Ganesh skrev:Jag är helt säker på att de barn som fick diagnosen "barndoms-schizofreni" nästan allihop hade ett NPF. Nu finns den diagnosen inte längre.
När Lillhagens Sjukhus (gammalt mentalsjukhus i Göteborg) byggdes på 1930 fylldes det med bland annat massor av människor som idag fått en NPF-diagnos. Är jag övertygad om.
Detta är exempel på en eftersläppande brist på kunskap hos läkarna. Allt för många är varken tillräckligt intresserade eller tillräckligt kunniga. För att skaffa sig tillräcklig kunskap bla.

Skrev ett långt svar på detta förut som av någon anledning inte gick in....har själv haft diagnosen barndomsscizofreni men tror knappast att jag för den skull skulle passa in i en NPF-diagnos. Fick det av en äldre läkare som då var specialist på området 1976. Diagnosen ändrades sedan till barnpsykos som vid den tiden fungerade som en "slaskdiagnos" för ungar man hade svårt att få kontakt med, även de som idag skulle hamna inom autismspektrum. Beteckningen barnpsykos finns inte längre men däremot har jag förstått det som, rätta mig om jag har fel, autismspektrum i stället har blivit en "slaskdiagnos" för barn man har svårt att sätta en etikett på.

Det är förhoppningsvis inte troligt att jag själv skulle ha fått den etiketten ändå men om jag fick välja mellan att bli feldiagnosticerad med barnpsykos eller autismspektrum så tycker jag att 70-talets sätt att se på det var mycket humanare. Man ansåg nämligen som jag har förstått det att det var mer övergående och det innebar i så fall inte samma stämpling. Jag har tidigare varit relativt öppen med den här psykosen eftersom jag kopplat det till det jag kännt till om vuxnas psykoser som jag kände igen mig i men måste väl sluta med det eftersom barn inte anses kunna ha sådana psykoser...Och det finns ju ingen anledning att göra folk misstänksamma i onödan om man liksom jag inte haft någon kontakt med psykvården sedan 1977.

Vidare: Det finns säkert brister i mina psykologiska kunskaper men för att fortsätta redogöra för mina egna erfarenheter som säkert är anledningen till att jag hängt kvar här på forumet även om den ursprungliga anledningen till att jag hittade hit var en annan.
Den barndomspsykos som jag diagnosticerades för var säkert ingen feldiagnos enligt dåtidens sätt att se det. Den behandling som jag därmed utsattes för och som innefattade inlåsning på institution, isolering från mina föräldrar, ganska höga doser av lugnande medel samt därefter så småningom olika former av stimulans för att få mig att leka igen, var förmodligen endast delvis en felbehandling men den har märkt mig för hela mitt liv.

Kontentan: Jag lärde mig före skolåldern en del om stämpling stigmatisering och utanförskap. Jag blev annorlunda som person, tystare och mindre utåtriktad/utåtagerande. Jag låste också in stora delar av min kreativitet eftersom jag fick ständiga förmaningar att "inte fantisera" så mycket för att "inte bli sjuk igen". I stället blev jag nog en ännu mera principiell och regelstyrd liten person.

Jag lärde mig också mycket tidigt att i vissa krissituationer så finns det ingen annan som man kan hoppas tar en ur situationen än en själv samtidigt som jag utvecklade en grundläggande misstro för psykiatrin. Jag fick därmed också en omedelbar knäck i min barnatro som säkert har stor betydelse för att jag utvecklades till ateist.
Med all säkerhet bidrog hela historien till att jag långt senare blev mobbad och utfryst.
Men det goda det hade med sig - jag blev också mycket tidigt vaccinerad mot allehanda fördomar mot psykiska problem och funktionshinder och jag fick en förståelse som jag antagligen inte hade haft annars.

Nu har ni fått mer av Bjäbbis historia än vad som rimligen borde vara intressant men jag vill bara säga att jag är glad över att efter många år hittat tillbaks mer till mig själv, eller lite närmare den jag kunde ha blivit om inte allt det här hade hänt. Så jag hoppas ni överser med att jag råkar deklarera det på ett forum för något jag inte själv innefattas av som jag bara genom mina relationer till andra råkat hamna på.

Bjäbbmonstret skrev:Nu har ni fått mer av Bjäbbis historia än vad som rimligen borde vara intressant men jag vill bara säga att jag är glad över att efter många år hittat tillbaks mer till mig själv, eller lite närmare den jag kunde ha blivit om inte allt det här hade hänt. Så jag hoppas ni överser med att jag råkar deklarera det på ett forum för något jag inte själv innefattas av som jag bara genom mina relationer till andra råkat hamna på.

