När jag fick min diagnos och skulle gå ut med det till min omgivning så ansåg de att jag var alltför självisk som gick ut med det till alla (i den mån jag kunde) och sedan referera till syndromet när någon frågar varför jag inte kom på en viss social aktivitet (t.ex lektion).

Lade till ett svarsalternativ för er som är här utan att ha syndromet.

Vill dessutom passa på att visa er en liten sida jag gjorde.
Välj språk för att komma till den: Svenska, Engelska

Känner igen mig en del i det du skriver. Jag vet inte om jag skulle rekomendera att hänvisa till AS i sådana fall, man kan hänvisa till en själv och hur man mår men kanske inte till syndromet i sig. Man är den man är och kontrolleras inte av syndromet.

mnordgren skrev:Man är den man är och kontrolleras inte av syndromet.

Det har du rätt i, men man kontrolleras ju litegrann av det. (Med det menar jag alla begränsningarna såsom vilja till sociala aktiviteter.)

Både ja och nej.

Jag brukar i sådana fall som ovan, exempelvis säga att "jag har svårt för mycket folk", eller något annat konkret. Det tror jag folk har lättare att förstå än om jag skulle hänvisa till AS. AS försöker jag primärt tala om i neutrala eller positiva sammanhang. Då jag exempelvis hänvisat till AS då jag uttryckt mig på ett (enligt NT) fel sätt, så har folk istället blivit arga. Tydligen förstår de inte mitt behöv av att vara sanningsenlig, min läggning att tolka konkret och bokstavligt och mina svårigheter att välja att ljuga medvetet.

Solkart ja.

Jag tillhör ju den skara som inte bara blir stressad av andra människor, jag har dessutom inget direkt behov av att umgås med någon öht. Undantaget är mina barn som jag ledigt skulle vilja ha runt mig förjämnan.

Men att få folk att förstå att jag inte har något behov av att umgås med dem utan att de tar det personligt är mycket svårt och en jäkla balansgång.
Bara en sådan sak som när jag var på soc för ett tag sedan. När jag sa att jag föredrog om folk var på 3 mils avstånd så blev ena tjejen skitsur. Hon tog det helt enkelt personligt.

Sedan har jag det lilla problemet att min mor, som verkligen försöker att förstå, hela tiden hänvisar till min "sjukdom". Jag vet inte hur många år det kommer att ta att lära henne att AS inte är en sjukdom. Det kan vara småsaker, men för mig, som ofta märker ord och är väldigt petig med benämningar och språk i övrigt, blir det rätt stressande till och från.

Gillade texten, läste en på engelska. (Engelska svajade till på sina ställen, kolla det)

Annars kände jag igen mig jättemycket.

Bra jobbat.

thojoh370 skrev:När jag fick min diagnos och skulle gå ut med det till min omgivning så ansåg de att jag var alltför självisk som gick ut med det till alla (i den mån jag kunde) och sedan referera till syndromet när någon frågar varför jag inte kom på en viss social aktivitet (t.ex lektion).

Lade till ett svarsalternativ för er som är här utan att ha syndromet.

Det fattas ändå ett svarsalternativ "jag har inte gått ut med att jag har AS".

Min arbetsgivare fick veta att jag har AS, så nu har jag inget arbete längre. Alltså jag trodde att de skulle hjälpa mig med att arbete anpassat efter mina förutsättningar (jag hade iaf arbetat där över 20 år). Men i stället fick jag veta att det absolut inte fanns något arbete för mig där, och att jag inte ens fick arbetsträna där.

Slutsats: Det finns inga fördelar med att berätta om sin diagnos

Risken med att hänvisa till AS är att folk tycker att man skyller ifrån sig. Bättre att säga "jag orkar inte med så mycket sociala aktiviteter och att träffa en massa folk, det blir för jobbigt för mig".

Även om man har AS, så kanske man tackar ja till vissa sociala aktiviteter men nej till andra. Alltså tycker folk iaf att man bestämmer själv och blir sura för att de blir bortvalda.

Vidare så är ju inte heller alla med AS likadana, så det är ändå ingen riktigt klargörande förklaring. Man får trycka mera på hur man själv är och vad man själv orkar med, än på diagnosen AS.

Stämmer alltför bra.
Å andra sidan: lär inte heller folk någonting. Om en som sitter i rullstol talar om att det blir för jobbigt att ta sig hit och dit i oanpassade lokaler så är det ingen som tycker att h*n skyller ifrån sig.
Utopisk möjlighet?: tala om konkreta saker med ord valda noggrant så att folk fattar, och så småningom ge den sammanfattande nyckeln "AS" till vissa utvalda av dem?

Ute ur garderoben bara med någon enstaka. Varför dra på sig ännu flera problem?

@ Alien:

De hade alltså haft jobb åt dig i över 20 år, när de inget visste. Diskriminering. Tölpaktigt.

Häng ut företaget, vetja. Skit ska skit ha. Jävla äckel.

Ibland. Jag är fortfarande ganska restriktiv med vem som får veta.

Savanten Svante skrev:Ibland. Jag är fortfarande ganska restriktiv med vem som får veta.

Samma här.

Zombie skrev:Stämmer alltför bra.
Å andra sidan: lär inte heller folk någonting. Om en som sitter i rullstol talar om att det blir för jobbigt att ta sig hit och dit i oanpassade lokaler så är det ingen som tycker att h*n skyller ifrån sig.
Utopisk möjlighet?: tala om konkreta saker med ord valda noggrant så att folk fattar, och så småningom ge den sammanfattande nyckeln "AS" till vissa utvalda av dem?

Ute ur garderoben bara med någon enstaka. Varför dra på sig ännu flera problem?

