Fördelar vs nackdelar med en diagnos.
sugrövmanövern skrev:Ja, jag har psykiska problem och behöver veta mina diagnoser för att få rätt psykvård. Så jag hade inte kunnat välja bort att ta reda på vad jag lider av även om jag var miljonär.
Samma för mig.
Vad "stämpeln" beträffar, så har jag slutat att försöka vara någon annan än den autist jag verkligen är. Jag skäms inte över att ha AS, även om jag ser det som ett beklagligt faktum.
Senast redigerad av Alexandra 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
Jag har inte kommit så långt att jag fått någon diagnos.
Har inte råkat ut för några större "showstoppers", bara alltid känt mig lite knepig och konstig runt andra. Efter att ha sett ett program om Asperger på TV runt 2003 som beskrev mitt liv punkt för punkt utan att jag jag själv var inblandad, blev allting tydligt. Jag plöjde igenom alla böcker och nät-forum i ämnet, och gjorde alla tänkbara tester. I jan 2005 hade jag en "nära väggen upplevelse" och tog därför kontakt med psyket för att få till en remiss för diagnos. Fick till svar att de skulle kontakta mig omgående. Elva månader senare fick jag ett brev där det stod att jag tidigare i år har varit i kontakt med dem och att jag skulle ta kontakt igen om problemen kvarstår.
Duhh? Nej, det gick faktiskt bort av sig självt, ungefär som en mildare släng av feber, typ.
Efter det, och efter att läst inlägg bla. på denna forum, saknar jag all motivation att traggla igenom den snårskog som leder till en diagnos. Däremot har andra yngre förmågor i släktet fått diagnosen ADHD och ASP så man behöver inte direkt vara mattesnille för att räkna ut sambandet.
Har inte råkat ut för några större "showstoppers", bara alltid känt mig lite knepig och konstig runt andra. Efter att ha sett ett program om Asperger på TV runt 2003 som beskrev mitt liv punkt för punkt utan att jag jag själv var inblandad, blev allting tydligt. Jag plöjde igenom alla böcker och nät-forum i ämnet, och gjorde alla tänkbara tester. I jan 2005 hade jag en "nära väggen upplevelse" och tog därför kontakt med psyket för att få till en remiss för diagnos. Fick till svar att de skulle kontakta mig omgående. Elva månader senare fick jag ett brev där det stod att jag tidigare i år har varit i kontakt med dem och att jag skulle ta kontakt igen om problemen kvarstår.
Duhh? Nej, det gick faktiskt bort av sig självt, ungefär som en mildare släng av feber, typ.
Efter det, och efter att läst inlägg bla. på denna forum, saknar jag all motivation att traggla igenom den snårskog som leder till en diagnos. Däremot har andra yngre förmågor i släktet fått diagnosen ADHD och ASP så man behöver inte direkt vara mattesnille för att räkna ut sambandet.
Senast redigerad av sgtbaker 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
sgtbaker skrev:Jag har inte kommit så långt att jag fått någon diagnos.
Har inte råkat ut för några större "showstoppers", bara alltid känt mig lite knepig och konstig runt andra. Efter att ha sett ett program om Asperger på TV runt 2003 som beskrev mitt liv punkt för punkt utan att jag jag själv var inblandad, blev allting tydligt. Jag plöjde igenom alla böcker och nät-forum i ämnet, och gjorde alla tänkbara tester. I jan 2005 hade jag en "nära väggen upplevelse" och tog därför kontakt med psyket för att få till en remiss för diagnos. Fick till svar att de skulle kontakta mig omgående. Elva månader senare fick jag ett brev där det stod att jag tidigare i år har varit i kontakt med dem och att jag skulle ta kontakt igen om problemen kvarstår.
Duhh? Nej, det gick faktiskt bort av sig självt, ungefär som en mildare släng av feber, typ.
