Alien skrev:

Paladinen skrev:

Alien skrev:Nu finns det faktiskt aspergare som jobbar och hatar sitt jobb också, kanske just pga sin AS, med överkänslighet, dålig stresstålighet m m. Men pga sin bristande sociala kompetens har aspergaren svårt att byta jobb, medan en NT har lättare. Den som arbetar har också möjlighet att byta till ett högre avlönat jobb, det kan aldrig den med sjukersättning.

Jag ogillar starkt ordet "skitjobb". Det finns inga "skitjobb", alla jobb som behöver göras är viktiga och det är nedvärderande mot dem som utför dem att kalla det för skitjobb. Vad kallar man dem som gör de jobben då, skitjobbare? Däremot kan en del jobb vara fysiskt och/el psykiskt krävande och ändå ha låg lön.

Tror det finns många folk oavsett NT eller AS som avskyr sina jobb. Dom flesta jobbar för att överleva , inte för att det är roligt att jobba.

Sedan så självklart finns det bra och dåliga jobb . Jag skulle ju mycket hellre sitta på kontor och få 25000 i månaden än att stå på MC Donalds och steka hamburgare för 15000 i månaden.

Sedan är det inte alltid lätt för NT att byta jobb det finns något sådant som socioekonomiska förutsättningar, kommer man från en lågutbildad bakgrund med dåliga förutsättningar redan från start så blir man oftast fast i lågavlönade yrken/fast på Soc och då har man kanske inte heller de ekonomiska förutsättningarna för att studera och har man endast yrkeserfarenhet ifrån lågkvalificerade jobb är det svårt att komma upp sig och få ett bättre jobb , MC Donalds eller diskare eller städare är ingen merit när man söker som ingenjör.

Sedan med skitjobb så menade jag att om man är fast i ett jobb man ogillar så ser man det som ett skitjobb även Om andra kanske inte gör det , du kanske inte tycker att jobba som städare är ett skitjobb men om jag jobbar som städare och vantrivs så tycker jag troligtvis att det är ett skitjobb.

Jag har blivit uppfostrad att alltid göra mitt bästa och det tycker jag man ska göra, oavsett om man vantrivs el tycker att lönen är för låg. Men som aspergare hjälpte det inte att jag gjorde mitt bästa, mitt bästa var inte gott nog. Den som skulle våga kritisera mig för att vara slö och arbetsskygg skulle sannerligen få sig en utskällning.

Vi aspergare som har försökt arbeta och misslyckats, vi behöver inte ta åt oss av fördomsfulla fördömanden, vare sig det är NT el aspergare som framför dem.

De NT som inte får jobb är antingen unga utan gymnasiekompetens, nyanlända el äldre. Åtminstone den första gruppen kan alltid gå tillbaka till skolbänken. Kanske var de för omogna för att plugga i skolan men har mognat sen. Det är för dem KomVux finns.

Just nu är det extra svårt för dem när en massa jobb försvunnit (tillfälligt) och det kan bli svårt att söka jobb sen utan någon erfarenhet.

precis och många folk med AS jobbar ju på dv också eller har någon praktik eller tar hans om djur.

och hundar skall inte lämnas ensamma för mycket.

Telperion skrev:

Eea__ skrev:Skolning verkar öht vara slöseri med resurser och tid när det kommer till aspergare. Vore bättre om samhället fångade upp oss tidigt och utbildade oss i "funktionell vardag", dvs att laga mat, att städa, att betala räkningar etc. Visst ska vi ha skolning, men utan krav på att "bli något". Det är jävligt grymt att gå 12 år i skola och sedan 3-5 på på uni och sedan direkt komma ut i arbetslöshet. Och dom som ändå klarar ett arbete gör det genom att leva över sin förmåga, vilket inte håller i längden.

Det låter som rena dumheter. Alla bör väl få de bästa möjligheter de kan få, oavsett om de har en diagnos eller inte?

Det låter bra, rent teoretiskt. Men endast 10-15% utav dom högfungerande autisterna har ett arbete, och bara en minoritet utav dom procenten jobbar 8h/dag utan lönebidrag. I majoriteten av fallen är högre utbildning meningslöst (ur ett samhällsekonomiskt perspektiv) när det kommer till aspergare. Det är dessutom grymt mot autisten, som blir itutad att hen kan bli vad den vill med "bara lite ansträngning".

