Första instinkten som jag får är att säga: "Det är inte så viktigt att veta vad du har utan hur du ska behandla det."

Men det är helt fel. AS-diagnosen har gjort extremt mycket saker för mig. Om jag hade fortsatt gå runt med en schizofreni eller depressions diagnos hade jag tryckt i mig en miljard piller istället för att lära mig leva med AS.

Det finns många (en stor majoritet) av läkare i Sverige som inte har någon aning om vad Asperger är. De har läst om det i nyheterna och det har blinkat förbi på någon konferens nån gång. Jag sitter i terapi hos en sådan nisse just nu. Han är KBT psykolog. Han har fullt förtroende för att alla beteenden jag har kan lösas och alla problem är kopplade till dessa beteenden. Man ska bara exponeras för det man ogillar och vips är man frisk precis som fobier.

Men efter 27 år av exponering så tycker jag fortfarande inte om människor eller social samvaro. Självklart så får jag mycket nöje och roliga erfarenheter från andra men innerst inne i min kärna är verkligheten en annan. Och det är olika för alla med AS men gemensamt är att det finns faktorer i våra liv som inte passar med våra själar. Saker som stressar upp oss enormt utan att vi egentligen märker av det innan det är för sent och vi mår jättedåligt och går ner i en depression. Då kommer farbror läkare in och frågar om det hänt något speciellt... men sanningen är att det är småsakerna i våran omgivning som ackumulerats och skapat stress. Små saker som vi själva anser vara fel men som omgivningen inte reagerar på.

Man kan inte lita på att en normal läkare idag vet något relevant om AS. Det är väldigt väldigt viktigt att gå till en specialist på området. Jag blev undersökt och diagnostiserad i en 12 månader lång forskningsstudie på Karolinska institutet. Jag hade 7 av 10 kriterier. "Det är väl inte så farligt? Jag kan väl ändå leva ett normalt liv utan problem?" Frågade jag min läkare. Hon svarade att det är mycket mer komplext än så och att jag helt klart inte var Neurotypisk. Att jag måste anpassa mitt liv och ändra mina vanor.

Det här förstod jag inte förs mycket senare. Det krävdes många hemska upplevelser och hårda lärdomar för att jag skulle inse att många av mina beteenden skadade mig själv, folk omkring och samhället.

När jag väl började skära bort delar av mitt liv som inte skulle passa för en AS så blev allt mycket bättre.

Jag ändrade mitt sätt att se på vänner, familjen, arbetsplatser och min plats i samhället. Inte längre satte jag upp ouppnåeliga mål utan började leva i nuet och tog dagen som den kom. Slutade planera in saker jag inte hade tid, energi eller lust med.

Men all denna insikten hindrar mig inte från att gå i konventionell terapi. KBT kommer inte ge mig mer insikt om mina problem men det kommer ge mig andra erfarenheter och jag kommer säkerligen träffa ett antal feldiagnostiserade AS i stresshanterings-grupperna, vilket alltid är kul.

I korthet: Se till att du får gå till en specialist på området och göra en längre utredning på mer än 4 månader. Av allt att döma som jag läst här av dig Banzai så har du AS enligt min uppfattning. Det är dock svårare att bedöma kvinnor med AS, speciellt om de är både smarta och talangfulla

Lycka till! Och se till att söka hjälp och prata med folk när du mår dåligt som nu. Oavsett om det är här på AS forum, familj och vänner eller professionell hjälp. Alla kan vi hjälpa till med olika områden.

outzaidur skrev:Första instinkten som jag får är att säga: "Det är inte så viktigt att veta vad du har utan hur du ska behandla det."

Men det är helt fel. AS-diagnosen har gjort extremt mycket saker för mig. Om jag hade fortsatt gå runt med en schizofreni eller depressions diagnos hade jag tryckt i mig en miljard piller istället för att lära mig leva med AS.

Det finns många (en stor majoritet) av läkare i Sverige som inte har någon aning om vad Asperger är. De har läst om det i nyheterna och det har blinkat förbi på någon konferens nån gång. Jag sitter i terapi hos en sådan nisse just nu. Han är KBT psykolog. Han har fullt förtroende för att alla beteenden jag har kan lösas och alla problem är kopplade till dessa beteenden. Man ska bara exponeras för det man ogillar och vips är man frisk precis som fobier.