Efter det, och efter att läst inlägg bla. på denna forum, saknar jag all motivation att traggla igenom den snårskog som leder till en diagnos. Däremot har andra yngre förmågor i släktet fått diagnosen ADHD och ASP så man behöver inte direkt vara mattesnille för att räkna ut sambandet.
Jag fick vänta i två år. Det är grymt och typiskt. Till och med när jag ringde och var desperat till min vårdcentral för att jag inte hade sovit på 72 timmar erbjöd de mig en tid efter 20 dagar. Tjugo dagar!
Jag har arbetat hela mitt liv och betalat skatt, skött mig på alla sätt, nästan aldrig belastat sjukvårdssystemet och knappt sjukförsäkringen och så tycker de att jag ska vänta nästan tre veckor med att få hjälp att sova en natt.
Det slutade med att jag ägnade fyra timmar åt att jaga runt i sjukvårdssystemet. Pratade med sju olika personer, tog upp säkert sammanlagt tre timmar av deras tid. Det är inte särskilt rationellt. Till slut hittade jag en sköterska på en klinik som förbarmade sig över mig, pratade med en läkare så att jag skulle få ett par tabletter.
Det är kontraproduktivt och irrationellt att bete sig så mot lidande människor. Om du orkar, stå på dig. Var jobbig. Kräv din rätt. Det finns faktiskt en vårdgaranti. Bråka så mycket du orkar.
Senast redigerad av vadloink 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
Instämmer.
Till alla som orkar eller kan båda upp hjälpfolk som orkar:
låt dem inte komma undan med sånt här.
Tvinga dem att spräcka sina budgetar om så är.
Det kan vara enda sättet att få politikerna att sluta minska dem för varje år.
Till alla som orkar eller kan båda upp hjälpfolk som orkar:
låt dem inte komma undan med sånt här.
Tvinga dem att spräcka sina budgetar om så är.
Det kan vara enda sättet att få politikerna att sluta minska dem för varje år.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 2 gånger.
Diagnosen gör att jag får hjälp och inte behöver känna mig misslyckad, men jag känner mig rätt misslyckad ändå.
Senast redigerad av saltgurkan 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
- saltgurkan
- Inlägg: 326
- Anslöt: 2007-07-13
vadloink skrev:Jag fick vänta i två år. Det är grymt och typiskt. Till och med när jag ringde och var desperat till min vårdcentral för att jag inte hade sovit på 72 timmar erbjöd de mig en tid efter 20 dagar. Tjugo dagar!
Jag har arbetat hela mitt liv och betalat skatt, skött mig på alla sätt, nästan aldrig belastat sjukvårdssystemet och knappt sjukförsäkringen och så tycker de att jag ska vänta nästan tre veckor med att få hjälp att sova en natt.
Det slutade med att jag ägnade fyra timmar åt att jaga runt i sjukvårdssystemet. Pratade med sju olika personer, tog upp säkert sammanlagt tre timmar av deras tid. Det är inte särskilt rationellt. Till slut hittade jag en sköterska på en klinik som förbarmade sig över mig, pratade med en läkare så att jag skulle få ett par tabletter.
Det är kontraproduktivt och irrationellt att bete sig så mot lidande människor. Om du orkar, stå på dig. Var jobbig. Kräv din rätt. Det finns faktiskt en vårdgaranti. Bråka så mycket du orkar.
Tyvärr krävs det ganska mycket energi att stå på sig. Har följt vid sidan om då en polare gick igenom denna procedur. Kan säga att för min del är det inte värt det lidandet att få vård mot ett annat lidande. Har dock fått "låna" några piller som är bra att ha då och då när väggarna krymper för mycket.
Senast redigerad av sgtbaker 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
sgtbaker skrev:Jag har inte kommit så långt att jag fått någon diagnos.
I jan 2005 hade jag en "nära väggen upplevelse" och tog därför kontakt med psyket för att få till en remiss för diagnos. Fick till svar att de skulle kontakta mig omgående. Elva månader senare fick jag ett brev där det stod att jag tidigare i år har varit i kontakt med dem och att jag skulle ta kontakt igen om problemen kvarstår.
