While much nonverbal communication is based on arbitrary symbols, which differ from culture to culture, a large proportion is also to some extent iconic and may be universally understood. Paul Ekman's influential 1960s studies of facial expression determined that expressions of anger, disgust, fear, joy, sadness and surprise are universal.

Proxemics was first developed by Edward T. Hall during the 1950s and 60s. Hall's studies were inspired by earlier studies of how animals demonstrate territoriality. The term territoriality is still used in the study of proxemics to explain human behavior regarding personal space.[4] Hargie & Dickson (2004, p. 69) identify 4 such territories:

Primary territory: this refers to an area that is associated with someone who has exclusive use of it. For example, a house that others cannot enter without the owner’s permission.

Secondary territory: unlike the previous type, there is no “right” to occupancy, but people may still feel some degree of ownership of a particular space. For example, someone may sit in the same seat on train every day and feel aggrieved if someone else sits there.

Public territory: this refers to an area that is available to all, but only for a set period, such as a parking space or a seat in a library. Although people have only a limited claim over that space, they often exceed that claim. For example, it was found that people take longer to leave a parking space when someone is waiting to take that space.

Interaction territory: this is space created by others when they are interacting. For example, when a group is talking to each other on a footpath, others will walk around the group rather than disturb it.

Chronemics is the study of the use of time in nonverbal communication. The way we perceive time, structure our time and react to time is a powerful communication tool, and helps set the stage for communication. Time perceptions include punctuality and willingness to wait, the speed of speech and how long people are willing to listen. The timing and frequency of an action as well as the tempo and rhythm of communications within an interaction contributes to the interpretation of nonverbal messages. Gudykunst & Ting-Toomey (1988) identified 2 dominant time patterns:

Monochronic time schedule (M-time): Time is seen as being very important and it is characterized by a linear pattern where the emphasis is on the use of time schedules and appointments. Time is viewed as something that can be controlled or wasted by individuals, and people tend to do one thing at a time. The M-pattern is typically found in North America and Northern Europe.

Polychronic time schedule (P-time): Personal involvement is more important than schedules where the emphasis lies on personal relationships rather than keeping appointments on time. This is the usual pattern that is typically found in Latin America and the Middle East.

Den tongivande amerikanska kulturantropologen Margaret Mead hävdade att mimiken varierar med kulturen ungefär som språket. I så fall skulle alltså ett och samma leende kunna betyda olika saker i olika kulturer. Paul Ekman bestämde sig för att ta reda på vem som hade rätt.

– Jag besökte Margaret Mead och hon sa att jag slösade bort min tid eftersom svaret redan var givet, säger han.

Trots det begav han sig ut på resor till Argentina, Brasilien, Chile och Japan. Överallt visade han bilder på manliga och kvinnliga ansikten med olika ansiktsuttryck. Och överallt var människorna överens om vad uttrycken betydde.

Hans motståndare skulle förstås kunna invända att alla hade lärt sig att tolka den västerländska mimiken via filmer med Charlie Chaplin och Marilyn Monroe. För att utreda den saken reste Paul Ekman till sydöstra Papua Nya Guinea. Han vandrade genom djungler till avlägsna byar bebodda av forefolket, som på den tiden levde i något som liknade en stenålderskultur. Byborna hade svårt att skilja mellan rädsla och förvåning på fotografierna, men i övrigt tolkade de olika ansiktsuttryck på exakt samma sätt som människor i andra delar av världen.

Sedan dess har andra forskare bekräftat att Darwin var på rätt spår när han påstod att emotionernas mimik är medfödd. Förra året rapporterade till exempel amerikanska psykologer att tävlande i handikapp-OS som är blinda sedan födseln visar samma miner som seende av sorg eller glädje efter avgörande medalj­strider. Sådana uttryck verkar alltså inte kräva någon inlärning. De tävlandes ursprungsländer gjorde inte heller någon skillnad.

Paul Ekman säger att han har blivit kontaktad av amerikanska guvernörer, senatorer och sittande presidenter som velat ha hjälp att verka mer trovärdiga.

– Mitt svar har alltid varit nej. Jag driver inte någon skola för lögnare.

Delar av sin webbplats har han spärrat för besökare från Kina och andra diktaturer. Emellanåt säljer han sina tjänster till företag, men inte om de sysslar med alkohol, tobak eller spel om pengar.

LILITH_ skrev:Tycker också att det här är ett högintressant ämne.

Har inte hört om några träffgrupper med den inriktningen. Det är en lockande idé faktiskt, att försöka skapa en sådan grupp.

Jag tror att man kan bli bättre på sin egen mimik och också lära sig att se och känna igen betydelsen i andras mimik.
Åtminstone till en viss grad.
Exakt hur vet jag inte...kanske just genom praktiska övningar i grupp? Det skulle vara svårt att hålla sig för skratt dock, risken för egen del vore väl att det blev mer skratterapi av det än något annat.

Dagobert skrev:Aspergare som lär ut mimik till aspergare?

Dagobert skrev:Aspergare som lär ut mimik till aspergare?

majvor skrev:Jag börjar själv med att se på dvd:n, "Lie to me", den har jag beställt från cdon.com, här går det undan, det här ska jag fördjupa mig i.

majvor skrev:och tyckte att jag skulle tillbaka ut i arbetslivet.