Tjollhopp Gummi*****.

Jag har fått höra av mina nära och kära att jag blivit ''värre'' efter min diagnos blivit planterad över mig. Jag känner mig betydligt mer annorlunda än tidigare i livet , som en placeboeffekt ungefär. För fem år sen skulle jag antagligen vara fullt upptagen med att plugga hårt och söka jobb samtidigt som jag pendlade 15 mil varje helg.

Men efter diagnosen och efter utredningens start (juni 2014) så känns det blivit värre eller vad man kallar det.

Jag orkar inte lika mycket och blir lätt väldigt seg i kroppen (trots att jag åt en timme innan).

Är det någon annan som uppfattat sin situation och diagnos likadant ?

Det var inte så att du alldeles innan diagnos också inte orkade lika mycket? Jag menar, det fanns väl en anledning till att du sökte dig till vården när du gjorde det och inte flera år tidigare?

Ett annat alternativ kan vara att du analyserar utav bara fasen nu när du vet att du är "annorlunda". Att hålla rätt på femtiotolv saker är onekligen utmattade.

Fråga 1 : jag har alltid varit oerhört motiverade och engagerad - men , jag har alltid haft en en tendens till att bli trött och seg samt väldigt svårt att "härda" ut med arbetet Jag blivit tilldelad. Jag blev utbränd när jag sommarjobbade 75% på Ica och fick sparken för Jag var tvungen att vara hemma pga magsjuka (utbrändhet). Alltid känt att jag behöver få ta det lugnt. Jag började med utredningen för att jag har behov av en viss ordning , ogillar förändringar och har ett kraftigt humör.

Fråga 2
Jo kanske , jag känner mig ibland som ett monster som alla tittar snett på.

Rekommenderar denna länk på ämnet: http://archive.autistics.org/library/more-autistic.html

Summasummarum; Det är jättevanligt att en person känner sig "mer aspig" efter att dom har fått sin diagnos. Oftast är det för att folk slappnar av och slutar låtsas vara normfungerande.

Jag fick min diagnos för bara några månader sedan. Jag känner att det har blivit bättre nu efter jag har fått min diagnos. Både mår jag bättre för innan har jag känt att det är endast jag som är annorlunda på något negativt sätt. Men nu känner jag knappt det, för jag är inte ensam att ha den diagnosen och det känns väldigt tryggt. Så jag har accepterat mig själv mer att jag är den jag är nu när jag fick diagnosen.
Det är liksom ett svar på varför jag har mått som jag har gjort och varit med om det jag har varit med om , som ett svar på alla mina frågor.

Sedan har jag ju hittat den här sidan som jag är väldigt glad över att jag har hittat, och på den här sidan finns det många fördelar. Men om inte jag skulle ha fått min diagnos skulle jag inte ens ha någon liten tanke att hitta den här sidan.

Då min psykolog, läkare och mina föräldrar pratade tillsammans utan mig var alla överens om att det hade bara positiv effekt att jag hade fått den här diagnosen.
Men så klart är det så att bara för att jag har råkat få en diagnos betyder det inte att alla problem är lösta, för det håller jag fortfarande på att jobba med och det kommer jag göra ett bra tag till.

Bryr meg ikke om dustete motediagnosen og er som jeg alltid har vært.

Jag antar arter är som inledningsfrasen i ett förhållande: den första tiden håller i sig i 4-5 månader sen blir det mer vardagligt och man drar på sig mjukisbyxorna och slutar raka hakan för att du vet att det är kvar i alla fall. Därför tröttnar jag i know , im awful

En anledning kan vara att du har tagit på dig rollen som autistisk efter att ha fått det svart och vitt på papper. Det kan vara så att du utagerar symptomen för att du förväntas göra det av andra. Det sker antagligen undermedvetet. Ett råd jag kan ge är att om du vill att det ska bli bättre är att agera som om du inte hade autism utan agera som den person du själv vill vara.

Jag tycker inte man ska karaktär med sin diagnos som utgångspunkt. Den är bara en liten del av dig själv.

Lycka till!