Det första folkbiblioteket i Sverige öppnades 1798 i Lekeryd, Småland. 1799 startades ett sockenbibliotek[2] av kyrkoherde Magnus Jonae Hjortsberg i Kjula socken i Södermanland, vilket räknas som en av de första folkbiblioteken i Sverige.
---
828 föreslogs i riksdagen, om än förgäves, statsunderstöd till sockenbibliotek.
---
Kort därefter, på 1830- och 1840-talet, startades av Föreningen till spridande av nyttig folkläsning i Karlstads stift efter brittiska förebilder en livlig sockenbiblioteksrörelse i Värmland. Verksamheten, vars drivande krafter var prästerna, omfattade de flesta socknarna i landskapet. Föreningen utgav bland annat 1836 en mönsterförteckning över böcker.

Lokalhistoria - Eskilskällan skrev: Kjula : folkbibliotekens vagga
av Johan Eriksson
---
Historien tar sin början i en liten landsbygdssocken i norra Sörmland, där man lät Sveriges kanske största folkrörelse – supandet – finansiera en betydligt nyttigare aktivitet på frammarsch: folkbildningen.

Bibliotek, i betydelsen ”boksamling”, har förstås funnits lika länge som boken själv. De första biblioteken var dock förbehållna den bildade överklassen, i form av privata samlingar och universitetsbibliotek.

Ett av Sveriges äldsta bibliotek, Lunds universitetsbibliotek, stadgade år 1666 således att besökare ”skulle låta sin betjäning och sitt olärda sällskap stanna utanför”. Samlingarna var helt enkelt inte avsedda för kreti och pleti.

Det skulle dröja mycket länge innan tanken på ett bibliotek tillgängligt för allmänheten började gro i Sverige. Det första fröet sattes av en driftig kyrkans man i Kjula socken, Södermanland. År 1799 formulerade han dessa tankar:

"Om hwar Socken förskaffade sig, af sina allmänna medel efter hand ett Bokförråd, hwilket lemnade i vård hos någon Prestman eller Klåckare i Församlingen, derutur hwar och en efter åstundan kunde mot säkerhet få låna böcker på utsatt tid, efter hwilken tid boken skulle i samma stånd till boksamlingen återställas, och derpå noga förteckning hållas, wore en god gärning".

Mannen ifråga var kyrkoherde Magnus Jonae Hjortsberg, i Kjula känd som ”den dyre kyrkoherden”, eftersom hans uppfinningsrikedom och energi inte stannade vid ovan nämnda folkbildningssträvanden: Hjortsberg lät under sin tid grundligt bygga om kyrkan, inköpte en orgel, samt uppförde även nytt fattighus och ny sockenstuga!

Hjortsbergs idéer om en boksamling för ”hwar och en” grundades nog på en förhoppning om att församlingens medlemmar genom nyttig läsning bättre skulle kunna bidra till socknens utveckling och välmåga; en stor del av den litteratur som Sveriges sockenbibliotek tillhandahöll var av uppbygglig och bildande karaktär – inte minst var böcker i lantbrukslära vanliga. Nöjesläsning betraktades länge med misstänksamhet.

Den förste folkbibliotekarien i Sverige torde ha varit klockaren i Kjula. Hjortsberg författade nämligen en ”Klockarestadga” där man fastslog att till klockarens ämbete hörde att vara barnalärare, åderlåtare, apotekare, läkare och – bibliotekarie! Detta vid sidan av de ordinarie uppgifterna i kyrkan.

1842 års folkskolestadga hade uttryckligen uppmanat socknarna att inrätta bibliotek för att underhålla de kunskaper som skolgången gav, samt för att främja en sant kristlig bildning. Därmed fanns en naturlig koppling mellan skolväsendet och biblioteken. Biblioteket i Kjula blev följaktligen inrymt i kyrkskolans lokaler.

Biblioteket finansierades dels genom en låntagaravgift om 50 öre per år, dels genom den kommunala brännvinsskatten. Det var alltså en annan, mycket större folkrörelse – supandet - som möjliggjorde den tidiga folkbildningen i Kjula.

Låntagarna i biblioteket i Kjula var inte fler än 10-15 stycken per år under 1880-talet. Merparten var män. Av kvinnorna märks bland annat skolfröken Lunding vid Hedskolan som en återkommande besökare.

Det tycks ändå som om biblioteket hade nått långt i strävan mot Hjortsbergs vision om att nå ”hwar och en” i socknen - åtminstone om man tolkar det som en önskan om att nå ut till både fattig och rik. Patron Engström och Herr Pastor Eriksson var säkert vana läsare och de förvånar inte att se deras namn i låntagarlängden. Men där finns även drängar, skomakare, hemmansägare och deras söner och döttrar, skomakare och målare. Även ett hjon från fattighuset, Olsson, nyttjade biblioteket. Olsson behövde dock inte erlägga någon avgift.

Exempel på inköpta titlar:

Warren Ett lyckligt hem med små inkomster: En bok för unga qvinnor
Sigurd Svenska bilder och vrångbilder: humoresker, skizzer och berättelser
Sigurd I svenska bondehem: skildringar
Stinde Borgarfolk på resa eller herrskapet Buchholz' turistäventyr
Topelius Planeternas skyddslingar: en tids- och karaktersstudie från drottning Kristinas dagar 7 band
Brehm Däggdjurens lif
Hofberg Genom Sveriges bygder: skildringar af vårt land och folk

Dessa titlar talar väl också om att nöjesläsningen trots allt hade vunnit mark. Vad som helst tilläts knappast i biblioteket, men de inköpta böckerna var nog ämnade mer till förströelse och andlig odling, än den markens odling som många av låntagarna ägnade dagarna åt.

Spoiler: visa

”Sigurd” tycks har varit representerad med flera titlar i Kjulas bibliotek. Namnet var en pseudonym för skriftställaren Karl Josef Alfred Hedenstierna. Han var inte accepterad i finkulturella kretsar, vilket framgår av denna ganska nedlåtande karaktäristik i Svenskt biografiskt handlexikon 1906:

"I hans folklifsbilder framträder en varm och okonstlad känsla, som dock emellanåt får en anstrykning af mindre klädsam sentimentalitet. Sigurds större berättelser sakna i än högre grad konstnärlighet och djup, men äro vinnande genom en ärlig och naturlig syn på tingen och en viss trohjärtad prägel."

Läsesällskap
I upplysningens och liberalismens 1700-tal löste den växande medelklassen av affärsmän, ämbetsmän och fria yrkesutövare själva problemet med att få del av det ökande utbudet av information och kunskap i tryckt form.

Man bildade läsesällskap som köpte in böcker och tidningar och samlades även för att diskutera det man läst.

Kommersiella lånebibliotek
De rent kommersiella lånebiblioteken kom mest att betjäna en lägre medelklass, med ett något lättsammare urval. Det gällde att hyra ut så många böcker som möjligt för att få det att gå ihop ekonomiskt. Utbudet bestod till stor del av romaner av varierande litterär kvalitet.

Lånebiblioteken fick ett oförtjänt dåligt rykte som institutioner för onyttigt romanläsande och verklighetsflykt, ett rykte som folkbiblioteken delvis fick ta över.