Har du själv ett riktigt jobb?

Eea__ skrev:Har du själv ett riktigt jobb?

Om du nödvändigtvis måste veta det jobbar jag med IT. Men det handlar inte om mig. 10-15% av 200,000 innebär tiotusentals människor som är ute i arbetslivet som alla andra. Jag förstår inte varför du vill ta bort den möjligheten. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, eftersom du ändå tog upp den aspekten, är det betydligt bättre att så många som möjligt har sysselsättning istället för att gå på sjukersättning.

Telperion skrev:

Eea__ skrev:Har du själv ett riktigt jobb?

Om du nödvändigtvis måste veta det jobbar jag med IT. Men det handlar inte om mig. 10-15% av 200,000 innebär tiotusentals människor som är ute i arbetslivet som alla andra. Jag förstår inte varför du vill ta bort den möjligheten. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, eftersom du ändå tog upp den aspekten, är det betydligt bättre att så många som möjligt har sysselsättning istället för att gå på sjukersättning.

Alla som arbetar är inte nettoinbetalare, men det är ett sidospår. Poängen är att det är tråkigt med en oförstående (naivt hoppfull?) omgivning, ofta föräldrar, som tror (pushar) att sitt barn ska bli en svensson och därigenom både skapar frustration och känsla av misslyckande hos en hel del med diagnoser. Det är jättebra om folk kommer ut i arbete och trivs, det är det nog få som skulle ha invändningar emot.

Det är ju en hel med diagnoser som envist hävdar att asperger inte innebär förståndsmässiga/kapacitetsmässiga nedsättningar.

Eea__ skrev:Alla som arbetar är inte nettoinbetalare, men det är ett sidospår. Poängen är att det är tråkigt med en oförstående (naivt hoppfull?) omgivning, ofta föräldrar, som tror (pushar) att sitt barn ska bli en svensson och därigenom både skapar frustration och känsla av misslyckande hos en hel del med diagnoser. Det är jättebra om folk kommer ut i arbete och trivs, det är det nog få som skulle ha invändningar emot.

Och precis därför ska de ges alla tillgängliga möjligheter till att komma ut i arbete, enligt mig. Jag kan överhuvudtaget inte förstå din attityd att ingen ska få tro att de kan göra något av sitt liv för att det är "tråkigt". Tror du att ungdomar växer upp och drömmer om att sitta hemma på sjukpension hela livet?

Telperion skrev:

Eea__ skrev:Alla som arbetar är inte nettoinbetalare, men det är ett sidospår. Poängen är att det är tråkigt med en oförstående (naivt hoppfull?) omgivning, ofta föräldrar, som tror (pushar) att sitt barn ska bli en svensson och därigenom både skapar frustration och känsla av misslyckande hos en hel del med diagnoser. Det är jättebra om folk kommer ut i arbete och trivs, det är det nog få som skulle ha invändningar emot.

Och precis därför ska de ges alla tillgängliga möjligheter till att komma ut i arbete, enligt mig. Jag kan överhuvudtaget inte förstå din attityd att ingen ska få tro att de kan göra något av sitt liv för att det är "tråkigt". Tror du att ungdomar växer upp och drömmer om att sitta hemma på sjukpension hela livet?

Det är klart att få drömmer om att bli sjukpensionär, men det är nog bra mycket värre att inte ha förmåga till annat och ändå stånga sig blodig. Man måste ju förhålla sig till verkligheten och sina förutsättningar. Klart att det är skadligt om en gravt utvecklingsstörd blir intalad från sina föräldrar att denne ska bli raketforskare.

Och uppmuntran är ju alltid att föredra, fast med rimlighet.

Eea__ skrev:Vet inte om du bokstavstolkar eller misstolkar med flit.

Hur ska man annars kunna tolka det du skriver? Det låter precis som att ingen får ha några som helst förhoppningar eller förväntningar för det är såå hemskt om någon skulle råka bli besviken. Det kallas för att bli vuxen. Många människor uppnår aldrig sina drömmar, men de flesta kan i alla fall uppnå något.

