De hade alltså levt isolerade där utan kontakt med omvärlden.

SVT skrev:De båda kunde identifieras som 82-årige Ho Van Thanh och hans 42-årige son Ho Van Lang, rapporterar den vietnamesiska nyhetssajten TuioTre och norska NRK. De livnärde sig på frukt och maniok och var klädda i enkla kläder vävda av bark.

http://www.svt.se/nyheter/varlden/levde ... ln-i-40-ar

Fadern är nu gammal och behöver tas om hand. Men jag tycker mest synd om sonen. Han har inte fått tillräcklig verbal stimulans genom att bara umgås med sin far, och har inget vidare språk. Hur ska han klara sig i den vanliga världen? Han är ju nästan som ett sk vilt barn.

En smått osannolik historia nystades upp som tar sin början i Vietnamkriget. 1973 bombades byn där Thanh bodde med sin familj och dödade hans mor och två av hans fyra barn.

Thanh förmodas hamnat i ett tillstånd av chock och tog sin då två-årige son och flydde till djungeln. En annan son, Ho Van Tri, lämnades kvar och togs om hand av släktingar.

Eftersom de båda levt isolerade från omvärlden så länge kommunicerar de mest med gester och enstaka ord som talas av den etniska minoriteten Kor.

Ja jag läste om det här fallet tidigare idag. Plötsligt blir det teoretiska problemet ett verkligt praktiskt problem: hur avväger man å ena sidan vetenskapens intresse av att studera så från civilisationen frånskilda människor med å andra sidan dessa människors integritet och psykologiska trygghet. Oavsett hur man väljer att göra är naturligtvis nyheten sensationell men även nästintill makalöst intressant.

Men vadå det där är ju inget. 2005 hittades ett par gamla japanska soldater som fortfarande trodde att andra världskriget pågick. Dom var fortfarande i aktiv tjänst när dom hade uppnått 85 och 87 år gamla och fick reda på att det rådde fred.

The two old men apparently declared they were soldiers, and the story they told when they emerged from the dense jungle of a Philippine island was yesterday the talk of the nation they claimed to have fought for.

According to reports, the Japanese men, who are both in their 80s, said they had been hiding on the island of Mindanao, which is 600 miles from Manila, since before the end of the second world war.

The Kyodo news agency identified them as Yoshio Yamakawa, 87, and Tsuzuki Nakauchi, 85, and said they were former members of a division whose ranks were devastated in fierce battles with US forces towards the end of the war.

The soldiers had remained in the jungle and mountains since then, possibly unaware that the war had ended 60 years ago, and afraid that they would be court-martialled for desertion if they showed their faces again.

http://www.theguardian.com/world/2005/m ... dwar.japan

"Dom skulle varit jävligt glada om dom haft en spik i foten!" (Hasse och Tage)

Det speciella här är ju barnet som uppfostrades i djungeln, fick lära sig hitta mat, men inte någonting om samhället. De gamla soldaterna kanske hade vissa svårigheter att återanpassa sig, men de hade iaf ett minne av samhället, de var ju vuxna när försvann in i djungeln.

Denne son kommer aldrig att anpassa sig misstänker jag, hans enda chans är att återvända till djungeln, men då blir han helt ensam.

Det brukar inte gå så bra för de "vilda barnen".

Stackaren kan inte haft det lätt när han plötsligt hamnade bland folk

Huggorm skrev:Stackaren kan inte haft det lätt när han plötsligt hamnade bland folk

Kanske värsta befrielsen. Han har ju bara haft sin farsa som sällskap så dom har nog snackat. Han lär ju ha ett tämligen ålderdomligt språk för att vara i 40 års åldern och så.

Det trista är ju att de nog försöker få dem att leva i en modern miljö. Det bästa tycker jag vore att "omplacera" dem till ett folk som är villiga att ta emot dem, ett folk som lever på vad naturen ger. Då blir det ju inte så mycket nya människor runtomkring och det kommer att finnas natur att dra sig undan i om det blir för intensivt.

Hoppas ändå att det går bättre än det gick för Kaspar Hauser. Han blev ju mördad.

