Med risk för att spåna ur totalt tänkte jag drista mig till ett inlägg här.

Kunskap. Det viktigaste i alla relationer är den kunskap man har om sig själv, vem man är och hur man fungerar. Du kan inte förvänta dig att någon ska förstå dig om du inte förstår dig själv.

Jag är allergisk mot detta att t.ex partnerns kunskap om Asperger skulle hjälpa i en relation. Då är vi ju nere på frågeställningen "vad är jag och vad är Aspergers" igen. Jag är den jag är, oavsett om det innebär att man kan sätta AS-stämpeln på mig eller inte.

Jag har mer och mer funderat över detta med att få diagnos. Den kan vara behjälplig i arbetslivet, skolan eller när det gäller boende och liknande. Men hur behjälpt är man av den i övrigt? Alla människor fungerar på olika sätt. Varför de fungerar så är ju egentligen av underordnad betydelse.

Jag tycks smått blockerad, för jag känner att jag inte riktigt får fram det jag menar. Om jag säger såhär. Jag har vissa positiva och vissa negativa egenskaper. Punkt. Det finns ingen manual över mig, oavsett om man googlar Aspergers till man storknar.

Min diagnos har ingen relevans i någon relation. Jag är fullt kapabel att säga "det här tycker jag är skitjobbigt" eller "det här älskar jag att göra" utan att tillägga "jag har Aspergers". Jag känner mig själv. Diagnosen är irrelevant.

tahlia skrev:...hela Tahlias senaste inlägg..

Med ett ord: unik. För mig åtminstone.

tahlia skrev:Med risk för att spåna ur totalt tänkte jag drista mig till ett inlägg här.

Kunskap. Det viktigaste i alla relationer är den kunskap man har om sig själv, vem man är och hur man fungerar. Du kan inte förvänta dig att någon ska förstå dig om du inte förstår dig själv.

Jag är allergisk mot detta att t.ex partnerns kunskap om Asperger skulle hjälpa i en relation. Då är vi ju nere på frågeställningen "vad är jag och vad är Aspergers" igen. Jag är den jag är, oavsett om det innebär att man kan sätta AS-stämpeln på mig eller inte.

Jag har mer och mer funderat över detta med att få diagnos. Den kan vara behjälplig i arbetslivet, skolan eller när det gäller boende och liknande. Men hur behjälpt är man av den i övrigt? Alla människor fungerar på olika sätt. Varför de fungerar så är ju egentligen av underordnad betydelse.

Jag tycks smått blockerad, för jag känner att jag inte riktigt får fram det jag menar. Om jag säger såhär. Jag har vissa positiva och vissa negativa egenskaper. Punkt. Det finns ingen manual över mig, oavsett om man googlar Aspergers till man storknar.

Min diagnos har ingen relevans i någon relation. Jag är fullt kapabel att säga "det här tycker jag är skitjobbigt" eller "det här älskar jag att göra" utan att tillägga "jag har Aspergers". Jag känner mig själv. Diagnosen är irrelevant.

Så bra sagt!!