Hej alla.

Jag är snart 26 år gammal. Jag fick diagnoserna ASD, ADD och social fobi när jag var 16 år. Jag har varit deprimerad ungefär sen jag var 18.

Efter en praktik så lyckades jag få en utvecklingsanställning för två månader sen, som varar i 4 månader. Det är mitt första jobb och något jag strävade efter länge. Som vanligt har jag höga förväntningar, att det skulle vara nyckeln till frihet. Jag har länge vägrat acceptera att jag mår dåligt och jag har alltid försökt mitt bästa. Inombords plågas jag av ångest och destruktiva tankar som jag inte vill diskutera kring här. Jag har vid flera tillfällen haft kontakt med psykiatrin och nu har jag aktivt försökt få hjälp med detta i ett års tid, som mest bestått av väntetid för de har slussat mig till olika instanser.

Jag är rädd för mina tankar och är på gränsen att ge upp. De äter upp all min tid och energi, jag kan inte längre hantera det utan att skapa fler ångestkänslor. Jag behöver fly från mina tankar ett tag för de är så starkt rotade i tillvaron jag lever i. Jag har ingenting att hämta här längre och en dröm har länge varit att bo utomlands ett tag, specifikt Japan. Känslan av att kunna styra sin identitet, att ständigt bli utmanad känns frigivande och terapeutiskt.

Till diskussionen, har du liknande tankar? Hur vågar man göra så stora förändringar? Någon som har erfarenhet att flytta utomlands som kan ge råd? Hur svårt är det med temporärt boende och arbete utomlands? Har du förändrat något i ditt liv?

Min erfarenhet av det är att förhoppningarna som oftast är större än vad verkligheten faktiskt presterar.
Även om man byter miljö eller tom land helt så är man ju fortfarande samma individ med samma problem.
Stora skillnaden blir ju att man helt tappar eventuellt skyddsnät i form av familj och vänner.

För vissa krävs den sortens utmaningar för att kunna röra sig framåt men det gäller att man är säker på att man är just den typen av individ som växer av den sortens utmaningar... annars blir det ju pannkaka av allting.

dysmatic skrev:Till diskussionen, har du liknande tankar? Hur vågar man göra så stora förändringar? Någon som har erfarenhet att flytta utomlands som kan ge råd? Hur svårt är det med temporärt boende och arbete utomlands? Har du förändrat något i ditt liv?

Har ingen liknande erfarenhet själv med utomlandsarbete o dyl, men känner flera som har gjort det. Men de som lyckas är i regel alltid de som är väldigt bra på sitt arbete, samt har någon specialkompetens de saknar. Bla känner jag en kille som är något slags elingenjör och han jobbar i Norge, han får aldrig jobb i Sverige pga sin AS, men norrmännen bryr sig tydligen inte och där har han väldig mycket jobb...

Det är de små stegen som leder till de större stegen.

Lär dig att förstå dig själv så kommer du kunna hantera dina tankar. Släpp inte fram allt på en gång bara, ta en sak i taget.

Ibland kan en scenförändring vara bra, men tro inte att allt kommer ordna upp sig bara för att man flyttar. Snarare kanske man förlorar sån't man trots allt uppskattar eller i vart fall känner igen. Det kan faktiskt vara mer stressande att befinna sig i en ny miljö och inte ha möjligheten att fly tillbaka.

Jag har själv tänkt tanken på att flytta och andra har föreslagit det. Men jag kan omöjligt se hur jag skulle kunna förändra min sociala sfär till det bättre genom en annan bostadsadress allena.

Det börjar med mig själv och jag måste hitta en sorts grundtrygghet och identitet innan jag kan försöka knyta nya kontakter eller drömma om ett jobb där jag fungerar och inte känner mig annorlunda eller utanför. Ett sätt att hitta dit är att jobba med sig själv och motionera, att uppskatta de små tingen i livet och vara medveten om hur det känns i kroppen i stunden. Och att försöka att förlåta sig själv, vilket kan vara det svåraste.

