http://www.dn.se/livsstil/relationer/al ... a-barn-mer

Första tanken: "det visste jag väl redan". Dystra nyheter.

Mammans bekännelse, som skapade tidningsrubriker, sätter fingret på en öm fläck som de flesta föräldrar inte vill kännas vid.

Att kalla det för öm fläck är nog en underdrift för många.

Det finns inga entydiga förklaringar som avgör vem som favoriseras. Den förstfödda ligger ofta ”bra till” – enligt forskning från New York-universitetet därför att det är i denne föräldrarna investerat mest tid. Det är till och med så dystert att föräldrar tenderar att favorisera det vackra barnet framför det mind- re fagra.

Det klart, vi har inte lika lätt för alla. De flesta älskar sina barn lika mycket men känner mer närhet till ett av dem, säger Per Johnsson.

Det tror jag är målsättningen för de flesta föräldrar. Själv är jag mest lik min far och favoriseras av honom. Mina syskon är mest lika min mor som favoriserar dem och inte mig. Det är svårt för föräldrar att vara rättvisa.

Föräldrafavorisering är vanligt bland djuren där fågelpar och suggor alltid ger vissa ungar mat först och de klenaste syskonen bara får rester och svälter ihjäl.

Björne skrev:Föräldrafavorisering är vanligt bland djuren där fågelpar och suggor alltid ger vissa ungar mat först och de klenaste syskonen bara får rester och svälter ihjäl.

Fast det är väl inte så konstigt? Det är ju inbyggt i dem att föra vida sina gener så att arten överlever, därför matar man ju de som har störst chans att överleva. Sedan finns det även djur som just matar de minsta först då de annars har en så liten chans.

Om pappa tycker bäst om äldsta barnet och mamma bäst om det yngsta, så kanske det inte gör något (men både känner sig antagligen missgynnade). Men om det finns ett tredje barn, som inte är någons favorit? Eller om bägge föräldrarna föredrar det charmigare, vackrare, mer begåvade, mer socialt kompetenta barnet?

Problemet, anser hon, är när föräldrar tydligt uttrycker sina preferenser för olika personligheter.

– De kanske favoriserar ett barn som liknar dem själva. Eller tvärtom – om de inte tycker om sig själva. Jag förstår att det kan bli så, men det är helt fel om föräldrarna visar det och får ett barn att känna sig mindre omtyckt.

Det är väl sådant som kan sätta djupa s(p)år i barnet så att det hela livet känner sig mindre värd. Jag tycker att föräldrar borde vara mer medvetna om sina preferenser, så att de håller dem i schack. Det behöver alltså inte vara att man älskar ett barn mer, man bara gillar det bättre och förstår det bättre. Men om man inte vill erkänna det ens för sig själv så kan man inte göra något för att motverka det.

Det kanske var tur för mig att jag var enda barnet och tur för min dotter att hon också blev enda barnet. Fast nackdelen är att enda barnet inte får lära sig genom syskon att det inte är världens centrum.

Mina föräldrar har alltid varit ganska bra på att behandla mig och syskon jämlikt. Pappa har ibland favoriserat mig vid vissa tillfällen men samtidigt har han också vid andra tillfället verkat riktigt förbannad på mig så det har jämnat ut sig där.

Jag tror att de flesta föräldrar älskar sina barn lika mycket men tycker om dem på olika sätt och att favoriseringen kan skifta i perioder.

Min mor brukar påpeka att hon älskade sin första dotter/första barnet mindre än de senare barnen, mig inkluderasd. Ironiskt nog blev det barnet väldigt lyckat. Dock 50% andra gener.

Barn med asperger har väl en tendens att hamna i kläm i familjer precis som i samhället.

Jag var enda barnet och lyckades likt förbannat bli familjens omegavarg. Det är fan starkt jobbat!

När jag växte upp så tillämpade min far millimeterrättvisa, urjobbigt och nog kände sig alltid någon förfördelad (när vi skulle äta ex.vis glass hämtade han en linjal och delade upp paketet), men jag har nog aldrig känt att någon av oss var mer eller mindre omtyckt än någon annan.

Jag har varit väldigt tydlig med mina barn att jag tycker olika mycket om dom på olika sätt men även varit noga med att vara lyhörd så att ingen ska behöva känna sig förfördelad, men millimeterrättvisa är bannlyst (jag har berättat om den och de har hållit med mig).

Miche skrev:Jag har varit väldigt tydlig med mina barn att jag tycker olika mycket om dom på olika sätt men även varit noga med att vara lyhörd så att ingen ska behöva känna sig förfördelad, men millimeterrättvisa är bannlyst (jag har berättat om den och de har hållit med mig).

Jag tror det är klokt, förmodligen bidrar en sån fokusering på millimeterrättvisa till att man blir en person som har lättare för att bli och vara missnöjd och otillfredsställd i livet på grund av att man ständigt ser orättvisor därför att världen ser ut som den gör och att det då blir svårt/svårare att acceptera det.

Wine skrev: förmodligen bidrar en sån fokusering på millimeterrättvisa till att man blir en person som har lättare för att bli och vara missnöjd och otillfredsställd i livet på grund av att man ständigt ser orättvisor

Jag, som anser mig tillhöra nämnd grupp, måste nog inflika att man ju nog kan bli sån där av faktiska orättvisor med. Det var det som gjorde att jag ville bli socionom tex, + en önskan att 'fixa' min familj bl a. Nåt ska ju driva en.

radix skrev:

Wine skrev: förmodligen bidrar en sån fokusering på millimeterrättvisa till att man blir en person som har lättare för att bli och vara missnöjd och otillfredsställd i livet på grund av att man ständigt ser orättvisor

Jag, som anser mig tillhöra nämnd grupp, måste nog inflika att man ju nog kan bli sån där av faktiska orättvisor med. Det var det som gjorde att jag ville bli socionom tex, + en önskan att 'fixa' min familj bl a. Nåt ska ju driva en.

Människor har dessutom olika behov, det som är viktigt och nödvändigt för den ene kanske inte är viktigt för den andre o.s.v. som t.ex. vad gäller uppmärksamhet eller en viss materiell standard.