Tänk dig att du kommer in på ett sjukhus och möts av TVÅ skyltar. Den ena pekar till vänster: Där står det Psykiatri.
På den andra står det: Somati.

Du har problem med halsen och följer skylten "Somati", sätter dig i ett väntrum, får sedan träffa en gynekolog, dvs en läkare inom området somati.

Absurd tankegång? Javisst. Man differentierar ju de somatiska diagnoserna. Man talar aldrig om FYSISKT SJUKA. Däremot talar man om PSYKISKT SJUKA. Så här minskar differentieringen radikalt. Och ALLA som har en depression någon gång hamnar i samma grupp som svårt psykotiska människor utan verklighetsförankring. Människor är rädda för "psykiskt sjuka". Man vet ju inte vad man ska förvänta sig. Att bli nedhuggen med yxa för att den sjuke tror att jag är en drake? (Hallucinationer)

På vårdcentralen vågar man inte lita på vad en "psykiskt sjuk" människa säger. Alltså avfärdas ofta deras fysiska sjukdomar. De segregeras. (T ex en ångestfylld människa med full verklighetsförankring) Många dör då ambulansen omdirigeras från den vanliga Akuten till Psykakuten, eftersom personen är psykiskt sjuk och alltså inte kan tänkas ha en hjärtinfarkt eller annat fysiskt. Ångestatack är det enda tänkbara.

Ord har stor makt. Alltså: Om man kunde stryka orden psykiskt sjuk och ersätta med mer exakta benämningar så skulle inte så många dö i onödan eller genomgå stora lidanden för att man aldrig blir trodd - utom vid benbrott.

Debbido skrev:Absurd tankegång? Javisst. Man differentierar ju de somatiska diagnoserna. Man talar aldrig om FYSISKT SJUKA. Däremot talar man om PSYKISKT SJUKA. Så här minskar differentieringen radikalt. Och ALLA som har en depression någon gång hamnar i samma grupp som svårt psykotiska människor utan verklighetsförankring.

För att inte tala om att man till skillnad från det somatiska, inte får träffa en specialist. De är "specialister" inom psykiatri, men vissa kan noll och intet om NPF eller är jättedåliga på vissa psykiska åkommor.

På vårdcentralen vågar man inte lita på vad en "psykiskt sjuk" människa säger. Alltså avfärdas ofta deras fysiska sjukdomar. De segregeras.(T ex en ångestfylld människa med full verklighetsförankring)

Så är det. Det vet jag själv. Allt möjligt, även håravfall, är psykiskt plötsligt när man är dum nog att avslöja vad man äter för mediciner och får följdfrågor. Jag kommer att ljuga om psykofarmaka i fortsättningen, om jag inte förstår att det gäller livet och nog är bättre att behandlas dåligt än inte alls.

Som tur är har jag ju satt ut all psykofarmaka så jag slipper ljuga nu i alla fall.

Många dör då ambulansen omdirigeras från den vanliga Akuten till Psykakuten, eftersom personen är psykiskt sjuk och alltså inte kan tänkas ha en hjärtinfarkt eller annat fysiskt. Ångestatack är det enda tänkbara.

Är det verkligen "många" som råkar ut för detta? Iofs rätt illa om det alls händer, vilket jag gott kan tänka mig att det gör tillräckligt ofta för att vara illa.

Bror Duktig skrev:För att inte tala om att man till skillnad från det somatiska, inte får träffa en specialist. De är "specialister" inom psykiatri, men vissa kan noll och intet om NPF eller är jättedåliga på vissa psykiska åkommor.

Exakt! Vi behöver sannerligen specialister både inom psykiatri och neuropsykiatri!

Jag fick idag avslag från Vidarkliniken (där man vårdar somatiskt sjuka) pga "psykiatriska skäl". AHH? Och vaddå? Det får jag inte veta. Men att jag är segregerad och utestängd från somatisk vård står klart. (Nå, reumatologen ger mig cellgift och operationer).

