Vet ni något om hur stor tolerans man har för det i andra länder?

Jag känner till WrongPlanet som ju har en del medlemmar från olika länder men inget annat forum. Vill minnas annars att jag läste för några månader sen i Attention om en mamma med en son som har ADHD som fått flytta från Grekland pga. att där hade man ingen som helst förståelse för det, kan ha varit Spanien eller Italien annars men är osäker då mitt minne inte är det bästa.

http://wrongplanet.net/

Har också undrat det ibland. Jag utgår ifrån att Asperger är mest känd i Norden, USA, eventuellt Australien och Kanada. Någorlunda känd är det i Tyskland, England antagligen också i Frankrike och Irland. Andra europeiska länder är jag inte säker på. Länder i södra Europa brukar inte vara så framåt när det gäller psykiatri/neuropsykiatri. ADHD är mera känd än Asperger. Jag vet att ADHD är känd i t.ex. Israel, Kina, Japan. Man ser ju ibland att det finns studier ifrån dessa länder. Även från Östeuropa har man ibland studier. Men det betyder inte att vanliga människor vet vad det är. Då måste man titta på ett land i taget.

Konstigt att någon flyttar till Grekland och märker först efteråt att det blir problem där med ADHD-barn. Om hon var svensk. Om hon ÄR från Grekland, då är det inte så konstigt förstås. Jag skulle generellt inte ta för givet att det funkar lika bra som i Sverige.

Toblerone skrev:Har också undrat det ibland. Jag utgår ifrån att Asperger är mest känd i Norden, USA, eventuellt Australien och Kanada. Någorlunda känd är det i Tyskland, England antagligen också i Frankrike och Irland. Andra europeiska länder är jag inte säker på. Länder i södra Europa brukar inte vara så framåt när det gäller psykiatri/neuropsykiatri. ADHD är mera känd än Asperger. Jag vet att ADHD är känd i t.ex. Israel, Kina, Japan. Man ser ju ibland att det finns studier ifrån dessa länder. Även från Östeuropa har man ibland studier. Men det betyder inte att vanliga människor vet vad det är. Då måste man titta på ett land i taget.

Konstigt att någon flyttar till Grekland och märker först efteråt att det blir problem där med ADHD-barn. Om hon var svensk. Om hon ÄR från Grekland, då är det inte så konstigt förstås. Jag skulle generellt inte ta för givet att det funkar lika bra som i Sverige.

Inom tysk litteratur har det skrivits en massa om AS fast då hette det Die ”Autistischen Psychopathen” im Kindesalter.

Idag försökte jag förklara för en person jag känner (arabiska som modersmål) varför jag inte arbetar längre och vad autism är. Jag fick googla fram arabiska tecken för autism, men då bara skakade han på huvudet och menade typ att det inte var något fel på mig och att han känt flera personer som blivit botade från det genom att träna att vara bland folk.

Då insåg jag att det inte var någon idé att argumentera emot. Att förklara för en NT från en annan kultur och som dessutom inte riktigt kan tillräckligt med svenska än...(och mina kunskaper om arabiska är minst sagt obefintliga)
Det går helt enkelt inte. Det trodde jag egentligen inte heller, men jag ville iaf försöka. Jag som knappt får min läkare på psykiatrin att förstå hur det är att ha Asperger (nu efter 1 & halvt år börjar det klarna lite för henne).

För dem från hårdare miljöer/länder måste det nog verkligen framstå som ett lyxproblem eller lathet.

Känner en autistisk person från mellanöstern. Föräldrarna kräver att hen ska bli normal. Hen får dagligen utstå utskällningar typ "Vi blev ju normala, varför är du fortfarande som ett barn?" De saknar helt förståelse. De vill inte läsa på heller. För de anser att det är bättre att drilla barnet i att bete sig normalt trots att hen inte fattar vad det handlar om. Målet är giftermål. Man blir inte gift om man har något fel på sig, vad det än är. Och det är oerhört skamligt att inte kunna bli gift.

De vet att hen inte ÄR normal, men de lägger skulden på den autistiska människan. Träningen i att bli normal handlar om tvång och utskällningar. Inte om uppmuntran eller idéer. Det värsta som kan hända en familj i den kulturen verkar vara skam. De DÖR hellre. På riktigt.

