När jag mådde som sämst för ca 4 år sedan skrev en läkare ut Paroxiflex åt mig. Detta gjorde han efter att ha träffat mig i tio minuter. Jag har senare förstått att jag fick en för hög dos jämfört med min vikt (jag är både liten och mycket smal).

Jag mådde så oerhört mycket sämre av medicinen, och det var som att befinna sig i en konstant mardröm. Som att ha en hyperfungerande hjärna i en zombiekropp. Jag fick synrubbningar, svåra sömnstörningar med mardrömmar av värsta hallucinationstyp. Låg i stort sett bara och grät i tre månader.

Under denna tid fick jag inget återbesök, och när jag till slut ringde sjukhuset (jag har telefonskräck) så ringde läkaren upp, hade inte ens min journal framme, bad mig bokstavera Paroxiflex när han antecknade ... min egen logiska, resonerande förmåga sa åt mig att om jag ville leva var det nog dags att ta saken i egna händer. Efter dessa tre månader började jag självmant trappa ner, för det kändes som att jag höll på att bli förgiftad, verkligen DÖ på kuppen.

Det jag ville höra med er om, var om någon vet något om det kan vara rent kontraproduktivt att ge sådan medicin till någon med ren AS. För när jag fick nys om att det kunde vara AS så stod det ju rätt klart att det inte var en depression "på det viset" (gud så luddigt förklarat), utan att kraschen kom sig av att jag inte klarade av alla hinder NT-världen satte upp för mig.

http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=20020125000277&DocTypeID=7&UserTypeID=2

Jag äter antidepressiva och det fungerar utmärkt som dellösning mot t.ex. självpåtagen död.

För mig är antidepp livsnödvändigt annars kör jag fast i min ångest och fungerar inte. Men de ska ju inte ges utan ordentlig eftertanke. SSRI har i allmänhet färre bieffekter än tricykliska. SNRI gav mig ytterligare en knuff uppåt.

Vissa autistiska personer är överkänsliga mot psykofarmaka, men det är ganska vanligt med medicinering mot ångest och depression eller andra tillstånd (t ex komorbid OCD).

Du fick inte kontakt med psykiater under utredningen?

Angelic Fruitcake skrev:Vissa autistiska personer är överkänsliga mot psykofarmaka, men det är ganska vanligt med medicinering mot ångest och depression eller andra tillstånd (t ex komorbid OCD).

Jag är ovanligt okänslig mot psykofarmaka. Enligt min psykiatriker är också det något som är vanligare bland personer med ett AST. SSRI fungerar t.ex. inte alls.

Angelic Fruitcake skrev:För mig är antidepp livsnödvändigt annars kör jag fast i min ångest och fungerar inte. Men de ska ju inte ges utan ordentlig eftertanke. SSRI har i allmänhet färre bieffekter än tricykliska. SNRI gav mig ytterligare en knuff uppåt.

Vissa autistiska personer är överkänsliga mot psykofarmaka, men det är ganska vanligt med medicinering mot ångest och depression eller andra tillstånd (t ex komorbid OCD).

Du fick inte kontakt med psykiater under utredningen?

Nej, detta var under en tid då jag inte hade psykiaterkontakt. Jag bröt ihop, fick komma till läkare på allmänpsyk, fick medicin och sedan ingen kontakt på drygt 2 månader. Efter ytterligare några veckor trappade jag ner självmant och genom att telefonledes trassla mig genom akutpsyk fick jag till slut en ny läkare och sedermera kontakt med en psykolog. Det hela ledde inte till mer än att jag var tillbaka på ruta 1, dvs ett konstant tillstånd av simma motströms mot världen. Det krävdes ytterligare en krasch några år senare för att få nys om att det kunde vara AS (och då var det av en allmänläkare!)

Det jag är nyfiken på är dock det här med varför jag reagerade så kraftigt på medicinen. Jag kände bokstavligt talat att jag höll på att bli galen av den, mer och mer för varje dag. Att vissa kan vara överkänsliga mot psykofarmaka visste jag inte. Jag kan tillägga att läkaren som skrev ut knappt talade svenska, så det underlättade ju inte i kommunikationen heller.

För mig var ssri farligt. Jag fick Cipramil 1998. Det utlöste symptom som stämmer in på schizofreni har jag läst mig till på sistone.