Angående hur många som dör i onödan då de avvisas från Akuten har jag inga siffror på. Här finns stora mörkertal, eller kanske mörkas alla fall ner?

Att jag vet detta beror på personer jag känt, som dött på detta vis. T ex en kvinna med cancer, som klagade över svåra magsmärtor. Hon var PSYKISKT SJUK, så alltså drog man slutsatsen att hon hade magknip. Hon dog på Psykavdelningen. Fast, hon fick faktiskt en morfinpump mot slutet. Snällt!

En fd missbrukare tiggde smärtstillande preparat för sin svåra blodsjukdom. Sjukvården nekade, för att han var ny i sta´n och fd narkoman. Han dog - i sin blodssjukdom några månader senare. De orkade inte beställa in papper från tidigare sjukhusvård i annan stad. Han var hemlös och värdelös.

Chefen för Psykosenheten i denna stad, Christer Johansson, skriver ofta bra insändare. Har har där tagit upp detta samhällsproblem, som han är klart medveten om. Hans patienter får sällan somatisk vård.

En sida som stödjer mitt uttalande:

http://www.dagensmedicin.se/asikter/blo ... /index.xml

Som yngre då jag behövde en kurator skämdes jag så mycket över att gå dit, så hon kom hem till mig!

Nu skäms jag inte längre. Kanske mest yngre som skäms? Men det tar ändå emot att gå dit om man möter någon utanför Närpsykiatrin som jag nu går på. Den stora skylten ovanför dörren går inte att missa: VUXENPSYKIATRI. Men det måste ju skyltas för att man inte ska gå fel.

När jag hade yrsel och gick till läkare satte han genast igång en somatisk utredning. Men jag vet att det finns läkare som psykstämplar alla symtom, vilket jag också varit med om.

Lite OT:
Fast jag trodde tidigare att psykiskt sjuk var man om man behövde behandling av psykiatrin. Men när jag kallade mig själv psykiskt sjuk så protesterade de på psykiatrin. Jag vet inte varför men de hade en annan syn på ordet än jag.

Hej!

Jag skäms inte för att jag går till vuxenpsykiatrin. Jag behöver gå dit för att jag ska kunna få Concerta utskrivet, det är inte mer med det. Men jag förstår att folk skäms, med tanke på alla skriverier om psyk och psyksjuka.

Hälsningar

Lilla Gumman

carl skrev:Lite OT:
Fast jag trodde tidigare att psykiskt sjuk var man om man behövde behandling av psykiatrin. Men när jag kallade mig själv psykiskt sjuk så protesterade de på psykiatrin. Jag vet inte varför men de hade en annan syn på ordet än jag.

AS är ju ingen psykisk sjukdom, utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder. (Eller personlighetstyp vilket man nu vill.)

Mmh, men depression är en psykisk sjukdom, så om en person har bara mild depression med mindre negativ påverkan än NPF... konstigt.

Jag har två studiebesök på ett barnhem för psykiskt funktionshindrade och deras studiebesök på mitt lekis, några veckors inlägging på barnpsyk i - jag var sysselsatt med att åka runt i rymdskepp för att söka hindra världens undergång så jag slutade tillfälligt äta, sova och prata - samt det faktum att en "autistisk" pojke tilläts gå några år i min klass på grundskolan att tacka för att jag inte har all den misstänksamhet mot psykisk sjukdom som många människor har.

barracuber skrev:

carl skrev:Lite OT:
Fast jag trodde tidigare att psykiskt sjuk var man om man behövde behandling av psykiatrin. Men när jag kallade mig själv psykiskt sjuk så protesterade de på psykiatrin. Jag vet inte varför men de hade en annan syn på ordet än jag.

AS är ju ingen psykisk sjukdom, utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder. (Eller personlighetstyp vilket man nu vill.)

Jo fast min kontakt med psykiatrin var ju pga depression och socialfobi.
Allt som går genom psykiatrin är ju inte sjukdomar, men trots det så sjukskrivs man ju.
Men vad jag förstod av de på psykiatrin så skiljde de på depression och andra sjukdomar i vilka de skulle klassificera som psykiskt sjuka.

