Finns det någon här, som liksom jag, har vuxna barn med AS och vill utbyta tankar och funderingar?

Är mamma till vuxna barn

Jupp, här sitter en. Har en son med dubbeldiagnos, adhd och as, på 20. Det är rockenroll, bärs, bilar och tatueringar som gäller för hela slanten. Hans specialintressen är att tatuera, bilar, och spela gitarr. Intresse för flickor har kommit in sent i bilden men finns med på ett hörn nu för tiden. Det märkliga är att trots as så har han bättre kapacitet för djuprelation än de flickvänner han har haft oturen att möta, så det har också varit en stor bedrövelse det senaste.

Har vuxet barn med diagnos inom spektrumet.

Kikarn skrev:Det märkliga är att trots as så har han bättre kapacitet för djuprelation än de flickvänner han har haft oturen att möta, så det har också varit en stor bedrövelse det senaste.

Inget konstigt för mig och en del andra. När jag var i den åldern var det "djupa" saker jag hade kapacitet för. Det var det ytliga jag var helt hopplöst körd i.
Ensam blev man ja. Och kunde inte utveckla det man var bra på heller.

Tyvärr har väl inte "experterna" upptäckt oss på den sidan i syndromet.

Zombie skrev:

Kikarn skrev:Det märkliga är att trots as så har han bättre kapacitet för djuprelation än de flickvänner han har haft oturen att möta, så det har också varit en stor bedrövelse det senaste.

Inget konstigt för mig och en del andra. När jag var i den åldern var det "djupa" saker jag hade kapacitet för. Det var det ytliga jag var helt hopplöst körd i.
Ensam blev man ja. Och kunde inte utveckla det man var bra på heller.

Tyvärr har väl inte "experterna" upptäckt oss på den sidan i syndromet.

Haha, stackars "experter"
Det tror de vet ALLT och mer än en själv. Löjligt.
Samma här. Djupheten gör att man blir lämnad ensam, typ.
Man är inget för de flesta unga liksom. Man är inget för att man inte leker ytliga spelet som dem. När man inte brukar alkohol, som dem tex. Kanske någon alkoholbrukande förstår, men det är svårt att veta också.
Trots det har jag inte fått så mkt djupkonversationer med folk som jag velat, men det blir ju inte så heller att man står där o snackar skit om folk heller. Har så svårt att stå där och låtsas, bara. Jättesvårt.
Iallafall sådär tydligt.
Typ vem som är en sådan där som är utanför gänget och sådant. Har så svårt för det. Fast jag inte vill börja undvika folk för det. Även om jag vill ha en grupptillhörighet ändå.

Det med relationer får jag nog hålla mig undan ett tag ifrån. Aldrig lyckats med det där. Jag verkar bara göra folks liv värre också, så kanske bäst det. Man känner sig bara ful till slut ändå.


Jag har inga barn (förutom det egna i mig själv), så inget sådant utbyte med mig

Zombie skrev:Inget konstigt för mig och en del andra. När jag var i den åldern var det "djupa" saker jag hade kapacitet för. Det var det ytliga jag var helt hopplöst körd i.
Ensam blev man ja. Och kunde inte utveckla det man var bra på heller.

Tyvärr har väl inte "experterna" upptäckt oss på den sidan i syndromet.

Det är så jäkla skönt att du säger det här. Han är i sin enkelhet helt genialisk på relationer.
Säger han en sak så menar han det och han håller inte på och dribblar runt. Det är så enkelt med honom, det är bara att lyssna och ta in så vet man hur landet är. Vad som blir hopplöst för honom är alla de här olika spelen som finns i relationsbildande, och kanske om det är ungdomen, om det är flickor eller om det är tiden och det faktum att många unga idag inte vet hur det är att leva i varaktiga relationer; manipulationsspelet som finns. Det där förstår han inte alls och han går under i det.

Men inre trygghet -som han har mycket av trots as, just för att han har en personlig stabilitet och mycket god självidentifikationsförmåga när det gäller just relationer som är på riktigt- är inte något som premieras eller eftersöks idag, av unga kvinnor?

Ibland undrar jag om kvinnor av idag går runt och söker efter självuppfyllande profetior, beter man sig tillräckligt illa mot en kille så har man snart bevisat att alla män är kräk.

Om du frågar mig är det en milsvid skillnad mellan vad tjejer vill ha och vad de säger att de vill ha.
Sist jag var ute hängde de som klasar på mig, men jag ser ju vad de är för något: de är slappa saker som vill ha kul med vad de tror är en bad boy.
Sånt är kul ett tag, men blir fan så tröttsamt i längden...