Jag vet inte hur det är med autism i Frankrike NU, men bara för 15 år sedan accepterade man inte ADHD i Frankrike och autism ansåg man berodde på att barnet kommit ut ut livmodern på fel vis, att barnet anknutit på fel sätt till mamman och att boten låg i freudiansk terapi.

Toblerone skrev:Konstigt att någon flyttar till Grekland och märker först efteråt att det blir problem där med ADHD-barn. Om hon var svensk. Om hon ÄR från Grekland, då är det inte så konstigt förstås. Jag skulle generellt inte ta för givet att det funkar lika bra som i Sverige.

Är rätt säker på att hon hade flyttat till Sverige först efter att det hade börjat uppstå problem med sonens funktionshinder.

ingetbranamn skrev:

Toblerone skrev:Konstigt att någon flyttar till Grekland och märker först efteråt att det blir problem där med ADHD-barn. Om hon var svensk. Om hon ÄR från Grekland, då är det inte så konstigt förstås. Jag skulle generellt inte ta för givet att det funkar lika bra som i Sverige.

Är rätt säker på att hon hade flyttat till Sverige först efter att det hade börjat uppstå problem med sonens funktionshinder.

Men det var inte det som var frågan, utan jag undrade om hon var svensk eller grekisk? Om hon var svensk, så var det lite onödigt att flytta till Grekland utan att kolla ordentligt. Om hon var grekisk så var det ett stort steg att flytta till Sverige bara för det. Men det kanske var det senare du menade? Att hon INTE bott i Sverige innan?

Toblerone skrev:

ingetbranamn skrev:

Toblerone skrev:Konstigt att någon flyttar till Grekland och märker först efteråt att det blir problem där med ADHD-barn. Om hon var svensk. Om hon ÄR från Grekland, då är det inte så konstigt förstås. Jag skulle generellt inte ta för givet att det funkar lika bra som i Sverige.

Är rätt säker på att hon hade flyttat till Sverige först efter att det hade börjat uppstå problem med sonens funktionshinder.

Men det var inte det som var frågan, utan jag undrade om hon var svensk eller grekisk? Om hon var svensk, så var det lite onödigt att flytta till Grekland utan att kolla ordentligt. Om hon var grekisk så var det ett stort steg att flytta till Sverige bara för det. Men det kanske var det senare du menade? Att hon INTE bott i Sverige innan?

Kan ju ha flyttat pga kärleken, fast inte så schyst när man har barn.

Abazi skrev:Idag försökte jag förklara för en person jag känner (arabiska som modersmål) varför jag inte arbetar längre och vad autism är. Jag fick googla fram arabiska tecken för autism, men då bara skakade han på huvudet och menade typ att det inte var något fel på mig och att han känt flera personer som blivit botade från det genom att träna att vara bland folk.

Då insåg jag att det inte var någon idé att argumentera emot. Att förklara för en NT från en annan kultur och som dessutom inte riktigt kan tillräckligt med svenska än...(och mina kunskaper om arabiska är minst sagt obefintliga)
Det går helt enkelt inte. Det trodde jag egentligen inte heller, men jag ville iaf försöka. Jag som knappt får min läkare på psykiatrin att förstå hur det är att ha Asperger (nu efter 1 & halvt år börjar det klarna lite för henne).

För dem från hårdare miljöer/länder måste det nog verkligen framstå som ett lyxproblem eller lathet.

Jo, precis så är det. För de är det lyxproblem. Samtidigt kommer de då också från ett mycket enklare samhälle, där folk med lätt - måttlig Asperger skulle kunna låtsas vara normala, om man sysselsätter de med nåt enkelt jobb och de bor med familjen. Så för de är det inte ett bra alternativ att gå ut med det - det går ju att dölja och att göra det publik skulle drabba hela familjen negativt.

Jo... läkare på psykiatrin... jag nämnde för en en gång att jag har svårt att hitta vänner, och hon började föreslå alla möjliga situationer där man kan knyta kontakter. Det var ju inte det som var problemet, tillfällen finns det massor, men färdigheten, att kunna och orka knyta kontakt - det är det som är problemet.

slackern skrev:

Toblerone skrev:

ingetbranamn skrev:
Är rätt säker på att hon hade flyttat till Sverige först efter att det hade börjat uppstå problem med sonens funktionshinder.