Så jävla äckligt egentligen.

Ett exempel från mitt liv (det är inte så illa som många andras exempel säkert är):

Jag var på utredning på Gottfrieskliniken, för kroniskt trötthetssyndrom (det riktiga inte det felaktigt kallade "kroniskt trötthetssyndrom" som man slänger sig med som benämning på ADHD-symptom eller olika sjukdomars symptom, där är det möjligtvis "kronisk trötthet" man menar, vilket är något helt annat).

Jag fick en mycket slarvig provbehandling med B12-injektioner, och fick inte ens en diagnos, utan det står "troligt klassiskt kroniskt trötthetssyndrom, men man vet inte hur asperger spelar in". Ingen diagnos = ingen hjälp på FK eller sjukvård.

Senare har jag diskuterat med andra, som har sagt "men herregud, han gjorde fel, läs vad Regland skriver om detta, han vet hur det ska utföras". Host, det VAR ju Regland jag träffade! Då började det gå upp för mig att jag har blivit annorlunda behandlad. Efter det har den ena efter den andra berättat om hur underbar Regland är, och att de fick testa B12 ordentligt (beskrivit hur det gick till).

Min provperiod med B12-injektioner var kortare än andras, och jag fick 2-3 ggr så långa intervall mellan injektionerna än vad doktorn själv har skrivit om i sin forskning, och som han ger andra patienter. Jag blev inte upplyst om att folacin skulle ätas under perioden, och när det kom fram att jag inte hade ätit det, så hände inget mer än att försöken avbröts och sades inte hjälpa mig.

Sedan visade det sig också att de inte hade uteslutit två mycket viktiga differentialdiagnoser, och det kan ju inte ha med mig att göra, det händer nog fler där. Men det sänkte genast deras trovärdighet en hel del. Hypothyreos hör verkligen till det viktigaste att utesluta, men de tog inte ens TSH på mig.

En del säger att det är bra att tala om att man har AS när man besöker vården. Och det var det faktiskt första gången för mig, vilket lurade mig. Efter många fler erfarenheter, så vet jag nu att jag aldrig kommer att avslöja det mer.

Vissa gånger kanske det kan vara bra att berätta, men kommer att bli svårt att räkna ut när det är en sådan gång.

carl skrev:

barracuber skrev:

carl skrev:Lite OT:
Fast jag trodde tidigare att psykiskt sjuk var man om man behövde behandling av psykiatrin. Men när jag kallade mig själv psykiskt sjuk så protesterade de på psykiatrin. Jag vet inte varför men de hade en annan syn på ordet än jag.

AS är ju ingen psykisk sjukdom, utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder. (Eller personlighetstyp vilket man nu vill.)

Jo fast min kontakt med psykiatrin var ju pga depression och socialfobi.
Allt som går genom psykiatrin är ju inte sjukdomar, men trots det så sjukskrivs man ju.
Men vad jag förstod av de på psykiatrin så skiljde de på depression och andra sjukdomar i vilka de skulle klassificera som psykiskt sjuka.

Psykfolk har en vana att tona ned allting. De vill inte sätta fokus på "PSYKISK SJUKDOM".

Jag tycker att det är ett oskick och har sett på nära håll en person som blev MYCKET mer sjuk genom att läkare och psykologer kallade hennes tillstånd för "inte så farligt" och "inte har du ätstörning inte".

Till mig var det en psykolog som sade till mig "inte är du konstig inte, du är ju precis som alla andra" medan jag väntade på min utredning. Vad skulle det vara bra för? Höja mina tankar om mig själv eller vad? Inte jaga upp mig? Se till att jag levde mitt pissliv i ovisshet?

Nej, fram för lite ärlighet inom psykvården.

De kan gott vara ärliga, de behöver ju inte gräva ned sig totalt och överdriva, men att bekräfta folk är viktigt. Inte säger "somatvården" till diabetiker att "nejdå, inte är det så farligt, inte ska du tänka på sprutor och sådant, lev normalt nu så ska du se att det ordnar sig".