Duhh? Nej, det gick faktiskt bort av sig självt, ungefär som en mildare släng av feber, typ.
Efter det, och efter att läst inlägg bla. på denna forum, saknar jag all motivation att traggla igenom den snårskog som leder till en diagnos. Däremot har andra yngre förmågor i släktet fått diagnosen ADHD och ASP så man behöver inte direkt vara mattesnille för att räkna ut sambandet.
Oh yes, exakt så! När min dotter utreddes på BUP och jag mådde skitdåligt nämnde jag att jag tror mig ha AS. Resultat: en psykolog frågade om jag visste vad ordet hypokondri betyder.
Detta fick mig att undvika all egen psykologkontakt för ett halvår.
Jag mådde sämre och sämre och sedan fick dottern - surprise, surprise - diagnos inom spektret. Bl. a.
Nu har jag äntligen, efter bl.a misslyckat besök på psykakuten
(de ville inte ha mig för jag var inte självmordsbenägen)
påbörjat en egen npf-utredning.
Min dotter är så sjuk att jag inte kan jobba eller studera.
Jag har levt ett år på halvt vårdbidrag, för jag har inte velat
ha något att göra med de människor som inte trott på mig.
Det har gjort så fruktansvärt ont att jag stuckit huvudet i sanden.
Gör inte det sgtbaker! För ditt eget välmående. Stå på dig och
om du inte orkar tjata så be någon annan göra det åt dig.
Senast redigerad av Isabell 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
Isabell skrev:Nu har jag äntligen, efter bl.a misslyckat besök på psykakuten
(de ville inte ha mig för jag var inte självmordsbenägen)
påbörjat en egen npf-utredning.
Precis det där var jag med om när jag brakade ihop för ett tag sen! Först ville de inte hjälpa mig för att jag inte tänkte ta livet av mig. Helsjukt.
Och sgtbaker, jag vet inte hur du mår, men för mig är det en enorm lättnad att äntligen veta vad som troligtvis har ställt till det för mig i livet. Själva utredningen var inte särskilt jobbig psykiskt. Arbetsam för hjärnan och själen, men inget särskilt lidande.
Senast redigerad av vadloink 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
vadloink skrev:Isabell skrev:Nu har jag äntligen, efter bl.a misslyckat besök på psykakuten
(de ville inte ha mig för jag var inte självmordsbenägen)
påbörjat en egen npf-utredning.
Precis det där var jag med om när jag brakade ihop för ett tag sen! Först ville de inte hjälpa mig för att jag inte tänkte ta livet av mig. Helsjukt.
Och sgtbaker, jag vet inte hur du mår, men för mig är det en enorm lättnad att äntligen veta vad som troligtvis har ställt till det för mig i livet. Själva utredningen var inte särskilt jobbig psykiskt. Arbetsam för hjärnan och själen, men inget särskilt lidande.
För min del släppte det när jag såg AS programmet på TV samt därefter kunde läsa de böcker som fanns tillgängliga. Att få insikt i att det inte finns ett skit att göra förutom det man redan gör var en enorm lättnad. Jag blir dock fortfarande helt slutkörd av att leka anka i offentliga miljöer, (lung och fin på ytan, frenetisk paddlande under), men nu åtminstånde vet jag vad det beror på och kan undvika många situationer.
Och så slipper jag vänta på moderskeppet.
Senast redigerad av sgtbaker 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
sgtbaker skrev:För min del släppte det när jag såg AS programmet på TV samt därefter kunde läsa de böcker som fanns tillgängliga. Att få insikt i att det inte finns ett skit att göra förutom det man redan gör var en enorm lättnad.
Hur kan detta vara en lättnad? Den insikten är något av det mest deprimerande jag har gjort i hela mitt liv: Jag fungerar inte och det finns inget att göra åt det.