Men efter 27 år av exponering så tycker jag fortfarande inte om människor eller social samvaro. Självklart så får jag mycket nöje och roliga erfarenheter från andra men innerst inne i min kärna är verkligheten en annan. Och det är olika för alla med AS men gemensamt är att det finns faktorer i våra liv som inte passar med våra själar. Saker som stressar upp oss enormt utan att vi egentligen märker av det innan det är för sent och vi mår jättedåligt och går ner i en depression. Då kommer farbror läkare in och frågar om det hänt något speciellt... men sanningen är att det är småsakerna i våran omgivning som ackumulerats och skapat stress. Små saker som vi själva anser vara fel men som omgivningen inte reagerar på.

Man kan inte lita på att en normal läkare idag vet något relevant om AS. Det är väldigt väldigt viktigt att gå till en specialist på området. Jag blev undersökt och diagnostiserad i en 12 månader lång forskningsstudie på Karolinska institutet. Jag hade 7 av 10 kriterier. "Det är väl inte så farligt? Jag kan väl ändå leva ett normalt liv utan problem?" Frågade jag min läkare. Hon svarade att det är mycket mer komplext än så och att jag helt klart inte var Neurotypisk. Att jag måste anpassa mitt liv och ändra mina vanor.

Det här förstod jag inte förs mycket senare. Det krävdes många hemska upplevelser och hårda lärdomar för att jag skulle inse att många av mina beteenden skadade mig själv, folk omkring och samhället.

När jag väl började skära bort delar av mitt liv som inte skulle passa för en AS så blev allt mycket bättre.

Jag ändrade mitt sätt att se på vänner, familjen, arbetsplatser och min plats i samhället. Inte längre satte jag upp ouppnåeliga mål utan började leva i nuet och tog dagen som den kom. Slutade planera in saker jag inte hade tid, energi eller lust med.

Men all denna insikten hindrar mig inte från att gå i konventionell terapi. KBT kommer inte ge mig mer insikt om mina problem men det kommer ge mig andra erfarenheter och jag kommer säkerligen träffa ett antal feldiagnostiserade AS i stresshanterings-grupperna, vilket alltid är kul.

I korthet: Se till att du får gå till en specialist på området och göra en längre utredning på mer än 4 månader. Av allt att döma som jag läst här av dig Banzai så har du AS enligt min uppfattning. Det är dock svårare att bedöma kvinnor med AS, speciellt om de är både smarta och talangfulla

Lycka till! Och se till att söka hjälp och prata med folk när du mår dåligt som nu. Oavsett om det är här på AS forum, familj och vänner eller professionell hjälp. Alla kan vi hjälpa till med olika områden.

Det är precis så jag känner. Att det skulle förklara en hel del om mig själv och ge mig något att jobba med. Jag tror jag skulle kunna acceptera mig själv bättre och då automatiskt må bättre. Som det är nu så förstår jag inte varför jag inte orkar det som de i min omgivning orkar och piskar mig själv och blir grymt besviken när jag misslyckas.

Jag fick uppfattningen att läkaren ansåg att jag behövde en klapp på huvudet, höra att jag var fullkomligt normal, att jag dög som jag var och att jag skulle sluta nedvärdera mig själv. Det var ju då inte därför jag var där.

Det finns inget som har utlöst denna depression liksom den förra. Jag bara blir det. Brukar säga att jag tycker det är så kul att bli deprimerad, det är därför jag blir det utan någon vettig anledning.

Skulle behöva sluta med att sätta upp mål för mig själv som jag inte klarar av att nå, tror stressen skulle minska radikalt. Jag är, som tur är, utrustad med en väldigt förstående familj. Det känns otroligt skönt att veta att de finns där och stöttar mig. Min väninna är också ett stort stöd och finns alltid ett telefonsamtal bort. Tycker oerhört mycket om detta forum också, det betyder väldigt mycket för mig.

Känner mig inte direkt smart, snarare tvärtom, men det var snällt sagt ändå.

Jag avvaktar och ser vad som händer just nu. Ska tillbaka om en månad så får vi se vad läkaren säger då.

