Jag har under senaste året funnit mig själv mer och mer....
Det jag har funnit med mig själv idag är vad jag vill göra med mitt liv.

Jag kommer försöka bli kröninkör för någon tidning.
En annan tanke jag har är att kanske starta en ny site, där jag och några andra skriver krönikor med mer.
Söka sponsorer med mer till sidan.
Jag får se vad det blir av det, men jag vet om att jag tycker det är väldigt skoj att skriva.

Nu ska jag försöka vända upp och ner på min penga-burk och se om jag kan skrapa ihop några mynt till att äta lunch på stan.
Jag har så mycket mynt såg jag idag när jag röjde här hemma.

Är det någon mer som finner sig själv mer och mer?
Jag har till exempel lärt mig att jag har levt i en roll i över 20 års tid.
Det jag ser är att den mobbing jag var utsatt för tvingade mig mer eller mindre för att klara av tiden som mobbad.
Men nu är jag mig själv och finner mig själv mer och mer.
Det är verkligen helt underbart!!

Att inte fly från mig själv längre.
Har man en roll så blir det ju att man försöka fly från sig själv gång på gång. Jag har själv varit där....

Ha det bra
//Christian

Hm, jag har övervägt att leta efter migsjälv på eniro.se, men de har ju bara det att de har så himla dåligt upplösta kartor här över Värmlandsskogarna!!!

(sorry jag har kass humor har ni sett stegen på taket till googles kontor, exempelvis?)

Rent ur en intellektuell synvinkel så kan nog alla hålla med om att den man är inte påverkas ett dugg av något utanför en själv. Men konstigt nog är det så för många att man har känsla av att det är vad andra tycker om en som avgör vem man är. Känslan tar över och åsidosätter sanningen, vilket kan verka väldigt konstigt, men så är det ju för många (ofta inklusive mig själv).

jag (som nyss fått diagnosen AS) har börjat märka att jag inte är jag utan bitar av andra, väldigt förvirrande och depremerande
därav blir jag beroende av folk för om inte dom är där vem ska jag vara? vem ska jag kopiera? så blotta tanken av att förlora nån ger mig panik.
läser just nu Terry Pratchett's bok 'A hat full of sky' (vet ej vad den heter på svenska då jag läser den på engelska) och känner mig lite som "the hiver" (som är en typ av demon parasit som tar över människor och blir dom men dom dödar värden och måste söka efter en ny och "the hiver" blir minnerna av dom han ha tagit över) så känner jag mig lite (fast jag dödar inte dom jag kopierar av) nu är frågan vad är jag och vad är kopierat är jag bara det kopierade eller blir det jag kopierat jag...
och jag som altid har varit stålt över att vara ett orginal men jag kopierar på ett annat sätt än andra så jag kanske är ett orginal?
hur hittade du vad som var du?
(förlåt långt inlägg)

Jag kan inte helt säga på rak arm hur jag gjorde för att finna mig själv, men jag vet att jag har då och då stannat upp och lyssnat på mitt inre.

Det där lät väldigt djupt, men jag kan inte hitta bättre ord för det just nu.

Dunderbar skrev:Jag kan inte helt säga på rak arm hur jag gjorde för att finna mig själv, men jag vet att jag har då och då stannat upp och lyssnat på mitt inre.

Det där lät väldigt djupt, men jag kan inte hitta bättre ord för det just nu.

Ärligt talat förstår jag exakt vad du menar. Jag är mitt uppe i processen att finna mig själv. Samtidigt som det är jobbigt är det roligt o. intressant +att jag känner mig ärligare o. ärligare o. mer äkta efterhand eftersom jag lär mig att bry mig lite mindre om vad andra tycker. Jag kallar det en "resa" liksom en del andra gör. Men, det är inte lätt - hårt jobb o. det tog många år innan jag tog itu med det. Tyvärr har jag försummat vissa saker. Fast tränar mig oxå i att "inte gråta för mkt. över spilld mjölk". Bla. samtalsterapi hjälper mig!

MsTibbs skrev:Hm, jag har övervägt att leta efter migsjälv på eniro.se, men de har ju bara det att de har så himla dåligt upplösta kartor här över Värmlandsskogarna!!!

(sorry jag har kass humor har ni sett stegen på taket till googles kontor, exempelvis?)

Jag försöker också finna mig själv. Ja och vet du vad!? Heureka! Jag såg en snubbe i spegeln som likna mig! Så jag misstänker att jag är på rätt spår...
/ Förlåt från en till med "dålig humor"

Det var bara ett litet tag sen jag fullt accepterade min diagnos. Och hittade alldeles nyligen detta underbara forum med alla ni som hjälper mig att hitta mig själv.

Tack alla ni

Jag vet inte vem jag är... jag har blivit kallad "näbbdjur" mer än en gång, då folk uppfattar mig vara hopsydd av en massa olika bitar som normalvis inte går att kombinera... Jag tror jag förstår dem. Jag begriper mig heller inte på mig. Varje dag strävar jag efter det jag tror är det vettiga, men massa gånger har jag åkt på niter... hur kan man lita på sig själv efter att gång på gång trott mig hitta "min grej", men så visar det sig vara helfel? Det enda bortemot stabila i mitt liv är förmodligen Gud och det är ju iallafall en god början

Jag törs inte stanna upp och "lyssna" till mig själv, utan kör på som vanligt.
Risken finns att jag lyssnar, men inget hör, för att det inte finns något att höra.
Nu blev det djupt känner jag.