Mm. Fast det är också trist när man blir lurad av folk och tror man har fattat allt rätt, men sedan var det menat helt annorlunda. Då vet man inte vad man vill längre, när man trodde man visste intentionerna. När man blir sårad.
Jag tycker det blir svårt att tolka när folk börjar lura en och man tror det är med allvar de vill ha en. Men nu avvisar jag hellre än går på det den här gången. Har blitt lurad och felbehandlad ett par gånger så det är nog bra med det som det är nu. Tror jag har blivit homo eller något. När man har starka känslor så känner man inte för detsamma något mer.

Sedan är man kanske inte den renaste själv, men sedan när man bara talar rent allmänt så tar folk personligen åt sig tills man känner att man inte borde säga något mer. Kanske man själv reagerat så också, men men.

Man tror man är eftertraktad, speciell, men om man ses som en sådan där som hänger efter någon som alla andra hänger efter så tappar man till slut smaken på det hela. Då är det inte kul längre. Eftersom man trodde på riktigt att man togs på allvar. Som den man är, speciell.

Sen vill de (killarna) inte ens kramas. Då undrar man vad man gjort för fel. Man blir kallad för kall person och allt möjligt. Hm. Det är verkligen inte lätt, tycker jag iallafall. Det är nog något i spelet som jag missar har jag lärt mig iaf.

Vad menar du med "Sedan är man kanske inte den renaste själv"?
Såg inga renlighetsbekymmer med dig.
Eller menar du någon sorts renlighet om att vara med många killar eller något sådant?
I vilket fall så får man vara med så många man råkar vara med

Såg något om någon forskning att killar oftast överdriver hur många tjejer de varit ihop med och att tjejer oftast underdriver.
Fast att när forskaren frågar anonymt så visade det sig vara närmast identiskt antal för både tjejer o killar
Kanske inte så konstigt eftersom hälften av befolkningen är av ena könet och den andra hälften av det andra könet

Kramas?
Det är ju helt härligt o kramas
Fast jag vill ju då kramas med någon jag iaf gillar någolunda och som är trevlig, fast det är ju de flesta det
När jag tänker efter har jag varit väldigt sparsam med kramar trots att jag vill kramas.
Skulle vilja hitta "rätt" tjej o krama henne jättemycket och jättelänge

Det var då en tråd att glida rejält off topic...

nano skrev:Vad menar du med "Sedan är man kanske inte den renaste själv"?
Såg inga renlighetsbekymmer med dig.
Eller menar du någon sorts renlighet om att vara med många killar eller något sådant?
I vilket fall så får man vara med så många man råkar vara med

Såg något om någon forskning att killar oftast överdriver hur många tjejer de varit ihop med och att tjejer oftast underdriver.
Fast att när forskaren frågar anonymt så visade det sig vara närmast identiskt antal för både tjejer o killar
Kanske inte så konstigt eftersom hälften av befolkningen är av ena könet och den andra hälften av det andra könet

Kramas?
Det är ju helt härligt o kramas
Fast jag vill ju då kramas med någon jag iaf gillar någolunda och som är trevlig, fast det är ju de flesta det
När jag tänker efter har jag varit väldigt sparsam med kramar trots att jag vill kramas.
Skulle vilja hitta "rätt" tjej o krama henne jättemycket och jättelänge

Det med renligheten handlade väl om att man inte är så felfri själv, agerat och tolkat fel kanske.
Vet vad du menar här i slutet, men här har jag bara blivit lurad, så jag inte vet något längre.
Eller vet nog iofs vad du menar i hela inlägget.


Mmjo, vet att jag är rätt bra på att glida in i andra ämnen. Svårt att hålla mig till poängen utan vidare analyser kanske.

Pemer skrev:Det var då en tråd att glida rejält off topic...

Jag hoppas innerligt att krambehovet för alltid och alltid är ett tillåtet ot! Det har vi alla med oss och många frustrationer i tillvaron utgår från det, eller hur?

Vad handlar allt till syvende och sist om egentligen? Jag tror att upplevelse av närhet kontra bristande upplevelse av närhet med en annan person är något som många ämnen landar i, i sista ändan när det ändå kommer till kritan!

Mer kramar åt Folket!

regnif skrev: Men nu avvisar jag hellre än går på det den här gången. Har blitt lurad och felbehandlad ett par gånger så det är nog bra med det som det är nu.

OT!

Det finns ett problem med att bli så skadad att man bestämmer sig för att aldrig mer lita på någon som jag ser det. Den som svek eller skadade gick vidare i sitt liv med sina förutsättningar, inte sällan utan att se sig om och kanske försätter de fler i samma dilemma.

Den som blir skadad straffar alla den möter med som har ett genuint intresse eller en genuin förmåga och beredskap och stänger dörren i förtid.