Men det var inte det som var frågan, utan jag undrade om hon var svensk eller grekisk? Om hon var svensk, så var det lite onödigt att flytta till Grekland utan att kolla ordentligt. Om hon var grekisk så var det ett stort steg att flytta till Sverige bara för det. Men det kanske var det senare du menade? Att hon INTE bott i Sverige innan?

Kan ju ha flyttat pga kärleken, fast inte så schyst när man har barn.

En sån sak hade jag ALDRIG I LIVET gjort. Barnet har väl också en pappa? Inte ens om han inte bryr sig, skulle jag... iofs om han inte bryr sig och det verkligen verkar vara kört - kanske.

Dvs. nuförtiden skulle jag inte göra. Med min äldste son gjorde jag det - flyttade ifrån hans pappa och kom till Sverige. Det var tur att jag gjorde det, för han ställde bara till det, de gångerna som han träffade sin son. Otroligt hur mycket negativt han kunde ställa till med på så kort tid. Och det var ju därför jag flyttade långt bort. Nuförtiden skulle jag inte göra det för att det är fel, och för att man aldrig vet. Men i efterhand blev det bäst så här.

kiddie skrev:Känner en autistisk person från mellanöstern. Föräldrarna kräver att hen ska bli normal. Hen får dagligen utstå utskällningar typ "Vi blev ju normala, varför är du fortfarande som ett barn?" De saknar helt förståelse. De vill inte läsa på heller. För de anser att det är bättre att drilla barnet i att bete sig normalt trots att hen inte fattar vad det handlar om. Målet är giftermål. Man blir inte gift om man har något fel på sig, vad det än är. Och det är oerhört skamligt att inte kunna bli gift.

De vet att hen inte ÄR normal, men de lägger skulden på den autistiska människan. Träningen i att bli normal handlar om tvång och utskällningar. Inte om uppmuntran eller idéer. Det värsta som kan hända en familj i den kulturen verkar vara skam. De DÖR hellre. På riktigt.

Jag vet. VI har haft elever från dessa länder. Och de föräldrarna har ju varit bättre än det du beskriver, de försökte förstå. Men på nåt sätt går det inte in riktigt ändå. En mamma berättade att hon hade gått på föreläsningar om Asperger, hon hade satt in sig i det. Välutbildad mamma, akademiker. Och sen märker man att hon tror det kommer att gå över! Hur kommer det sig att hon har missat den biten? Hur skulle det kunna gå över? Och sonen vet inte att han har Asperger och han tror att allt beror på psykiska faktorer, och att det kan botas. Jag tycker det är så trist, att de kan tuta i en tonåring att det kommer att gå över.

Jag tänkte, jag vill göra nåt positivt där om jag kan. Så jag förklarade för honom att folk är olika, att vissa har svårare än andra med det sociala. Att jag också har haft ganska svårt med det, särskilt som tonåring. Och att det visserligen blir något bättre, man kan lära sig vissa saker, men att det nog aldrig blir ens starka sida. Och sa att jag inte heller är så duktig på det, men jag har lärt mig att hantera det bättre. Och att han bör ta emot hjälp från andra än sina föräldrar och skaffa sig en bredare bild av världen - inte för att det är nåt fel med det hans föräldrar säger, men de kan ju inte språket så bra, vet inte hur allt funkar här, så han bör ha andra förebilder OCKSÅ.

Jag hoppas att det hjälper honom lite på sin väg. Jag vågade inte säga det tydligare än så. Det hade bara haft motsatt effekt.

Toblerone skrev:Och sonen vet inte att han har Asperger och han tror att allt beror på psykiska faktorer, och att det kan botas. Jag tycker det är så trist, att de kan tuta i en tonåring att det kommer att gå över.