Kanske hade jag det i mig, kanske hjärnskadades jag av Cipramil. Svårt att veta, men jag blev en sämre människa av Cipramil. Dum i huvudet och aggressiv, hallucinerade kraftigt, sov aldrig och var allmänt bråkig och konfliktsökande samt äventyrslysten. Raka motsatsen till den jag egentligen är, eller var som barn åtminstone.

Jag hann nästla mig in i mycket skit under den korta period jag åt Cipramil och sedan Fontex. 1,5 - 2 år? Några axplock är knarkade, söp, dömd för stöld och narkotikabrott, sålde knark, sålde sprit, blev lurad på pengar, lät en psykopat flytta in hos mig, blev kompis med alla missbrukare i stan och de gick skytteltrafik genom min lägenhet, bråkade med grannar, köpte en massa hundar, trodde jag klarade allt fast jag borde ha legat sjuk och vilat. Men sjukvården uppmuntrade ju till aktivitet istället för vila, så vad skulle jag tro?


Jag var som ett ånglok, jobbade som kennelflicka fast jag hade lunginflammation, jag visste att om jag stannar upp så tar de över.

De = hallucinationerna, skräcken, tankekaoset och de andra små vännerna.

Har inte haft antidepp mer än en vecka, men har stämningsstabiliserande Lamictal och litium bla som funkar mot mina depressioner.

Det låter helt vansinnigt att skriva ut antidepp till dig utan att boka in ett återbesök ganska snart. SSRI fungerar bra för många (inkusive mig) men för vissa är de en katastrof. Min bror som är bipolär blev bara sämre av dem och det hade kunnat gå hur illa som helst om inte mamma envist hade ringt och pratat med olika läkare så att behandlingen avbröts.

Jag skulle inte överleva utan SSRI + andra stämningsstabiliserande men man måste alltid ha uppföljning. Man mår alltid sämre innan man mår bättre när man börjar med SSRI, dessutom är det individuellt vilket preparat som passar bäst.
Jag har bipolär sjukdom tillsammans med AS och om man som bipolär blir alltför uppåt på SSRI brukar den sättas ut helt eller delvis under en period tills hypomanin/manin lägger sig igen.
SSRI är potenta läkemedel, jag önskar att läkare skulle sluta behandla dom och att skriva ut dom som om de skrev ut kexchoklad på recept. Och att synen på dom hos allmänheten förändrades, som en bekant sa. Jag känner mig lite nere, vad tror du om antidepressiva? Eh, varför är du ledsen?
Utan de antidepressiva som jag har provat över åren så skulle jag vara död nu, därmed inte sagt att alla har varit roliga med sina biverkningar etc.

sugrövmanövern skrev:För mig var ssri farligt. Jag fick Cipramil 1998. Det utlöste symptom som stämmer in på schizofreni har jag läst mig till på sistone.

Det är helt absurt - men inte ett dugg otroligt. Efter mina egna erfarenheter och andras berättelser förstår man att psykvården i Sverige inte direkt är felfri. Och att medicin kan göra saker med en som inte direkt står på bipacksedeln ...

Laika skrev:Det låter helt vansinnigt att skriva ut antidepp till dig utan att boka in ett återbesök ganska snart. SSRI fungerar bra för många (inkusive mig) men för vissa är de en katastrof. Min bror som är bipolär blev bara sämre av dem och det hade kunnat gå hur illa som helst om inte mamma envist hade ringt och pratat med olika läkare så att behandlingen avbröts.

Ja, har man inte anhöriga som kan vara stark för ens räkning så kan man vara rätt körd. Tur att ni har en stark mor! Och ett av de mera ocharmiga dragen hos mig (och ett ganska vanligt AS-drag?) är ju att man ibland tenderar att vara lite godtrogen och tro att folk i auktoritär ställning vill en väl. Men man lär sig, kan jag bittert konstatera.

Juddy skrev:Jag skulle inte överleva utan SSRI + andra stämningsstabiliserande men man måste alltid ha uppföljning. Man mår alltid sämre innan man mår bättre när man börjar med SSRI, dessutom är det individuellt vilket preparat som passar bäst.

