Tjena!

Jag har varit här ett tag med misstanke om att jag åtminstone hade aspergerdrag. Nu fick jag en full diagnos, och det innebär en process av ökad självreflektion kring mig själv som aspergare. Hur handskades ni med er diagnos när ni fick den en gång i tiden? Har ni några tips för hur man kan handskas med det på bästa sätt?

I och med diagnosen förändras ingenting och allting, samtidigt. Och det är en paradox ingen motsättning. Man är ju samma person som innan, varken mer eller mindre. Ingenting har förändrats. Samtidigt så är allt annorlunda. Innan var arbetshypotesen att man var som alla andra. Trots att man visste att det inte var så, inte riktigt i alla fall. Efter diagnosen så VET man att man är fundamentalt annorlunda. Visserligen i varierande grad och på lika olika sätt, men likväl annorlunda. Och det betyder att man måste omvärdera:
-sin syn på sig själv
-sitt förhållande till nära och kära
-sitt förhållande till omvärlden
-arbete, framtid allt.

Eller med ett annat uttryck, allt flyter (panta rei! ), inget är säkert. Man hamnar i kris. Kan vara litet olika soerters kris och olika svår kris. (kanske bara en krusning, men åtminstone litet småkris.

(Läs Johan Cullbergs Kris och Utveckling, finns på närmaste bibbla.)

Grattis

Men du se nu till att du får den bästa hjälpen av LSS du kan få
och det finns väldigt bra saker med diagnosen också som tex stöd personer LSS service -boende ,godman ,sjuk-ersättning av Försäkringskassan ,boende -stöd,AS träffar ,dagli-verksamhet ..

Hoppas att LSS också kan formas efter dig och passa just dig personligen.

se denna också..
Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade – LSS

http://www.socialstyrelsen.se/Publicera ... 6/HTML.htm

Det som är mindre bra med LSS är väl behandlingshem och LVU,SOL lagen.Och om de inte skulle lyssna på dig och köra över dig i stället..

snyggsmartosexig skrev:Tjena!

Jag har varit här ett tag med misstanke om att jag åtminstone hade aspergerdrag. Nu fick jag en full diagnos, och det innebär en process av ökad självreflektion kring mig själv som aspergare. Hur handskades ni med er diagnos när ni fick den en gång i tiden? Har ni några tips för hur man kan handskas med det på bästa sätt?

Grattis

Men du se nu till att du får den bästa hjälpen av LSS du kan få
och det finns väldigt bra saker med diagnosen också som tex stöd personer LSS service -boende ,godman ,sjuk-ersättning av Försäkringskassan ,boende -stöd,AS träffar ,dagli-verksamhet ..

Hoppas att LSS också kan formas efter dig och passa just dig personligen.

se denna också..
Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade – LSS

http://www.socialstyrelsen.se/Publicera ... 6/HTML.htm

Det som är mindre bra med LSS är väl behandlingshem och LVU,SOL lagen.
Och om de inte skulle lyssna på dig och köra över dig i stället vilket har hänt förrut och kan alltid hända alla.

snyggsmartosexig;

Tjena!

Fick min diagnos för ett par dagar sedan jag med... Är 26 år. Hur skulle du beskriva ditt unika sätt att se på livet?

Hej på dig med

Hmm det är svårt att förklara, jag antar att jag har en väldigt avslappnad syn på livet, lever jag så lever jag, dör jag så dör jag. Framtiden oroar mig inte så mycket. Världen är i ständig rörelse, forever changing
Jag accepterar att vi inte kan kontrollera allt som händer, bara våra reaktioner på de händelser vi utsätts för.
Lycka är inget som kommer av sig själv, utan lycka är något man måste arbeta på varja dag.
Man kan aldrig vara 100% säker på något eller någon inte ens sig själv.
Inse att allt hänger ihop...

också vidare, svårt att sammanfatta en hel livsfilosofi. Jag har trots allt ett unikt sätt att se på livet, har varit med om en massa konstiga saker under mina unga år. Har haft en del otur, tillochmed min psykolog höll med om att jag har genomlidigt fler livstragedier en vad somliga har under en hel livstid. Jag har lärt mig mycket, och jag vet att tack vare min "Aspiga" envishet skulle jag förmodligen tagit mitt liv för längesedan. Jag vägrar att ge upp.
Så nu ser livet ganska okej ut, diagnosen var inte oväntad. Jag lever för mina "ljusglimtar" för de dyker alltid upp. Längtar, hoppas och sliter som ett djur för en bättre framtid. Det som är lättare med en diagnos att jag kan hitta min svagheter så att jag kan bli bättre, har aldrig hittat en svaghet själv, det har alltid varit någon annan som har påpekat det. Så fort jag blir medveten om de som börjar den låååånga vägen till det "normala" ex sa en lärare till mig för ca 6 år sedan (jag var ca 14) att jag aldrig tittar någon i ögonen, så jag började att titta på andra när de pratade. Först då såg jag att folk tittar på varandra, visste inte att man gjorde så Var jätte jobbigt ibörjan, att titta någon i ögonen var som att kika in i solen. Jag började att använda ett räknings system 1 2 3 titta 1 2 titta bort 1 2 3 titta 1 2 titta bort osv sedan ökade jag tiden när jag skulle se någon i ögonen. Så nu 6 år senare har jag normal ögonkontakt, även om jag måste tänka på det också är det jobbigare när jag mår sämre, men annars går det fint.
Alla med AS är olika och jag är på mitt lilla vis likaså är du på ditt lilla vis

Jo höll på att glömma;

VÄLKOMMEN!

Missy skrev:snyggsmartosexig;

Tjena!

Fick min diagnos för ett par dagar sedan jag med... Är 26 år. Hur skulle du beskriva ditt unika sätt att se på livet?

Hej på dig med

Hmm det är svårt att förklara, jag antar att jag har en väldigt avslappnad syn på livet, lever jag så lever jag, dör jag så dör jag. Framtiden oroar mig inte så mycket. Världen är i ständig rörelse, forever changing
Jag accepterar att vi inte kan kontrollera allt som händer, bara våra reaktioner på de händelser vi utsätts för.
Lycka är inget som kommer av sig själv, utan lycka är något man måste arbeta på varja dag.
Man kan aldrig vara 100% säker på något eller någon inte ens sig själv.
Inse att allt hänger ihop...

också vidare, svårt att sammanfatta en hel livsfilosofi. Jag har trots allt ett unikt sätt att se på livet, har varit med om en massa konstiga saker under mina unga år. Har haft en del otur, tillochmed min psykolog höll med om att jag har genomlidigt fler livstragedier en vad somliga har under en hel livstid. Jag har lärt mig mycket, och jag vet att tack vare min "Aspiga" envishet skulle jag förmodligen tagit mitt liv för längesedan. Jag vägrar att ge upp.
Så nu ser livet ganska okej ut, diagnosen var inte oväntad. Jag lever för mina "ljusglimtar" för de dyker alltid upp. Längtar, hoppas och sliter som ett djur för en bättre framtid. Det som är lättare med en diagnos att jag kan hitta min svagheter så att jag kan bli bättre, har aldrig hittat en svaghet själv, det har alltid varit någon annan som har påpekat det. Så fort jag blir medveten om de som börjar den låååånga vägen till det "normala" ex sa en lärare till mig för ca 6 år sedan (jag var ca 14) att jag aldrig tittar någon i ögonen, så jag började att titta på andra när de pratade. Först då såg jag att folk tittar på varandra, visste inte att man gjorde så Var jätte jobbigt ibörjan, att titta någon i ögonen var som att kika in i solen. Jag började att använda ett räknings system 1 2 3 titta 1 2 titta bort 1 2 3 titta 1 2 titta bort osv sedan ökade jag tiden när jag skulle se någon i ögonen. Så nu 6 år senare har jag normal ögonkontakt, även om jag måste tänka på det också är det jobbigare när jag mår sämre, men annars går det fint.
Alla med AS är olika och jag är på mitt lilla vis likaså är du på ditt lilla vis

Jo höll på att glömma;

VÄLKOMMEN!

Tack! Välkommen till dig med!

Din livsfilosofi låter intressant. Apropå din aspiga envishet, och att vägra ge upp, så kan man hamna i lägen där detta snarare är till nackdel än till fördel. Dvs, när dem problem man har blir värre ju hårdare och envisare man kämpar för att lösa dem. Själva kämpandet och envisheten blir problemet. Var glad att du inte hamnat där ngn gång. Eller det har du kanske?

Det låter jobbigt det där med ögonkontakt. Jag brukar strunta i att titta när jag tänker intensivt, då är jag så upptagen i tankar att jag inte uppmärksammar vad jag ser. Nåt du känner igen?

Ganesh skrev:I och med diagnosen förändras ingenting och allting, samtidigt. Och det är en paradox ingen motsättning. Man är ju samma person som innan, varken mer eller mindre. Ingenting har förändrats. Samtidigt så är allt annorlunda. Innan var arbetshypotesen att man var som alla andra. Trots att man visste att det inte var så, inte riktigt i alla fall. Efter diagnosen så VET man att man är fundamentalt annorlunda. Visserligen i varierande grad och på lika olika sätt, men likväl annorlunda. Och det betyder att man måste omvärdera:
-sin syn på sig själv
-sitt förhållande till nära och kära
-sitt förhållande till omvärlden
-arbete, framtid allt.

Eller med ett annat uttryck, allt flyter (panta rei! ), inget är säkert. Man hamnar i kris. Kan vara litet olika soerters kris och olika svår kris. (kanske bara en krusning, men åtminstone litet småkris.

(Läs Johan Cullbergs Kris och Utveckling, finns på närmaste bibbla.)

Tack, det låter som bra råd! Jag tycker det känns som en lättnad att det är okej att vara lite udda. Det känns mer okej att vara udda p g a asperger än att inte veta varför. Det är inte mitt "fel" dem eventuella svårigheter jag har som folk upplever som udda, utan beror på mina annorlunda förutsättningar med tanke på asperger syndrom.

snyggsmartosexig skrev:Tjena!

Jag har varit här ett tag med misstanke om att jag åtminstone hade aspergerdrag. Nu fick jag en full diagnos, och det innebär en process av ökad självreflektion kring mig själv som aspergare. Hur handskades ni med er diagnos när ni fick den en gång i tiden? Har ni några tips för hur man kan handskas med det på bästa sätt?

Tja... jag blev bara jättelättad och glad. Så det var kanske inte så mkt att handskas med. Jag har inte hunnit "använda" mig av de officiella diagnospapprena än, men jag kommer nog att göra det när jag börjar plugga igen till hösten. Om inte annat för att få förlängd tenta-tid då mer än hälften av tiden går till att försöka förstå de mer abstrakta frågorna.
För mig så ändrades allt och inget. Jag kan lättare förklara för folk hur och varför jag gör vissa saker på ett ganska säreget sätt (vilket bara funkade sisådär innan eftersom jag själv var osäker på huruvida jag hade AS eller inte).

=/ vet inte riktigt om jag kan komma med några goda råd...

Jag har också fått en diagnos i dagarna.

Jag tror inte man skall överdriva konsekvenserna av detta. Om man verkligen känner att man missuppfattat hur man själv fungerar så kan det ju lämpa sig att "tolka om" givet vad diagnosen föreslår, men för många av oss som är lite äldre känner vi nog redan till våra egna problem och på vilket sätt de stämmer och inte stämmer med diagnosen.

I stället bör man göra vad man kan för att utnyttja de eventuella dörrar som öppnas med hjälp av diagnosen och i övrigt inte göra för stor sak av det hela. Jag är densamma som för några dagar sedan, och i och med utredningen har det blivit mer än tidigare uppenbart att trots allt är det jag som känner mig själv allra bäst. Trots detta är det ett faktum att jag vet var jag skall leta efter personer som fungerar någorlunda likadant som jag, och jag har ett papper jag kan använda mig av för att öppna vissa dörrar i samhällets hjälpapparat som varit oundvikligen stängda tidigare.

Mer än så är det inte, tror jag.

Öppnar det verkligen dörrar?

Min son fick idag diagnosen "Genomgripande störning i utvecklingen, som är diagnos besläktad med Asperger Syndrom/autismspektrumstörning och dessutom diagnosen Utagerande stört beteende UNS (Utan Närmare Specifikation)"

Jag känner det mer som att fler dörrar stängs...han får ingen egen lägenhet som är det han mest av allt vill ha. Han godtar att få den med stöd men inte ens det får han. Jag är så f-b trött på soc! De bara förhalar HELA tiden...nu ska vi vänta på utlåtande från läkaren vad han behöver och sedan ska vi ansöka om LSS och sedan ska LSS leta "lämpligt boende" och hur lång tid kommer inte det att ta?

Själv blev jag sjukskriven idag, det ska väl FK bråka om senare...trött trött trött...

snyggsmartosexig skrev:

Ganesh skrev:I och med diagnosen förändras ingenting och allting, samtidigt. Och det är en paradox ingen motsättning. Man är ju samma person som innan, varken mer eller mindre. Ingenting har förändrats. Samtidigt så är allt annorlunda. Innan var arbetshypotesen att man var som alla andra. Trots att man visste att det inte var så, inte riktigt i alla fall. Efter diagnosen så VET man att man är fundamentalt annorlunda. Visserligen i varierande grad och på lika olika sätt, men likväl annorlunda. Och det betyder att man måste omvärdera:
-sin syn på sig själv
-sitt förhållande till nära och kära
-sitt förhållande till omvärlden
-arbete, framtid allt.

Eller med ett annat uttryck, allt flyter (panta rei! ), inget är säkert. Man hamnar i kris. Kan vara litet olika soerters kris och olika svår kris. (kanske bara en krusning, men åtminstone litet småkris.

(Läs Johan Cullbergs Kris och Utveckling, finns på närmaste bibbla.)

Tack, det låter som bra råd! Jag tycker det känns som en lättnad att det är okej att vara lite udda. Det känns mer okej att vara udda p g a asperger än att inte veta varför. Det är inte mitt "fel" dem eventuella svårigheter jag har som folk upplever som udda, utan beror på mina annorlunda förutsättningar med tanke på asperger syndrom.

Kan bara hålla med båda inläggen! Min första känsla då jag fick beskedet var lättnad. Nu vet jag varför jag är lite annorlunda o. beter mig udda ibland.

Hej snyggsmartosexig

När jag fick min diagnos (Aspergers syndrom med inslag av DAMP) var det som att en massa "frågetecken" jag haft inuti sedan jag var kanske fem eller sex år plötsligt "rätades ut".

När jag fick diagnosen så fick jag både "rätt" ansöka om förtidspension (som jag väntat ända sedan jag började förvärvsarbeta som sjuttonåring, och ett "namn" på vad det är jag har för något.

Jag började leta info om Aspergers syndrom i synnerhet och om autism i allmänhet och hittade en massa intressant information på det sättet. Och jag har fått en massa vänner som också har AS eller autism eller som på andra sätt känner till om sådant.

Matulda skrev:Öppnar det verkligen dörrar?

Min son fick idag diagnosen "Genomgripande störning i utvecklingen, som är diagnos besläktad med Asperger Syndrom/autismspektrumstörning och dessutom diagnosen Utagerande stört beteende UNS (Utan Närmare Specifikation)"

Jag känner det mer som att fler dörrar stängs...han får ingen egen lägenhet som är det han mest av allt vill ha. Han godtar att få den med stöd men inte ens det får han. Jag är så f-b trött på soc! De bara förhalar HELA tiden...nu ska vi vänta på utlåtande från läkaren vad han behöver och sedan ska vi ansöka om LSS och sedan ska LSS leta "lämpligt boende" och hur lång tid kommer inte det att ta?

Själv blev jag sjukskriven idag, det ska väl FK bråka om senare...trött trött trött...

Han ska ha rätt till stöd enligt LSS, och där ingår hjälp med lägenhet, och det måste inte vara med stöd, det kan vara "annat särskilt boende" som bara är hjälp med förmedling av en lägenhet!

snyggsmartosexig skrev: Hur handskades ni med er diagnos när ni fick den en gång i tiden?

Jag har alltid vetat att jag var annorlunda. Jag tyckte det var skönt att få det svart på vitt att det jag sagt i åratal, att det var någonting annorlunda med mig - stämde.

Kände liksom: Jaha, Aspergers syndrom, det är så det heter, ja då vet jag.
Och: Skönt, nu har jag sjukpensionen tryggad.

Det var oerhört tillfredsställande att kunna knäppa alla på näsan och säga till de som anklagat och beskyllt mig för mina tillkortakommanden: Hah! Jag är inte alls lat, oföretagsam, mesig, nonchalant, lesbisk eller annat, jag har Aspergers därför avviker jag så håll käften.

Välkommen i gänget!

Jag fick min diagnos för mindre än ett år sedan, den enskilt viktigaste saken har nog varit *trumvirvel* Aspergerforum! Just därför att här finns det massa resurser med PERSONLIGA erfarenheter (vilket ofta inte samtalskontakter och FA-föräldrar har) som kan hjälpa mig (och nu dig också) med allt möjligt som man kan tänkas fundera på, här kan du skriva precis när man vill, hur mycket eller lite som helst och när som helst på dygnet - fullkomligt gratis (fast det vet du ju redan)!

- LSS-handläggare kan hjälpa till om du behöver exempelvis boendestödjare (jag har Mobila Teamet som jobbar specifikt med bara aspergerpersoner), aspergerboende, kontaktperson och endel annat.
- Vuxenhabiliteringen varierar lite på olika ställen, men här där jag bor finns basal kroppskännedom/sjukgymnast, samtalsgrupper och informationsgrupper för aspergare, hjälp att hitta i djungeln vad som finns, samtalskontakter, arbetsterapeuter mm dit måste man dck söka sen bedömer dom vad de anser kan vara bra för dig (det kan ju finnas köre här som överallt annars).
- Träffa andra aspergare! Riksförbundet Attention, Föreningen Autism (FA) och Organiserade Aspergare (OA) är också exempel på ställen där man kan bli medlem, få hjälp och information, samt om man vill hjälpa till med föreläsningar, skriva artiklar osv för att informera andra om Asperger. Både vi själva och ännu mer allmänheten (primärt föräldrar och arbetsgivare) behöver lära oss saker.
- Läs alla böcker du kommer över, har du asperger, läs primärt böckerna om det; böckerna om autism stämmer inte lika mycket in på oss. Tänk på att böcker innehåller stereotyper. De flesta aspergare liknar inte dem exemplen som visas i böcker.
- Skriv gärna upp på lapp vad du tycker fungerar/inte fungerar så bra för just dig, inom alla områden. Det är lättare att få hjälp, rätt hjälp, om man vet vad det är som man vill ha tips och hjälp om. Endel vill ha steg-för-steglistor att följa för det underlättar olika moment, endel vill ha vecko/månadsalmanacka på väggen för att ha översikt. Jag har en almanacka i väskan med klockslagen 07:00-19:00 förtryckt, så allt jag ska göra hamnar i rätt tidsordning, annars slarvar jag ihop.

Var aldrig rädd att fråga!

manne skrev:Grattis

Men du se nu till att du får den bästa hjälpen av LSS du kan få
och det finns väldigt bra saker med diagnosen också som tex stöd personer LSS service -boende ,godman ,sjuk-ersättning av Försäkringskassan ,boende -stöd,AS träffar ,dagli-verksamhet ..

Just god man har väl iofs inget diagnoskrav, eller?

Pemer skrev:Han ska ha rätt till stöd enligt LSS, och där ingår hjälp med lägenhet, och det måste inte vara med stöd, det kan vara "annat särskilt boende" som bara är hjälp med förmedling av en lägenhet!

Ingår det också rätt till stöd att göra sig av med oönskat boende?

Rent praktiskt så är det alltså enorm storstädning av ett hus som ser ut som en soptipp sånär som att det inte direkt är nån sanitär olägenhet... tänk en soptipp för grovsopor, alltså prylar och kartonger med prylar överallt. Prylar som förr i livet varit nåt jag haft istället för relationer med människor och istället för att samla på upplevelser, ungefär...

MiaM skrev:

manne skrev:Grattis

Men du se nu till att du får den bästa hjälpen av LSS du kan få
och det finns väldigt bra saker med diagnosen också som tex stöd personer LSS service -boende ,godman ,sjuk-ersättning av Försäkringskassan ,boende -stöd,AS träffar ,dagli-verksamhet ..

Just god man har väl iofs inget diagnoskrav, eller?

Det stämmer.

Tack för alla tips! Hade tänkt gå på left is rights möte på aspergercenter idag, men det var fullbokat. Tar upp det i en annan tråd, om jag inte hittar någon. Lite nyfiken på vad som sas...

Hej! studerar psykologi , och just nu jobbar jag med ett arbete om asperger syndrom.

hade vart väldigt intressant att få prata med nån som har asperger
för att förstå det mer ingående...kärleken, skolan, jobbet och vänner..hur funkar det för nån med asperger?..

hör gärna av er om ni vill dela med er av era erfarenheter

Mvh/Rokia

Hej rokia!

Ja jag kan tänka mig att ställa upp, genom att jag har diagnosen Aspergers syndrom med inslag av DAMP. Jag förutsätter dock att jag får vara helt anonym. Men det är några saker jag undrar;

Var studerar du någonstans?

Har din handledare (motsvarande) "beställt" arbetet, eller har du föreslagit själv att göra ett arbete om hur det är att leva med Aspergers syndrom?

Kommer arbetet att göras tillgängligt för allmänheten, jag menar, på offentliga bibliotek och Internet?

rokia skrev:Hej! studerar psykologi , och just nu jobbar jag med ett arbete om asperger syndrom.

hade vart väldigt intressant att få prata med nån som har asperger
för att förstå det mer ingående...kärleken, skolan, jobbet och vänner..hur funkar det för nån med asperger?..

hör gärna av er om ni vill dela med er av era erfarenheter

Mvh/Rokia