Tips från coachen: Mörk choklad hjälper mot depression och är nyttigt för blodcirkulationen. Nackdelarna är att man blir ganska hyper, pigg och i vissa fall väldigt kåt vilket kan vara problematiskt när man är singel

Jag hoppas läkaren skriver ut ett recept på mörk choklad vid ert nästa möte. Mycket hälsosammare än psykofarmaka.

outzaidur:


Jag tror du har helt rätt med myriaderna av små saker som undan för undan tynger ned en. Jag lyckas sällan se en ordentlig orsak till mina små härdsmältor, även om jag kan se vad som slutligen utlöser dem. Ibland får jag ett litet psykbryt och bara gråter utan att ens veta om jag egentligen är ledsen eller om jag bara är stressad, arg eller frustrerad. Jag har ingen intuition när det gäller mina egna känslor, jag kan bara gissa utifrån logik och vad jag vet om hur människor och jag själv fungerar. Men jag jobbar fortfarande på att lyckas sålla bort de onödiga bitarna i livet, de som tar mer än de ger.

banzai: Även för mig har diagnosen gett en stor lättnadskänsla, även om jag ägnade ett halvår åt att ifrågasätta den på alla möjliga sätt, trots att jag själv sökt den. Diagnosen gav inget avslut, snarare var det en väg framåt i att hantera sådant jag undvikit att beröra under väldigt lång tid. Men det är nästan så att jag hade behövt gå i terapi efteråt för att hantera alla tankar och känslor om mig själv och mitt liv.

Jag använder samma låt om och om igen mot depression. Vet inte varför det hjälper med det gör det. Mp3 spelaren på repetiton.

outzaidur skrev:Första instinkten som jag får är att säga: "Det är inte så viktigt att veta vad du har utan hur du ska behandla det."

Men det är helt fel. AS-diagnosen har gjort extremt mycket saker för mig. Om jag hade fortsatt gå runt med en schizofreni eller depressions diagnos hade jag tryckt i mig en miljard piller istället för att lära mig leva med AS.

Jag håller med här. En autism spektrum diagnos är framför allt viktig ur självinsikt synvinkel om man har schizofrenisymptom. Därför att annars så medicinerar de bara en massa. Med självinsikt om sin autism kan man läsa mycket själv utan medicin. I varje fall jag.

Banzai skrev:
Jag tror det framgick att jag verkligen ville det. Ska på uppföljning i sept ang antidepr. Läkaren sade att det inte var aktuellt med ngr test förrän depressionen var under "kontroll", då denna kan påverka resultaten. Om det nu blir några test ö.h.t.

Det var dummaste jag hört!! (inte av dig då, utan av läkaren)

Jag gjorde min utredning - och fick min diagnos - mitt under pågående, debiliterande, utmattningsdepression. AS och depression är inte relaterade alls, bortsett från att vägen till depp *kan* vara kortare för en Apsie.

Just att få utredning och diagnos gjorde istället underverk för utläkningen ur utmattningsdepressionen.

Jag konstaterades ha AS (läkarcitat: "Du är ett skolboksexempel!") med dubbeldiagnos ADHD. Sedan fick jag prova ut ADHD medicin som jag lyckligtvis svarade på - och DET kickstartade vägen ur depressionen.

Ge dig inte, kräv en remiss till neuropsyk! Antingen du faktiskt har en AS diagnos eller ej är det jätteviktigt för dig att få veta.
Lycka till!
/Pem

outzaidur skrev:Tips från coachen: Mörk choklad hjälper mot depression och är nyttigt för blodcirkulationen. Nackdelarna är att man blir ganska hyper, pigg och i vissa fall väldigt kåt vilket kan vara problematiskt när man är singel

Jag hoppas läkaren skriver ut ett recept på mörk choklad vid ert nästa möte. Mycket hälsosammare än psykofarmaka.

Mmm... Mörk choklad är gott. Tyvärr påverkar den mig inte på något vis, förutom stillar mitt eventuella sötsug. Har, så vitt jag kan minnas, aldrig blivit påverkad av sådant som andra kan bli påverkade av t.ex. koffein. Noll och nada reaktion förutom att njurarna går in i överproduktionsläge. Tycker det är jättefascinernade att se personer börja skaka p.g.a. intag av coca-cola.