Jo, jag var införstådd med det, men så som jag blev ... alltså, det går inte att beskriva. Jag kände hur förståndet rann ur mig, tänk dig konstanta hallisar och yrsel och total personlighetsförändring, kombinerat med att kroppen blev som cement. En en tremånaders avtändning av tunga droger (såsom det beskrivs - det har jag ingen erfarenhet av) kändes det som.

Läkaren ville prova med något annat, men jag kände instinktivt att det inte var rätt. Jag trodde aldrig att det var depression - felet låg liksom inte inom mig, utan i det att jag inte kunde hantera omvärlden, relationer osv.

Juddy skrev:Jag har bipolär sjukdom tillsammans med AS och om man som bipolär blir alltför uppåt på SSRI brukar den sättas ut helt eller delvis under en period tills hypomanin/manin lägger sig igen.

Jag föreställer mig att det måste vara komplicerat med dubbeldiagnoser. Usch, om folk fattade vilket heltidsjobb det är att vara människa för vissa :'(

Juddy skrev:SSRI är potenta läkemedel, jag önskar att läkare skulle sluta behandla dom och att skriva ut dom som om de skrev ut kexchoklad på recept. Och att synen på dom hos allmänheten förändrades, som en bekant sa. Jag känner mig lite nere, vad tror du om antidepressiva? Eh, varför är du ledsen?
Utan de antidepressiva som jag har provat över åren så skulle jag vara död nu, därmed inte sagt att alla har varit roliga med sina biverkningar etc.

Mitt landsting är tydligen ökänt för att skriva ut psykofarmaka som vore det smågodis. Men det är en himla tur att de finns. Jag har vänner vars liv verkligen helt förändrats (till det bättre) av sådan medicin.

Lavender_Blue skrev:Jo, jag var införstådd med det, men så som jag blev ... alltså, det går inte att beskriva. Jag kände hur förståndet rann ur mig, tänk dig konstanta hallisar och yrsel och total personlighetsförändring, kombinerat med att kroppen blev som cement. En en tremånaders avtändning av tunga droger (såsom det beskrivs - det har jag ingen erfarenhet av) kändes det som.

Läkaren ville prova med något annat, men jag kände instinktivt att det inte var rätt. Jag trodde aldrig att det var depression - felet låg liksom inte inom mig, utan i det att jag inte kunde hantera omvärlden, relationer osv.

Jag föreställer mig att det måste vara komplicerat med dubbeldiagnoser. Usch, om folk fattade vilket heltidsjobb det är att vara människa för vissa :'(

Mitt landsting är tydligen ökänt för att skriva ut psykofarmaka som vore det smågodis. Men det är en himla tur att de finns. Jag har vänner vars liv verkligen helt förändrats (till det bättre) av sådan medicin.

Det är ju det första liksom. Man ska ju vara deprimerad rent kliniskt för att ta ssri. Och så ska man ha täta uppföljningar. Har man hallucinationer, tyngd i kroppen och mår skitdåligt, ptja, näe, inga SSRI här. Och det är vad jag tycker är ett problem. Man brukar säga att ssri överförskrivs och underförskrivs. De överförskrivs till dom som egentligen inte behöver dom och förskrivs inte alls till de som behöver dom. Din beskrivning av din upplevelse låter lite som biverkningar jag upplevde på mianserin och remeron men minus hallucinationerna men jag tänkte väldigt långsamt. Har aldrig haft så ont i kroppen som då.

Jag har liksom du starka taktila, auditiva och visuella "inskränkningar". Jag reagerar starkt på hur saker känns, ljud, ljus, synintryck i stort. Det blir snabbt och enkelt overload. Lägg till bipolär sjukdom och det blir verkligen kaos.
På sätt och vis "drar" Asperger och bipolär sjukdom åt olika håll. Det är svårt att förklara men det Asperger behöver är ibland klart inte vad den bipolära sjukdomen behöver. Jag har mina specialintressen. Och blir jag väääldigt intresserad av någonting och samtidigt är inne i en uppåtperiod då kan det rinna iväg väl mycket pengar. Jag är dessutom så behandlad som det bara går, nu är sjukdomen vad man kallar terapirefraktär. Jag är så bra som det går att få mig men jag har ändå upp- och neråtperioder. Det är inget jag lastar nån för. Det bara är så. Och jag har provat hur många mediciner i olika doser och kombinationer som helst.

