Jag tror fortfarande inte att något förlag skulle brytt sig om att ge ut Felicia försvann om inte hennes mor varit känd.

I så fall som en riktig "hemsk barndom-bok" i stil med Pojken som kallades det, och då hade inte Felicias litterära stil accepterats och inte heller den hoppande oläsvänliga kronologin.

Apropå pappan, ett övergrepp av modern som försvinner i alla de större.

Mamman reser med sina fyra yngsta barn till Egypten, där hennes egyptiska make väntar. Mamman konsumerar den ena whiskyn efter den andra. (I Egypten lär hon knappast får dricka så mycket.) Felicia är sex år. På planet frågar hon om mamma packat ner bilderna på pappa.

"Men mamma säger att det inte finns några bilder kvar. Hon har bränt upp dem. Alla trådar bakåt har bränts av, för vi kommer aldrig mer tillbaka.
- Yusuf ville det. Han ville att jag skulle bränna upp min historia.
Jag fattar inte riktigt vad hon säger men jag hör ändå. Kommer jag aldrig mer att få träffa min pappa?" (sid 15)

Mamman underkastar sig helt Yusufs krav på att utplåna sin historia. Men vad hade hon för rätt att utplåna sina barns historia?

Och med vilken självklarthet hon släpar med sin barn till Egypten, helt inställd på att de ska växa upp där.

"Mina leksaker är borta Sängen där vi bor. Inget finns kvar. Vi har tagit sprutor, sagt hej då till klassen. Pappa, var är han? Mamma, vet pappa att vi ska till Egypten?
Nej, varar mamma. Han vet inte."

Nej, barnen är ju enbart hennes egendom, att göra vad hon vill med.

Det var väl tur att det inte höll med Yusuf. Annars skulle barnen ha stannar där, lärt sig arabiska och blivit muslimer. Och ingen skulle ha kunnat stoppa det, inte ens deras far.

I Barnaboken skriver AW om hur de bara fick mat tre gånger om dagen (inga mellanmål) och inte särskilt god mat heller. Men när de väl fick mat var alla så hungriga att de åt med god aptit ändå. Det var bara nyttigt för barnen, tyckte AW.

Alien skrev:Jag tror fortfarande inte att något förlag skulle brytt sig om att ge ut Felicia försvann om inte hennes mor varit känd.

I så fall som en riktig "hemsk barndom-bok" i stil med Pojken som kallades det, och då hade inte Felicias litterära stil accepterats och inte heller den hoppande oläsvänliga kronologin.

Jag är oenig. Jag tycker Felicia försvann står på egna ben.

Anna Wahlgren är bara ett exempel på en naturlig svinpäls. There are a million of those.

Lennart Frimodig

Har läst intervnun i Må Bra nu. Allt går igen.

Här om Felicias oerhörda behov av bekräflelse och totala oförmåga att inse vad som var bra för henne (och givetvis än mindre på andras behov):

Må Bra skrev:– När jag var tonåring hade jag extremt många relationer med killar, ibland tre parallellt. Det kändes så bra att vara åtråvärd, sedan kunde jag göra slut och krossa hjärtan på löpande band. Det fick mig att känna kontroll mitt i allt kaos.

När Felicia var 17 blev hon gravid med sitt första barn.

– Jag hade ju fem småsyskon, så att själv få barn var som en förlängning av det. Bekräftelse på att jag var behövd. Jag pratade nyligen med en klasskompis från den tiden, och hon sa att hon ofta var arg för att jag fick ta ledigt från skolan för att ta hand om mina syskon. Det är inget jag minns själv, det var väl så självklart för mig att det skulle vara så.

http://mabra.com/felicia-feldt-jag-var- ... gen-mamma/

Det verkar inte som Felicia gifte sig med sitt första barns far utan med en annan man på väldigt lösa boliner. Det nämns också i boken.

Det hände att hungern efter att bli sedd, att få godkänt, tog sig nästan absurda proportioner.

– Visade någon mig kärlek var det som att öppna en fördämning. Ett bra exempel är när min kille friade till mig, tio minuter efter att vi hade träffats första gången. Och min första reaktion var… tacksamhet. Nästa morgon tänkte jag: Ska vi verkligen gifta oss? Vill han verkligen? Jag kände aldrig efter vad jag ville om någonting, och nu hade jag ju sagt ja, då gick det inte att ta tillbaka.

Efter fyra år bröt hon upp förhållandet, kanske utan egentlig orsak. Det bara blev så.

– Det var så lätt att lämna en relation så fort det blev motigt, och jag skapade själv mycket av den dramatiken. Men det såg jag förstås inte då. Det var bara så självklart att man skulle bryta upp, det var ingen stor grej.

Nej, det hade hon ju lärt sig av AWs ständiga kärleksaffäer, giftermål och uppbrott. Felicia mådde inte bra av det när hon var barn men tycks ändå inte tänkt tanken på att hennes egna barn inte heller mådde så bra av det.