Telperion skrev:

Eea__ skrev:Vet inte om du bokstavstolkar eller misstolkar med flit.

Hur ska man annars kunna tolka det du skriver? Det låter precis som att ingen får ha några som helst förhoppningar eller förväntningar för det är såå hemskt om någon skulle råka bli besviken. Det kallas för att bli vuxen. Många människor uppnår aldrig sina drömmar, men de flesta kan i alla fall uppnå något.

Har det undgått dig att många på forumet verkar vara besvikna/bittra över att inte "uppnått sin fulla potential". Där samhället "inte tagit tillvara deras begåvningar" osv.

Ja, alla borde få pröva sina vingar och att gå på en del nitar här och där är bara nyttigt. Det jag talar om är föräldrar som inte accepterar att deras barn är handikappad och lever i en förhoppning som inte är hälsosam. Inte sällan är aspisen själv delaktig i detta och vill inte ta till sig att hen har funktionsnedsättning, vilket ger massa frustration, depression mm.

Hade inte velat fråntas möjligheten att gå på universitet. Det har varit viktigt för mig även om jag inte kunnat jobba mycket sedan. Däremot hade det varit idealt om jag fått läsa mina mest kompakta kurser på halvfart men aspergers fanns inte som diagnos förutom på väldigt svårt drabbade på den tiden. Så alla som inte klarade sig bra ansågs psykiskt labila istället.

Hade jag inte drabbats av en grym fysisk sjukdom hade jag faktiskt kunnat börja jobba. Det finns andra saker i människors liv förutom aspergers som sätter stopp. För det mesta med aspergare är det t ex aspergare och depression. Inte bara aspergers.

Betala räkningar kan jag. Jag kan städa i princip även om applikationen är lite dålig.

Jag vet hur det är med aspergare i min generation. Däremot så vet jag bara lite om den yngre generationen. De som jag haft på mitt boendestöds aktiviteter som är unga har varit lite bortskämda. De har haft aktivitetsstöd och sedan massa pengar från mamma och pappa. En del var riktiga slösare. Men å andra sidan var de mycket mer aspiga än jag. Det var bara två som jag kunde vara mig själv med. De var lite smartare. Och de var inte bortskämda. De som var sämre fungerande hade inte gått i vanlig skola. En specialskola, ska inte den redan lära ut vardagskunskap?

Det är sjukt hur mycket man ska vara duktig på när det gäller det mesta. Jag säger bara att de finns de som inte förstår ett dugg om hur det är att ha en sjukdom eller en diagnos. Vad det innebär och hur olika saker kan påverkas i vardagen. Tex så tycker jag att jag har en lätt diagnos jämfört med de som bor i grupp boenden och oftast har större behov av stöd och hjälp. Den första DV jag gick på så hade många betydligt svårare svårigheter och de som var som mig (lätt diagnos) var ju nästan aldrig där utan de var ju på sina praktikplatser.

Det var ju främst därför jag gick på den DV för att få en praktik, bonusen var ju att få den sociala biten. Men då skulle man ju förstå att Dv inriktar sig på olika områden, vissa på praktiker och vissa är bara samlingsplatser. Vissa har behovet att ha den social biten och vissa vill ha praktiker som kan leda till lönebidrag.

Sedan är det ju svårt för folk att förstå hur olika saker i vardagen kan påverkas negativt om man har sjukdomar eller diagnoser. Mycket beror också på miljön och omständigheterna. Det är ju svårt för någon som sitter i rullstol att göra olika saker just för att den sitter i rullstol, och då påverkas ju personen utav att inte kunna göra dessa saker optimalt. Andra kan ju kanske gå eller springa, men det kan ju inte han eller hon som sitter i rullstolen göra på samma sätt.

Det värsta man kan säga då är ju att det är bara ställa dig upp och gå eller springa. Det funkar inte så.

Visst kan man absolut hjälpa till med andras livssituationer för att andra har det värre än mig och då tycker jag att jag har en lätt diagnos, men man ska ju inte glömma bort sig själv.

Så det är väldigt lätt att säga "hur klarar du inte av det där? för det är mer lättare att säga att någon annan har svårigheter än att man själv har det. Jag tror de flesta har varit med om det någon gång.