Om jag vet vad som ska anses rimligt vete fåglarna, men jag tyckte det var mycket intressant att få läsa. Och historien om hur en människa har blivit den hon är (och inte fy skam precis, vad jag har lyckats läsa ur dina inlägg) genom felbedömningar och kränkningar, som man ändå har lyckats utvinna lärdomar ur som man kanske inte hade fått annars... nog tycker jag det tillför något viktigt till ett sådant här forum, aspie eller inte!

Zombie skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Nu har ni fått mer av Bjäbbis historia än vad som rimligen borde vara intressant men jag vill bara säga att jag är glad över att efter många år hittat tillbaks mer till mig själv, eller lite närmare den jag kunde ha blivit om inte allt det här hade hänt. Så jag hoppas ni överser med att jag råkar deklarera det på ett forum för något jag inte själv innefattas av som jag bara genom mina relationer till andra råkat hamna på.

Om jag vet vad som ska anses rimligt vete fåglarna, men jag tyckte det var mycket intressant att få läsa. Och historien om hur en människa har blivit den hon är (och inte fy skam precis, vad jag har lyckats läsa ur dina inlägg) genom felbedömningar och kränkningar, som man ändå har lyckats utvinna lärdomar ur som man kanske inte hade fått annars... nog tycker jag det tillför något viktigt till ett sådant här forum, aspie eller inte!

Instämmer. Själv berättar jag oxå gärna hur jag lyckats ta mig upp o. vad jag lärt mig. Har dock As. diagnos. Men, i sådant här fall gör det mig inget om man har AS, är NT. eller har andra problem, sjukdomar, funktionsnedsättningar, etc.

fick min diagnos när jag var 11 år av denna kvinna

http://www.gulex.se/firmainfo/berit_lag ... 201366.htm

Berit Lagerheim

Hon stämplade mig som Damp, AS, Thoretts syndrome..

Sedan när man blev äldre under gymnasiet så ströck dom allt och satte bara AS på mig till slut..

har aldrig gillat diagnoser överhuvudtaget..
psykiatrin måste moderniseras precis som allt anat i samhället..

skulle jag inte ha AS så skulle jag stjälv bli psykolog..

Bjäbbmonstret; Intressant att få ta del av din historia.

Har också felaktigt haft diagnosen Borderline personlighetsstörning. Mycket pga att jag var väldigt självdestruktiv under en period. Även om flera personer (bla personal på psyk.avd.) sa att min självdestruktivitet inte följde samma mönster som andra bordelinepersoners, så tog det många år innan någon läkare överhuvudtaget ifrågasatte den diagnosen.

Jag hade turen att få träffa en vikarie istället för min ordinarie läkare. Det första han frågade var ifall jag fått någon hjälp för mina tics. Han fortsatte att ställa helt andra frågor än jag fått förut, och var övertygad om att jag fått fel diagnos och därmed även helt fel medicin och behandling. Efteråt lånade jag en bok om Tourette Syndrom och förstod ju att han träffat rätt vad gällde det. Han skrev en remiss för neuropsykiatrisk utredning. För mig innebar det nytt hopp om att äntligen kunna få rätt hjälp och må bättre.

Då min ordinarie läkare kom tillbaka reagerade hon med att dra tillbaka hans remiss och avfärda alltihop. Då var jag dock själv så pass övertygad om att han var inne på rätt spår att jag bestämde mig för att helt enkelt byta landsting för att få till en riktig utredning. Därför flyttade jag från halland till skåne och utredningen som följde visade mycket riktigt på Tourette Syndrom, men också på Asperger syndrom. Önskar att jag hade haft energi nog att anmäla min gamla läkare (= kärringjävel 070 !!!), men det gjorde jag aldrig.

Försöker att vara tacksam över att jag hade orken att ta tag i det själv och våga flytta, men ibland kan man ju tänka att man sluppit en jäkla massa elände iform av övermedicinering och dåligt bemötande från psyk-personal om det blivit korrekt från början. För självdestruktiviteten upphörde ju i och med att jag förstod hur jag fungerade och varför jag hade problem med vissa saker, samtidigt som jag har hög kapacitet på andra områden. Då kunde jag ställa rimligare krav på mig själv, och slippa bli så arg när jag inte klarade något jag tyckte att jag borde, eller som någon annan tyckte att jag borde klara (jamen du som är så logisk måste väl ... osv)

Ja, ja, det var något om mig...