Vem är det som står fattigast kvar? Den som lurade, den som hade kapacitet och vilja men inte blev insläppt eller den som byggt upp alla murar och hinder för att hålla avstånd till ALLA som utgör en potentiell smärtorisk och som därmed går miste om närhet?

För att knyta in mitt ot-tillägg till att vara förälder till vuxna barn, så kanske jag skall tillägga att det här har varit ett varmt ämne mellan mig och min sons öron, jag talar och han ser ut att lyssna i varje fall

Jag är militant vägra-bli-offer-och-bitter-för-du-straffar-dig-själv-mest-i-sista-ändan-aktivist!

Kikarn skrev:

Pemer skrev:Det var då en tråd att glida rejält off topic...

Jag hoppas innerligt att krambehovet för alltid och alltid är ett tillåtet ot! Det har vi alla med oss och många frustrationer i tillvaron utgår från det, eller hur?

Vad handlar allt till syvende och sist om egentligen? Jag tror att upplevelse av närhet kontra bristande upplevelse av närhet med en annan person är något som många ämnen landar i, i sista ändan när det ändå kommer till kritan!

Mer kramar åt Folket!

Kramar kan man aldrig få för mycket av!

Kikarn skrev:

regnif skrev: Men nu avvisar jag hellre än går på det den här gången. Har blitt lurad och felbehandlad ett par gånger så det är nog bra med det som det är nu.

OT!

Det finns ett problem med att bli så skadad att man bestämmer sig för att aldrig mer lita på någon som jag ser det. Den som svek eller skadade gick vidare i sitt liv med sina förutsättningar, inte sällan utan att se sig om och kanske försätter de fler i samma dilemma.

Den som blir skadad straffar alla den möter med som har ett genuint intresse eller en genuin förmåga och beredskap och stänger dörren i förtid.

Vem är det som står fattigast kvar? Den som lurade, den som hade kapacitet och vilja men inte blev insläppt eller den som byggt upp alla murar och hinder för att hålla avstånd till ALLA som utgör en potentiell smärtorisk och som därmed går miste om närhet?

Problemet är väl bara att man släppte in dem.
Och om man fortfarande behöver de som lurade..
Om man fortf. ser de positiva delarna hos dem.
Jag vet inte om jag skall gå in på mer nu eftersom det är offtopic då kanske.
Men det går runt så mycket skitsnack, som är det allra värst att orka med. Att folk inte verkar förstå bättre. Man blir besviken. Man vet till slut inte vem man skall prata med. Man vill inte känna sig löjlig. Det är svårt ensam efter ett tag också. Jag har en ganska feg familj som nog gör att jag blir såhär osäker. Känner att allt skyfflas undan på mig, och jag måste förstå allt och alla. Försöker man säga åt dem, blir de sura och säger att felet ligger hos mig och man får ingen pratro. Det blir tungt.

Har för lite sociala erfarenheter som nog gör att man blivit skadad. Mycket skada har man fått av myndigheter också. Det tar energi, som gör då att man blir stressad, och sen utvecklas det till skada. Det är väldigt jobbigt när folk bara går sin väg också. När jag brukar känna för dem. Både vänner och de som kändes som mer. De som lovade att tro på en. Och man litade på dem som svek. Det är jobbigt när man förväntas orka ta allt själv, utan samtal med vanligt folk, bara psykologer och liknande. Finns ingen mening,m en har mer eller mindre skyfflats undan av alla, när man litade på dem. Litade på mer än så.
Så det är tillit på olika plan. Även om jag nu vet att jag inte är så duktig på allt sådant själv, men man undrar hur man får stöd av andra. Hur förtjänar man det. Utan att andra får svart/vit syn på en.
Jag vet inte, börjar nog gå in på massor nu.
Men jag vet vad du menar.
Vet inte om man skall flytta delar av det man skrive rnån annanstans kanske. Börjar som sagt gå in på nya grenar.

Många ursäkter från mig till alla trådstartare som jag börjar offtopica mig på

Någon får återgå till ursprungsämnet, bara jag inte hakar på där sen då

Nu är det inte jag som är TS här, men det är bra viktiga saker du skriver om, regnif. (Och Kikarn.)
Och kanske ändå inte sådant man startar en ny tråd om hur som helst...

Zombie skrev:Nu är det inte jag som är TS här, men det är bra viktiga saker du skriver om, regnif. (Och Kikarn.)
Och kanske ändå inte sådant man startar en ny tråd om hur som helst...

Aww, tack
Snällt av dig. *sometimes mjäkis*
Men jag håller med, Kikarn har också bra saker att säga.
*om man bara slutade mjäka själv ibland kanske*

Zombie skrev:Nu är det inte jag som är TS här, men det är bra viktiga saker du skriver om, regnif. (Och Kikarn.)
Och kanske ändå inte sådant man startar en ny tråd om hur som helst...