Lavender_Blue skrev:

sugrövmanövern skrev:För mig var ssri farligt. Jag fick Cipramil 1998. Det utlöste symptom som stämmer in på schizofreni har jag läst mig till på sistone.

Det är helt absurt - men inte ett dugg otroligt. Efter mina egna erfarenheter och andras berättelser förstår man att psykvården i Sverige inte direkt är felfri. Och att medicin kan göra saker med en som inte direkt står på bipacksedeln ...

Jag vet inte hur det var -98, men jag minns från hösten -00 att det stod på Cipramils bipacksedel att det kunde förvärra schizofreni.

SSRI kan förvärra alla affektiva sjukdomar, däribland den variant som är en kombination (kan man säga) av depressioner och en del schizofrena problem, schizoaffektiv sjukdom.
Jag drabbas alltid av de mest ovanliga biverkningarna och ibland av såna som inte ens finns listade. Man måste vara försiktig och öka doser försiktigt och ja, stå under noga uppföljning.

tveskägg skrev:Jag vet inte hur det var -98, men jag minns från hösten -00 att det stod på Cipramils bipacksedel att det kunde förvärra schizofreni.

Aha, intressant. Jag läste inte bipacksedlar på den tiden. Min diagnos då var depression. Men jag tror inte jag har depression. Det är en slaskdiagnos som gavs till alla ungdomar som sökte vård på 90-talet.

Fick för övrigt ingen seriös uppföljning heller, det var asken i handen och spring och lek ungefär. Så att jag gick åstad och blev komplett galen och hade tankeöverföringssessioner med rödögda demoner i skogen på nätterna var det ingen som fick reda på.

sugrövmanövern skrev:

tveskägg skrev:Jag vet inte hur det var -98, men jag minns från hösten -00 att det stod på Cipramils bipacksedel att det kunde förvärra schizofreni.

Aha, intressant. Jag läste inte bipacksedlar på den tiden. Min diagnos då var depression. Men jag tror inte jag har depression. Det är en slaskdiagnos som gavs till alla ungdomar som sökte vård på 90-talet.

Fick för övrigt ingen seriös uppföljning heller, det var asken i handen och spring och lek ungefär. Så att jag gick åstad och blev komplett galen och hade tankeöverföringssessioner med rödögda demoner i skogen på nätterna var det ingen som fick reda på.

Depression behandlas normalt ett halvår till ett år, med uttrappning av läkemedel minst 1 år. Det är ungefärliga terapirekommendationer.
Alla som inte får ytterligare diagnoser och uppföljning vid längre perioder kan nog lätt hamna mellan stolarna. Eller möjligtvis fortsätta behandlas senare för depression (igen).

carl skrev:Depression behandlas normalt ett halvår till ett år, med uttrappning av läkemedel minst 1 år.

Jasså? Mig hade de nog inga sådana planer för antar jag. Blev ingen skillnad för att jag fick Aspergerdiagnos. Jag slutade cold turkey för att jag inte fick tag i någon som ville förlänga Fontexreceptet. Hade jag enträget bett om recept hade jag säkert ätit dem än idag .

carl skrev:

sugrövmanövern skrev:

tveskägg skrev:Jag vet inte hur det var -98, men jag minns från hösten -00 att det stod på Cipramils bipacksedel att det kunde förvärra schizofreni.

Aha, intressant. Jag läste inte bipacksedlar på den tiden. Min diagnos då var depression. Men jag tror inte jag har depression. Det är en slaskdiagnos som gavs till alla ungdomar som sökte vård på 90-talet.

Fick för övrigt ingen seriös uppföljning heller, det var asken i handen och spring och lek ungefär. Så att jag gick åstad och blev komplett galen och hade tankeöverföringssessioner med rödögda demoner i skogen på nätterna var det ingen som fick reda på.

Depression behandlas normalt ett halvår till ett år, med uttrappning av läkemedel minst 1 år. Det är ungefärliga terapirekommendationer.
Alla som inte får ytterligare diagnoser och uppföljning vid längre perioder kan nog lätt hamna mellan stolarna. Eller möjligtvis fortsätta behandlas senare för depression (igen).

