hej igen alla! jag undrar om ni ibland kan känna att vissa dagar känner ni er helt NT, när ni umgås med vänner till exempel.

om det är så, så tänkte jag på

man kanske inte är AS hela livet, utan bara halva, om ni förstår vad jag menar så det kanske inte är så hemskt ändå om man nu tycker det är jobbigt och hemskt att man har AS och helst av allt vill vara NT.

När läkare säger "du är för social för att ha AS", pratar bipolär och borderline, tja...

Nej, jag tvivlar aldrig. Däremot är det klart att jag ofta önskar att jag inte hade AS.

Det var vanligare förr, nu är jag väl mer säker.

När man var färsk i diagnosen så fanns tvivlet där.
Idag så känner jag mig mer trygg i diagnosen och tvivlar inte ett dugg på den.

Skulle gärna vilja ha den där NT-energin att bara gilla läget o gå vidare.

Jag har varit aspergare hela livet vare sig jag har velat eller inte och har inte jag tänkt på det så har alla andra påmint mig, fast ingen har vetat vad det hette eller att det var tillåtet. Det kommer jag aldrig att glömma, men jag föredrar att veta vad det heter.

En tråd med näraliggande frågeställning:

http://www.aspergerforum.se/tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-t7384.html

Vad mig beträffar känner jag mig helt normal när jag är ensam, likaså när jag är med andra aspergare och även i vissa fall tillsammans med NT. Men sedan jag slutat jobba behöver jag inte längre umgås så mycket ofrivilligt med andra människor. Och orsaken till det är ju just min AS.

Det är inte säkert man själv märker sin aspighet, men andra (NT) märker den och ser en som udda, envis, naiv, oartig, "för rak" etc.

Man blir aldrig NT, däremot lär man sig strategier och kan därför verka mindre aspig. Ens vänner accepterar en förhoppningsvis som man är.

Det har visat sig allt tydligare genom de åren som gått då jag först lade märke till att jag har vissa drag som väldigt väldigt konkret skiljer mig från NT-personligheter att jag allt mindre (!) tvekat och tvekar om att jag har Aspergers syndrom.

När jag sedan, vid 38 års ålder, fick diagnos ställd, var jag helt säker; jag är en "Aspergare", och stolt över det.

Jag ser det så här. Aspergers syndrom är en konstruktion. Ett sätt att begripa sig på en massa människor med liknande problem. Det enda sättet att veta att någon har AS är att utreda honom eller henne. Så enkelt gör jag det för mig. Den som har diagnosen har syndromet. Det finns ingen annan sanning, ingen verkligare verklighet.

Folk som vet har sagt att jag har AS, då har jag det.

Men en del dagar har jag det inte. I hemlighet. Då går jag på gatorna som Mr Walker. Alldeles normal.

Med andra ord tvivlar jag inte en sekund på att jag har asperger, men jag är rätt ofta ledig från skiten.

ufo skrev:Skulle gärna vilja ha den där NT-energin att bara gilla läget o gå vidare.

Ja det stämmer bra det. Jag menar att NTs bara gillar läger och går vidare medan min AS hindrar mig från att vara sådan.

Jag tvivlar ibland.
Mest för att även vi med AS är så olika varann. Hur vet man säkert att det är en och samma genetisk avvikelse bakom som gör oss annorlunda? Aspergers syndrom är så förbannat diffust, fortfarande.

Kan de forska fram någon sorts idiotsäker analysmetod som slår fast exakt hur var och en avviker, rent fysiologiskt.
Samt hur ens livsbetingelser och personlighet inverkar i sammanhanget.

Jag vill ha klara besked, ett diagram över just min hjärna där de markerar med rött vilken del som fungerar annorlunda än NT´s och så vill jag ta med mig den på AS-träffar och jämföra med er andra, om avvikelserna skiljer sig och i sådana fall hur.
Okej, kan vi ordna detta pronto?

Och gärna långa, detaljerade analyser om var mina styrkor och svagheter ligger och hur jag kan kringgå och undvika att förvärra svagheterna och dra nytta av samt utveckla styrkorna.

Lilith, jag tror att du gör det för svårt för dig. Jag tror inte nödvändigtvis att det är en enda genetisk avvikelse som ligger bakom AS. Antagligen är det många olika skäl som liger bakom. Uppväxt, biologiskt arv, jag vet inte vad.

Huvudsaken är att det finns kunnigt folk som säger att en viss grupp människor har tillräckligt mycket gemensamt för att få samma diagnos.

Man kan säga att diagnosen i sig är AS. Har du fått en diagnos så har du asperger. Det är i alla fall det enda sättet att få veta.

Jag tänker så. Och koncentrerar mig på det som jag tycker är extremt jobbigt. Samma sak som du avslutar med. Vem är jag egentligen och vad ska jag göra?

vadloink skrev:Jag ser det så här. Aspergers syndrom är en konstruktion. Ett sätt att begripa sig på en massa människor med liknande problem. Det enda sättet att veta att någon har AS är att utreda honom eller henne. Så enkelt gör jag det för mig. Den som har diagnosen har syndromet. Det finns ingen annan sanning, ingen verkligare verklighet.

Folk som vet har sagt att jag har AS, då har jag det.

