bellzan skrev:Undrar om ni gick utmed offentligt eller endast berättade det till nära och kära?=) dvs ett fåtal

Finns länkat ett par trådar om det i avdelningens klistrade metatråd, under "Hur öppen skall man vara med sin diagnos?"

(För det kan det ju diskuteras här också, eller diskuteras vidare där. Men om du vill ha en snabbstart liksom.)

Jag har börjar utredning... Min familj vet och jag har berättat för mina föräldrar. Sedan är det tyst tills det är klart

bellzan skrev:Tack för alla svar, intressant att läsa! Undrar om ni gick utmed offentligt eller endast berättade det till nära och kära?=) dvs ett fåtal

Berättade inte alls. Jag hatar skvaller, och ser ingen orsak att ge byn mera att skvallra om.

Syskon mamma och några nära vänner smsade jag samma kväll efter utredning och diagnos. Dagen den 2009-11-13 då den sista pusselbiten föll på plats i mitt liv.

Jag berättade för en av cheferna jag hade förtroende för att jag var tvungen att ta ledigt för utredningen. Det dröjde nästan tre månader innan jag berättade det för några få i förtroende på jobbet. Sen var det upp till dem om de ville skvallra. Det fanns inte så mycket mer att skvallra om när jag sagt som det var, tänkte jag. Istället blev jag bättre bemött av dem jag berättat det för.

Det är meningslöst att berätta det om man går till tandläkaren, eller söker någon annan form av vård för en helt vanlig åkomma.

Välj dem du berättar det för med omsorg.

Hej
jag tycker verkligen att det suger att ha Asperger, men det är ändå bra att ha en diagnos så man har något att förhålla sig till. Och man kan söka kontakt med andra Aspergare som faktiskt kan förstå den situation som man befinner sig i. Man kan stöta på människor som faktiskt trivs med att vara ganska osociala t.ex. Alla behöver inte vara likadana utan vi kan ha som en egen kultur så att säga.

Hoppas det går bra för dig framöver i varje fall!

Det kan finnas en del hjälp att få från LSS (en lag som jag inte minns namnet på) Prata med din läkare eller med någon på socialtjänstkontoret.