Sedan så tycker jag att man ska skita i andras business för att folk har så sjukt mycket åsikter om vad man ska göra och hur och vad man inte ska göra och listan kan bli lååååång. Nivån på att ta in all denna infon dagligen, ni som vet ni vet. Har man en diagnos så vet man vad jag menar. Man blir väldigt förvirrad för helt ärligt, för det är så jäkla mycket man ska tänka på.

Sedan är det svårt för att folk att sätta en gräns, för det jag kan tycka är jobbigt kan någon annan tycka är lätt. Så det är väldigt blandat.

Sedan tolkar man ju olika så om någon skriver ett skämt så kanske inte alla fattar skämtet. Nu kanske jag tar upp självklara saker som folk tycker är lätta men poängen är att alla förstår inte normala saker, det finns de som är i min ålder eller äldre och vet inte hur man tvättar tex. Eller liknande.

Detta är ju saker som man kanske inte fick lära sig i skolan, det är ju mycket som man lärde sig i skolan som man inte behövde lära sig om man nu inte skulle plugga vidare till tex arkitekt eller civilingenjör eller något sånt. Då är kanske matematik bra när det gäller räkna ut arean på denna rektangel. Men när är det relevant om man ska handla? Så jag lärde mig ju det viktigaste inom vissa ämnen, sen fanns de där som var överkurs om man nu skulle plugga vidare men man lärde sig grunderna.

Sedan har man ju tappat lite ämnen, alltså då i skolan kunde jag ju tex tyska grammatiken osv men nu är man ju ringrostig. Nu har jag ju inget behov utav det på samma sätt längre likaså de där överkurs grejerna i matematiken. Och så var de saker man aldrig lärde sig för de fanns inte med som en kurs eller i något ämne utan det skulle man ju lära sig själv.

Hur gör de som inte kan märka sådana saker själv och har svårt för sådant som det kan innebära om man tex har en diagnos?

Så återigen, det är inte att bara söka ett jobb eller bara att göra det eller det.

Kidzi skrev:Hade inte velat fråntas möjligheten att gå på universitet. Det har varit viktigt för mig även om jag inte kunnat jobba mycket sedan. Däremot hade det varit idealt om jag fått läsa mina mest kompakta kurser på halvfart men aspergers fanns inte som diagnos förutom på väldigt svårt drabbade på den tiden. Så alla som inte klarade sig bra ansågs psykiskt labila istället.

Hade jag inte drabbats av en grym fysisk sjukdom hade jag faktiskt kunnat börja jobba. Det finns andra saker i människors liv förutom aspergers som sätter stopp. För det mesta med aspergare är det t ex aspergare och depression. Inte bara aspergers.

Betala räkningar kan jag. Jag kan städa i princip även om applikationen är lite dålig.

Jag vet hur det är med aspergare i min generation. Däremot så vet jag bara lite om den yngre generationen. De som jag haft på mitt boendestöds aktiviteter som är unga har varit lite bortskämda. De har haft aktivitetsstöd och sedan massa pengar från mamma och pappa. En del var riktiga slösare. Men å andra sidan var de mycket mer aspiga än jag. Det var bara två som jag kunde vara mig själv med. De var lite smartare. Och de var inte bortskämda. De som var sämre fungerande hade inte gått i vanlig skola. En specialskola, ska inte den redan lära ut vardagskunskap?

Nu menade jag heller inte så bokstavligt att aspergare ska nekas/uppmuntras att inte gå på universitet, även om autisten upptar en viktig plats för någon som kan bidra i framtiden.

Allt det du skriver stödjer det jag hävdar; du är universitetsutbildad men jobbar inte, och hade förmodligen haft nytta av mera "hemkunskapslära" (då du har boendestöd).

Jossie94 skrev:Jag säger bara att de finns de som inte förstår ett dugg om hur det är att ha en sjukdom eller en diagnos. Vad det innebär och hur olika saker kan påverkas i vardagen.

Det verkar som ingen fattar det som inte är självupplevt. Folk borde ha lite ödmjukhet inför vad de inte förstår. Jag hör sjuka saker numera, t ex att de med ME ska sluta larva sig och ut och jogga. Då är ME troligen en dödlig sjukdom och man kan troligen inte använda sin energi, den stoppas innan den kommer till användning i musklerna. Folk är så grymma i sina uttalanden.