Manne, varför skulle amn inte kunna bli psykolog eller psykiatriker bara för att man har AS?

manne skrev:skulle jag inte ha AS så skulle jag stjälv bli psykolog..

Det är väl ingenting som hindrar en med AS att bli psykolog?
Det sägs ju tillomed att Hans Asperger själv hade många aspiga drag.

Är psykologin något som du lockas av så borde du satsa på det.

manne skrev:fick min diagnos när jag var 11 år av denna kvinna

http://www.gulex.se/firmainfo/berit_lag ... 201366.htm

Berit Lagerheim

Hon stämplade mig som Damp, AS, Thoretts syndrome..

Sedan när man blev äldre under gymnasiet så ströck dom allt och satte bara AS på mig till slut..

har aldrig gillat diagnoser överhuvudtaget..
psykiatrin måste moderniseras precis som allt anat i samhället..

----------------------------------------------------------------------------------

Ett par kommentarer: Det är inte bara olagligt utan, i mitt tycke, korkat och oförskämt att hänga ut läkare med namn och adress på nätet - framför allt när man inte har något bättre att komma med än att den tycks ha gjort sitt jobb. Det råder en stor brist på neuropsykiatrer i Sverige, köerna för utredning är långa. Ni på forum som väntar och väntar på utredning har nog skäl att fundera över hur uthängningar, så som Mannes, påverkar nyrekryteringen av neuropsykiatrer.

Man är inte DAMP,AS, Tourettes syndrom - man har. Skillnaden är enorm. Det är inte personen som diagnosticeras, utan hans funktionshinder.

Diagnoser är färskvara. Du kan mycket väl ha uppfyllt kriterierna för DAMP/AS/TS när du var elva men inte längre under gymnasietiden. Dessutom är överlappningen stor mellan de tre och det hör snarare till ovanligheten att man uppfyller kriterierna för ett neuropsykiatriskt funktionshinder bara - oftast ligger man åtminstone på gränsen för att kvala in för minst ett till.

Du får givetvis tycka vad du vill om diagnoser. Ska vi ta bort diagnoserna astma och AIDS också? Hur vet vi vad vi behandlar och vilken som är den bästa behandlingen för ett tillstånd om vi inte kan jämföra och studera grupper av människor med liknande/samma problem, göra statistik på fynden, extrapolera och dra slutsatser på gruppnivå? Utan diagnoser ingen forskning.

Utan forskning är det svårt att veta vad som är modernisering, vilket du efterlyser. Risken är stor för att förnyelser bara blir irrgångar. Eller för att man, som i ditt fall med stämplingsteorin, blir fast i urgamla, omoderna tänkanden.

Att psykiatrin behöver moderniseras är vi överens om.
Vilka är dina förslag?

docfrasse skrev:

manne skrev:fick min diagnos när jag var 11 år av denna kvinna

http://www.gulex.se/firmainfo/berit_lag ... 201366.htm

Berit Lagerheim

Hon stämplade mig som Damp, AS, Thoretts syndrome..

Sedan när man blev äldre under gymnasiet så ströck dom allt och satte bara AS på mig till slut..

har aldrig gillat diagnoser överhuvudtaget..
psykiatrin måste moderniseras precis som allt anat i samhället..

----------------------------------------------------------------------------------

Ett par kommentarer: Det är inte bara olagligt utan, i mitt tycke, korkat och oförskämt att hänga ut läkare med namn och adress på nätet - framför allt när man inte har något bättre att komma med än att den tycks ha gjort sitt jobb. Det råder en stor brist på neuropsykiatrer i Sverige, köerna för utredning är långa. Ni på forum som väntar och väntar på utredning har nog skäl att fundera över hur uthängningar, så som Mannes, påverkar nyrekryteringen av neuropsykiatrer.

Man är inte DAMP,AS, Tourettes syndrom - man har. Skillnaden är enorm. Det är inte personen som diagnosticeras, utan hans funktionshinder.

Diagnoser är färskvara. Du kan mycket väl ha uppfyllt kriterierna för DAMP/AS/TS när du var elva men inte längre under gymnasietiden. Dessutom är överlappningen stor mellan de tre och det hör snarare till ovanligheten att man uppfyller kriterierna för ett neuropsykiatriskt funktionshinder bara - oftast ligger man åtminstone på gränsen för att kvala in för minst ett till.