Det förutsätter, behandlingstiden med uttrappning, att du har haft en klinisk depression med en läkningsperiod inom den tiden. Många fortsätter bara med medicinering, trots att de verkligen har tillfrisknat från sin depression.
Har man andra psykiska besvär eller "tillstånd" som AS, då blir det mer komplicerat. Nu har jag redan än psykisk sjukdom till så jag kommer aldrig att kunna sluta med antidepressiv medicin, och den sjukdomen ger en sänkt stresskänslighet. När den kombineras med AS som också har nedsatt stresskänslighet så påverkar de varandra. Det har de gjort hela tiden men det är så mycket tydligare nu.

Juddy skrev:

carl skrev:

sugrövmanövern skrev:

tveskägg skrev:Jag vet inte hur det var -98, men jag minns från hösten -00 att det stod på Cipramils bipacksedel att det kunde förvärra schizofreni.

Aha, intressant. Jag läste inte bipacksedlar på den tiden. Min diagnos då var depression. Men jag tror inte jag har depression. Det är en slaskdiagnos som gavs till alla ungdomar som sökte vård på 90-talet.

Fick för övrigt ingen seriös uppföljning heller, det var asken i handen och spring och lek ungefär. Så att jag gick åstad och blev komplett galen och hade tankeöverföringssessioner med rödögda demoner i skogen på nätterna var det ingen som fick reda på.

Depression behandlas normalt ett halvår till ett år, med uttrappning av läkemedel minst 1 år. Det är ungefärliga terapirekommendationer.
Alla som inte får ytterligare diagnoser och uppföljning vid längre perioder kan nog lätt hamna mellan stolarna. Eller möjligtvis fortsätta behandlas senare för depression (igen).

Det förutsätter, behandlingstiden med uttrappning, att du har haft en klinisk depression med en läkningsperiod inom den tiden. Många fortsätter bara med medicinering, trots att de verkligen har tillfrisknat från sin depression.
Har man andra psykiska besvär eller "tillstånd" som AS, då blir det mer komplicerat. Nu har jag redan än psykisk sjukdom till så jag kommer aldrig att kunna sluta med antidepressiv medicin, och den sjukdomen ger en sänkt stresskänslighet. När den kombineras med AS som också har nedsatt stresskänslighet så påverkar de varandra. Det har de gjort hela tiden men det är så mycket tydligare nu.

Jag har försökt hitta fakta om depressioner och långvarig behandling med antidepressiva för sådana. Dock finns det väldigt få kliniska studier av långvarig behandling och lite information. De enda klara resultaten är de kortvariga behandlingarna. Antar att det ingår att de ska trappas ut.(?)
De enda som jag hittat omfattande material av är resultat av stämningsstabiliserande läkemedel, men de ska ju användas hela tiden.

Juddy skrev:
Det är ju det första liksom. Man ska ju vara deprimerad rent kliniskt för att ta ssri.

Det är inte alldeles ovanligt att ge det till barn och ungdomar med AS, om de har mycket ångest, fixa ideer och/eller tvångstankar (men alltså inte direkt nån depression). Iaf ser man det på föräldraforum osv.

Min elvaåring har nyligen fått en superlåg dos SSRI för att bli "rundare i hörnen", mer följsam och mindre benägen att hamna i bautastora konflikter som hon lider mest av under tiden och efter. Och nu inser jag att det låter som att vi drogar ungen för att hon ska hålla sig lugn, och jag hittar inga bättre formuleringar så här tidigt på morgon...

Sägas kan att det verkar fungera, om än inte revolutionerande. Inga biverkningar so far heller. Jag var ytterligt tveksam då SSRI inte gjort mig nåt gott nånsin och då jag läst en del hemskheter om det (förutom allt bra då) men det verkar funka som det var tänkt, med mindre svårhanterlig rigiditet (galet enveten kommer hon alltid att vara, och det skulle jag inte vilja medicinera bort om det gick).

Jag tycker det har funkat bra med mina antidepp, de har tagit bort dalarna, och hjälpt mig sova. Jag fick först Remeron i flera år, sedan kort uppehåll, sedan mirtazapin vilket är en kopia. Men nu har jag gått över på Sertralin, zoloft alltså, vilket ska ha en bra inverkan enligt flera studier på folk med autismspektrumproblem. Jag tycker det funkar ok, och jag skulle verkligen inte förkasta antidepp då de hjälpt mig mycket, men jag läser alltid bipacksedeln och fass och vägrar ta något starkt.
Du kanske kan testa nåt mildare, sedan behöver du ju inte gå på läkarens dos, du kan ju köra mindre om du vill utan att säga något. Jag verkar också vara lite överkänslig mot mediciner så ta det försiktigt.

alfapetsmamma skrev:

Juddy skrev:
Det är ju det första liksom. Man ska ju vara deprimerad rent kliniskt för att ta ssri.

