Man skulle kanske kunna säga att personer med ASD inte riktigt har ett "flockbeteende". Om man inte har flockbeteende så blir det svårt att umgås med folk i flocken. På något sätt kan det vara skrämmande att tänka sig den typiska människan som ett flockdjur.

Hur upplever ni personer med ASD detta?
Blir det annorlunda i flocken om man har mer än en diagnos?

Personer med ASD har väl inte samma automatiska respons på flocksignaler och avger de inte heller på samma sätt. Den andra delen är acceptansen hos flockdjuren.

Jag brukar tänka att människor utan diagnos är som hundar och människor med diagnos som är katter

-Ja grupper är inte min grej...att umgås med folk på det viset, tio pers tillsammans...det blir 'alla men ingen' på nåt sätt. Man förväntas göra avkall på sig själv för att uppgå i gruppen.

En del trivs med det. Andra inte.

I'm a loner. The Lone Wolf.

Clint Eastwood.

Ibland kliver eremiten ut ur sin grotta och dricker ur samma vattenkälla som byborna.

Men han kan inte bo med dom, leva med dom, och han vet om det.

Han är tvungen att få respit från människornas göranden, låtanden och skramlanden.

Han behöver betvinga makterna på sitt eget sätt. Hitta sina egna rutiner, sin egen sammansättning.

The Wizard lives alone.



Patologisk individualism.

Men ska det ses som en sjukdom?

Eremiten och ensamvargen har ju lättare för det där med civilkurage.
Att inte ledas av andra.
Att inte ständigt söka bekräftelse av en grupp eller en auktoritet.
En större motståndskraft gentemot grupptryck.

Det, mina vänner, är en styrka och inte nån svaghet.

De tama små lammen tycker nåt annat.

Men det behöver jag inte bry mig om ty jag väljer

Hellre en dag som lejon än ett liv som lamm

före

ju mer vi är tillsammans ju gladare vi bli...fatta varandras händer och dansa runt i ring, kring en enebärsbuske, enebärsbuske, enebärsbuske, kom igen allihopa, klappa takten nu!...