Samtidigt är jag rätt övertygad om att jag redan vet vem jag är. Jag är alltid helt säker på vad jag vill och inte vill.
Men sedan jag blev sjuk har min syn på mig själv drastiskt förändrats. Innan jag brände ut mig, hade jag en stark övertygelse om att jag kunde göra vad jag ville och bli vad jag ville. Idag vet jag bättre. Faktum är att jag inte kan göra något av det jag egentligen vill.
Nästa steg är att helt acceptera läget.

tahlia skrev:Jag törs inte stanna upp och "lyssna" till mig själv, utan kör på som vanligt.
Risken finns att jag lyssnar, men inget hör, för att det inte finns något att höra.
Nu blev det djupt känner jag.

Samtidigt är jag rätt övertygad om att jag redan vet vem jag är. Jag är alltid helt säker på vad jag vill och inte vill.
Men sedan jag blev sjuk har min syn på mig själv drastiskt förändrats. Innan jag brände ut mig, hade jag en stark övertygelse om att jag kunde göra vad jag ville och bli vad jag ville. Idag vet jag bättre. Faktum är att jag inte kan göra något av det jag egentligen vill.
Nästa steg är att helt acceptera läget.

Uschiamej.

Förlåt, men jag tycker det där låter så uppgivet hopplöst.

Själv är jag övertygad om att om någon annan har klarat något så skulle jag också kunna det. Vissa saker har ju sina begränsningar, tex skulle jag inte kunna bli världsmästare i simning eftersom jag inte har tränat sju dagar i veckan sen jag var fyra år. Men faktum kvarstår: HADE jag tränat sju dagar i veckan sen jag var fyra år så hade jag mycket väl kunnat vara världsmästare i simning!

På samma sätt är det med det mentala. Finns det de som har klarat sej från helvete och skit så kan jag också klara mej från helvete och skit. Det kanske inte går på en dag, men i det stora hela kan man om man vill.

Man måste dock känna och vara medveten om sina begränsningar. Det vore synnerligen orealistiskt om jag fick för mej att bli trapetsartist NU till exempel. Det skulle liksom inte spela någon roll hur mycket jag ville det, risken att jag skulle bryta lårbenshalsen eller bli invalid är alldeles för stor. Däremot hade jag säkert kunnat bli det om jag hade börjat öva mej när jag var... tja, fyra år.

När det gäller det mentala tror jag däremot inte att det finns något "bäst-före-datum" - jag tror att om man vill se något på ett positivt sätt så kan man det, oavsett ålder.

Intressant. Men vad skriva?

Har lika kass humor som Tibbs och Unique. Men stegen på googletaket fattar jag inte

Tibbs' näbbdjur och Thalias finns ingen där (och ändå någon). Känner igen. Men vem eller vad är denna någon? Om h*n inte går att använda, inte fungerar, inte har något språk?
Och tänka positivt. Jo, men positivt tänkande måste innehålla sorg och tyngd och ens historia och en realistisk bedömning även av svårigheter som inte beror på att man är för sent ute eller på något yttre som andra kan se, det vill säga möjligen godta. Det (som många kallar "negativt") är förutsättningar för att något gott ska hålla, alltså förutsättningar för riktigt positivt tänkande. Iallafall för några av oss.

Tror visst att även den man "är" påverkas av folk och saker utanför en själv. Hur och hur mycket beror på vilket av de många lagren vi talar om. Tror gränsen till "roll" är flytande, och att roller är något man kan spela inför sig själv också.

Finna sig själv - det låter för mycket Paulo Coelho, för mycket Deepak-Chopra-Agneta-Sjödin-nyandlighet-Mia-Törnblom-käckt-självhjälpsarbete för att man ska intressera sig för det.

Zombie skrev:Och tänka positivt. Jo, men positivt tänkande måste innehålla sorg och tyngd och ens historia och en realistisk bedömning även av svårigheter som inte beror på att man är för sent ute eller på något yttre som andra kan se, det vill säga möjligen godta. Det (som många kallar "negativt") är förutsättningar för att något gott ska hålla, alltså förutsättningar för riktigt positivt tänkande. Iallafall för några av oss.

Jag är helt medveten om detta. Bara för att jag försöker ägna mej åt att tänka att "ingenting är omöjligt - men alla kan inte ALLT" betyder det inte att jag inte vet att det finns skit och lort i världen.

Måste få citera Milyc bara; det är det här jag menar litegrann....