Senast redigerad av Peter 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
Är jag helt bäng? Finns det inget att göra? Jag vet mycket som kan förbättra min livssituation. Några exempel: Lyssna på andras erfarenheter. Självacceptans. Hjälpmedel. Läkemedel. Var som du är tänkt att vara och stå upp för dig själv.
Senast redigerad av AAA 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
Peter skrev:sgtbaker skrev:För min del släppte det när jag såg AS programmet på TV samt därefter kunde läsa de böcker som fanns tillgängliga. Att få insikt i att det inte finns ett skit att göra förutom det man redan gör var en enorm lättnad.
Hur kan detta vara en lättnad? Den insikten är något av det mest deprimerande jag har gjort i hela mitt liv: Jag fungerar inte och det finns inget att göra åt det.
Kan inte hålla med om att det inte finns något att göra. Insikten om hur jag fungerar har iaf gjort att jag har anpassat ( hur jag väljer att förhålla mig till det jag utsätts för) mitt liv utifrån mina egna förutsättningar och behov till större del än innan.
Om man förväntar sig att anpassningen ska komma utifrån gjord av andra, så tror jag att man blir rätt besviken och sviken.
Sedan är det alltid roligt att bli bemöt på ett tolerant sätt, även om man är alternativkopplad som a-mamman brukar säga. Vilket jag tycker är ett otroligt bra uttryck.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
Sam skrev:Kan inte hålla med om att det inte finns något att göra. Insikten om hur jag fungerar har iaf gjort att jag har anpassat ( hur jag väljer att förhålla mig till det jag utsätts för) mitt liv utifrån mina egna förutsättningar och behov till större del än innan.
Om man förväntar sig att anpassningen ska komma utifrån gjord av andra, så tror jag att man blir rätt besviken och sviken.
Ja, förståelse från andra verkar vara en omöjlighet.
Och så säger de att aspisar saknar Theory of Mind...
Ju mindre förståelse från andra jag söker, desto mindre
blir jag besviken. Försöker jag förklara för någon att jag blir
ledsen och varför så är det oftast förgäves. Det slutar oftast
med att jag blir ännu mer ledsen och känner mig dubbelt oförstådd.
Senast redigerad av Isabell 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
AAA skrev:Är jag helt bäng? Finns det inget att göra? Jag vet mycket som kan förbättra min livssituation. Några exempel: Lyssna på andras erfarenheter. Självacceptans. Hjälpmedel. Läkemedel. Var som du är tänkt att vara och stå upp för dig själv.
Det har naturligtvis att göra med vilka problem man har. Jag tror på intet vis mina erfarenheter är universella. Jag säger bara att för mig så har inte diagnosen inneburit något mer än vad jag redan kunnat få tidigare. Ingen extra kunskap, inga extra mediciner och inga nya angreppspunkter. Det betyder inte att det är sant för alla (vilket jag verkligen betvivlar att det skulle kunna vara).
Och som Sam säger, att anpassningen måste ske av en själv: Jovisst, men om man hade samma kunskaper (mm) som man hade innan diagnosen får man ju inte fler sätt att kunna anpassa sig på än man redan hade. Att avstå från saker som inte verkar gå var ju fullt möjligt redan innan ens diagnos och om det var en möjlighet skulle man redan ha gjort det.
Senast redigerad av Peter 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
Det var inte förrän jag började läsa om AS som jag förstod
att jag blir trött av att umgås med (många) människor.
Nu kan jag dosera det sociala intaget och det har lett till
att jag stöter bort färre människor än tidigare. I lagom
doser orkar jag med dem och kan till och med trivas. Ibland.
Det skulle vara trevligt att ha ett socialt nätverk någon gång.
Dessutom ger det en enorm tillfredsställelse att "ge av" sig
själv till andra. Att orka vara glad och trevlig mot andra och
följaktligen inte behöva älta de tillfällen man blev irriterad,
för att man egentligen bara var för trött för att umgås.
Denna lärdom betyder mycket för mig.
att jag blir trött av att umgås med (många) människor.