Du får givetvis tycka vad du vill om diagnoser. Ska vi ta bort diagnoserna astma och AIDS också? Hur vet vi vad vi behandlar och vilken som är den bästa behandlingen för ett tillstånd om vi inte kan jämföra och studera grupper av människor med liknande/samma problem, göra statistik på fynden, extrapolera och dra slutsatser på gruppnivå? Utan diagnoser ingen forskning.

Utan forskning är det svårt att veta vad som är modernisering, vilket du efterlyser. Risken är stor för att förnyelser bara blir irrgångar. Eller för att man, som i ditt fall med stämplingsteorin, blir fast i urgamla, omoderna tänkanden.

Att psykiatrin behöver moderniseras är vi överens om.
Vilka är dina förslag?

Tycker att det är fel att stämpla ,idiot förklara barn i tidig ålder ..
Diagnoserna borde man i stället sätta när när folk har bilvit 18 år gammla (myndiga).
Nej uppfyllde inte kriterierna för Ts,Damp osv då det bara var humbug
och bluff osv..
Fast jag fick dessa bluff+ bonus diagnoser på Autism center i sthlm under 90 talet..
Förövrigt så var denna kvinna den första på att sätta diagnoser på ungdomar i svergie hon var nämligen den stora bästa överläkaren så du.

förlåt glömde att lämmna alla detaljer på överklassaren..!!!!!

*Borttaget*

BERIT LAGERHEIM KONSULT
*borttagen adress*

---------------------

Moderatorn:

Nu går du för långt manne! Det är synnerligen oförskämt att namnge personer sådär. Du rör dej i trakterna av det olagliga hela tiden, se till att promenera därifrån omgående!

Anständigheten får ta överhanden för min övertygelse om yttrandefrihet. Jag tar bort personuppgifterna.

Och manne! Skärp dej! Fortsätter du med dina gråzonstrippanden får du snart en varning till!

---------------------

inte är det olagligt så du..hehe

docfrasse skrev:Ett par kommentarer: Det är inte bara olagligt utan, i mitt tycke, korkat och oförskämt att hänga ut läkare med namn och adress på nätet.

Nej manne har länkat till en annan sida. Det är tillåtet enl PUL.
Han har heller inte angivit hennes adress.

Hans inlägg kanske var moraliskt tveksam men inte olaglig.

ufo skrev:

docfrasse skrev:Ett par kommentarer: Det är inte bara olagligt utan, i mitt tycke, korkat och oförskämt att hänga ut läkare med namn och adress på nätet.

Nej manne har länkat till en annan sida. Det är tillåtet enl PUL.
Han har heller inte angivit hennes adress.

Hans inlägg kanske var moraliskt tveksam men inte olaglig.

OK. Fel av mig, tydligen. Är det en juridisk skillnad, alltså, mellan att peka ut en person på nätet och länka till hennes adress och tel.nr å ena sidan och att å andra sidan uppge alla data själv?

docfrasse skrev:OK. Fel av mig, tydligen. Är det en juridisk skillnad, alltså, mellan att peka ut en person på nätet och länka till hennes adress och tel.nr å ena sidan och att å andra sidan uppge alla data själv?

Javisst skillnaden är ju att hon har själv publicerat informationen inte manne.
Skulle manne därimot kopierat innehållet och klistrat in det här, då därimot skulle manne kunna stå till svars.

Men om vi tittar nämre så är det mer oskyldigt än så.
För manne länkade ju inte till henne utan till ett (konsult)företag som bär hennes namn.
Då hon har registrerat en firma med sitt namn så gäller ju inte "PUL" företaget. Bara privatpersonen.

Vi kom in på feldiagnosticeringar också i tråden
nothing-but-heartache-t4041-48.html, sid. 3 - 4 (där jag också skrev litet om min).

Jag blir gripen också av pointblanks historia.
Men herregud vilken tur att inte jag har råkat ut för sådan trångsynthet (peppar peppar) - trots allt annat som kunde ha varit så mycket bättre. Inte hade jag orkat flytta.

ufo skrev:

docfrasse skrev:Ett par kommentarer: Det är inte bara olagligt utan, i mitt tycke, korkat och oförskämt att hänga ut läkare med namn och adress på nätet.

Nej manne har länkat till en annan sida. Det är tillåtet enl PUL.
Han har heller inte angivit hennes adress.

Hans inlägg kanske var moraliskt tveksam men inte olaglig.

Jo, precis ovanför ditt. *suckar*

Savanten Svante skrev:

ufo skrev:

docfrasse skrev:Ett par kommentarer: Det är inte bara olagligt utan, i mitt tycke, korkat och oförskämt att hänga ut läkare med namn och adress på nätet.