Min kompis frågar mig om och om igen hur hen kan förändras och bli normal. Jag säger att du får ta vara på dina starka sidor, och sedan försöka förbättra de svaga sidorna, du kan bara utvecklas, inte bli en annan person. Hen förstår i fem minuter. Sedan kommer det tillbaka. Frågor om hur hen ska kunna förändras radikalt, berätta nu, hur gör man?

Jag säger igen att man är som man är född, det bara är så. Då säger hen att Nä, det är miljön. Mammas fel. Jag säger att Du har fått dålig självkänsla som barn för att din mamma inte accepterade dig som du var utan tvingade dig till saker som inte gick så bra. Men handikappet som sådant, är du född med. Efter flera omtagningar så tror jag att jag nått fram, att problemen inte bara är att födas i "fel" familj. Men jag antar att de lär sig att allt som blir fel är mammas fel.

Det där med att aspergers är ett lyxproblem i vissa länder, jag kan känna att Ja i vissa fall. Men om personen fuckar upp sitt liv så var det inget lyxproblem.

Min kompis är dessutom vad jag tror lågfungerande autist. Dvs inte aspergare och ligger en del under det normala på intelligensen. Hen har ALDRIG fått tiden av sin familj att utveckla det positiva utan bara tvingats traggla med det svåra. Och tror nu att hen är hopplöst fall med bara negativa drag som borde dö.

När hen är som sårbarast hotar föräldrarna med att "Hur ska det gå när vi dör då blir du ensam och du har ingen som kan ta hand om dig! Det är bäst att du fixar ihop dig nu."

Ska tillägga att föräldrarna vill sitt unga vuxna barn väl. Jag känner igen det från min barndom fast det var i mindre skala. "Om du vill bli lycklig måste du lära dig att anpassa dig och bli som de andra barnen." Så sa de. De vill väl men det blir så fel.

Nu går jag lite offtopic men pga av pressen (och kanske vissa genetiska förutsättningar) har kompisen utvecklat PDA. Det är inte en diagnos i Sverige, den används i Storbritannien men är exakt som min kompis blivit. På ytan ser man ingenting. Social och väldrillad. Men för att spara den sista självkänslan vägrar hen att göra saker som krävs. Inte bara det som är svårt utan allt. Så då blev det ÄNNU värre, alla retar sig på henom för att hen inte "vill" göra saker, är lat osv.

Det börjar bli lite borderlinelikt. Hen skjuter bort alla som vill bli vän fast en vän är det hen helst vill ha av allt här i livet.

Känner att hade kompisen vuxit upp i Sverige hade det kanske gått bättre, och PDA hade kanske inte utvecklats.

Nu är det mina egna diagnoser eftersom föräldrarna tycker att det är trams även om kompisen nyss försökt ta livet av sig. De verkar helt ärligt tro att de också varit likadana men under unga år har de bestämt sig för att bli sociala, praktiska och smarta. De tror de har fixat det själv. Att det är ett val alla kan göra.

Jävla puckon är allt jag har att säga.

Vad står det där PDA för? Är det inte det där med "pathological avoidance..." ? Har en elev som gör PRECIS så. Dock utan nedsatt intelligens och med bara lätt Asperger (och ADHD).

När vi pratade om lyxproblem förut, menade åtminstone jag att folk i andra länder kan tycka det. Jag tycker förstås inte det. Det är svårt att förklara för folk från en annan kultur.

Det är inte bara att de är fattiga och bryr sig bara om att få mat och sånt. I dem flesta länderna svälter man ju inte precis heller. Men ibland finns det också så mycket som funkar på speciella sätt i andra länder och det påverkar också synen på såna funktionshinder. T.ex. om man anser det är en odräglig tanke att ens barn aldrig blir gift, som i arabiska världen. Eftersom de har sånt i grunden, kan de inte riktigt ta in om nån förklarar att det är ett funktionshinder och att personen måste få vara sig själv. Det går bara inte i deras samhälle och därmed är det inte ens ett alternativ.

När det gäller utvecklingsstörda - det är alltid svårt att få dem att förstå sitt handikapp, det kan man inte riktigt jämföra med en minst normalbegåvad Aspergare. Också eftersom det ju oftast är så i länder där man inte har sån förståelse, att de tror att ALLA med funktionshinder måste också vara mindre intelligenta. Jag tror att det skulle bli svårt att förklara för folk från arabiska världen att vi kan t.ex. ha svårt för att förstå humor eller ironi, men inte är mindre intelligenta för det.