Det är inte alldeles ovanligt att ge det till barn och ungdomar med AS, om de har mycket ångest, fixa ideer och/eller tvångstankar (men alltså inte direkt nån depression). Iaf ser man det på föräldraforum osv.

Min elvaåring har nyligen fått en superlåg dos SSRI för att bli "rundare i hörnen", mer följsam och mindre benägen att hamna i bautastora konflikter som hon lider mest av under tiden och efter. Och nu inser jag att det låter som att vi drogar ungen för att hon ska hålla sig lugn, och jag hittar inga bättre formuleringar så här tidigt på morgon...

Sägas kan att det verkar fungera, om än inte revolutionerande. Inga biverkningar so far heller. Jag var ytterligt tveksam då SSRI inte gjort mig nåt gott nånsin och då jag läst en del hemskheter om det (förutom allt bra då) men det verkar funka som det var tänkt, med mindre svårhanterlig rigiditet (galet enveten kommer hon alltid att vara, och det skulle jag inte vilja medicinera bort om det gick).

Man kan ju få ssri mot social fobi också. Min poäng var att ibland skrivs ssri ut väl lättvindigt. Det finns tillfällen där det inte direkt verkar finnas en genomtänkt plan för hur och varför man skriver ut medicinen. Nån genomgår en separation och känner sig "ledsen", går till läkare och kommer därifrån med SSRI snarare än ett konstaterande att det är normalt att man är ledsen i samband med en separation. Det är inget man bör eller kan medicinera bort. Om jag verkar intensiv i ämnet så är det mot sånt jag reagerar, när nån är lite "ledsen" men där det inte finns några andra indikationer.
Samtidigt räddar de liv under rätt omständigheter, underlättar tillvaron och mycket annat för många människor, inkl., då din elvaåring. Och droga ner, näe, mer att lindra för barnet så att det inte är kaos hela tiden. Jag hoppas att det fortsätter att gå bra

skitapa skrev:Jag tycker det funkar ok, och jag skulle verkligen inte förkasta antidepp då de hjälpt mig mycket, men jag läser alltid bipacksedeln och fass och vägrar ta något starkt.

Egentligen är det hemskt att man skall behöva göra så mycket eget detektivarbete med medicin. När det är som värst har man ju ingen ork att göra det.

skitapa skrev:Du kanske kan testa nåt mildare, sedan behöver du ju inte gå på läkarens dos, du kan ju köra mindre om du vill utan att säga något. Jag verkar också vara lite överkänslig mot mediciner så ta det försiktigt.

Jag vet inte om jag vågar. Just nu befinner jag mig i det där stadiet då jag helt enkelt bara inte är glad. Inte tokångest, inte olycklig ... bara "inte glad". Eftersom jag så nyligt har fått diagnosen så genomgår jag något som säkert många upplever, nämligen "vad med mig är Aspergers och vad är jag?" Det känns som en enorm lättnad få veta att jag inte är dum i huvudet, utan tvärtom (att få reda på sin ik var milt sagt roande - fuck off till alla som ifrågasatt mig).

Jag har fått Atarax till de gånger då det krisar sig som värst, men jag blir enormt trött av dem. En halv 25 mg är nog för att sänka mig, och det står "1-2" på receptet. (Jag väger 39 kilo.) Jag kanske bara får slicka på en

Jag tog Atarax på den tiden det användes mot allergibesvär (det är ett antihistamin), när jag var barn. På den tiden var alla antihistaminer tröttande. Nu har jag t.ex. Lergigan som sömnmedicin, istället för allergimedicin som det var när jag var ung. Men värst av alla min barndoms antihistaminer var Theralen, som t.o.m. i halv lägstados däckar mig på fem minuter. Döm om min förvåning när jag i vuxen ålder upptäckte att de använder det mot ångest inom slutenvården. Kan jag och andra barn ha varit försökskaniner, månne?