Nej manne har länkat till en annan sida. Det är tillåtet enl PUL.
Han har heller inte angivit hennes adress.

Hans inlägg kanske var moraliskt tveksam men inte olaglig.

Jo, precis ovanför ditt. *suckar*

sorry kunnde inte låta bli bara..

manne skrev:förlåt glömde att lämmna alla detaljer på överklassaren..!!!!!

*Borttaget*
inte är det olagligt så du..hehe

Rent juridiskt är det bara personnummer som är tveksamt att lämna ut, om det anses handla om en "officiell" person. Huruvida denna person är "officiell" är en diskussionsfråga. Dock skall man vara försiktig med att lämna ut personuppgifter på det sätt du gjort, i synnerhet om det handlar om ett fall där du dessutom talar illa om person i fråga. Journalister handskas med personuppgifter på så vis, att det krävs ett allmänt intresse, för att de skall ge ut uppgifter. Jag ser inte på vilket sätt vi skulle ha intresse av den informationen. Bara ett namn och ort, exempelvis, hade varit mer än nog.

Ja, nu vet vi vad vi får och inte får göra när vi blir . Bra.

Tillbaka till Topic: feldiagnosticeringar.
Jag undrar om jag är Sveriges enda aspergare som har som Specialintresse att upptäcka feldiagnosticeringar/utforska vilken Neuropsykiatrisk diagnos som är trolig och driva igenom de utredningr som krävs, neurologiskt och neuropsykiatriskt?

Jag upptäckte och drev igenom tre "fall", framgångsrikt. Två av dem bestod av fem års stenhårt arbete. Efter det vart jag utbränd, låg bara i sängen och stirrade. Det var då jag kom på hur besynnerligt avvikande mitt obetalda/intensiva arbete var och att bara en aspergare skulle kunna tänkas gräva ned sig så totalt i ett sådant arbete (obetald alltså).

Mina kontroversiella arbetsmetoder hade gett mig flera fiender och den ende vän som stod trofast kvar, förutom dem jag hjälpt, var - en aspergare! (så klart!) Han sa: Så klart du är en av oss! Bry dig in om NT! De fryser ju ut alla som är okonventionella.

Så då remitterade jag mig själv till utredning och fick så småningom min AS-diagnos.

Debbido skrev:Ja, nu vet vi vad vi får och inte får göra när vi blir . Bra.

Tillbaka till Topic: feldiagnosticeringar.
Jag undrar om jag är Sveriges enda aspergare som har som Specialintresse att upptäcka feldiagnosticeringar/utforska vilken Neuropsykiatrisk diagnos som är trolig och driva igenom de utredningr som krävs, neurologiskt och neuropsykiatriskt?

Nej, du är inte ensam.

Jag känner också en sån, så det finns flera...

Jag tillhör den minoritet på detta forum som upplever sin aspergerdiagnos som ett övergrepp som inte get annat än bekymmer. Anser mig feldiagnostiserad trots att jag haft och fortfarande har en del, dock helt dolda, aspergerdrag.

Jag har aldrig upplevt någon kontakt med personer som har aspergers som stimulerande. All min sociala stimulans fick jag genom umgänge med "vanliga" människor, festa, gå på krogen etc under några år. Innan allt dåligt jag varit med om hann ifatt mig och jag drabbades av tung och seg depression, som nu hållit i sig i 4 år eller nånting liknande.

Har flera gånger träffat personer med AS i verkligheten, har sett mängder av dokumentärer om AS och i över 90% av fallen verkar vinklingen på det hela vara att det är personer som mått otroligt dåligt men blivit frälsta genom sin diagnos, som upplever en ny och stark gemenskap med personer som har samma diagnos eller så handlar det om individer vars föräldrar fått "kämpa" för att "de ska få aspergerstöd och resurser" etc, i skolan och liknande, och att samhället helt nonchalerar dessa människors problem.

Väldigt sällan handlar det om personer som upplevt AS som negativt, som aldrig haft någonting gemensamt med andra som har AS, som känt sig för insiktsfulla och "själsliga" för att betraktas som AS, som fått sina liv förstörda av specialpedagogik och diagnostisering eller felmedicinering.