EDIT: Du skulle frågat dem vad de ansåg vara psykisk sjukdom, och varför du fick komma dit om du inte var sjuk. och krävt ett svar. Skulle vara roligt att se hur de förklarade sig.

Det är nästan så att jag nog måste kalla mig psykiskt sjuk nästa gång, för att se om de reagerar likadant och så att jag kan fråga dem hur de tänker

carl skrev:

barracuber skrev:

carl skrev:Lite OT:
Fast jag trodde tidigare att psykiskt sjuk var man om man behövde behandling av psykiatrin. Men när jag kallade mig själv psykiskt sjuk så protesterade de på psykiatrin. Jag vet inte varför men de hade en annan syn på ordet än jag.

AS är ju ingen psykisk sjukdom, utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder. (Eller personlighetstyp vilket man nu vill.)

Jo fast min kontakt med psykiatrin var ju pga depression och socialfobi.
Allt som går genom psykiatrin är ju inte sjukdomar, men trots det så sjukskrivs man ju.
Men vad jag förstod av de på psykiatrin så skiljde de på depression och andra sjukdomar i vilka de skulle klassificera som psykiskt sjuka.

Om jag fått bestämma hade allt som är kroniskt kallats för sjukdomar. Och allt som är behandlingsbart (till vilket jag räknar depression och SF normalt sett) eller går över (typ förkylning) kallas tillstånd. Endast om det aldrig går över ska det kallas sjukdom.

barracuber skrev:

carl skrev:

barracuber skrev:[quote="carl"]Lite OT:
Fast jag trodde tidigare att psykiskt sjuk var man om man behövde behandling av psykiatrin. Men när jag kallade mig själv psykiskt sjuk så protesterade de på psykiatrin. Jag vet inte varför men de hade en annan syn på ordet än jag.

AS är ju ingen psykisk sjukdom, utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder. (Eller personlighetstyp vilket man nu vill.)

Jo fast min kontakt med psykiatrin var ju pga depression och socialfobi.
Allt som går genom psykiatrin är ju inte sjukdomar, men trots det så sjukskrivs man ju.
Men vad jag förstod av de på psykiatrin så skiljde de på depression och andra sjukdomar i vilka de skulle klassificera som psykiskt sjuka.

Om jag fått bestämma hade allt som är kroniskt kallats för sjukdomar. Och allt som är behandlingsbart (till vilket jag räknar depression och SF normalt sett) eller går över (typ förkylning) kallas tillstånd. Endast om det aldrig går över ska det kallas sjukdom.[/quote]
Då tycker du att autismspektrumtillstånd är ett felaktigt uttryck då? Om tillstånd är något som går över.

Jag tycker inte att man inte ska kalla förkylning, mässlingen m.m. för tillstånd och inte sjukdomar. Det finns kroniska och tillfälliga sjukdomar. Och man kan vara tillfälligt sjuk.

Däremot tycker jag att gränsen är svårt att dra mellan sjukdomar och handikapp. När någon förklarar varför AS inte är en sjukdom, så tycker jag att det drar bort annat som ÄR sjukdomar. En del säger att AS inte är en sjukdom för att det är medfött. Eller för att det är genetiskt. Och ingen skada.

Hemokromatos är en sjukdom som är genetisk och medfödd. Vissa sköldkörtelsjukdomar är genetiska om medfödda och märks direkt på tillväxt och mental utveckling. Är de inte heller sjukdomar undrar jag då? Och om de har ärvt generna så är det ingen skada heller.

Bror Duktig skrev: Du skulle frågat dem vad de ansåg vara psykisk sjukdom, och varför du fick komma dit om du inte var sjuk. och krävt ett svar. Skulle vara roligt att se hur de förklarade sig.