Milyc skrev:För mig är exempelvis:
Begränsad förmåga till ömsesidig social interaktion, även bättre förmåga att uveckla och stå för egna åsikter, stå emot destruktivt grupptryck och vara esam utan att må dåligt av det som många NT gör.
Tvångsmässighet och speciella rutiner, även ökat ordningssinne, principfasthet och nogrannhet.
Speciella begränsade intressen följaktligen god förmåga att koncentrera mig och lära mig saker om sådant som intresserar mig. Mina specialintressen är ingen pina utan min stora glädje i livet!
Begränsad förmåga att intuitivt förstå och reagera på hur andra tänker och känner även bättre förmåga att analysera dessa saker logiskt och rationellt utan att övermannas av de känslor en spontan inlevelse innebär.
Tal-, språk- och kommunikationsproblem i form av en mer eller mindre bokstavlig språkförståelse även en ökad språklig exakthet, saklighet och ärlighet.

Det är så vanligt att man fokuserar på de fetmarkerade skrivningarna; de som står i diagnosmanualer och som förståsejpåarna använder när de trycker stämpeln i pannan på den stackars individ de slår klorna i. Men se det som Milyc skrev. Det är exakt samma sak, men det här är BRA saker, eller hur?

På det viset kan man faktiskt vända många saker, det gäller bara att göra det som engelsmännen kallar "thinking outside the box".

Correctamundo, Weasley! Det Milyc påvisat är att vi kan välja förhållningssätt till vår diagnos; det som i de medicinska skrifterna framställs som handikapp, som delar av en sjukdomsbild, blir positiva egenskaper om man ser dem ur det perspektivet. There's always two sides of the coin.

KrigarSjäl skrev:Finna sig själv - det låter för mycket Paulo Coelho, för mycket Deepak-Chopra-Agneta-Sjödin-nyandlighet-Mia-Törnblom-käckt-självhjälpsarbete för att man ska intressera sig för det.

Finn dig själv, och läk sedan dig själv med hjälp av boken den självläkande människan av Sanna Oceania Ehdin .

Jag har alltid varit mig själv tror jag. Andra har ej gillat det. Jag har vägrat anpassning, in absurdum. Ibland har jag fallit för influenser och tagit till mig råd, men i nio fall av tio har råden skadat mig. Jag har inte riktigt förmågan att spela roller, det är för komplicerat. Jag har mer gjort så att jag isolerat mig och tänkt att alla som försökt förändra mig är idioter.

Jag är en kameleont, kan växla på 10 sekunder från rasande arg till psykopatisk leeende och inställsam. Jag ger omgivningen vad den vill ha ibland, bara för att det är intressanta sociala experiment. Folk e ju sjuka i hövvet, de vill ha rollspelande inställsamma clowner runtomkring sig. Ibland bjuder jag på det.

Ibland är jag trevlig också, jag är rätt så behaglig som person. Lugn, glad, empatisk. Mot de som förtjänar det .

weasley skrev:

Zombie skrev:Och tänka positivt. Jo, men positivt tänkande måste innehålla sorg och tyngd och ens historia och en realistisk bedömning även av svårigheter som inte beror på att man är för sent ute eller på något yttre som andra kan se, det vill säga möjligen godta. Det (som många kallar "negativt") är förutsättningar för att något gott ska hålla, alltså förutsättningar för riktigt positivt tänkande. Iallafall för några av oss.

Jag är helt medveten om detta. Bara för att jag försöker ägna mej åt att tänka att "ingenting är omöjligt - men alla kan inte ALLT" betyder det inte att jag inte vet att det finns skit och lort i världen.

Jo, det trodde jag också. Ville bara kommentera vad jag kunde se i själva texten.

weasley skrev:Måste få citera Milyc bara; det är det här jag menar litegrann....

Milyc skrev:För mig är exempelvis:
Begränsad förmåga till ömsesidig social interaktion, även bättre förmåga att uveckla och stå för egna åsikter, stå emot destruktivt grupptryck och vara esam utan att må dåligt av det som många NT gör.
Tvångsmässighet och speciella rutiner, även ökat ordningssinne, principfasthet och nogrannhet.
Speciella begränsade intressen följaktligen god förmåga att koncentrera mig och lära mig saker om sådant som intresserar mig. Mina specialintressen är ingen pina utan min stora glädje i livet!
Begränsad förmåga att intuitivt förstå och reagera på hur andra tänker och känner även bättre förmåga att analysera dessa saker logiskt och rationellt utan att övermannas av de känslor en spontan inlevelse innebär.
Tal-, språk- och kommunikationsproblem i form av en mer eller mindre bokstavlig språkförståelse även en ökad språklig exakthet, saklighet och ärlighet.

Det är så vanligt att man fokuserar på de fetmarkerade skrivningarna; de som står i diagnosmanualer och som förståsejpåarna använder när de trycker stämpeln i pannan på den stackars individ de slår klorna i. Men se det som Milyc skrev. Det är exakt samma sak, men det här är BRA saker, eller hur?

På det viset kan man faktiskt vända många saker, det gäller bara att göra det som engelsmännen kallar "thinking outside the box".

Håller alldeles med.
(Fast NT-läsare därute, inklusive "AS-proffs", tänk på att ingen sådan här lista är fullständig!!)

För att leka uppströms behöver man simma mot strömmen. (c) Isse 20080331