Jag medicinerades själv med risperdal i ett knappt år och under den tiden var jag rädd för min egen spegelbild, blev extremt paranoid, mörkrädd på ljusa dagen, överkänslig för höga ljud och fick "psykosliknande" verklighetsuppfattning. Var 13-14 år eller nånting liknande då.
Har aldrig upplevt något liknande varken före eller efter. Den medicinen hade ingen positiv effekt alls.
Jag sade till läkarna att jag aldrig haft ens antydan till psykos, att jag kunde känna mig pressad och att jag kunde drabbas av vredesutbrott när jag fick hela "systemet" emot mig och omöjligt kunde kämpa emot eller när jag blev rent fysiskt kränkt eller frihetsberövad.

Samma läkare som provat risperdal och andra mediciner på mig och även satt diagnosen skrev i ett utlåtande några år senare att "medicinering är i dagsläget inte ett alternativ" och rekommenderade istället att jag fick komma till någon "lugn miljö på landet utan psykiatriska arbetsmetoder", det resulterade i en dryg månad på ett vanligt behandlingshem för småkriminella/missbrukande ungdomar vilket inte visade sig ha någon som helst positiv effekt.

Efter det har jag varken hört ett ord från psykvården eller sociala på över 7 år. De gav upp och det är jag väldigt glad för. Lite lustigt dock att jag under flera år fick den hårdaste aspergerresurspedagogiken/behandlingen man kan tänka sig, miljoner kronor till skola etc, medicinerades med schizofrenimediciner som gav hemska biverkningar och gjorde mig paranoid och rädd, och låstes in med LPT ett antal gånger för att man sen bara några år senare efter denna våldsprocess skulle säga "nej, våra behandlingar fungerar inte, nu låter vi honom gå fri och hör aldrig av oss igen."

Dessa år var en viktig del i allt som skulle få mig att helt tappa fotfästet och kontakten med samhället.

Jag har ett elegant drag, en sorts förfining, och en djup självinsikt och förmåga till självrannsakan och reflektion kring omvärlden, som hindrat mig från att bara bli ett "samhällsfarligt freak", men hatet finns där.
Jag kan aldrig glömma eller förlåta det samhället utsatt mig för. Jag är inte galen och jag har rätt att vara misstänksam och föraktfull.

Det enda ljus jag ser finns i en avlägsen framtid där både människors tankesätt och vetenskapen förändrats eller gått framåt, där jag kan få upprättelse och existera i en värld som passar mig bättre, för jag är varken "normal" eller "asperger".

Det starkaste hatet jag känner är mot de som försöker med alla medel, vare sig det är vänligt menat, hånande eller i syfte att "förklara mina olika egenskaper" utan att ens känna mig, kategorisera mig.
När jag under min uppväxt t.ex fick höra folk säga "du är jätteduktig, fantastisk och unik och har jättemånga otroliga egenskaper! T.ex är du jätteduktig på att spela piano för att du har aspergers!" kände jag mig djupt kränkt och indignerad.
Idag är jag vuxen och ingen säger sånt till mig, folk har ingen insyn i mitt liv och jag har en enorm integritet och ett sätt som inte ens den mest hårdhudade läkare kan sätta sig över, jag har för mycket karaktärskraft och personlig integritet, elegans, helt enkelt.
Skulle någon försöka "kategorisera" eller "förklara" min personlighet på ett sådant sätt idag finns risken att jag faktiskt skulle ta till fysiskt våld, beroende på omständigheterna.

Hermann skrev:Jag tillhör den minoritet på detta forum som upplever sin aspergerdiagnos som ett övergrepp som inte get annat än bekymmer. Anser mig feldiagnostiserad trots att jag haft och fortfarande har en del, dock helt dolda, aspergerdrag.

Jag har aldrig upplevt någon kontakt med personer som har aspergers som stimulerande. All min sociala stimulans fick jag genom umgänge med "vanliga" människor, festa, gå på krogen etc under några år. Innan allt dåligt jag varit med om hann ifatt mig och jag drabbades av tung och seg depression, som nu hållit i sig i 4 år eller nånting liknande.

Har flera gånger träffat personer med AS i verkligheten, har sett mängder av dokumentärer om AS och i över 90% av fallen verkar vinklingen på det hela vara att det är personer som mått otroligt dåligt men blivit frälsta genom sin diagnos, som upplever en ny och stark gemenskap med personer som har samma diagnos eller så handlar det om individer vars föräldrar fått "kämpa" för att "de ska få aspergerstöd och resurser" etc, i skolan och liknande, och att samhället helt nonchalerar dessa människors problem.

Väldigt sällan handlar det om personer som upplevt AS som negativt, som aldrig haft någonting gemensamt med andra som har AS, som känt sig för insiktsfulla och "själsliga" för att betraktas som AS, som fått sina liv förstörda av specialpedagogik och diagnostisering eller felmedicinering.