Trollmor skrev:Hoppas ändå att det går bättre än det gick för Kaspar Hauser. Han blev ju mördad.

Han var dessutom fängslad i en källarhåla. Den här mannen har fått leva ett fritt liv ute i naturen.

slackern skrev:

Huggorm skrev:Stackaren kan inte haft det lätt när han plötsligt hamnade bland folk

Kanske värsta befrielsen. Han har ju bara haft sin farsa som sällskap så dom har nog snackat. Han lär ju ha ett tämligen ålderdomligt språk för att vara i 40 års åldern och så.

Han hade visst inget språk alls nästan, fadern verkar inte ha pratat särskilt mycket med honom

Det var ju en ung kvinna som återgick till civilisationen efter tjugo år i Kambodias djungler för några år sedan också

slackern skrev:Men vadå det där är ju inget. 2005 hittades ett par gamla japanska soldater som fortfarande trodde att andra världskriget pågick. Dom var fortfarande i aktiv tjänst när dom hade uppnått 85 och 87 år gamla och fick reda på att det rådde fred.

The two old men apparently declared they were soldiers, and the story they told when they emerged from the dense jungle of a Philippine island was yesterday the talk of the nation they claimed to have fought for.

According to reports, the Japanese men, who are both in their 80s, said they had been hiding on the island of Mindanao, which is 600 miles from Manila, since before the end of the second world war.

The Kyodo news agency identified them as Yoshio Yamakawa, 87, and Tsuzuki Nakauchi, 85, and said they were former members of a division whose ranks were devastated in fierce battles with US forces towards the end of the war.

The soldiers had remained in the jungle and mountains since then, possibly unaware that the war had ended 60 years ago, and afraid that they would be court-martialled for desertion if they showed their faces again.

http://www.theguardian.com/world/2005/m ... dwar.japan

Just den historien blev debunked ganska så ordentligt av den Japanska myndigheten som letar gamla krigsgravar och i vissa fall även holdouts.
Det visade sig snarare att det rörde sig om en kriminell konspiration för att kidnappa de som skulle komma och leta efter de två japanska krigspensionärerna.

Flatline skrev:

slackern skrev:Men vadå det där är ju inget. 2005 hittades ett par gamla japanska soldater som fortfarande trodde att andra världskriget pågick. Dom var fortfarande i aktiv tjänst när dom hade uppnått 85 och 87 år gamla och fick reda på att det rådde fred.

The two old men apparently declared they were soldiers, and the story they told when they emerged from the dense jungle of a Philippine island was yesterday the talk of the nation they claimed to have fought for.

According to reports, the Japanese men, who are both in their 80s, said they had been hiding on the island of Mindanao, which is 600 miles from Manila, since before the end of the second world war.

The Kyodo news agency identified them as Yoshio Yamakawa, 87, and Tsuzuki Nakauchi, 85, and said they were former members of a division whose ranks were devastated in fierce battles with US forces towards the end of the war.

The soldiers had remained in the jungle and mountains since then, possibly unaware that the war had ended 60 years ago, and afraid that they would be court-martialled for desertion if they showed their faces again.

http://www.theguardian.com/world/2005/m ... dwar.japan

Just den historien blev debunked ganska så ordentligt av den Japanska myndigheten som letar gamla krigsgravar och i vissa fall även holdouts.
Det visade sig snarare att det rörde sig om en kriminell konspiration för att kidnappa de som skulle komma och leta efter de två japanska krigspensionärerna.

Se på fan. Det får jag kolla upp. Men tack för informationen.'

Om ni läser den norska artikeln som Alien länkar till så framgår det att de hade haft flera kontakter med den andre sonen och alltså inte varit fullständigt isolerade.

Bjäbbmonstret skrev:Om ni läser den norska artikeln som Alien länkar till så framgår det att de hade haft flera kontakter med den andre sonen och alltså inte varit fullständigt isolerade.

Det var Alien som hävdade att dom levde isolerade utan kontakt med omvärlden. Men tack att du är observant.