Toblerone skrev:

ingetbranamn skrev:

Toblerone skrev:Konstigt att någon flyttar till Grekland och märker först efteråt att det blir problem där med ADHD-barn. Om hon var svensk. Om hon ÄR från Grekland, då är det inte så konstigt förstås. Jag skulle generellt inte ta för givet att det funkar lika bra som i Sverige.

Är rätt säker på att hon hade flyttat till Sverige först efter att det hade börjat uppstå problem med sonens funktionshinder.

Men det var inte det som var frågan, utan jag undrade om hon var svensk eller grekisk? Om hon var svensk, så var det lite onödigt att flytta till Grekland utan att kolla ordentligt. Om hon var grekisk så var det ett stort steg att flytta till Sverige bara för det. Men det kanske var det senare du menade? Att hon INTE bott i Sverige innan?

Har för mig att hon antingen bott där hela livet, kan ha varit av kärleken hon flyttat tillbaka dock men inte alls säker, har för mig ganska starkt bara att jag har läst det där nånstans. Fast när jag tänker efter så var det inte några månader sen isåfall utan snarare nåt år sen.

Pathological Demand Avoidance (PDA), ett begrepp som starkt kritiserats i Sverige, men egentligen inte är konstigare än trotssyndrom, bara att reaktionen sker på ett annat vis.

Symptom:

Vill inte göra det man begär. Kan bero på att man begärt för mycket innan och personen fått en rädsla för att göra saker. Säger sig vilja göra saken där hen själv vill, vägrar, hittar på ursäkter, smiter, gör något annat. Har ett mycket starkt motstånd mot att göra t ex skoluppgifter, läxor eller hjälpa till hemma. Kan bli väldigt orolig (rädd för att misslyckas när någon ser på, eller rädd för att misslyckas och bli en ännu sämre människa) eller bara blåvägrar (då kan man inte misslyckas och man har makten att vägra).

Ofta social men kan inte behålla vänner. Ofta för att hen ska bestämma över vännerna. Ofta kritisk mot folk för att de inte är perfekta. Sätter sig själv i centrum och har bara formellt intresse av folks mående och tankar, inte på djupet.

Utövar (genomskinlig) manipulation av familj, lärare, vänner. Försöker styra och kontrollera människor. Kan t ex tjata till hen får "rätt" svar. Rädd för att människor ska göra som de vill, inte som hen vill. Gränslös och kan fråga personliga saker och kräva svar för att hen måste få veta, pga kontroll.

Ofta besatt av en viss människa, antingen i personens närhet eller längre bort. Är olycklig utan denna människa och tänker på den mycket. Vill att denna människa inte ska ha ett eget liv utan bara vara med personen. Svartsjuk på denna människans kompisar. Får sammanbrott om denna människan avvisar. Ofta inte samma besatthet av ett intresse.

Starka svängningar i humöret.

Ungefär så.

ingetbranamn skrev:

Toblerone skrev:

ingetbranamn skrev:
Är rätt säker på att hon hade flyttat till Sverige först efter att det hade börjat uppstå problem med sonens funktionshinder.

Men det var inte det som var frågan, utan jag undrade om hon var svensk eller grekisk? Om hon var svensk, så var det lite onödigt att flytta till Grekland utan att kolla ordentligt. Om hon var grekisk så var det ett stort steg att flytta till Sverige bara för det. Men det kanske var det senare du menade? Att hon INTE bott i Sverige innan?

Har för mig att hon antingen bott där hela livet, kan ha varit av kärleken hon flyttat tillbaka dock men inte alls säker, har för mig ganska starkt bara att jag har läst det där nånstans. Fast när jag tänker efter så var det inte några månader sen isåfall utan snarare nåt år sen.

Okej, då vet du inte så exakt. Men jag kan absolut föreställa mig att det kan vara ett problem i Grekland.

kiddie skrev:Pathological Demand Avoidance (PDA), ett begrepp som starkt kritiserats i Sverige, men egentligen inte är konstigare än trotssyndrom, bara att reaktionen sker på ett annat vis.