Nu kan jag dosera det sociala intaget och det har lett till
att jag stöter bort färre människor än tidigare. I lagom
doser orkar jag med dem och kan till och med trivas. Ibland.
Det skulle vara trevligt att ha ett socialt nätverk någon gång.
Dessutom ger det en enorm tillfredsställelse att "ge av" sig
själv till andra. Att orka vara glad och trevlig mot andra och
följaktligen inte behöva älta de tillfällen man blev irriterad,
för att man egentligen bara var för trött för att umgås.
Denna lärdom betyder mycket för mig.
Senast redigerad av Isabell 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
Peter skrev:Och som Sam säger, att anpassningen måste ske av en själv: Jovisst, men om man hade samma kunskaper (mm) som man hade innan diagnosen får man ju inte fler sätt att kunna anpassa sig på än man redan hade. Att avstå från saker som inte verkar gå var ju fullt möjligt redan innan ens diagnos och om det var en möjlighet skulle man redan ha gjort det.
För min del handlar det inte bara om ett alternativ att avstå, utan att anpassa och ta hänsyn till sig själv utifrån vad man verkligen orkar för att fungera så optimalt som möjligt. i förhållande till vad jag rent praktiskt kan genomföra, om man väljer att "spränga" sina egna må bra/fungera gränser.
Innan jag fick min diagnos så kämpade jag som en galning för att passa in och att orka, kunna allt som de flesta andra tycktes klara av utan att kraschlanda. För mig var det kopiering som gällde till 100% av vad jag trodde/uppfattade att ett sk vanligt liv behövde innehålla.
Så min insikt handlar mer om hur jag kan förhålla mig till det i livet som stjäl allt för mycket kraft. Detta behöver inte innebära att jag avstår helt utan mer har anpassat mängden.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
Att ha kunskapen om hur man fungera, är inte alltid samma sak som att kunna hantera/ förhålla sig till det.
Bemötande handlar inte bara om hur vi vill bli och blir bemöta, utan lika mycket om hur vi bemöter oss själva.
Bemötande handlar inte bara om hur vi vill bli och blir bemöta, utan lika mycket om hur vi bemöter oss själva.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
Sam skrev:För min del handlar det inte bara om ett alternativ att avstå, utan att anpassa och ta hänsyn till sig själv utifrån vad man verkligen orkar för att fungera så optimalt som möjligt. i förhållande till vad jag rent praktiskt kan genomföra, om man väljer att "spränga" sina egna må bra/fungera gränser.
Innan jag fick min diagnos så kämpade jag som en galning för att passa in och att orka, kunna allt som de flesta andra tycktes klara av utan att kraschlanda. För mig var det kopiering som gällde till 100% av vad jag trodde/uppfattade att ett sk vanligt liv behövde innehålla.
Så min insikt handlar mer om hur jag kan förhålla mig till det i livet som stjäl allt för mycket kraft. Detta behöver inte innebära att jag avstår helt utan mer har anpassat mängden.
Jo, jag förstår vad du menar. Jag är bara lite tvärsöver eftersom jag personligen inte känner igen de positiva delarna av budskapet här, och ibland tycker jag det överdrivs. Många som söker diagnos kan bli besvikna bara av att det inte innebar vad de trodde att det skulle innebära. Jag vet att jag blev besviken. Jag vet fortfarande inga sätt att ens "begränsa skadan" vad gäller mina egna problem, utan de gör mitt liv såsom jag lever det ogenomförbart. Att ändra sättet jag lever det på till ett sätt som skulle vara mer anpassat till mina problem skulle göra det meningslöst eftersom det skulle göra det nödvändigt för mig att avstå från allt som jag är intresserad av och som jag värdesätter.
Men det är bara en erfarenhet. Andra kommer (uppenbarligen) uppleva det annorlunda.