Försök att aktivera din socialtjänst så de via LSS (i bästa fall) eller SoL kan tussa ihop dig med en vettig kontaktperson och en praktikplats, t.ex. Finns andra insatser också som kan vara till hjälp. Och om du inte redan har en psykolog så skaffa en så'n, och en som gärna kan just NPF-problematik - risken är annars att du kan få råd som är omöjliga att följa.

Ibland tror jag att det är bra att bara hoppa på impulståget och sticka.
Att inte försöka överanalysera allt och ta det som det kommer.

Visst är trygghet skönt men är man rädd för sina tankar så har man ju ingen trygghet ändå, då kan man lika gärna prova något annat, det kanske blir jättebra. Fuck it, nu kör jag.

Själv känner jag att jag behöver hitta mig själv så jag ska ut och vandra i en eller två månader.
Jag har ingen erfarenhet av detta och visst är det läskigt men jag tror jag behöver det så jag kör på det.

Ibland behöver man bara släppa allt tror jag.

alixha skrev:Ibland tror jag att det är bra att bara hoppa på impulståget och sticka.
Att inte försöka överanalysera allt och ta det som det kommer.

Visst är trygghet skönt men är man rädd för sina tankar så har man ju ingen trygghet ändå, då kan man lika gärna prova något annat, det kanske blir jättebra. Fuck it, nu kör jag.

Själv känner jag att jag behöver hitta mig själv så jag ska ut och vandra i en eller två månader.
Jag har ingen erfarenhet av detta och visst är det läskigt men jag tror jag behöver det så jag kör på det.

Ibland behöver man bara släppa allt tror jag.

Det där är ju en vacker och romantisk tanke, men de flesta som gjort det kommer hem efter ett tag luspanka och säger att vi fattar inte hur bra vi har det i Sverige efter att levt på bakgatorna i New Delhi i ett par månader. Men för fan, har man bara så man kan komma tillbaka till sitt hus och hem, varför inte, de finns ju de som lyckats. "Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig få spänna en båge" som Tegnér sa...

Tack för alla svar.

Jag har en tendens att romantisera mina tankar om livet. För att hantera det absurda med livets mening. Jag är fast i en bubbla där allt jag gör blir till besvikelse. Hur mycket jag än förbättrar den, så känner jag alltid likadant. Min största rädsla är att försköna tanken om att bara lämna allt, men känslan av frihet är det enda som håller mig levande. Att inte behöva anstå ett samhälle där jag anses som svag.

Jag känner mig så vilse, och att jag kom in på mitt förstahandsval på Stockholms Universitet gör allting svårare. Att klara en femårig utbildning och allt nytt det innebär när allt jag vill är bara att försvinna ett tag. Det naturliga känns att hoppa på utbildningen, även om jag försöker övertyga mig själv om att inte göra det. Det känns som att acceptera att mitt liv alltid kommer vara likadant.

Jag gick igenom en period där jag brukade elschocka mig själv varje gång jag fick en negativ tanke. Jag hade gasspis och jag behövde bara gå fram, sätta fingret på tändstiftet och trycka på knappen. Det fungerade jättebra. Varje gång jag berättar det så tror folk att det är bara korkat. Men det fungerade ju för mig. Jag blev av med alla sådana "intrångsbenägna" tankar. Det blev skitbra efteråt. Jag säger inte att någon borde göra samma sak, men det var det som jag gjorde och jag lyckades få bort dem..

Det är inte så svårt med temporärt boende och arbete utomlands. Du behöver bara köpa ett flygbiljett och åka. Tänk på att du alltid kan försörja dig med försäljning, även om det är det svåraste som finns när man har sådana funktionshinder. Jag tror att det är viktigt för självkänslan att våga hoppa ut och vara ett tag utan något som helst skyddsnät. Man lär sig så mycket av det varje gång - den hårda vägen! Det är erfarenhet som du aldrig kan få på något annat sätt än att bara ge dig ut och upptäcka för dig själv.