Jag har aldrig haft ME, men jag har kronisk trötthet från min lupus och Sjögrens. Kanske därför jag kan förstå. Precis som du förstår de gravare autistiska. Man tänker sig som man har det fast värre.

Jag har jobbat så jag förstår även problematiken att slita hund dagarna i ända. Det är verkligen inte heller en lyxtillvaro. Det är sjukt att det går 100 år och vi har fortfarande 8 timmars arbetsdag eller mer.

Men självklart kan jag bli lite avis på dem som är friska och jobbar. De har pengar och de är lediga när de är lediga. Har man sjukdomar är det jobb 24h. Men jag är inte avis mot de som har aspergers och jobbar så mycket. Jag tror lite att folk som har en diagnos eller en sjukdom har glömt att de som är friska har lättare att jobba än dem.

Men det är ett avund som inte är så många steg. De som är friska och har ett dåligt jobb är egentligen inte mycket att avundas. Men man blir så, man vill ha vilken förbättring som helst. Min kompis säger att ska du avundas så avundas stort, de som har skitmycket pengar, jobbar när de vill och är friska. Sant. Det är dumt att drömma smått.

Jag skulle önska att alla försökte ha större förståelse. Men det kanske är önsketänkande. Kanske folk inte kan fatta. Men jag tror de kan det. För förr i tiden så var folk inte lika grymma. Och de la felet på samhället, inte på individen. Jag förstår inte varför folk mår bra av att hetsa mot funkisar.

Eea__ skrev:Allt det du skriver stödjer det jag hävdar; du är universitetsutbildad men jobbar inte, och hade förmodligen haft nytta av mera "hemkunskapslära" (då du har boendestöd).

Jag är utbildad städare. Så det är inte där det felar. Det beror på ADD-hjärnan och det sk wall of awful. Grundar sig i att saker blir så plågsamt pga problem med exekutiva funktioner att man skaffar ett undvikande beteende.

Jag håller med, för jag har inte uppnått så mycket som jag trodde att jag skulle, inte bara pga min diagnos men jag hade haft mer nytta av saker som är mer rimliga från mina behov och förutsättningar. Jag tror inte det är fel att drömma men jag tycker inte man ska säga till någon som har en grav diagnos att den ska bli som någon sa raket någonting, för det är ju kanske inte den mest rimliga grejen. Sedan finns det ju de som är väldigt smarta och skapar en massa inom IT och så, tror faktiks de flesta med asperger är i den branschen och skapar filmer spel mm. Eller som han som uppfann microsoft.

Sedan vet jag personer som de inte märks så mycket på att de har adhd eller asperger men de har familj och barn och verkar mer passa in i NT världen, men sedan vet jag inte om hur de hanterar vardagliga hemmasysslor osv förutom det jag sett på sociala medier. De lägger ju ut det som är bäst, alltså det är ju få som lägger upp när man måste byta blöja eller gå upp mitt i natten och mata barnet osv. Man lägger ju oftast upp "perfekta" bilder. Vissa filmar ju sina familjeliv och så men väljer ju att kanske visa upp den positiva bilden på det hela och visar inte hur det faktiskt kan vara att ha barn.

Detta gäller ju det mesta, man vill se bra utåt och få andra att tänka att hon eller han har ett så bra liv, men sen är det ju ingen som ser vad som händer bakom stängda dörrar. Man kanske är deprimerad men utåt sett märker ingen det. Om man nu inte väljer att öppna upp sig om sådana saker. Vissa influensers och Youtubers har ju diagnoser och har valt att skriva böcker och göra filmer och sådant.

Du pekar på något viktigt. Att aspergaren har ett funktionsgap folk inte fattar. Medan de kan ha jättesvårt med att kanske fixa mat (exempel), så kan vissa samtidigt tjäna massa pengar på det de är bra på. Vissa har ett specialintresse de är duktiga på så att de klår andra med hästlängder. Funkar det med arbetsmarknaden så kan de kanske jobba med det.