Precis, det är tufft. Och jag måste än en gång, med risk för upprepning, att det är just sådana här faktorer och händelser etc, som jag ibland kan tycka är svårast med att vara mamma till ett vuxet "barn" (läs; en MAN) med aspergers.

När det gäller barn som är normalstörda, så liksom går man bredvid som förälder, får inte veta särskilt mycket, vet inte alla detaljer utan de väljer ju andra att förlita sig på, och de gör ganska många erfarenheter på sitt eget sätt och går vidare i livet efter ett nederlag, inte helt obemärkt, men det är inte heller risk för undergång på samma sätt.

När det gäller -åtminstone min son- så ser jag hårdare reaktioner, svårare funderingar, svårare ställningstaganden etc, just pg personlighetsdrag som har med as att göra, samt större pålagringar och effekter av ytterligare misslyckanden, igen och igen och igen. Så just sådant här hör absolut till föräldrarskapet när man har vuxna barn med as, tycker jag -som inte heller är ts.

Kikarn skrev:

Zombie skrev:Nu är det inte jag som är TS här, men det är bra viktiga saker du skriver om, regnif. (Och Kikarn.)
Och kanske ändå inte sådant man startar en ny tråd om hur som helst...

Precis, det är tufft. Och jag måste än en gång, med risk för upprepning, att det är just sådana här faktorer och händelser etc, som jag ibland kan tycka är svårast med att vara mamma till ett vuxet "barn" (läs; en MAN) med aspergers.

När det gäller barn som är normalstörda, så liksom går man bredvid som förälder, får inte veta särskilt mycket, vet inte alla detaljer utan de väljer ju andra att förlita sig på, och de gör ganska många erfarenheter på sitt eget sätt och går vidare i livet efter ett nederlag, inte helt obemärkt, men det är inte heller risk för undergång på samma sätt.

När det gäller -åtminstone min son- så ser jag hårdare reaktioner, svårare funderingar, svårare ställningstaganden etc, just pg personlighetsdrag som har med as att göra, samt större pålagringar och effekter av ytterligare misslyckanden, igen och igen och igen. Så just sådant här hör absolut till föräldrarskapet när man har vuxna barn med as, tycker jag -som inte heller är ts.

Han vill nog bara bli uppskattad. För jag känner mig jämt behandlad som något kräk fast jag bara ville höra hur bra jag gjorde det och det. Inte allt negativt som man jämt får höra, det är så tröttsamt. Att folk inte kan skärpa sig. han kanske är less på sådant han med? Över folks värderingar. Att de inte tänker sig före, etc.
Men knappt några ord överhuvudtaget om det, hur bra man är på något. Det är då man börjar må dåligt.
Man har ju liksom mänskliga behov, som alla andra. Det verkar de glömma bort, och då kanske man börjar lida. Bara för att man inte fungerar likadant.
Och för att det är "moderna tider" nu. För att folk borde behandla varandra bättre, han kanske tänker så? Troligt iallafall. man är liksom känslig. har känslor, fast folk verkar tro helt tvärtom: man blir så ledsen. Att de måste se det så. Det känns så synd. Det är nog då man lätt börjar falla in i nederlag och må riktigt dåligt.

Folk till exempel verkar förstå att jag vill ha sympati, men jag ger det också till andra, men det ser de inte verkar det som. Det kommer bara att jag ville ha det själv och de lämnar en. Det gör sanslöst ont.
Fast man känner för dem så mycket också. Att man är tvärtom till empatiLÖS. Man blir så less över folks fördomar.
De verkar inte förstå att din son faktiskt kanske bryr sig, istället för att som folk visar mest, inte så mycket nånting.
De verkar inte veta att det finns folk som fungerar såhär.
Man blir less på det. Så små saker som kunde ha förändrat allt. Ett leende, en kram, några väl valda ord istället för någons sura blick exempelvis.
Vi borde vara exemplen många gånger tycker jag. Även om vi inte fungerar sådär bra vissa gånger.

Jag har märkt en sak, folk blir glada när man påpekar att de just gjort något bra, de flesta tenderar att göra mer av det då

nano skrev:Jag har märkt en sak, folk blir glada när man påpekar att de just gjort något bra, de flesta tenderar att göra mer av det då

Ja.
Trist att bara höra negativt eller som ofta, inget alls. Inget eller negativt, det är ju inget att höra på hela tiden. Värdelöst.
Tillsammans är det ju ändå menat att dela den här j*kla planeten..
Olika arter kan äta upp varandra men sen tycker jag att man kan samsas också. ^^