Jag medicinerades själv med risperdal i ett knappt år och under den tiden var jag rädd för min egen spegelbild, blev extremt paranoid, mörkrädd på ljusa dagen, överkänslig för höga ljud och fick "psykosliknande" verklighetsuppfattning. Var 13-14 år eller nånting liknande då.
Har aldrig upplevt något liknande varken före eller efter. Den medicinen hade ingen positiv effekt alls.
Jag sade till läkarna att jag aldrig haft ens antydan till psykos, att jag kunde känna mig pressad och att jag kunde drabbas av vredesutbrott när jag fick hela "systemet" emot mig och omöjligt kunde kämpa emot eller när jag blev rent fysiskt kränkt eller frihetsberövad.

Samma läkare som provat risperdal och andra mediciner på mig och även satt diagnosen skrev i ett utlåtande några år senare att "medicinering är i dagsläget inte ett alternativ" och rekommenderade istället att jag fick komma till någon "lugn miljö på landet utan psykiatriska arbetsmetoder", det resulterade i en dryg månad på ett vanligt behandlingshem för småkriminella/missbrukande ungdomar vilket inte visade sig ha någon som helst positiv effekt.

Efter det har jag varken hört ett ord från psykvården eller sociala på över 7 år. De gav upp och det är jag väldigt glad för. Lite lustigt dock att jag under flera år fick den hårdaste aspergerresurspedagogiken/behandlingen man kan tänka sig, miljoner kronor till skola etc, medicinerades med schizofrenimediciner som gav hemska biverkningar och gjorde mig paranoid och rädd, och låstes in med LPT ett antal gånger för att man sen bara några år senare efter denna våldsprocess skulle säga "nej, våra behandlingar fungerar inte, nu låter vi honom gå fri och hör aldrig av oss igen."

Dessa år var en viktig del i allt som skulle få mig att helt tappa fotfästet och kontakten med samhället.

Jag har ett elegant drag, en sorts förfining, och en djup självinsikt och förmåga till självrannsakan och reflektion kring omvärlden, som hindrat mig från att bara bli ett "samhällsfarligt freak", men hatet finns där.
Jag kan aldrig glömma eller förlåta det samhället utsatt mig för. Jag är inte galen och jag har rätt att vara misstänksam och föraktfull.

Det enda ljus jag ser finns i en avlägsen framtid där både människors tankesätt och vetenskapen förändrats eller gått framåt, där jag kan få upprättelse och existera i en värld som passar mig bättre, för jag är varken "normal" eller "asperger".

Det starkaste hatet jag känner är mot de som försöker med alla medel, vare sig det är vänligt menat, hånande eller i syfte att "förklara mina olika egenskaper" utan att ens känna mig, kategorisera mig.
När jag under min uppväxt t.ex fick höra folk säga "du är jätteduktig, fantastisk och unik och har jättemånga otroliga egenskaper! T.ex är du jätteduktig på att spela piano för att du har aspergers!" kände jag mig djupt kränkt och indignerad.
Idag är jag vuxen och ingen säger sånt till mig, folk har ingen insyn i mitt liv och jag har en enorm integritet och ett sätt som inte ens den mest hårdhudade läkare kan sätta sig över, jag har för mycket karaktärskraft och personlig integritet, elegans, helt enkelt.
Skulle någon försöka "kategorisera" eller "förklara" min personlighet på ett sådant sätt idag finns risken att jag faktiskt skulle ta till fysiskt våld, beroende på omständigheterna.

önskar att jag också att fått provat på att leva stjälv och så utan vård.
ja behandlingshem är i alla fall bara skit rakt av..
http://www.rosersbergsviken.se/
Men du håll humuret uppe..
Är aldrig kul att bli idiot stämplad nej..

Hermann skrev:Jag tillhör den minoritet på detta forum som upplever sin aspergerdiagnos som ett övergrepp som inte get annat än bekymmer. Anser mig feldiagnostiserad trots att jag haft och fortfarande har en del, dock helt dolda, aspergerdrag.

Jag har aldrig upplevt någon kontakt med personer som har aspergers som stimulerande. All min sociala stimulans fick jag genom umgänge med "vanliga" människor, festa, gå på krogen etc under några år. Innan allt dåligt jag varit med om hann ifatt mig och jag drabbades av tung och seg depression, som nu hållit i sig i 4 år eller nånting liknande.

