Väldigt välfunnet och välformulerat om hur det är, Ensamflickan!
Och tahlia och bitvis flera...

per_134 skrev:

tahlia skrev:Vad är det som retar dig egentligen? Att man vill sätta en diagnos på dig trots att du inte själv upplever att du har svårigheter? Att du faktiskt har svårigheter som inte andra med AS har och det känns orättvist? Att du buntas ihop med en massa människor som du inte känner att du passar in med?

Svår fråga, jag vet inte riktigt men det är frustrerande, Det är för otydligt och godtyckligt, vad är bäst egentligen att inte se sig som att man har asperger/funktionshinder eller inte. Är man väldigt annolunda än "normala" eller egentligen inte, osv

Jag tycker tahlia formulerade det väldigt bra:

tahlia skrev:För egen del ser jag mig själv som en person som har Asperger. För ett tag sedan beslutade jag mig även för att jag bara är så funktionshindrad som jag själv känner mig.

Jag tycker att det viktigaste är att identifiera vilka svårigheter man har, och hur man kan lära sig att antingen komma över dem eller hitta ett sätt att leva med dem. Diagnosen är ett sätt att "ringa in problemet", för att ha nån utgångspunkt för att kunna se sina egna svårigheter och vad man behöver jobba med. Men även för att kunna acceptera att man kanske inte kan lära sig att klara av allt som "alla andra" klarar... Det gäller att acceptera sig själv sådan man är.

Men det är också viktigt att kunna se specifikt vilka svårigheter just du har, som är relaterat till AS, för det kan som bekant skilja enormt... Det gäller att förstå sin diagnos, och hur den påverkar en, och vad man kan göra åt det osv. Det är en process att gå igenom, men efter det kan man lägga bort diagnosen i sin syn på sig själv.

Hur "normal" man verkar vara, beror både på hur svår AS man har, och hur bra man lär sig att kompensera för de avsaknade automatiseringsfunktionerna. Så diagnosen kan fungera som ett hjälpmedel för att lära sig smälta in som mer normal, om det nu är det man önskar... (Genom att man lär sig vad som anses vara normal, och på vilket sätt man själv skiljer sig från det "normala".)

Så i det praktiska livet är det kanske bättre att lägga diagnosen åt sidan, och bara fokusera på här och nu, jobba med de svårigheter man har osv. Och inte minst: Fokusera på att leva sitt liv på ett sådant sätt så att man mår så bra som möjligt!

(Ursäkta svamlet och det enorma ordflödet som svämmade över idag... Börjar få hjärnsläpp, så det sista blev nog rätt svamligt, men kanske är det inte helt värdelöst ändå... )

Ensamflickan skrev:Men det är också viktigt att kunna se specifikt vilka svårigheter just du har, som är relaterat till AS, för det kan som bekant skilja enormt... Det gäller att förstå sin diagnos, och hur den påverkar en, och vad man kan göra åt det osv. Det är en process att gå igenom, men efter det kan man lägga bort diagnosen i sin syn på sig själv.

En fördel med att lära sig mer och kanske få diagnos bekräftad (och inte nöja sig med hemmasnickrad dito) är också att förstå att vissa svårigheter INTE har nån koppling till npf, eller att de kan ha koppling till det med mer sekundärt, som en följd av det, och att man också kan göra nåt åt det, ville jag lägga till efter ditt utmärkta inlägg.

Ensamflickan, det är jättebra skrivet. Vi tänker ganska lika du och jag.

För mig är skillnaden att få diagnosen på papper att jag slipper argumentera med FK för trots att jag spcificerat exakt samma symtom i läkarintyg så som det kommer att bli även nu när dom är sammanfattade med diagnoser så kommer just den biten att bli lättare.

Att sen ringa in sina svagheter tror jag är avgörande för att hålla ihop hela livet för det är ju trots allt för en vanlig person minst 70 år. Jag ser över åren hittils att det i vissa fall hade varit bra för mig att veta för jag hade nog inte tagit sönder mig på det sätt jag nu gjort MEN jag hade då förmodligen hejdat mig och inte fått uppleva allt det som varit annorlunda i mitt liv. Lite tudelat det där och jag får sammanfatta det senare tror jag om det var bra eller dåligt.

Men att veta nu tycker jag är spännande! Får mitt svar på min genomgripande i sinnet utredning om några veckor.