Men en del dagar har jag det inte. I hemlighet. Då går jag på gatorna som Mr Walker. Alldeles normal.

Med andra ord tvivlar jag inte en sekund på att jag har asperger, men jag är rätt ofta ledig från skiten.

1+

Asperger syndrom är ju inte antingen av eller på, utan mer som en glidande skala från grav AS till helt NT.
Att jag har en viss grad av AS är jag övertygad om, men i vilken utsträckning är jag mer osäker på. Jag är också osäker på hur mycket uppväxt och miljö etc. påverkar mina problem.
Att försöka bli helt klok på detta är en nästintill omöjlig uppgift och egentligen ganska ointressant också.
Det intressanta är snarare att försöka få bukt med problemen man har oavsett dess orsak.

Jag tvivlar ibland.

Ja alltså jag är ju snäll vissa dagar. Men ofta är jag ett riktigt as, eller rövhål om man så vill.

Ja, vissa dagar funderar jag på om jag verkligen har AS.
Oftast i situationer när nån vän har en jobbig period och vill prata förtroligt och bli tröstad av olika skäl.
Många säger att jag har större empatisk förmåga än genomsnittsmänniskan... Trots att det inte alls stämmer in på skolexemplet av AS-personen. Men jag har ju å andra sidan en "lättare" form av AS...

Men jag tror att man med tiden hittar strategier för att undvika eller underlätta situationer som man tycker är jobbiga. Så det finns nog en sanning bakom att AS går lite i perioder. Ibland är det mer påtagligt och ibland känner man sig inte som AS.

carolina skrev:[...] större empatisk förmåga än genomsnittsmänniskan... Trots att det inte alls stämmer in på skolexemplet av AS-personen. Men jag har ju å andra sidan en "lättare" form av AS...

Det finns ingen motsättning mellan AS och "empatisk förmåga". Det finns överhuvudtaget hur mycket som helst som inte stämmer med skolexemplet, se bland annat artikeln här.

Själv har jag sett tillräckligt för att ha åtminstone en privat vetskap om att AS (så som det nu har kommit att definieras i praktiken utifrån de problem folk har - annars får de komma med nya diagnoser så att till exempel "vardera änden av skalan kan få sin", förenklat uttryckt) inte alls handlar om nedsättningar i sådant som känsloliv, "empati", social känslighet, sociala behov och så vidare, utan om svårigheter att reglera det adekvat, inklusive för höga, låga eller nyckfulla grundinställningar.

************

Bland annat det gör att jag har en kanske mer komplicerad bild av saken än vadloink, förresten. Det, och att jag inte helt vill avskriva en del aspergares självdiagnosticeringsförmåga eller en del diagnostikers och anhörigas inkompetens på samma område. I varje fall om vi ska ut i den skitiga verkligheten och inte tala bara om en teoretisk grädda av "kunnigt folk".

Zombie skrev:

carolina skrev:[...] större empatisk förmåga än genomsnittsmänniskan... Trots att det inte alls stämmer in på skolexemplet av AS-personen. Men jag har ju å andra sidan en "lättare" form av AS...

Det finns ingen motsättning mellan AS och "empatisk förmåga". Det finns överhuvudtaget hur mycket som helst som inte stämmer med skolexemplet, se bland annat artikeln här.

Själv har jag sett tillräckligt för att ha åtminstone en privat vetskap om att AS (så som det nu har kommit att definieras i praktiken utifrån de problem folk har - annars får de komma med nya diagnoser så att till exempel "vardera änden av skalan kan få sin", förenklat uttryckt) inte alls handlar om nedsättningar i sådant som känsloliv, "empati", social känslighet, sociala behov och så vidare, utan om svårigheter att reglera det adekvat, inklusive för höga, låga eller nyckfulla grundinställningar.

************

Bland annat det gör att jag har en kanske mer komplicerad bild av saken än Vadloink, förresten. Det, och att jag inte helt vill avskriva en del aspergares självdiagnosticeringsförmåga eller en del diagnostikers och anhörigas inkompetens på samma område.

Kan man inte säga att det är lite som själens diabetes? Man har inte för mycket känslor, inte för lite känslor, bara en "svajig nivå" av känslor.

Jo, för en del av oss. Men sedan finns väl de som har "för mycket" eller "för litet" jämt, och hos en del av dem är det där "för" inte något de själva känner av utan bara något deras omgivning har svårt med.

Jag tror att jag har aspergers syndrom, min terapeut bekräftar. Hon säger dock att jag i vissa stunder inte alls verkar ha AS, eftersom jag blir så "känslosam" ibland. Till största delen har jag väl vant mig vid att jag antagligen har AS, även om jag i vissa stunder kan bli väldigt impulsiv och känslosam.

Hur vet man att man har As, alltså inte enl kriterier utan inifrån sig själv vad är vanligt att man känner? Jqg kqn verkligen vara död från känslor å nästa stund sprudla av dem. Ibland kan de bli så intensiva så det blir obehagligt.

Jag känner aldrig att jag är (ett) as, men däremot känner jag ofta att jag har Asperger

Jag tvivlar inte. Fick diagnosen sent, jag var över 30, men jag har inte tvivlat på om det är rätt eller fel.