Fast detta att jag inte blir påverkad på något vis av choklad, behöver jag ju inte påpeka för läkaren.

matterik skrev:Jag använder samma låt om och om igen mot depression. Vet inte varför det hjälper med det gör det. Mp3 spelaren på repetiton.

Oooh, jag skulle bli galen efter tredje omlyssningen. But each one to their own, eller hur man nu ska säga. Bra att du hittat ett sätt som hjälper, det är det viktigaste.

Pemma skrev:

Banzai skrev:
Jag tror det framgick att jag verkligen ville det. Ska på uppföljning i sept ang antidepr. Läkaren sade att det inte var aktuellt med ngr test förrän depressionen var under "kontroll", då denna kan påverka resultaten. Om det nu blir några test ö.h.t.

Det var dummaste jag hört!! (inte av dig då, utan av läkaren)

Jag gjorde min utredning - och fick min diagnos - mitt under pågående, debiliterande, utmattningsdepression. AS och depression är inte relaterade alls, bortsett från att vägen till depp *kan* vara kortare för en Apsie.

Just att få utredning och diagnos gjorde istället underverk för utläkningen ur utmattningsdepressionen.

Jag konstaterades ha AS (läkarcitat: "Du är ett skolboksexempel!") med dubbeldiagnos ADHD. Sedan fick jag prova ut ADHD medicin som jag lyckligtvis svarade på - och DET kickstartade vägen ur depressionen.

Ge dig inte, kräv en remiss till neuropsyk! Antingen du faktiskt har en AS diagnos eller ej är det jätteviktigt för dig att få veta.
Lycka till!
/Pem

Jag ska ta med detta citat, tejpa det på ett basebollträ och klappa till läkaren mellan ögonen!

Skämt åsido så tänker jag "bråka" om jag inte får göra det lilla testat iaf. Det är därför jag äter de otäcka tabletterna nu, för att visa att jag är samarbetsvillig. Om jag har AS så är jag inte ett skolboksexempel. Min bror är det, men inte jag.

Remissen ligger som sagt var hos bedömningsgruppen nu.

Tack!

Pemma skrev:

Banzai skrev:
Jag tror det framgick att jag verkligen ville det. Ska på uppföljning i sept ang antidepr. Läkaren sade att det inte var aktuellt med ngr test förrän depressionen var under "kontroll", då denna kan påverka resultaten. Om det nu blir några test ö.h.t.

Det var dummaste jag hört!! (inte av dig då, utan av läkaren)

Jag gjorde min utredning - och fick min diagnos - mitt under pågående, debiliterande, utmattningsdepression. AS och depression är inte relaterade alls, bortsett från att vägen till depp *kan* vara kortare för en Apsie.

Just att få utredning och diagnos gjorde istället underverk för utläkningen ur utmattningsdepressionen.

Jag konstaterades ha AS (läkarcitat: "Du är ett skolboksexempel!") med dubbeldiagnos ADHD. Sedan fick jag prova ut ADHD medicin som jag lyckligtvis svarade på - och DET kickstartade vägen ur depressionen.

Ge dig inte, kräv en remiss till neuropsyk! Antingen du faktiskt har en AS diagnos eller ej är det jätteviktigt för dig att få veta.
Lycka till!
/Pem

Depression och AS har en del överlappande uttryck. Bland annat ökar poängen på AQ för deprimerade. Depression lockar ju inte riktigt fram salongslejonet i en person. Tvärtom är social osmidighet och konflikter indikationer på depression.

Som vanligt är det enklast att diagnostisera den utåtriktade, udda varianten av AS. Inbundna personer lämnar inte så många ledtrådar.

Jag tror på den terapeutiska effekten av en utredning men om så är möjligt måste diagnostiserandet underlättas väsentligt när man kan räkna bort depression redan från början. Och med depression menar jag inte den där håglösa ADHD-ledsnaden som kan hålla en inomhus i åratal men som vänder på ett ögonblick när det finns något lajbans att göra, som att gå på utredning till exempel.

Fast starten till en utredning är väl så gott som alltid nedstämdhet och det måste vara ett ovanligt fall där den inte till någon grad kvarstår under själva utredningen.