Symptom:

Vill inte göra det man begär. Kan bero på att man begärt för mycket innan och personen fått en rädsla för att göra saker. Säger sig vilja göra saken där hen själv vill, vägrar, hittar på ursäkter, smiter, gör något annat. Har ett mycket starkt motstånd mot att göra t ex skoluppgifter, läxor eller hjälpa till hemma. Kan bli väldigt orolig (rädd för att misslyckas när någon ser på, eller rädd för att misslyckas och bli en ännu sämre människa) eller bara blåvägrar (då kan man inte misslyckas och man har makten att vägra).

Ofta social men kan inte behålla vänner. Ofta för att hen ska bestämma över vännerna. Ofta kritisk mot folk för att de inte är perfekta. Sätter sig själv i centrum och har bara formellt intresse av folks mående och tankar, inte på djupet.

Utövar (genomskinlig) manipulation av familj, lärare, vänner. Försöker styra och kontrollera människor. Kan t ex tjata till hen får "rätt" svar. Rädd för att människor ska göra som de vill, inte som hen vill. Gränslös och kan fråga personliga saker och kräva svar för att hen måste få veta, pga kontroll.

Ofta besatt av en viss människa, antingen i personens närhet eller längre bort. Är olycklig utan denna människa och tänker på den mycket. Vill att denna människa inte ska ha ett eget liv utan bara vara med personen. Svartsjuk på denna människans kompisar. Får sammanbrott om denna människan avvisar. Ofta inte samma besatthet av ett intresse.

Starka svängningar i humöret.

Ungefär så.

Japp. Det är exakt min elev. I minsta detalj. Min egen son har också varit lite så, men ändå bara en del av det. Men jag tycker att varken min son eller den pojken verkar ha fått på sig orimliga krav. Inte alls, de har hållit på så där oavsett andras inställning. Och jag har sett några andra också med liknande beteende. På nåt sätt verkar det hos dem flesta totalt överdrivet och inte en rimlig reaktion på något.

Jag har också hört av en person som är mycket insatt i autism att många kan vara "kravkänsliga". Har dock ingen aning vad bakgrunden till detta är. Kanske medfödd?

Intressant om PDA, Kiddie. Det som var skrämmande var att jag kände igen mig mycket i det där. Långt ifrån allt, men ändå. Jag är extremt kravkänslig, något som skapade problem i min uppfostran och speciellt nu i vuxen ålder med allt som hör till. Hoppas ändå att det bara är en del av mina AS-problem

Jag tror att det kan vara olika hur det utvecklar sig, kanske en av anledningarna till varför begreppet inte är populärt. Vissa verkar vara födda med det och har inte haft övermäktiga krav på sig, andra är mer födda med förutsättningarna och har haft för stora krav (som att tvingas låtsas hela sitt liv att man är bra i skolan fast man har jättesvårt, tvingas låtsas vara normal fast man inte är det, som min kompis).

Det verkar iaf vara så att "vanlig" hjälp för autism inte biter så bra, och det kan man ju fatta. Så jag undrar vilken hjälp de med PDA får i Sverige iom att vi inte accepterar begreppet.

Jag tyckte från högstadiet och framåt att det var pinsamt att någon annan skulle bestämma vad jag skulle lära mig. Tyckte det hotade mig som individ. Samma med att hjälpa till hemma, på egna vilkor OK, tillsagt av mor eller far, vägran! En släkting till detta kanske?

kiddie skrev:Jag tyckte från högstadiet och framåt att det var pinsamt att någon annan skulle bestämma vad jag skulle lära mig. Tyckte det hotade mig som individ. En släkting till detta kanske?

Snarare AS-envishet.

Selektiv envishet.

kiddie skrev:Selektiv envishet.

Ja, vi har väl alla våra specialiteter. Själv är jag envis när jag tycker att något borde funka och har svårt att se att det inte gör det och att jag borde byta metod. Och att jag ibland är för envis för att försvara mig mot folk. Jag kan tycka att det är väl deras dumhet om de tror nåt felaktigt om mig. En psykiater sa till mig att det inte är särskilt funktionellt att tänka så.