Jag börjar med det senaste (förhoppningsvis sista). Under andra världskriget genomgick Finland tre krig:

1. Vinterkriget (30 nov 1939 - 13 mars 1940)

Den 30 november 1939 gick Sovjetunionen till angrepp mot Finland. Efter tre månaders strider var den numerärt underlägsna finländska armén tvungen att ge upp. Även svenska frivilliga deltog i striderna. I freden i mars 1940 måste Finland lämna ifrån sig vissa områden i norr samt stora delar av Karelen, och upplåta Hangö till Sovjetunionen i 30 år.

https://www.ui.se/landguiden/lander-och ... -historia/

2. Fortsättningskriget (25 juni 1941 - 19 sep 1944)

Finland såg sin chans att få revansch när Tyskland angrep Sovjetunionen i juni 1941. Finländska trupper slöt upp på tysk sida och tog i det så kallade fortsättningskriget tillbaka Karelen samt erövrade det sovjetiska Östkarelen.
---
För att kunna lösgöra Finland från pakten med Tyskland avgick president Risto Ryti sommaren 1944. Mannerheim, som nu hade titeln marskalk, valdes enligt en speciallag till president och fredsförhandlingar inleddes.

3. Lapplandskriget, dvs utdrivningen av tyskarna, de forna vapenbröderna, ur Finland (sep 1944 - april 1945)

I september 1944 ingick Finland ett avtal med Sovjetunionen där landet förband sig att driva ut de kvarvarande tyska styrkorna ur landet. Detta skedde under förödande strider i finska Lappland, då tyskarna som retirerade norrut mot Norge bland annat brände ned stora delar av bebyggelsen i Rovaniemi och på den finländska sidan av Tornedalen.

Tyskarna litade inte på sin allierade Finland (och det visade sig att de hade rätt i sina misstankar). Redan sommaren 1943 började tyskarna förbereda sig för att Finland skulle ingå en seperatfred med Sovjet.

Tyskland hade vid den tidpunkten omkring 200 000 man koncentrerade till norra Finland, varav ungefär hälften till Petsamoområdet. Resterande förband befann sig på den så kallade Salla-fronten. Tyskarnas huvuduppgift i norra Finland var från krigsutbrottet 1941 att i första hand erövra Murmansk samt att skära av järnvägen söderut.
---
Den finländska situationen komplicerades ytterligare av det sovjetiska kravet att större delen av de finländska styrkorna samtidigt skulle demobiliseras obeaktat kampanjen mot de kvarvarande tyska trupperna. Direktiven kom från den allierade kontrollkommissionen som även i september 1944 beslöt att alla tyska och ungerska medborgare i Finland skulle interneras och att deras egendom skulle överlåtas till Sovjetunionen. Män, kvinnor och barn sattes i läger. Från tysk sida uppstod självklart också en märklig situation när de forna allierade så att säga över en natt vände sina, ofta tyska, vapen mot dem. De finländska trupperna hade exempelvis nyligen utrustats med tyska kulsprutor och pansarvärnsvapen av bästa märke.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lapplandskriget

Tyskarna använde sig av den brända jordens taktik.

De tyska trupperna under generalöverste Lothar Rendulic brände stora delar av det land de drog sig tillbaka från. Mer än en tredjedel av bosättningarna i området förstördes och residensstaden Rovaniemi brändes till grunden. Utöver de materiella förlusterna, skadorna uppskattades till 300 miljoner dollar (1945 års kurs, år 2005 cirka 3,2 miljarder dollar), blev omkring 100 000 invånare flyktingar

VArt skulle flyktingarna ta vägen?

Ja, Sverige var villigt att ta emot dem.

Omedelbart efter stilleståndsavtalet med Sovjetunionen beslöt statsrådet att norra Finland skulle evakueras. Från den 8 september flyttade tre fjärdedelar av befolkningen under kort tid. Omkring 56.000 personer och 20.000 kor kom till Sverige över Torneälven och omkring 40.000 till Österbotten.

Beslutet att ta emot de finska flyktingarna fattades snabbt och utan tvekan. Här gällde verkligen "Finlands sak är vår".

Statsrådet beordrade Finlands ambassadör i Stockholm Georg Achates Gripenberg tidigt på morgonen den 7 september att begära att Sveriges regering omedelbart skulle tillåta att ta emot 100.000 flyktingar. Gripenberg mötte kabinettssekreteraren Erik Boheman på Utrikesdepartementet, som gav besked om att svar skulle lämnas vid lunchtid. Han återkom efter två timmar och meddelade att "hundratusen får komma, förutsatt att någon reser till Stockholm och berättar vad allt handlar om".[1] Dagen efter hölls konselj på Stockholms slott med kronprins Gustav Adolf för att ordna det formella.[1]

Evakueringen startade den 8 september och pågick in i oktober.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nordfinska_evakueringen

DNs journalister skrev om flyktingarna.

