag är lite felplaserad. Så där kommer problemet, jag hittar inget att göra.

Idaah skrev:

MsTibbs skrev:

Idaah skrev:

MsTibbs skrev:De menar inte utomhus (med hunden) utan "ute" som på krogen eller träffa folk. Så sa mina också, men det har börjat dabba av de sista tio åren...

Jo men eftersom jag bara är 16 så är inte krogen ett alternativ. Och vilka folk då? Eftersom de i min ålder är det som mobbat mig, och även det som är nått år yngre/äldre. Så ja, jag förstår inte.

Jag tycker inte krogen är bra och jag hade samma problem som du med mobbing. Bor du i ett större ställe kanske det finns någon förening? På mindre ställen kan du kanske bli medryttare på någon häst eller bli scoutledare, det sysslade i alla fall jag med då.

Jag bor i ett pyttelitet ställe, det jag hatar mest är skog och lantbruk, och jag bor nästan i skogen så jag är lite felplaserad. Så där kommer problemet, jag hittar inget att göra.

Jag är också från ett litet ställe, brukshundsklubben eller Hemvärnet kanske?

Kan du fråga dem rent ut varför du måste "vara ute och vara social" när du inte vill vara "ute" och inte är "social"?

Om de tror att du är olycklig för att du inte är "social", säg att du inte är det och att du föredrar att vara social på nätet.

Om de tror att du kommer att vara ensam hela livet för att du inte är social nu, säg att du kommer att bli mer social när du träffar människor du passar ihop med, och det gör du inte på denna lilla ort.

Du kan ju också fråga din far hur social han är och varför han tror att du kan vara det, om han inte är det el behöver det.

Jag tror också att dina föräldrar "vill väl" men de verkar ologiska och fattar inte att tjat bara får dig att må dåligt utan att bli mer social.

Har samma problem och jag är betydligt äldre än dig.

Har hört samma sak sen jag var yngre, antar att man inte kommer undan kommentarerna om att man skall gå ut och vara "social", men att skriva på ett forum är juh en form av att dela med sig med andra och att vara "ute"...
Låt inte andra påverka hur du är, även om det är dina föräldrar (dom vill säkert bara vill ditt bästa, men det funkar inte alltid)