Jag tror att jag frågade och dessutom fortsatte beteckna mig som psykiskt sjuk inför andra inom vården. (Inte obstinat utan bara i förklarande syfte vid olika kontakter.) Svar har jag väl inte fått förutom någon kryptisk antydan om att det finns värre, senare reaktioner har varit visst ogillande, men inga stora protester.
Förmodligen ligger det i deras syn på min självbild och deras försök att förbättra den. Jag tycker dock att man ska vara ärlig annars ser jag ju snarare det som ursäkter för att dölja något för mig eller liknande.

Dessutom när det står i journalen att jag lider av bipolär sjukdom så borde de kanske tänka efter. Men jag får istället känslan av att jag har agerat för normalt i förhållande till dem så att de missar något. (och nu glider jag OT). Vilket är en känsla överhuvudtaget i vården att man måste spela så sjuk som man är för att tas på allvar, samtidigt alla påstår att man ska försöka må så bra som möjligt...

carl skrev:

Bror Duktig skrev: Du skulle frågat dem vad de ansåg vara psykisk sjukdom, och varför du fick komma dit om du inte var sjuk. och krävt ett svar. Skulle vara roligt att se hur de förklarade sig.

Jag tror att jag frågade och dessutom fortsatte beteckna mig som psykiskt sjuk inför andra inom vården. (Inte obstinat utan bara i förklarande syfte vid olika kontakter.) Svar har jag väl inte fått förutom någon kryptisk antydan om att det finns värre, senare reaktioner har varit visst ogillande, men inga stora protester.
Förmodligen ligger det i deras syn på min självbild och deras försök att förbättra den. Jag tycker dock att man ska vara ärlig annars ser jag ju snarare det som ursäkter för att dölja något för mig eller liknande.

Ja det är väl kanske samma funktion som när psykolog sade till mig att jag var normal (när jag pratade om min stundande AS-utredning) eller som sade till min ätstörda vän att hon inte hade matroblem.

Dessutom när det står i journalen att jag lider av bipolär sjukdom så borde de kanske tänka efter. Men jag får istället känslan av att jag har agerat för normalt i förhållande till dem så att de missar något. (och nu glider jag OT). Vilket är en känsla överhuvudtaget i vården att man måste spela så sjuk som man är för att tas på allvar, samtidigt alla påstår att man ska försöka må så bra som möjligt...

Man måste överdriva ja. Vilket är jättesvårt, i alla fall för mig.

Eftersom jag har haft anorexi, så har jag haft kontakt med andra ätstörda. Och fått bekräftat att folk får inte hjälp om de inte väger tillräckligt lite.

Detta bekräftar föreställningarna som ätstörda ofta har, att de inte kommer att få hjälp om de inte är tillräckligt magra. Det sägs att det bara är "föreställningar", men det är ju sant. Så jag förstår helt de som inte vågar börja äta på egen hand innan de ska få komma till en avdelning o.s.v. Man får inte vård om man tar tag i problemen själv. Så behöver man stöd så får man låta bli att arbeta själv innan man kommer till rätt instans.

När det gäller många sjukdomar, så driver vården på sjukdomsprocessen när de gör så här.

Jag undrar när vården ska förstå den GODA effekt som bekräftelse har. Man behöver inte överdriva, bara bekräfta och sedan övergå till konstruktivt arbete.

Och så måste de sluta att "kasta ut" folk ur vården så fort personen inte är akut sjuk. T.ex. terapi ska inte avslutas eller minskas så fort patienten mår lite bättre. Detta är ett problem som verkar störst inom psykvården.

Vissa har depressioner som går över och aldrig kommer tillbaka, men jag har recidiverande depressioner, återkommande, då bör det kvala som sjukdom oavsett, bipolaritet och schizofreni går ju också i skov oftast.

carl skrev:

barracuber skrev:

carl skrev:Lite OT:
Fast jag trodde tidigare att psykiskt sjuk var man om man behövde behandling av psykiatrin. Men när jag kallade mig själv psykiskt sjuk så protesterade de på psykiatrin. Jag vet inte varför men de hade en annan syn på ordet än jag.

AS är ju ingen psykisk sjukdom, utan ett neuropsykiatriskt funktionshinder. (Eller personlighetstyp vilket man nu vill.)