För övrigt har jag vetat hur jag fungerar sedan jag först sökte hjälp och år av terapi och dylikt har endast förfinat denna kunskap en aning. Uppenbarligen har det INTE varit tillräckligt för att veta hur jag ska förhålla mig till det, men terapin och diagnosen har inte ändrat på den saken heller.
Vad gäller bemötande har jag nog inte drabbats av något som andra beskriver, utan även om folk inte alltid förstår helt, så har jag nog aldrig blivit illa bemött på grund av de svårigheter jag har (utom när jag så att säga verkligen provocerat fram det). Där inser jag att jag är i minoritet på forumet.
Senast redigerad av Peter 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
Peter skrev:Sam skrev:För min del handlar det inte bara om ett alternativ att avstå, utan att anpassa och ta hänsyn till sig själv utifrån vad man verkligen orkar för att fungera så optimalt som möjligt. i förhållande till vad jag rent praktiskt kan genomföra, om man väljer att "spränga" sina egna må bra/fungera gränser.
Innan jag fick min diagnos så kämpade jag som en galning för att passa in och att orka, kunna allt som de flesta andra tycktes klara av utan att kraschlanda. För mig var det kopiering som gällde till 100% av vad jag trodde/uppfattade att ett sk vanligt liv behövde innehålla.
Så min insikt handlar mer om hur jag kan förhålla mig till det i livet som stjäl allt för mycket kraft. Detta behöver inte innebära att jag avstår helt utan mer har anpassat mängden.
Jo, jag förstår vad du menar. Jag är bara lite tvärsöver eftersom jag personligen inte känner igen de positiva delarna av budskapet här, och ibland tycker jag det överdrivs. Många som söker diagnos kan bli besvikna bara av att det inte innebar vad de trodde att det skulle innebära. Jag vet att jag blev besviken. Jag vet fortfarande inga sätt att ens "begränsa skadan" vad gäller mina egna problem, utan de gör mitt liv såsom jag lever det ogenomförbart. Att ändra sättet jag lever det på till ett sätt som skulle vara mer anpassat till mina problem skulle göra det meningslöst eftersom det skulle göra det nödvändigt för mig att avstå från allt som jag är intresserad av och som jag värdesätter.
Men det är bara en erfarenhet. Andra kommer (uppenbarligen) uppleva det annorlunda.
För övrigt har jag vetat hur jag fungerar sedan jag först sökte hjälp och år av terapi och dylikt har endast förfinat denna kunskap en aning. Uppenbarligen har det INTE varit tillräckligt för att veta hur jag ska förhålla mig till det, men terapin och diagnosen har inte ändrat på den saken heller.
Vad gäller bemötande har jag nog inte drabbats av något som andra beskriver, utan även om folk inte alltid förstår helt, så har jag nog aldrig blivit illa bemött på grund av de svårigheter jag har (utom när jag så att säga verkligen provocerat fram det). Där inser jag att jag är i minoritet på forumet.
Insikten hur man kan förändra/hanterar livet kommer inte med ett diagnosnamn.
För min del tog det lång tid innan jag insåg att jag hade många fler val än jag trodde. Allt detta tack vare en enormt bra uppföljning i samband med diagnossättandet.
Kan säga att det inte klickade på första försöket att skapa en förändring i hur jag förhöll mig till livet. Resultatet blev att jag idag kan tycka att jag har ett väldigt bra liv, som är värt att leva
Jag har absolut inte behövt välja bort intressen, som har varit och är viktigt för mig.
Det handlar inte om att göra om sig utan att hitta sig själv, gilla sig själv utifrån den man är och att sluta jämföra sig med andra för att få en känsla av att duga.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 21:50:35, redigerad totalt 1 gång.
Sam skrev:Kan säga att det inte klickade på första försöket att skapa en förändring i hur jag förhöll mig till livet. Resultatet blev att jag idag kan tycka att jag har ett väldigt bra liv, som är värt att leva
Jag har absolut inte behövt välja bort intressen, som har varit och är viktigt för mig.