Aspkvinna, ja erfarenheter är ju lärdomar för livet och dem har hjälpt en att komma dit man är nu med insikt och allt! Så dem ska man värdesätta tycker jag!!

alfapetsmamma skrev:

Ensamflickan skrev:Men det är också viktigt att kunna se specifikt vilka svårigheter just du har, som är relaterat till AS, för det kan som bekant skilja enormt... Det gäller att förstå sin diagnos, och hur den påverkar en, och vad man kan göra åt det osv. Det är en process att gå igenom, men efter det kan man lägga bort diagnosen i sin syn på sig själv.

En fördel med att lära sig mer och kanske få diagnos bekräftad (och inte nöja sig med hemmasnickrad dito) är också att förstå att vissa svårigheter INTE har nån koppling till npf, eller att de kan ha koppling till det med mer sekundärt, som en följd av det, och att man också kan göra nåt åt det, ville jag lägga till efter ditt utmärkta inlägg.

Exakt! Den aspekten glömde jag ta med i mitt inlägg. Det är väl rätt mycket det jag personligen jobbar på nu, att skilja ut vilka av mina symptom/svårigheter som beror på AS, och vilka som inte gör det; vilka som går att komma över (tex genom terapi och övning) och vilka svårigheter jag bara måste acceptera att jag har, och lära mig att leva med...

Hej!

Jag är ny på det här forumet och har ingen diagnos (än?). Anledningen till att jag gick med är för att en psykolog jag träffat några gånger tycker att jag borde genomgå en neuropsykiatrisk utredning, eftersom hon tycker att mina "svårigheter" skulle kunna bero på aspergers eller liknande.

Anledningen till att jag ens träffat psykologen är för att min flickvän inte vill vara tillsammans med mig annars eftersom hon tycker att jag inte "öppnar upp" mig för henne och att det är "så svårt att prata" med mig. Så jag har gått med på att gå till psykologen, inte för att jag tror att det gör någon skillnad för mig alls, men jag gillar ju min flickvän.

Jag har själv aldrig misstänkt att jag skulle ha asperger, vilket iofs kan bero på att jag i princip inte vet något alls om det. Dock har folk i min omgivning ofta uppfattat mig som ganska "konstig", personligen tycker jag att de är märkligare än mig.

När psykologen först nämnde det där med neuropsykiatriskutredning tyckte jag att hon kunde fara åt h-vete (kanske inte så moget) och att hon inte känner mig och egentlgen inte har någon aning om vem jag är. Nu har det gått ett tag och jag har funderat lite, om det nu är så att jag har asperger spelar det någon roll om jag genomgår en utredning och får en diagnos? Finns det några fördelar med det? Eller nackdelar? Jag menar spelar det ingen roll så har jag inte lust att genomgå en utredning där man sitter och svarar på meningslösa frågor, eller hur det nu går till vid en utredning.

Tacksam om någon har tid/lust att svara!

Det är svårt att svara på eftersom det är väldigt individuellt om man tycker att det är bra eller dåligt att få diagnos. Kan bara svara för mig själv. Jag tyckte att det var en stor lättnad att få diagnos då det besvarade många frågor som jag funderat över genom livet.

Det behöver väl inte finnas några nackdelar alls, möjligen att du inte får göra lumpen om du är i den åldern (jag gjorde lumpen godkänt före jag fick diagnos). Du behöver inte tala om diagnosen för någon och diagnosen innebär att du kan förstå dig själv bättre, bli förstådd bättre och får rätt till hjälp om du är i behöv av sådant.

Hahaa underbar kommentar!

"Jag har själv aldrig misstänkt att jag skulle ha asperger, vilket iofs kan bero på att jag i princip inte vet något alls om det. Dock har folk i min omgivning ofta uppfattat mig som ganska "konstig", personligen tycker jag att de är märkligare än mig."

Man är sin egen norm, men för att förstå sig själva och andra bättre är det bra att jämföra sig med andra. Dvs är du inbunden, så kan det vara bra att veta att du vill vara det och inte är det av oförstånd och veta att andra kan vara på ett annat sätt. All kunskap är av godo, tänker jag då. Sen kanske du inte vill vara inbunden men har aldrig tänkt på vilken feedback andra önskar sig av dig. Jag har en sån jobbarkompis som inte sa ngnting och jag fick gissa och undra vad hon tänkte, tyckte och ville, men med åren har hon lärt sig att berätta för mig istället och vi båda är nöjda då Jag berättar för mycket istället, men då säger hon bara att jag hör att du pratar men tyvärr så lyssnar jag inte just nu, och det funkar jättebra det med. (Har oftast inget vettigt att säga ändå.)

Vissa människor gillar dessutom den där tystlåtna typen, men för mig är det inte kul. Självklart ska man få vara för sig själv och inte behöva vara supersocial hela tiden, men att kunna kommunicera sina tankar och avsikter vid behov uppskattas.

Den absolut största fördelen med att genomgå en NPF-utredning. Är att man får en måttstock på hur man är i jämförelse med andra människor.
Det blir tydligare på vilka punkter man skiljer sig ifrån den sk "normen".

Sen om det skulle visa sig vara tillräckligt för en diagnos av något slag tycker jag personligen inte spelar roll. Men det kan vara viktigt för de som är i behov av den, för att få det extra stöd ifrån samhället de behöver för att fungera.

Själv så såg jag AS-diagnosen som ett svar på varför alla andra var så konstiga. Jag har fått verktyg på hur jag skall bemöta "de andra" för att bli förstådd på fler plan än rent faktamässigt.

ufo skrev:Själv så såg jag AS-diagnosen som ett svar på varför alla andra var så konstiga.

Relaterar till det här, fast jag skulle modifiera det "alla andra" till "så många".

Det är väl inte dumt alls antar jag att få ökad förståelse för sig själv och/eller sin omgivning. Så långt jag kan minnas så har det vart brist på det. Om en utredning skulle kunna hjälpa till med det så kanske det är en bra idé.

Jag har googlat lite på asperger och läst om det nu. Vissa saker stämmer in, t.ex. så har jag ett specialintresse . Å andra sidan så började jag inte prata förens jag var ca 4 år så då kan jag, vad jag förstog, inte ha just asperger, utan har jag något så skulle det vara något annat, autism, atypisk autism, autismliknande tillstånd? Det verkade lite krångligt det där, många olika diagnoser, men det blir väl den som gör utredningens problem och inte mitt (om jag gör en utredning). Eller? Det här är kanske en dum fråga, men kan man verkligen lita på att de gör rätt?

Om du hade försenad språkutveckling så kan du vara högfungerande autist (HFA). Ingen skillnad i praktiken som vuxen gentemot aspergare. Här kan du läsa mer om de olika varianterna:
http://www.habilitering.se/om-autism

En annan fördel med diagnos är att man kan lära känna andra aspergare och därmed bli klokare på sig själv.

Jag har fast jobb, jag är gift och har barn.

Höll på att skriva ett långt inlägg här men det skulle antagligen inte läsas av någon. Men det kanske behövs?

Vad jag sökt efter här på forumet men inte hittat är:

Om man har ett någorlunda fungerande Svenssonliv, kan jag få besvär av en eventuell diagnos då? Eller är det värt att få den så alla konstiga tankar får en förklaring. Kan man göra en utredning och få ett svar utan att man blir stämplad?

Min fru är övertygad om att jag har drag av Aspergers och när jag läser om det så vet jag att hon har rätt. Rent spontant så tror jag att jag skulle tycka det var skönt med en diagnos som förklaring. Men är orolig för vad arbetsgivare tycker. Tänker även på min son då jag vet att barn är grymma och vet de att hans pappa "är ett psykfall"....

Vilka får reda på diagnosen? Vilka får reda på att man begärt en utredning? Kommer de att kalla in min mamma eller räcker det med min fru sen 7 år? Måste man meddela ex. framtida arbetsgivare att man har diagnosen?

Hemlighetsmakeri är ju alltid åtminstone litet jobbigt men om du tycker att det skulle vara värt det så är nog "risken för avslöjande" liten. Många forumiter känner som du att diagnosen förklarar saker, jag fattar inte det där men är det positivt för dem/er så är det.

De som gör utredningen föredrar säkert att prata med föräldrar också men håller rimligen tillgodo med de informationskällor man ger dem.

Den enda instans jag vet som kräver att få känna till diagnosen är en som inte kontrollerar ens uppgifter, nämligen trafiksäkerhetsverket inför införskaffande av körkortstillstånd. Har man redan kort slipper man ifrån det kravet också.

Blir man arbetslös kanske man ska låta bli att meddela arbetsförmedlingen, i övrigt är det nog ingen risk att arbetsgivare får veta något man inte vill. Tror jag, men vi kanske borde fråga folk som har som jobb att snoka, detektiver, exempelvis.

/ J

Jag gillar att skriva inom fnuttar"", raderade en hel del fnuttar innan jag postade.

Jag läste i en klistrad tråd (fragor.php) men missade ofta i meningen: Någon intervjuar dig, och ofta någon anhörig, eftersom svårigheterna måste ha funnits sen barndomen och det (helst) ska styrkas av någon annan än du själv. Sen görs olika tester, bl.a WAIS.

Jag känner nog att jag skulle bli glad om någon sa åt mig att du har Asperger, det skulle förklara så mycket. Tex. varför jag sitter vid datorn när min fru sitter och gråter i soffan 2 meter bort för att hon känner sig så ensam och jag märker det inte. Eller som en förklaring till att jag inte har några vänner, jag vet att människor försöker bli vän med mig men jag tror inte på det. När de ringer så svarar jag inte, jag lovar att ringa men har nog aldrig gjort det. Just nu vet jag inte om jag bara är en kall jävel utan känslor, känslor har jag alltid sett som något överskattat och onödigt, speciellt hos andra och att de inte förstår mina känslor kan ju inte jag hjälpa.

Eller är det så att jag har en neurologisk störning... heter det så???? Jag tyckte jag såg det här på forat.

"Tror jag, men vi kanske borde fråga folk som har som jobb att snoka, detektiver, exempelvis."

Jag hängde inte med där riktigt, men jag jobbar för ett stort amerikanskt bolag och där var man tvungen att skriva in sin sjukdomshistorik m.m. när man började.

frode skrev:Jag känner nog att jag skulle bli glad om någon sa åt mig att du har Asperger, det skulle förklara så mycket. Tex. varför jag sitter vid datorn när min fru sitter och gråter i soffan 2 meter bort för att hon känner sig så ensam och jag märker det inte.
...

Aj då. Sån är inte jag på minsta vis så sådan som du beskriver är man inte alls nödvändigtvis för att man har en aspergerdiagnos. Den är alltså inte direkt någon förklaring varken på hur du eller jag funkar, så mycket kan jag skriva utan att vara rädd att ha skrivit för mycket.

Å andra sidan finns det kanske enstaka här som känner igen sig i vad du skriver, ingen jag kommer på på rak arm men det är mycket möjligt. Så kanske skulle du kunna se en diagnos som en möjlig delförklaring.

frode skrev:

jonsch skrev:Tror jag, men vi kanske borde fråga folk som har som jobb att snoka, detektiver, exempelvis.

Jag hängde inte med där riktigt, men jag jobbar för ett stort amerikanskt bolag och där var man tvungen att skriva in sin sjukdomshistorik m.m. när man började.

Nå, men kräva är väl en sak - en annan är att veta att du talar sanning. Om arbetsgivaren inte har laglig rätt att kolla, medan du har laglig rätt att ljuga (jag vet inte), så är det väl fritt fram.

Vad jag menade var att ens arbetsgivare kanske kan gå runt lagar eller helt lagenligt snoka fram eventuella diagnospapper, meddelst detektivtrick. Man får väl fråga en detektiv för att få veta om det är möjligt.

Nej, det finns ingen sån meddelarplikt mot arbetsgivare.

Det kanske kan finnas det i vissa yrken, tänkte jag.

Det betvivlar jag starkt faktiskt.

Om det ändå skulle förekomma så är det mkt sällsynt.

Nu handlar det om rent kontors / IT arbete. Jag är normalt inte parnoid, men när man tittar på hollwooodrullar så kan ju corporates göra i princip vad de vill, bara se på nyheterna så tycker ju politikerna att företag ska ha rätt att bygga där ingen annan har rätt, varför skulle politikerna inte tycka att företagarna inte har rätt att få reda på mina diagnoser.

Nu tror jag inte personligen på att företag får ut journaler från någon utan dennes tillstånd. Men jag tror att man måste läsa avtal väldigt noga även efter en anställning.

Förbannelse, jag skrev för mycket i.a.f..

jonsch skrev:

frode skrev:Jag känner nog att jag skulle bli glad om någon sa åt mig att du har Asperger, det skulle förklara så mycket. Tex. varför jag sitter vid datorn när min fru sitter och gråter i soffan 2 meter bort för att hon känner sig så ensam och jag märker det inte.
...

Aj då. Sån är inte jag på minsta vis så sådan som du beskriver är man inte alls nödvändigtvis för att man har en aspergerdiagnos. Den är alltså inte direkt någon förklaring varken på hur du eller jag funkar, så mycket kan jag skriva utan att vara rädd att ha skrivit för mycket.

Jag skulle mycket väl kunna tänkas vara så - i högsta grad aspigt - uppslukad av något att jag inte märkte känsloyttringar, ifall de vore tystlåtna. Annars brukar nog känsloyttringar vara bland det som lättast bryter igenom min aspiga koncentration men det kan ju helt enkelt vara en gradskillnad mellan oss.

Som sagt, förbannelse över mina fingrars slintande över tangentbordet.