En liten tanke om förmågor. Om man uppfattar att man inte kan något eller saknar läggning för något osv. Så kan ändå försöka, för det är något med själva processen av att göra saker som förändrar en och som kan trigga igång andra egenskaper man har men inte visste om.

Så om man t.ex anser sig värdelös på att teckna så kan man prova och medan man försöker så sker saker i hjärnan som kan aktivera områden som gör att man får nya förmågor. Kanske sinne för visuella detaljer som kanske inte resulterar i bra teckningar men något annat. Finner man dock att förmågan gör att man kan uttrycka sig på ett helt nytt sätt och därmed få möjlighet till ny positiv respons så kan man till slut sitta där med en ny förmåga. Har man dessutom gott om kognitiv kapacitet så kan det gå riktigt fort i något man inte trodde sig kunna.

Tror det funkar om man upptäcker att det är roligt. Tycker man det är trist så har man inget driv att fortsätta.

Ja så brukar jag tänka inför val av kurser i skolan. Många av mina jämnåriga vet jag mer har tänkt att om de väljer någonting de redan kan så får de "gratispoäng" medan jag har valt ämnen jag varit mindre kunnig inom för att komplettera mina brister.

Vi har haft en liknande diskussion häromkring och ska jag hålla på min ståndpunkt så bör jag säga emot.
Det envisas med att man inte kan veta vad man kan och inte samt vad man tycker är intressant/roligt och inte om man inte provat på. Själv är jag tämligen rigid på den punkten - är jag inte intresserad och har jag inte förmågan ser jag inte varför jag ska slösa tid på det. Vid det här laget är jag dessutom för gammal för att utveckla några nya förmågor så det blir helt meningslöst.
För barn och unga kan jag möjligen se poängen dock.

plåtmonster skrev:En liten tanke om förmågor. Om man uppfattar att man inte kan något eller saknar läggning för något osv. Så kan ändå försöka, för det är något med själva processen av att göra saker som förändrar en och som kan trigga igång andra egenskaper man har men inte visste om.
...

Håller med, hur ska man någonsin kunna bli bättre på någonting om man inte ens försöker och vill ge det en chans, alla är barn i början och man kan behöva försöka eller träna mycket för att bli bra på något, en del ger upp alldeles för tidigt tycker jag.

Jag har jättesvårt att förstå mig på människor som inte ens försöker sig på och prövar att göra något eller lära sig något, framförallt om det är saker som de verkligen kan ha nytta av eller kanske skulle behöva lära sig själva. Ibland tror jag faktiskt att det för vissa individer handlar om ren och skär bekvämlighet och lathet, har sett själv hur en del räknar med att få hjälp från andra eller att andra ska göra saker åt dem.

Dessa personer som då alltså räknar med att andra ska göra saker åt dem kan exempelvis hävda att de inte kan, eller inte är intresserade o. dyl. och räknar med att andra ställer upp istället och hjälper dem på olika sätt. Dock finns det ju personer som verkligen inte kan eller har mycket svårt för att lära sig eller göra vissa saker men oftast så märker man ju om det är sant eller inte, vilka som bara låtsas av ren bekvämlighet, för oftast tror jag att det bara handlar om vilja.

Togs för övrigt upp också i boken om psykopater och sociopater som Sigvard Lingh skrivit, exempel på sådana beteenden, hur man låter andra göra saker för sig, saker som man egentligen skulle kunna göra själv, hur man utnyttjar andra genom att få det att framstå som att man själv inte kan o.s.v.

Jag kan lite om allt.

tahlia skrev:Vi har haft en liknande diskussion häromkring och ska jag hålla på min ståndpunkt så bör jag säga emot.
Det envisas med att man inte kan veta vad man kan och inte samt vad man tycker är intressant/roligt och inte om man inte provat på. Själv är jag tämligen rigid på den punkten - är jag inte intresserad och har jag inte förmågan ser jag inte varför jag ska slösa tid på det. Vid det här laget är jag dessutom för gammal för att utveckla några nya förmågor så det blir helt meningslöst.
För barn och unga kan jag möjligen se poängen dock.

Jag håller med dig helt och hållet.

Ibland kan det vara bra att bli lite pressad så att man måste lära sig en ny grej. De gångerna det lossnar och man blir glad för att man fattar. Men ibland har man helt enkelt inte ork eller intresse. Man får lära sig var ens egna gränser går. Ibland är det bara blygsel och oro som står emellan och då är det synd. Gäller främst om man har en instruktör som ska visa så ska man göra likadant och det kan kännas knäppt om man är dum och fumlig.

Dom gånger jag råkat bli pressat att utföra någonting har det blivit platt fall för mig. Har inte presterat öht. Blir stressad och ofokuserad och kan inte koncentrera mig på uppgiften. Så är det något som jag vet att jag inte fixar, skiter jag i att göra det helt enkelt.

Den plastiska hjärnan:

http://www.aspergerforum.se/den-plastiska-hjarnan-t15185-48.html

Snabbsurf:

http://brainworldmagazine.com/expand-your-wits-and-your-horizon/

Kanske skall förtydliga att det rör sig om situationer där man faktiskt har riktigt nytta av förmågan. Saknas både (egen)nytta och intresse så är det förstås rätt ointressant. Men det kan vara värt att ge lite ork för att komma över tröskeln och tillägna sig nya förmågor.

Om man t.ex skall illustrera något så är frihandsritning helt klart bra att kunna (t.ex).

plåtmonster skrev:Kanske skall förtydliga att det rör sig om situationer där man faktiskt har riktigt nytta av förmågan. Saknas både (egen)nytta och intresse så är det förstås rätt ointressant.
...

En del struntar ju i att ens försöka och engagera sig oavsett om det gynnar dem, om de själva har nytta av att lära sig något specifikt eller om de har ett intresse av något därför att de vet att de kan nyttja andra som ställer upp för dem och gör saker åt dem. De har med all säkerhet samma förmåga att lära sig som alla andra men jag tror att de är funtade så att de njuter av att se andra jobba för dem och/eller så är de helt enkelt bekväma och lata.

Kan man få lite fler exempel. Min hjärna behöver det.