Det handlar inte om att göra om sig utan att hitta sig själv, gilla sig själv utifrån den man är och att sluta jämföra sig med andra för att få en känsla av att duga.
Eller rättare sagt. Det är så du uppfattar det vad gäller dig. Alla är inte lika, vilket var poängen från början.
Jag tycker jag duger. Men jag fungerar inte. Alltså, jag kan inte göra sådant jag uppskattar, hur jävla bra jag än tycker jag är. Denna bristande förmåga kan jag acceptera eller hata, men det är fortfarande en bristande förmåga som hindrar mig att göra saker jag gillar och uppskattar. För mig skulle det definitivt krävas att jag fullständigt omvärderade allt jag uppskattar och helt enkelt skulle behöva göra om mig själv. Och hur det skulle gå till har jag ingen aning om.
Senast redigerad av Peter 2011-05-04 21:50:36, redigerad totalt 1 gång.
Peter skrev:Sam skrev:Kan säga att det inte klickade på första försöket att skapa en förändring i hur jag förhöll mig till livet. Resultatet blev att jag idag kan tycka att jag har ett väldigt bra liv, som är värt att leva
Jag har absolut inte behövt välja bort intressen, som har varit och är viktigt för mig.
Det handlar inte om att göra om sig utan att hitta sig själv, gilla sig själv utifrån den man är och att sluta jämföra sig med andra för att få en känsla av att duga.
Eller rättare sagt. Det är så du uppfattar det vad gäller dig. Alla är inte lika, vilket var poängen från början.
Jag tycker jag duger. Men jag fungerar inte. Alltså, jag kan inte göra sådant jag uppskattar, hur jävla bra jag än tycker jag är. Denna bristande förmåga kan jag acceptera eller hata, men det är fortfarande en bristande förmåga som hindrar mig att göra saker jag gillar och uppskattar. För mig skulle det definitivt krävas att jag fullständigt omvärderade allt jag uppskattar och helt enkelt skulle behöva göra om mig själv. Och hur det skulle gå till har jag ingen aning om.
Om man tycker att man duger så ser jag det som att man respekterar sig själv, att man är trygg i vem man är.
Men för mig finns det ett steg till, att respektera sig själv i hur man fungerar och angripa problemet ur detta perspektiv och att våga skita i normen för hur det brukar fungera eller se ut.
(Så här har det inte alltid sett ut för mig. Jag tror att man lätt gör detta omedvetet, blundar för andra lösningar och att det till viss del handlar om en rädsla för det okända)
Kanske är det när man tvingas se och omvärdera vad som är viktigt, som man lär sig hitta nya infallsvinklar.
Peter skrev:För mig skulle det definitivt krävas att jag fullständigt omvärderade allt jag uppskattar och helt enkelt skulle behöva göra om mig själv.
Detta kände och trodde jag också innan jag greppade skillnaden.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 21:50:36, redigerad totalt 1 gång.
Jag kan förstå både Sam och Peter i den här diskussionen även om jag inte läst riktigt allt.
Jag håller med Sam att man inte ska jämföra sig själv med andra.
Peter, man behöver hitta nånting som man tycker är någorlunda kul, som går att leva på och som man klarar.
Lättare sagt än gjort, jag vet. Hela det här forumet är ett levande exempel på det.
Jag håller med Sam att man inte ska jämföra sig själv med andra.
Peter, man behöver hitta nånting som man tycker är någorlunda kul, som går att leva på och som man klarar.
Lättare sagt än gjort, jag vet. Hela det här forumet är ett levande exempel på det.
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 21:50:36, redigerad totalt 1 gång.
- barracuber
- Inlägg: 10992
- Anslöt: 2007-02-11
- Ort: Västsverige
Ja, det är högst troligt. Fast man är ekonomiskt oberoende lär man behöva stöd och förståelse från omgivningen och inte minst för en själv men även för de man känner nära är det (ofta) av vikt att veta varför man ibland inte klarar av vissa saker och ev. beter sig udda i en del situationer.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 21:50:36, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor