En diskussion angående orsaker för fetma startade här fobier-t11218.html
Det är enkelt att hitta dom relevanta texterna så jag tänker inte länka eller citera alla inlägg.

Mina sympatier för dom som har problem med att minska i vikt. Många överviktiga blir dessutom immuna mot det mättnadshormonet som reguleras av av fettvävnad i kroppen. Men jag vill inte tro att de aldrig hade något att säga till om problemet.

Kalla mig trångsynt, men jag ogillar attityden att fetma ska accepteras som något helt normalt som blont hår typ. Det är ofta samma personer som skyller på gener, bestämmer sig för att acceptera sin övervikt och sedan försöker övertyga andra att det inte är oattraktivt.

Fetma är inte accepterat som något normalt tillstånd utan är snarare ansett som antingen ett ganska allvarligt sjukdomstillstånd eller ett förkroppsligande av människans inneboende lättja och avsaknad av disciplin. Jag har aldrig stött på någon som är glad över deras övervikt och ser på fetma som en lika neutral egenskap som blont hår.

Jag har aldrig sagt att jag är attraktiv. Jag är hungrig hela tiden och äter för mycket mat. Långt fler än de strax under 1000 kcal som jag skulle behöva stå på för att hålla vikten nere. Och då skulle jag ändå inte vara smal, bara strax över normalvikt även där. Det är synd om mig, det är det. Jag har aldrig fått uppleva hur det är att ha en platt mage. Sedan att alla hatar en och tror att man moffar wienerbröd, det är väl acceptabelt i de flesta fall. Lite jobbigt dock när man kommer till en läkare och påtalar att man nu utöver abnorm hunger lider av extrem trötthet och att kombinationen inte håller längre.

- Ät tre mål om dagen och motionera minst en halvtimme.

- Men det är ju därför jag söker hjälp, orken är borstj! .

ÄH. SUG. Men ät inte flänsosten, den innehåller kalorier. Sperman är okej, det är protein. SUUUG. Äh, Fuck it.

Det är ingen som kommer att tro mig när jag säger att jag förut innan jag blev så här fysiskt sjuk brukade motionera flera timmar dagligen och ändå inte gick ner i vikt om jag inte svälte. För de som bara orkade hänga med i 25 minuter av mina promenader, de caffe lattedrickande supersmala orthorexibarnen som har Anna Skipper som idol, de vet bäst. De är smala, så de har patent på sanningen. De vet vad lättja innebär. De promenerar 10 minuter på löpbandet när de är på gymmet. Då har de tränat, tycker de. Vad en tjockis säger tar ingen på allvar.

Tyvärr är fetma inte accepterat av allmänheten som sjukdom, snarare brist på karaktär. Det finns en mycket intressant dokumentär som handlar om varför smala inte blir feta, och då får man ett helt annat perspektiv. Vissa har det helt enkelt mycket lättare att hålla sig smala, eftersom deras kroppar strävar mot en låg vikt.

Jag är inte mer än lindrigt överviktig, men dock överviktig, men jag har verkligen inte låtit självkontrollen försvinna. Den är bara inte lika stark som min kropp. Finns folk som äter typ en liten måltid, sedan är de mätta. Vaddå mätt? Jag vet inte ens vad det är. Fåtal gånger har jag ätit mig "mätt", men det handlar nog mer om vad som ryms i magen än när hjärnan är mätt. Alltså, jag får bestämma i förväg hur mycket jag ska äta och sedan försöka inte äta mer, fast kroppen vill det.

Jättekul.

Men å andra sidan har jag bara hungerkänslor när jag väl äter. Hunger märker jag på yrslighet och svaghet. Skulle jag inte kämpa med att sköta mig, skulle jag nog äta kanske varannan dag.

Dessutom vill nog inte min kropp vara smal. Jag äter mindre än många jag känner. Men de är smalare. Dragit ner till 700 kalorier om dagen, helt utan effekt. En gång var jag sjuk i två månader och lyckades pressa i mig en varma koppen om dagen högst. Gick ner mindre än 3 kilo...

Hmm wienerbröd. Försöker minnas när jag åt det senast.. 1992 kanske...

Jävla moffare som kan moffa hursomhelst. Och de hävdar att de inte kan stå emot... moff moff.... Men de blir inte feta. Och sedan ser de någon fet och säger att så där fet skulle jag aldrig låta mig bli.

Jaha.

Jag har inte haft några problem med vikten och tillhör väl den grupp människor som har en smal kroppsbyggnad. Men trots det så gick jag upp en hel del när jag var totalpassiv under ett år av depression.
Jag låg väl på 94 kilog när jag bestämde mig för att gå ner. (min kropp kan inte ta fett den blir helmysko)
Jag kollade exakt vad jag gjorde av med per dag och läste på en del tex att aldrig äta under 1200 kcal.
Sen vägde jag allt och spred ut målen och räknade exakta kalorier. + Det med 5 dagar i veckan en timmes motion varvat med styrketräning.
på 11 veckor låg jag på 72 kg.

Det är nog enda sättet för mig att gå ner i vikt på. Stenhårt arbetsläger.
Fast jag tror att man ska vara mest nöjd med om man själv tycker att man äter bra och att man lever bra så finns ingen anledning att gå ner i vikt.
Fett är inte oattraktivt per se.

Jag är överviktig.

Jag anser inte att man kan skylla på gener, sjukdom etc, lita lite som jag anser att alkoholism är en sjukdom.

I slutändan handlar det om att man äter mer kalorier än man gör av med, gör man det så går man upp i vikt. Gör man av med mer än man äter så går man ned i vikt.

Det kan inte dyka upp några magiska kalorier från ingenstans som gör att man går upp i vikt trots att man äter kalorisnålt. En del hävad ju att dom äter kalorisnålt och motionerar men ändå går upp vikt, men det är liksom inte teoretiskt möjligt att bli överviktig som man inte tillför tillräckligt med kalorier.

Visst spelar generna roll och visst påverkas ämnesomsättning av diverse faktorer som t.ex vissa mediciner. Men man blir inte överviktig om man inte äter för mycket, kroppsmassan kan ju inte bildas från ingenting.

moggy skrev:kroppsmassan kan ju inte bildas från ingenting.

Det finns en massa bakterier i luften.

Jag ser två delar i ditt inlägg, Sugis. (Utom att det är obetalbart roligt som vanligt...) Dels att du har problem nu, som du inte blir tagen på allvar för, och det tycker jag är åt helvete och önskar jag kunde hjälpa dig med.

Dels att du - får jag intryck av - var mulligt byggd från början, och det är fan ta mig inget fel på något sätt alls. Även om man just nu sedan ett par generationer har kulturen emot sig om man råkar vara byggd så.


Annars verkar det återigen vara så att de som utan egen förtjänst råkar ha lätt för en sak, plus några som (mer eller mindre?) frivilligt väljer att vara hårda mot sig själva, står och skäller ut dem som inte lyckas lika bra hur de än försöker eller som inte har några krafter till övers att försöka med. I det här fallet skulle de säkert på köpet också skälla ut en del som inte är överviktiga alls utan bara mulligt byggda.

Zombie skrev:Annars verkar det återigen vara så att de som utan egen förtjänst råkar ha lätt för en sak, plus några som (mer eller mindre?) frivilligt väljer att vara hårda mot sig själva, står och skäller ut dem som inte lyckas lika bra hur de än försöker eller som inte har några krafter till övers att försöka med. I det här fallet skulle de säkert på köpet också skälla ut en del som inte är överviktiga alls utan bara mulligt byggda.

Jag är hård emot mig själv angående min övervikt. Med all rätt, jag har mig själv att skylla. Det är inte bra att vara överviktig, man drar på sig massvis med hälsorisker, man kan räkna med ett kortare liv och värst av allt, ett liv som inte är så bra som det kunde vara om man var normalviktig.

Hävdar man att man trivs med att vara överviktig så ljuger man för sig själv för att dölja att man inte klarar av att leva hälsosamt. Precis som en rökare som hävdar att hen trivs med att röka eller en som dricker mycket alkohol för att det är så kul att festa. Samma sak, man sitter fast i ett livsmönster som man måste bryta för att få en förändring.

Man försöker skylla över sina problem på omvärlden men ska man göra nåt åt problemet så har man bara sig själv, det är jag som måste ta tag i livet och göra nåt åt det, oavsett gener, mediciner och yttre faktorer.

Som alltid, så står man där ensam i kylan mot en värld fylld med frestelser och motgångar.

Sitter man framför datorn, oxh ständigt unnar sig nåt gott när livet känns jobbigt så får man betala priset. Det är bara så det är.

Det är just den oförståelsen för och det moraliserandet över andra jag vänder mig emot. Det är inte rätt och inte rättvist. Inte ens mot dem som faktiskt "skyller" ifrån sig (och som är mycket färre än jag gissar att du tror).

Att världen (= människan) är hård och kall, det vet vi, tack. Dra konsekvenserna av det och var bättre själv istället. (Det kanske rentav får till bieffekt att en del äter mindre.)

Moggy skrev:Jag är överviktig.

Jag anser inte att man kan skylla på gener, sjukdom etc, lita lite som jag anser att alkoholism är en sjukdom.

I slutändan handlar det om att man äter mer kalorier än man gör av med, gör man det så går man upp i vikt. Gör man av med mer än man äter så går man ned i vikt.

Det kan inte dyka upp några magiska kalorier från ingenstans som gör att man går upp i vikt trots att man äter kalorisnålt. En del hävad ju att dom äter kalorisnålt och motionerar men ändå går upp vikt, men det är liksom inte teoretiskt möjligt att bli överviktig som man inte tillför tillräckligt med kalorier.

Visst spelar generna roll och visst påverkas ämnesomsättning av diverse faktorer som t.ex vissa mediciner. Men man blir inte överviktig om man inte äter för mycket, kroppsmassan kan ju inte bildas från ingenting.

Men varför äter man för mycket då? Studier har visat att de som t ex dricker light-läsk med aspartam blir hungrigare istället. Kanske har livsmedelstillverkarna andra saker i maten som gör att man blir hungrigare än man borde vara, förutom socker och snabba kolhydrater (vilket i o f s är illa nog)? Precis som tobakstillverkarna visade sig ha i något extra skit i cigaretterna för att göra folk extra beroende (vilket jag alltid misstänkt).

Inger skrev:

Moggy skrev:Jag är överviktig.

Jag anser inte att man kan skylla på gener, sjukdom etc, lita lite som jag anser att alkoholism är en sjukdom.

I slutändan handlar det om att man äter mer kalorier än man gör av med, gör man det så går man upp i vikt. Gör man av med mer än man äter så går man ned i vikt.

Det kan inte dyka upp några magiska kalorier från ingenstans som gör att man går upp i vikt trots att man äter kalorisnålt. En del hävad ju att dom äter kalorisnålt och motionerar men ändå går upp vikt, men det är liksom inte teoretiskt möjligt att bli överviktig som man inte tillför tillräckligt med kalorier.

Visst spelar generna roll och visst påverkas ämnesomsättning av diverse faktorer som t.ex vissa mediciner. Men man blir inte överviktig om man inte äter för mycket, kroppsmassan kan ju inte bildas från ingenting.

Men varför äter man för mycket då? Studier har visat att de som t ex dricker light-läsk med aspartam blir hungrigare istället. Kanske har livsmedelstillverkarna andra saker i maten som gör att man blir hungrigare än man borde vara, förutom socker och snabba kolhydrater (vilket i o f s är illa nog)? Precis som tobakstillverkarna visade sig ha i något extra skit i cigaretterna för att göra folk extra beroende (vilket jag alltid misstänkt).

Visst spelar dagens livsmedelstillgång en stor roll, och det är nog mycket skit i livsmedlen idag.

Uppenbart är det ju nåt fel nånstans då vi har en ständigt växande fetmaepidemi som inte visar några tecken på att avta trots bantningskurer, träning, piller och en medvetenhet om hälsoriskerna med att äta för mycket.

carl skrev:Jag har inte haft några problem med vikten och tillhör väl den grupp människor som har en smal kroppsbyggnad. Men trots det så gick jag upp en hel del när jag var totalpassiv under ett år av depression.
Jag låg väl på 94 kilog när jag bestämde mig för att gå ner. (min kropp kan inte ta fett den blir helmysko)
Jag kollade exakt vad jag gjorde av med per dag och läste på en del tex att aldrig äta under 1200 kcal.
Sen vägde jag allt och spred ut målen och räknade exakta kalorier. + Det med 5 dagar i veckan en timmes motion varvat med styrketräning.
på 11 veckor låg jag på 72 kg.
Det är nog enda sättet för mig att gå ner i vikt på. Stenhårt arbetsläger.

Det är så det ska gå till!
Man ser över sin situation>skaffar den info man behöver>man börjar ta tag i saker>resultat.
Att genomföra detta är alltid ditt eget ansvar.
Även små förändringar kan ge stora resultat på sikt.

Och så jäkla svårt behöver det inte heller vara; istället för att fylla vagnen med panpizzor, snabbmakaroner, cola, vitt bröd & marmelad kan man fylla den med frukt, havre, ägg, fil, tonfisk, knäckebröd, vildris & mjölk.
De produkterna är både billiga och nyttiga.
Och utgör ett bra basskafferi vilket är en bra grej för oss som inte gillar att laga mat.

Se till att du rör på dig varje dag. Välj en motionsform du trivs med. Gillar du inte att lyfta skrot kanske du gillar innebandy, gillar du inte det kanske du gillar dans, karate, yoga eller längdskidåkning.
Halvtimmespromenader varje dag är en utmärkt start.

Slopa allt vad udda mirakeldieter heter. Kroppen behöver näring för att fungera som den ska.

Du behöver inte heller uppsöka någon GI-guru och jaga kalorier och rätt glykemiskt index hela dagarna.

Zombie skrev:Det är just den oförståelsen för och det moraliserandet över andra jag vänder mig emot. Det är inte rätt och inte rättvist. Inte ens mot dem som faktiskt "skyller" ifrån sig (och som är mycket färre än jag gissar att du tror).

Tja, du och jag har väldigt skillda livsfilosofier. Så pass faktiskt att jag inte tror att vi kan enas om vad som är ett bra sätt att förhålla sig till ett problem.

Vad du här ser som oförståelse och moraliserande ser jag som ett krasst accepterande av ett problem som inte har några lätta och snälla lösningar.

Zombie skrev:Att världen (= människan) är hård och kall, det vet vi, tack. Dra konsekvenserna av det och var bättre själv istället. (Det kanske rentav får till bieffekt att en del äter mindre.)

Det gör jag. Jag kämpar på med träning och försöker att inte tappa sugen och istället utveckla mig.

Det är enda sättet att lösa ett problem, acceptera att problemet existerar och kämpa för att lösa det eller åtminstone minska omfattningen av det.

En del kosttillskott kan faktiskt vara bra som ett komplement till träning och vettigare matvanor. Sånt kan förstärka resultaten av t.ex träning och ytterligare öka förbränning och/eller minska hunger och sötsug.

Zombie skrev:Det är inte rätt och inte rättvist.

De fysiska lagarna och biologins inflytande över människan är inte rättvis, så mycket kan vi nog gemensamt konstatera utan att bli oense.
En moralisk proggdomstol som säger att vissa naturlagar är osympatiska och helst ska bortses ifrån?
-Njäe. Tror inte det va...

Men sen vill du alltid relativisera och nyansera enligt din, förvisso humana, hemsnickrade proggfilosofi.
Visst kan man välja att bli en mjuk Barbapappa som bara accepterar sin situation, men man kan också välja att se sanningen i vitögat och göra något åt sin situation.

Moggy skrev:Visst spelar dagens livsmedelstillgång en stor roll, och det är nog mycket skit i livsmedlen idag.

Uppenbart är det ju nåt fel nånstans då vi har en ständigt växande fetmaepidemi som inte visar några tecken på att avta trots bantningskurer, träning, piller och en medvetenhet om hälsoriskerna med att äta för mycket.

Ja, nåt skumt är det. Och som sagt, många mediciner påverkar också. Jag var snarare underviktig tills jag åt nån sorts antidepressiva i början av 90-talet. Sedan dess har ämnesomsättningen varit åt pipsvängen.

Luftburna kemikalier kan också påverka, åtminstone om man är så exceptionellt känslig som jag. Ett av symtomen på påverkan av centrala nervsystemet är onaturlig hunger & törst. Exakt det som händer mig när jag utsätts för parfym, rök, lösningsmedel och andra kemikalier. Har lärt mig känna igen just denna typ nu; det är en speciell sorts hunger som inte går över hur mycket man än äter, samtidigt som man tappar aptiten och tycker allt smakar skit och egentligen bara vill sova... vilket inte går eftersom den ilsket gnagande hungern håller en vaken.

Enda som hjälper är migränmedicin, som då botar både hungern och den begynnande huvudvärken men då blir man helt överkänslig och introvert istället. Tyvärr drabbar detta mig nästan så fort jag går ut eller träffar folk, eftersom ytterst få är helt doftfria. Måste alltså äta i stort sett hela tiden när jag umgås med andra, medan jag hemma kan äta en måltid och sen vara mätt och nöjd åtminstone i några timmar. (Om jag inte dragit in nåt som doftar av misstag förstås.)