Folk fattar inte sig på aspergare, de kan vara otroligt dåliga på vissa saker och stjärnor på annat.

Folk vill att det ska vara som med utvecklingsstörning, att man då är dålig rakt över.

Folk både underskattar och överskattar aspergare samtidigt.

Flinta skrev:

Telperion skrev:

Eea__ skrev:Skolning verkar öht vara slöseri med resurser och tid när det kommer till aspergare. Vore bättre om samhället fångade upp oss tidigt och utbildade oss i "funktionell vardag", dvs att laga mat, att städa, att betala räkningar etc. Visst ska vi ha skolning, men utan krav på att "bli något". Det är jävligt grymt att gå 12 år i skola och sedan 3-5 på på uni och sedan direkt komma ut i arbetslöshet. Och dom som ändå klarar ett arbete gör det genom att leva över sin förmåga, vilket inte håller i längden.

Det låter som rena dumheter. Alla bör väl få de bästa möjligheter de kan få, oavsett om de har en diagnos eller inte?

Eea_ utgår nog bara ifrån hur den egna funktionsnedsättningen påverkar hen.
För en hel del spelar inte träning i praktiska vardagsgöromål någon roll. Vissa saker kan man istället behöva undvika helt eller delvis och/eller hitta avlastning ifrån om man ska ha kvar energi till annat.

Med samma argument kan vissa behöva undvika och hitta avlastning för teoretiska göromål. Det är ganska vanligt att föräldrar föreställer sig att om barnen går på högskola så kommer allt annat att lösa sig. Men risken att bli utbränd ökar kraftigt, man får studieskulder och det blir svårare att få sjukersättning när FK undrar varför man klarat av att studera men inte att jobba. Så studier är en risk. Inte minst då sopgubbar tjänar mer än många akademiker.

Om någon säger att den pluggar för att "bli något" så låter det som nån som är helt ointresserad och bara pluggar något föräldrarna vill. Arbetsgivarna lär märka rätt snart att man helst vill göra något annat.

Kidzi skrev:Du pekar på något viktigt. Att aspergaren har ett funktionsgap folk inte fattar. Medan de kan ha jättesvårt med att kanske fixa mat (exempel), så kan vissa samtidigt tjäna massa pengar på det de är bra på. Vissa har ett specialintresse de är duktiga på så att de klår andra med hästlängder. Funkar det med arbetsmarknaden så kan de kanske jobba med det.

Folk fattar inte sig på aspergare, de kan vara otroligt dåliga på vissa saker och stjärnor på annat.

Folk vill att det ska vara som med utvecklingsstörning, att man då är dålig rakt över.

Folk både underskattar och överskattar aspergare samtidigt.

Så sant, det är som att folk vill att alla ska helt normala eller dåligt på allt.
Tydligen begriper de sig inte på annat.

Flinta skrev:..vidare så kan diagnosen vara motsägelsefull för vissa på det sättet att man kan ha styrkor utöver det normala men dippa rejält på andra sätt t ex i social interaktion, förmåga att ta hand om sig själv och sina saker. Om det sistnämnda dränerar en så kan det bli avgörande för hur ens vardag kan komma att se ut. Även detta är ett stort problem som jag tror kan göda misstro och feltolkningar av behov.

Du har också fattat.

Men NT-folket verkar inte så empatiska.

Eea__ skrev:

Telperion skrev:

Eea__ skrev:Skolning verkar öht vara slöseri med resurser och tid när det kommer till aspergare. Vore bättre om samhället fångade upp oss tidigt och utbildade oss i "funktionell vardag", dvs att laga mat, att städa, att betala räkningar etc. Visst ska vi ha skolning, men utan krav på att "bli något". Det är jävligt grymt att gå 12 år i skola och sedan 3-5 på på uni och sedan direkt komma ut i arbetslöshet. Och dom som ändå klarar ett arbete gör det genom att leva över sin förmåga, vilket inte håller i längden.

Det låter som rena dumheter. Alla bör väl få de bästa möjligheter de kan få, oavsett om de har en diagnos eller inte?