Har flera gånger träffat personer med AS i verkligheten, har sett mängder av dokumentärer om AS och i över 90% av fallen verkar vinklingen på det hela vara att det är personer som mått otroligt dåligt men blivit frälsta genom sin diagnos, som upplever en ny och stark gemenskap med personer som har samma diagnos eller så handlar det om individer vars föräldrar fått "kämpa" för att "de ska få aspergerstöd och resurser" etc, i skolan och liknande, och att samhället helt nonchalerar dessa människors problem.

Väldigt sällan handlar det om personer som upplevt AS som negativt, som aldrig haft någonting gemensamt med andra som har AS, som känt sig för insiktsfulla och "själsliga" för att betraktas som AS, som fått sina liv förstörda av specialpedagogik och diagnostisering eller felmedicinering.

Jag medicinerades själv med risperdal i ett knappt år och under den tiden var jag rädd för min egen spegelbild, blev extremt paranoid, mörkrädd på ljusa dagen, överkänslig för höga ljud och fick "psykosliknande" verklighetsuppfattning. Var 13-14 år eller nånting liknande då.
Har aldrig upplevt något liknande varken före eller efter. Den medicinen hade ingen positiv effekt alls.
Jag sade till läkarna att jag aldrig haft ens antydan till psykos, att jag kunde känna mig pressad och att jag kunde drabbas av vredesutbrott när jag fick hela "systemet" emot mig och omöjligt kunde kämpa emot eller när jag blev rent fysiskt kränkt eller frihetsberövad.

Samma läkare som provat risperdal och andra mediciner på mig och även satt diagnosen skrev i ett utlåtande några år senare att "medicinering är i dagsläget inte ett alternativ" och rekommenderade istället att jag fick komma till någon "lugn miljö på landet utan psykiatriska arbetsmetoder", det resulterade i en dryg månad på ett vanligt behandlingshem för småkriminella/missbrukande ungdomar vilket inte visade sig ha någon som helst positiv effekt.

Efter det har jag varken hört ett ord från psykvården eller sociala på över 7 år. De gav upp och det är jag väldigt glad för. Lite lustigt dock att jag under flera år fick den hårdaste aspergerresurspedagogiken/behandlingen man kan tänka sig, miljoner kronor till skola etc, medicinerades med schizofrenimediciner som gav hemska biverkningar och gjorde mig paranoid och rädd, och låstes in med LPT ett antal gånger för att man sen bara några år senare efter denna våldsprocess skulle säga "nej, våra behandlingar fungerar inte, nu låter vi honom gå fri och hör aldrig av oss igen."

Dessa år var en viktig del i allt som skulle få mig att helt tappa fotfästet och kontakten med samhället.

Jag har ett elegant drag, en sorts förfining, och en djup självinsikt och förmåga till självrannsakan och reflektion kring omvärlden, som hindrat mig från att bara bli ett "samhällsfarligt freak", men hatet finns där.
Jag kan aldrig glömma eller förlåta det samhället utsatt mig för. Jag är inte galen och jag har rätt att vara misstänksam och föraktfull.

Det enda ljus jag ser finns i en avlägsen framtid där både människors tankesätt och vetenskapen förändrats eller gått framåt, där jag kan få upprättelse och existera i en värld som passar mig bättre, för jag är varken "normal" eller "asperger".

Det starkaste hatet jag känner är mot de som försöker med alla medel, vare sig det är vänligt menat, hånande eller i syfte att "förklara mina olika egenskaper" utan att ens känna mig, kategorisera mig.
När jag under min uppväxt t.ex fick höra folk säga "du är jätteduktig, fantastisk och unik och har jättemånga otroliga egenskaper! T.ex är du jätteduktig på att spela piano för att du har aspergers!" kände jag mig djupt kränkt och indignerad.
Idag är jag vuxen och ingen säger sånt till mig, folk har ingen insyn i mitt liv och jag har en enorm integritet och ett sätt som inte ens den mest hårdhudade läkare kan sätta sig över, jag har för mycket karaktärskraft och personlig integritet, elegans, helt enkelt.
Skulle någon försöka "kategorisera" eller "förklara" min personlighet på ett sådant sätt idag finns risken att jag faktiskt skulle ta till fysiskt våld, beroende på omständigheterna.

förstår vad du menar har heller aldrig gillat att lyda så kallade vård-personal eller ta order av andra människor mm..
Men har du aldrig försökt att få någon upprättelse då eller hämmnas på något sätt på¨förtrycket..?
jag menar du kanske skulle kunna stämma dem eller Media eller liknade?