Sen är det tydligen många som äter av emotionella/sociala skäl, som du också antyder ovan. Att tröstäta varkar vara oerhört vanligt. Själv har jag dock svårt att förstå det för jag får snarare svårare att äta när jag inte mår bra och tycker bara det är kul att äta när jag mår ovanligt bra, ser något ovanligt bra på TV och/eller eller har trevligt sällskap. Annars är det bara en pina, något man måste göra för att få magen att hålla klaffen ett tag. Vareviga jävla dag, flera gånger om dan. *dubbelsuck*

Moggy skrev:En del kosttillskott kan faktiskt vara bra som ett komplement till träning och vettigare matvanor. Sånt kan förstärka resultaten av t.ex träning och ytterligare öka förbränning och/eller minska hunger och sötsug.

Definitivt. Det enda jag har att invända mot bulkpulver är priset. Det måste gå att få ner det till vettig nivå.
Det funkar som sagt, annars skulle inte alla seriöst tränande käka det.

KrigarSjäl skrev:

carl skrev:Jag har inte haft några problem med vikten och tillhör väl den grupp människor som har en smal kroppsbyggnad. Men trots det så gick jag upp en hel del när jag var totalpassiv under ett år av depression.
Jag låg väl på 94 kilog när jag bestämde mig för att gå ner. (min kropp kan inte ta fett den blir helmysko)
Jag kollade exakt vad jag gjorde av med per dag och läste på en del tex att aldrig äta under 1200 kcal.
Sen vägde jag allt och spred ut målen och räknade exakta kalorier. + Det med 5 dagar i veckan en timmes motion varvat med styrketräning.
på 11 veckor låg jag på 72 kg.
Det är nog enda sättet för mig att gå ner i vikt på. Stenhårt arbetsläger.

Det är så det ska gå till!
Man ser över sin situation>skaffar den info man behöver>man börjar ta tag i saker>resultat.
Att genomföra detta är alltid ditt eget ansvar.
Även små förändringar kan ge stora resultat på sikt.

Så brukade det vara för mig. Behövde bara göra en liten justering så rasade kilona, ibland mer än önskvärt. Funkar inte längre.

KrigarSjäl skrev:Och så jäkla svårt behöver det inte heller vara; istället för att fylla vagnen med panpizzor, snabbmakaroner, cola, vitt bröd & marmelad kan man fylla den med frukt, havre, ägg, fil, tonfisk, knäckebröd, vildris & mjölk.
De produkterna är både billiga och nyttiga.
Och utgör ett bra basskafferi vilket är en bra grej för oss som inte gillar att laga mat.

Äter inget onyttigt mer än några osötade rån eller knäckebröd ibland, endast normal husmanskost. Dricker bara vatten och te.

KrigarSjäl skrev:Se till att du rör på dig varje dag. Välj en motionsform du trivs med. Gillar du inte att lyfta skrot kanske du gillar innebandy, gillar du inte det kanske du gillar dans, karate, yoga eller längdskidåkning.
Halvtimmespromenader varje dag är en utmärkt start.

Gick på gym ett tag och tyckte det var riktigt kul i början men sen blev jag överansträngd och sjuk och har inte orkat börja igen. Dessutom tar det tid från viktigare saker och jag avskyr upprepning. Cyklar och simmar när det är tillräckligt varmt och försöker komma ut på promenader, men som du själv vet är det inte alltför upphetsande att bara knalla omkring i spenaten så det blir bara nån gång då och då - om jag har sällskap och inte är för trött, allergisk, känslig, hyperfokuserad el dyl, och om det inte är för vamt, för kallt, för blåsigt, för regnigt, för mörkt etc...

Kort sagt så blir det inte så mycket motion som det borde bli. Det naturliga vore ju då att kroppen anpassade sig till det och krävde mindre mat men så smart är den inte, tyvärr.

Då lever du hälsosamt iaf.

Eftersom jag inte kan längre träna och dessutom äter mycket och dricker mycket öl så kommer jag snart att bli fet. Att som nu inte röra mig och äta mindre vet jag inte om det är bättre, då blir det bara en spinkig otränad kropp istället. Ärligt talat är det skitsaksamma numera. Jag har ingenting att kämpa för och då är det lika bra att släppa taget om saker som fetma.

Ja, jag är misslyckad, jag vet.

Har gått upp fyra kg på två veckor nu. Någon som vill ha jeans i storlek 30" i midja och 30" i benlängd? Bortskänkes i höst...

Svacka, Kristofer, svacka.
Svackor kommer och går.
Om du kunde tänka bort det där tjafset om att vara misslyckad till att börja med?

Min egen svacka har varat från januari tills 1 september då jag börjar vid universitetet. Drygt ett halvår. Piece of cake. Tidigare har jag haft svackor som varat i åratal. Det går att komma ur dem, det kan jag garantera.
Några detaljer delger jag inte här.