Jo fast min kontakt med psykiatrin var ju pga depression och socialfobi.
Allt som går genom psykiatrin är ju inte sjukdomar, men trots det så sjukskrivs man ju.
Men vad jag förstod av de på psykiatrin så skiljde de på depression och andra sjukdomar i vilka de skulle klassificera som psykiskt sjuka.

AS är ett neuro-PSYKIATRISKT problem, vilket lätt leder tanken till Psykiatri, eller hur? Varför heter det inte bara neurologisk störning eller homos erectus el annan människoart?
Är det därför att det är väldigt vanligt att aspergare blir mobbade och utstötta ur både relationer och arbetssituationer? Det är ju då som bäddat för depression. Den som får okontrollerbara vredesutbrott betraktas i Sverige som psykiskt sjuk.

Rent strikt är väl ingen störning en sjukdom? Inte ens borderline personlighetsstörning? Depression är sjukdomstillstånd, som dock kan variera. Alltså kan jag som aspergare med borderline och varierande grad av depression ibland vara ”bara” störd och inte psykiskt sjuk! FAST – så fungerar inte världen. Om man av någon anledning alls haft kontakt med psykiatrin tenderar man att bli stämplad som ”psykiskt sjuk”.

Sedan finns det ju peptalk från snälla kuratorer som säger:

Men du är inte sjuk! Du kan!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/0002031D.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Bror Duktig skrev:Jag fick en mycket slarvig provbehandling med B12-injektioner, och fick inte ens en diagnos, utan det står "troligt klassiskt kroniskt trötthetssyndrom, men man vet inte hur asperger spelar in". Ingen diagnos = ingen hjälp på FK eller sjukvård.

En del säger att det är bra att tala om att man har AS när man besöker vården. Och det var det faktiskt första gången för mig, vilket lurade mig. Efter många fler erfarenheter, så vet jag nu att jag aldrig kommer att avslöja det mer.

Vissa gånger kanske det kan vara bra att berätta, men kommer att bli svårt att räkna ut när det är en sådan gång.

Det är det här jag menar! Det är ju katastrofalt att du inte fick de utredningar du borde fått för att du har AS!!! (Jag vet ju inte om du har någon annan psykiatrisk diagnos) Men frågan är om det räcker med att säga AS för att bli sämre behandlad av den somatiska vården? AS definieras ju faktiskt som en ”genomgripande utvecklingsstörning”. Det låter väldigt allvarligt! ”Genomgripade” låter som om hjärnan genomdränkts av social inkompentensmarinad.

barracuber skrev:Om jag fått bestämma hade allt som är kroniskt kallats för sjukdomar. Och allt som är behandlingsbart (till vilket jag räknar depression och SF normalt sett) eller går över (typ förkylning) kallas tillstånd. Endast om det aldrig går över ska det kallas sjukdom.

Vill du då att AS ska kallas för neuropsykiatrisk sjukdom i stället för störning?

Debbido skrev: ”Genomgripade” låter som om hjärnan genomdränkts av social inkompentensmarinad.

Lysande! Briljant!

Social inkompetensmarinad. Gyllene!

TACK!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/00020398.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

@Debbido, Bror Duktig

Idag anses AS vara en kronisk npf-störning. Och skulle enligt mitt resonemang därmed kunna kallas för sjukdom. Fast när det gäller AS känns båda begreppen fel för mig. Men jag tror på neurodiversivitet och anser att det behövs nytänk och bättre beteckningar. Den utmattning och känslighet vi ser många exempel på här är mer ett tecken på ett samhälle med omänskliga konkurrenskrav än på defekta individer. En sådan skörhet är varken en störning eller en sjukdom men ändå svårfångat. Även många NT drabbas av utmattningssyndrom. Att aspergare verkar behöva längre tid för återhämtning till självförsörjning (i de fallen det går) visar på en allvarligare form av känslighet som ingen riktigt kan förklara idag - var går gränsen mellan normal, tillåten känslighet och störd kronisk känslighet?