Precis som sin mor hade hon ett stort behov av att slippa barnen och få umgås med sina kompisar. Och precis som sin mor tappade hon humöret och skrämde sina barn.

Visst hade det också hänt, långt innan hon började i terapi, att Felicia fått dåligt samvete för att hon var så sträng mot sina barn. Och frågat sig vad det kunde bero på.

– Jag blev arg för så väldigt lite, och så såg jag rädslan i mina barns ögon, hur de ryckte till när jag höjde rösten. Jag ville vara en empatisk närvarande mamma, jag ville leka och vara med dem, men jag kunde inte. Jag kom ständigt på mig med att tänka: Bara de somnar snart så att jag får lite egentid, bara de är hos sina pappor snart så att jag får gå ut och träffa mina vänner.

Ibland udnar jag om inte folk kunde tänka efter mer om de verkligen klarar av barn. I så fall skulle det födas mycket färre barn, men de som föddes skulle må bättre. Men Felicia har ju också lärt sig av sin mor att "man ska ha barn".

Tidigare stod Felicia sin mamma nära, för nära. Och var bitter på sin försvunne far.

– Mamma och jag berättade allt för varandra, hon var min bästa vän och trygghet. Nu ser jag att det var en gränslös relation, jag tycker inte att en mamma ska dela med sig av sitt sexliv till sin dotter. Men hon köpte också en bostadsrätt som jag fick bo i och jag jobbade med hennes bokföring. Det fanns inte i min värld att jag skulle klara mig utan henne.

Länge såg Felicia sin pappa som den stora svikaren, och roten till all ångest. Han som hade försvunnit när hon var sex år.

– Som jag saknade honom, jag minns att jag brukade tänka på hur han lekte med mig och att han fick mig att känna mig speciell. Och så var han plötsligt borta, utan förklaring …

Sedan blev det som bekant tvärtom. Vändpounkten kom med första delen av AW:s självbiogrfi Mommo.

– Jag hade äntligen fått tillbaka pappa i mitt liv igen, han försökte finnas där för mig. Så svärtades han ner totalt i hennes bok, hon beskrev hans kön, anklagade honom för våldtäkt och avslöjade att hon haft sex med hans bror, som dessutom var far till ett av mina syskon. I det läget orkade inte pappa längre. ”Du får välja, henne eller mig”, sa han.

Ännu ett exemple på en vuxen som lägger på sina egna problme på sitt barn. Visserliglen var Felicia 30 år då, men att kräva att hon skulle välja mellan sin mor och sin far, det är att gå över gränsen.

Konflikten gick inte att lösa. Mamman försvann. Och pappan också – igen.

– Det var en stor sorg, men jag orkade inte ha kontakt med mamma längre. Jag var för sårbar just då.

Två år senare gick Felicia igenom en uppslitande vårdnadstvist. Och hon hade ingen annan än sin mamma att ringa. Som genast kom till undsättning, som om ingenting hänt.

– Återigen var hon tryggheten, hon hjälpte mig och fanns där. Och allt kändes bra igen mellan oss, och jag och pappa hade börjat umgås igen också.

– För första gången blickade jag in i mig själv, jag gick känslomässigt igenom minnen, lager för lager, och knut för knut löstes de upp. Och jag hittade tillbaka till ursprungskänslorna, de jag haft som barn. Och insåg på djupet hur fel jag hade gjort mot mina egna barn… Jag hade ju varit precis som min egen mamma. Jag blir ledsen än i dag när jag tänker på det, säger Felicia.

I terapin återskapades en barndom som präglats av strikta regler och en ständig känsla av att inte få vara den man är.

AW var ju naturligtvis inte 100% ond och hon älskade säkert sina barn. Men man kan skada sina barn ändå.

Det kom ilska, men också en stor sorg över allt som hänt under uppväxten.

– ”Ni barn är viktigare än allt annat”, sa mamma ofta, men jag kände det aldrig.

När Felicia inte längre försökte få den mamma hon ville ha. Mamma kommer aldrig att förändras. Hon accepterade det och kunde känna frid.

Jag är lugn och trygg, men också jättearg på min mamma. Det är hårt att hon troligen aldrig kommer att känna någon som helst ånger eller eftertanke kring allt som varit.

Var henens bok en hämnd på modern el en bearbetning av vad hon varit med om?

Det här är mitt sätt att ge mig själv upprättelse. Jag har känt mig så kränkt och det var viktigt att få tala om mina upplevelser, att jag inte är fel, det här är min sanning. Syftet är rent terapeutiskt. Mamma är en offentlig person som har lämnat ut både mig och min pappa i sina böcker, och som utgett sig för att vara expert på barnuppfostran. Jag ville bryta den monologen.

Upprättelse el hämnd, finns det någon annan skillnad än rent semantisk? Och terapeutiskt, är inte det just bearbetning. Hämnd anses fult, men det är ett djupt mänskligt behov.

Det känns som att intervjun är ett facit. Något som behövs för att komplettera boken.