DN 2015-09-18 skrev:Dagens Nyheters utsände i Hapa­randa beskrev målande armodet och eländet som mötte de svenskar som tog emot flyktingarna.

”En svensk iakttagare förvånade sig kanske mest över flyktingarnas oerhört dåliga kläder. De flesta av barnen hade skärmmössor som var flera nummer för stora. Deras ytter­rockar var gröna av ålder och de halvlånga byxorna var lappade på de ursprungliga lapparna”, skriver DN den 17 september 1944.

Senare i samma artikel beskrivs en äldre man som ”har allt sitt bohag över axeln: två gamla trasmattor, en maläten fårskinnsfäll och en trasig kastrull”.
---
Bland finländarna som intervjuas i tidningen finns elvaårige Mikko Ylintervo som hade tagit sig över gränsälven med evakueringsfärjan i Ruskola, söder om Övertorneå. Han hade ensam drivit fyra kor och två hästar hela vägen från hem­staden Rovaniemi.

https://www.dn.se/nyheter/sverige/dagen ... lyktingar/

Det gällde att improvisera. Fllyktingarna fick inkvarteras där det fanns plats i skolor och bönehus och i hastigt uppförda läger. I Haparanda användes ett cirkustält som tillfällig flyktingmottagning.

Under kriget kom utöver finländarna stora grupper norrmän, balter och danskar. Av danskarna var huvuddelen judar som evakuerades under några dramatiska dygn hösten 1943. Opinionen var övervägande positiv. I botten fanns en nordisk tanke om att Sverige skulle hjälpa sina grannar.

Men det var inte alltid befolkningen kände solidaritet. Ibland var det irritation och finnarna beskrevs som fyllbultar.

– Staten, myndigheterna och befolkningen lärde sig att hantera den här ökningen. Man var väldigt flexibel och hittade på nya lösningar hela tiden. Jag tror att man där lade en del av grunden för hur man efter kriget utvecklade välfärdsstaten, säger [historikern] Mikael Byström.

Den 1 oktober 1944 genomförde finska trupper i skydd av höstdimman ett överraskningsanfall mot Torneå. Hårda strider om gräns­staden pågick i flera dagar.

De följande veckorna blev dramatiska. Tyska trupper som retirerade norrut i Tornedalen sprängde broar och brände ner byar. Från den svenska sidan av älven såg man med blotta ögat bränderna några hundra meter bort.

Det var meningen att flyktingarna skulle flytta hem senare.

– Flyktingarna skulle flytta tillbaka men många stannade. Och det tyckte inte Sverige var så dåligt, eftersom det fanns ett arbetskraftsunderskott.

Andra världskriget i Finland påverkade Sverige direkt på flera sätt.

Finlands flygvapen var mer eller mindre obefintligt när vinterkriget inleddes. Den svenska flygstaben satte upp ett frivilligflottilj, som efter regeringens godkännande i December 1939 fick beteckningen F19. Efter hand skickades mer än en tredjedel av det svenska flygvapnets flygplan till denna flottilj.
Svenska frivilligflottiljen i Finland

I slutet av fortsättningskriget räddades den finska signalspaningen och delar av underrättelsetjänsten, inklusive stora mängder utrustning och arkiv, till Sverige i Operation Stella Polaris. De finländska signalspanarna och analytikerna blev ett viktigt tillskott till det nystartade FRA, många av dem blev kvar hela sitt yrkesliv i organisationen.

De Finlandsfrivilliga som stred på Finlands sida under både vinterkriget och i fortsättningskriget torde vara ganska väl känt. (Wikipedia: Svenska frivilligkåren)

Men att det fanns också ett mindre antal svenska kommunister som frivilligt stred på Sovjetunionens sida är inte lika känt och i princip ogooglebart. Tyvärr kan jag inte ge en närmare källhänvisning just nu eftersom den delen av min bokhylla är nerpackad för tillfället. Slackern kanske har information tillgänglig.

Alien skrev:Tyskarna litade inte på sin allierade Finland (och det visade sig att de hade rätt i sina misstankar). Redan sommaren 1943 började tyskarna förbereda sig för att Finland skulle ingå en seperatfred med Sovjet.

Inte heller svenskarna litade på Finland under det kallakriget jag har länkat till det tidigare från den svenska försvarsmakten. Fatta det rör sig om långt fram i historien så har vi inte litat på finnarna.