http://sydsvenskan.se/malmo/article318652.ece

"Ursula Szabo Henningsson, från början kulturjournalist som senare utbildade sig till psykolog, neuropsykolog och filmvetare, har arbetat fram en egen metod, Medicinema. Hon använder filmscener för att nå patienter med diagnosen personlighetsstörning samt olika neuropsykologiska diagnoser, som adhd och Aspergers syndrom. Patienterna kommer i kontakt med filmterapin via allmänpsykiatrin vid Umas."

Kanske nåt för folket här?

Jag antar att man ska se filmen med en terapeut, det räcker inte att se den på egen hand. Annars är det bara att låna/hyra denna film:

De första veckorna av terapin använder hon sig av bara en film, oftast ”Livet från den ljusa sidan” med Jack Nicholson i huvudrollen. Det är en av de bästa terapifilmerna, säger hon.
– Där finns en tvångsneurotiker, en ensamstående mamma som gör allt för sitt barn och en homosexuell konstnär. Alla lever i sin egen livslögn. Filmen ger möjligheter att rensa patienternas fördomar och förbättra deras tolerans mot andra människors svagheter.

Ska man identifiera sig med nån av ovanstående? Eller kanske bara med livslögnare i allmänhet.

Eller förstå andra människor, att de kan leva i livslögner, och därför bete sig märkligt?

Aspieterapi går väl rimligen ut på att lära sig förstå ANDRA.

Det där sista beror nog på.
Att förstå sig själv, och/eller lika viktigt tro på sin förståelse av sig själv så att man kan bilda, använda och försvara sig (även inför sig själv) med nödvändiga begrepp, kan vara svårt eller omöjligt för den som inte har fått förståelse någorlunda tidigt i livet. Jag vet.
(Och å andra sidan då det där att den som får diagnos utan att ha hunnit prova att leva "normalt" först kan bli djupt otillfreds med den. Kan det här hjälpa en bit på väg mot att lösa den motsättningen??)

Savanten Svante skrev:Hon använder filmscener för att nå patienter med diagnosen personlighetsstörning samt olika neuropsykologiska diagnoser, som adhd och Aspergers syndrom. Patienterna kommer i kontakt med filmterapin via allmänpsykiatrin vid Umas."

Eeh, va? Okej, jag ser du citarat, men personlighetsstörning är det en diagnos, det är det väl inte? Personlighetsstörning UNS kanske? Annars används det väl mest som ett övergripande begrepp för de olika typerna; borderline, schizoid, schizotyp, narcissist och allt vad för konstigheter är...?

http://sv.wikipedia.org/wiki/Personlighetsstörning

Ska det ha något terapeutiskt värde så borde familjefilmer och relationskomedier vara av större värde än actionfilmer....

Jag associerade meddetsamma till "filmterapin" i "A Clockwork Orange".

Att titta på komedier är dock säkert en bra terapi. Skratt-terapi.

(OT: Kände mig akut tvungen att googla på skratt-terapi och hittade bl a följande: "På Ditt arbete kan Du och Din chef planera in en skratt-timme i samband med konferens eller planeringsdag."

Mmm-Hmmm-- Man har ju hört att en och annan kan ha ett och annat för sig med någon chef ibland.

Meeen att ha roligt på jobbet )

Nå, men det är väl på reglerad arbetstid? Och med skämt som inte skadar företagets rykte? :-<
*avhåller mig från att skriva något om de djupgående bekymmer vi har med humor och humortrådar på detta forum :-< :-< :-<*
_______________________________________________________________

Jag är inte så säker på det Bjäbbis säger. Orealistiska filmsituationer kan väl påverka en likt sagor också, eller likt operor med starka känslor i fåniga handlingar - symboliskt, "arketypiskt". Men hur och i vad mån av godo är väl omdiskuterat även för de normalt filmseende.

Knappast. Jag behöver ingen jävla flumterapi. De där typerna vill bara göra stålar.

Zombie skrev:Nå, men det är väl på reglerad arbetstid? Och med skämt som inte skadar företagets rykte? :-<

Nja, jag vet inte... Skratt-terapeuten nämnde ju konferenser...

Skulle jag tvingas titta på Jack Nicholson så skulle jag behöva en terapeut efteråt.

Läste i en bok helt nyligen att Aspergerpersoner har mindre utvecklad humor...

Det var bara nån som inte förstår aspiehumor. Vi har ett MYCKET utvecklat sinne för humor, som ofta går nt's förbi! SåDETså!

Bjäbbmonstret skrev:Läste i en bok helt nyligen att Aspergerpersoner har mindre utvecklad humor...

Oj vilken? Det visste jag inte
*är säkert ett kompensationsbeteende som suger kilowattvis med kraft, måste genast börja lära mig av med det*
... och så står det kanske mera "roligt" i den?

Jag sa inte att det var jag som stod för påståendet.

Bjäbbmonstret skrev:Läste i en bok helt nyligen att Aspergerpersoner har mindre utvecklad humor...

Vilket lustigt sammanträffande. Jag läste också en bok helt nyligen.

Det där med att människor med Aspergers syndrom inte skulle ha humor beror på att folk förväxlar det här syndromet med Abergers. Och Abergers är inte alltid så roliga att ha att göra med. I alla fall har jag hört talas om en som träffade någon som hette så, eller om det var Larsson. Men det var i alla fall inte kul alls.

Som tur är så så sågade de i alla fall just en film när de träffades. Och på detta vis har jag nu - på ett oerhört elegant sätt - återknutit till den här trådens egentliga tema.

(Jag tror att det är allmänt förekommande att folk inte riktigt alltid skrattar åt samma saker. Vare sig man har Asperger, Aberger eller bara är en vanlig Nilsson. Det som en person tycker är en typ 10 poängare i rolighet, kan för en annan vara snarare 10 minus....)