Det är väl det som är skillnaden mellan ett synligt och ett osynligt funktionshinder.

Ska man vara lite krass så är det bara meningsfullt att berätta för folk som är både nog intelligenta och nog intresserade för att kunna fatta vad Asperger är. Om den förväntade reaktionen är ett ointresserat "jaha, så det är något fel i huvudet på dig", så är det nog bättre att låta bli.

Kvasir skrev:Ska man vara lite krass så är det bara meningsfullt att berätta för folk som är både nog intelligenta och nog intresserade för att kunna fatta vad Asperger är. Om den förväntade reaktionen är ett ointresserat "jaha, så det är något fel i huvudet på dig", så är det nog bättre att låta bli.

Det har du nog jävligt rätt i, kvasir. Det lärde jag mig när jag hade nåt så okomplicerat som depression (förvisso orsakad av aspergers).

Vissa saker berättar man inte för vissa personer helt enkelt.

Anser att man av princip ska vara väldigt restriktiv med att tala om att man har AS och bara säga det när det är absolut nödvändigt, pga av omgivningens fördomar så fort det är något som har med psyket att göra, man riskerar bara att förlora sig i ändlösa förklaringar och sjunka ner i ett moras av missförstånd, vanföreställningar och fördomar, folk generellt sätt har vare sig förmågan eller ens viljan att ta in vad AS är för någonting och tror bara att det är en psykisk sjukdom, och sen får man bara en stämpel i pannan och placerad i ett fack som en person som det är "nåt fel i huvudet på".

Fysiska funktionhinder är mycket mer socialt accepterade än psykiska, tyvärr, men så är det.

Är det ett faktum?

Ganesh skrev:Är det ett faktum?

Är du nöjdare nu då?

Öööh omgivning?

Garum skrev:

Ganesh skrev:Är det ett faktum?

Är du nöjdare nu då?

Alien skrev:Min arbetsgivare fick veta att jag har AS, så nu har jag inget arbete längre. Alltså jag trodde att de skulle hjälpa mig med att arbete anpassat efter mina förutsättningar (jag hade iaf arbetat där över 20 år). Men i stället fick jag veta att det absolut inte fanns något arbete för mig där, och att jag inte ens fick arbetsträna där.

Mycket tråkigt att höra, hoppas du hittar något att hålla på med!

Kvasir skrev:Ska man vara lite krass så är det bara meningsfullt att berätta för folk som är både nog intelligenta och nog intresserade för att kunna fatta vad Asperger är. Om den förväntade reaktionen är ett ointresserat "jaha, så det är något fel i huvudet på dig", så är det nog bättre att låta bli.

Jag har nyligen lärt mig det ... Fick den reaktionen av ett antal stycken, och nu är jag mer försiktig med vem som får veta. Drog den slutsatsen att endast mina närmaste får veta det framöver. Inga bystanders (elever) i skolan, till exempel.

Savanten Svante skrev:

Kvasir skrev:Ska man vara lite krass så är det bara meningsfullt att berätta för folk som är både nog intelligenta och nog intresserade för att kunna fatta vad Asperger är. Om den förväntade reaktionen är ett ointresserat "jaha, så det är något fel i huvudet på dig", så är det nog bättre att låta bli.

Det har du nog jävligt rätt i, kvasir. Det lärde jag mig när jag hade nåt så okomplicerat som depression (förvisso orsakad av aspergers).

Vissa saker berättar man inte för vissa personer helt enkelt.

Jag känner att jag måste skylla min nuvarande depression på AS, men jag vet inte varför.

Förutom min familj (föräldrar + syster) berättar jag enbart för dem jag måste dvs. de som ska hjälpa mig + visar förståelse o. viljan att hjälpa mig tex. de jag har kontakt med inom vården. Just för att slippa ev. oförstående o. dumma kommentarer, osv. För mina NT.vänner har jag inte heller berättat för jag vet inte hur de skulle reagera o. vår kontakt är bra som den är,men vi har inte känt varandra så länge. (Om jag känt dem längre skulle jag kanske gjort annorlunda). Visst kan man tycka att kan man inte berätta för dem är det inga bra vänner. Grejen är att jag skulle kunna berätta för dem o. de skulle inte se ner på mig, men hursomhelst förändras synen på mig o. läget gentemot förr o. hur vet man inte. Likaså släkten. Detta riskerar jag inte utan driftar min AS. + AS.-problem med min familj, AS.kompisar, här på forumet o. med proffesionella. (På den fronten har jag haft tur!)

thojoh370 skrev:Jag känner att jag måste skylla min nuvarande depression på AS, men jag vet inte varför.

Depression (och ångest) är vanligt i samband med AS. Det tros inte vara ett direkt symptom på AS dock, utan snarare orsakat av de andra symptomen och deras konsekvenser. Det är nog ofta så att detta utanförskap och den obegriplighet av omvärlden som man upplever vid AS belastar hjärnan på ett sätt som lätt leder till depressions- och ångestproblematik. Du som har fått diagnos så tidigt i livet kanske ändå har en chans att förstå och lära dig hantera din tillvaro i tid och därmed klara dig ifrån de djupare depressioner som många av oss andra har upplevt lite senare i livet.

vissa har tyckt det var jävligt konstigt att jag nästan inte har vänner alls eller är så pass osocial
men man märker väl av min personlighet efter man lärt känna mig, så de som känner mig hade inget svårt direkt att fatta

Lärde känna en "kompis" genom mina studier men det slutade med att jag upplevde att hon analyserade mig och mina symptom på ett negativt sätt och försökte lära mig att vara mer normal.Hade inte längre lust att ha en sådan konstig vänskap så jag bröt kontakten, kände att det inte längre var på lika villkor.