Det låter bra, rent teoretiskt. Men endast 10-15% utav dom högfungerande autisterna har ett arbete, och bara en minoritet utav dom procenten jobbar 8h/dag utan lönebidrag. I majoriteten av fallen är högre utbildning meningslöst (ur ett samhällsekonomiskt perspektiv) när det kommer till aspergare. Det är dessutom grymt mot autisten, som blir itutad att hen kan bli vad den vill med "bara lite ansträngning".

Har du själv ett riktigt jobb?

Insatserna ska inte inriktas på att man ska bli som alla andra utan man ska få en bra och professionell hjälp som fångar upp en tidigt så man kan arbeta mot att lyckas i livet.
Man ska absolut inte tuta i aspergare floskler och att man behöver lägga manken till så är det bra, istället är ett mellanting är det bästa.
En hög utbildning kan visst vara bra om man får hjälp att välja den rätta och finns ingen högskoleutbildning så kan en YH utbildning vara bra eller en privat utbildning. Individen ska hela tiden vara i centrum för uppmärksamheten.
Generellt så tycker jag dessa rådgivande funktioner fungerar ganska illa (tyvärr) men det gäller också att man får sin diagnos i tid.
Bristen för mig har inte varit vilja utan det har varit en vilsenhet inom mig själv som jag inte kunnat reda ut.

Folk har skiftat i sin inställning från att jag lika gärna kunnat börja jobba istället för gymnasium till att uppmuntra mig till högre studier.
Jag har under hela tiden känt mig förvirrad över detta då ingen tycks få samma helhet på vem jag är, men det kan ju bero på att jag själv inte vetat också.
Det känns riktigt piss att börja få rätsida på saker samtidigt som allt blev dubbelt så svårt.
Suck..

sussi83 skrev:Samhället är byggt utifrån en idealbild, jag tror inte alla lyckas uppfylla den oavsett diagnos, och det skapar massor med ångest och ohälsa i samhället i stort.
Jag tror ibland att vissa tycker aspergare är tacksamma offer för både det ena och andra då man oftast inte har samma uppbackning runt sig, så påhoppen verkar dugga tätt fast det inte finns några bevis eller forskning på att aspergare skulle vara oärliga människor iaf inte oärligare än andra människor.

När det är svåra tider måste det finnas hackkycklingar. Jag har ju inte upplevt så svåra saker som judeförföljelsen så för mig i mitt liv är detta första vågen av hat. Människor uppmanas att hata en grupp. Så för mig känns detta helt bisarrt. Att alla ska gå omkring och hata. Eftersom när jag var liten så var det acceptans som var viktigt och att ta hand om alla som behövde.

Nu behöver man inte ens veta vad autist är. Det är ett skällsord både utomlands och i Sverige. Det säger lite vad folk tänker om riktiga autister.

De som säger att aspergare är dåliga människor för att de inte jobbar kanske ska tänka på lite att jobbet är en avgörande faktor för diagnos. Har du en aspergerpersonlighet fast du funkar bra på jobbet får du oftast ingen diagnos. Därför kan det inte finnas många aspergare med jobb. De som har jobb får ha enorma problem med det sociala, annars blir det inget diagnos. Det ingår nästan i diagnosen att man inte ska kunna jobba. Så jobbar du så säger de att du inte har riktig aspergers. Då kan man aldrig vinna, då blir man antingen inte en aspie eller också en loser vad man än kämpar med.

Somliga vill nog införa fattighus och fattighjon.

slackern skrev:Somliga vill nog införa fattighus och fattighjon.

Trist.

För jag tror alla vill vara inkluderade. När jag mådde bättre var mitt jobb att göra saker för andra. Det var bra för mig även om jag inte fick betalt för det mesta.


Tror de flesta vill ge något. Det där med att alla är lata, det är något folk verkligen hakat upp sig på numera. Det är t o m lättja om man inte orkar ha kul eller inte kan somna...

Fattar inte varför folk inte bara inser att det bästa är ett inkluderande samhälle, ett som frågar efter ens prestation på den nivå man kan ge. Ibland kan man inte ge något men oftast så finns det plats för en liten prestation och ofta uppskattat. Och alla vill bli uppskattade.

slackern skrev:Somliga vill nog införa fattighus och fattighjon.

Nå ja, även de fick ju någonstans att bo.
Och till och med fattigstugan var ju bättre än att vara hemlös.