Alien skrev:De hade alltså levt isolerade där utan kontakt med omvärlden.

slackern skrev:
Se på fan. Det får jag kolla upp. Men tack för informationen.'

http://www.wanpela.com/holdouts/list.html

Där har du en lista med alla holdouts de hittat och med lite info om 2005 fallet.
Finns dock en bättre artikel som Japanerna själva gick ut med men jag hittade inte den nu, var något år sedan jag läste den.

Jag refererade till artikeln på SVT:s sida. Länken där refererar till NRK. Den lilla kontakt de haft (med yngste sonen) har tydligen inte hjälpt sonen att få ett riktigt språk.

Det jag inte fattar är varför fadern, som verkar ha levt ett normalt liv tidigare, vägrade att återvända från djungeln. Tala om enstöring. Sonen visste ju inte om något annat och kände ingen annan så klart han följde med sin far. Och den son som lämnades kvar berättade inte för andra om sin kontakt med "djungelfamiljen", skämdes han?

Namnskicket gör att namnen är förvirrande lika: Ho Van Thanh (fadern), Ho Van Lang (äldste sonen), Ho Van Tri (yngste sonen)

Dinh Van Hugn forteller at landsbyen for 30 år siden sendte personer for å lete etter den forsvunne faren og sønnen, etter at en ukjent mann med et barn var blitt sett av lokale bønder.

Gruppen klarte etter hvert å finne de to og overtalte dem til å bli med dem tilbake, fordi man mente de ikke ville klare å overleve i jungelen. Men de forsvant raskt ut i skogen igjen, og siden antok alle mer eller mindre at de var døde.

Da sønnen Ho Van Tri som voksen skjønte at faren kunne være i live, fikk han hjelp av en onkel til å lete i skogen. Der traff han sin far og bror, men heller ikke han fikk overtalt dem til å vende tilbake til samfunnet.

Ho Van Tri forteller til Tuoi Tre at han de siste årene har sett til dem en gang i året og hatt med seg forsyninger, slik at det skulle være lettere for dem å klare seg.

Utover det har han latt dem fått leve i fred, uten at noen visste om deres eksistens – inntil de ble observert i forrige uke.

http://www.nrk.no/nyheter/verden/1.11172684

Har läst om bortsprungna hundar, som lyckas livnära sig och snabbt blivit förvildade och skygga. Verkar vara samma med fadern. Det var alltså inte så att han trodde att kriget fortfarande pågick; han föredrog livet i djungeln framför civilisationen. Och föredrog tydligen att kommunicera med få ord och gester framför att lära sonen prata. Ingen vidare far tycker jag.

Döm honom inte. Krig orsakar många posttraumatiska stressyndrom.

Trollmor skrev:Döm honom inte. Krig orsakar många posttraumatiska stressyndrom.

Exakt min tanke med. Tänker man till en gång extra så är det rätt uppenbart. Eller jag började tänka på det igår natt när jag skulle gå och lägga mej. Du vet vargtimmen när allt är tyst och stilla.

Det friar honom inte från ansvar. Han hade ju många år att fundera på framtiden. T ex den gången när de först blev upptäckta. Då om inte förr fick han ju veta att kriget var över. Även om han själv föredrog det isolerade livet djungeln, borde han lämnat ifrån sig sonen, så han kunde fått umgås med andra barn, gå i skolan etc.

Men han tänkte bara på sig själv, var väl bekvämt att ha sonen med som enda sällskap/medhjälpare och helt beroende av fadern

Det brukar som sagt inte gå bra för "vilda barn". Fattar inte heller varför fadern inte brydde sig om att prata mer med sonen, berätta om livet utanför djungel, sitt tidigare liv etc.

Det brukar som sagt inte gå så bra för de vilda barnen. Ett berömt fall är Victor (hittad vid ca 12 års ålder år 1800) som aldrig lärde sig att tala. Han grymtade och ylade och kunde bara lära sig några få ord. Däremot förstod han vad andra sa och kunde t ex gå och hämta vatten. Det kom ofta nyfikna besökare. När Victor tröttnat på en besökare hämtade han dennes hatt och rock och föste besökaren mot dörren. När dr Itard blev arg för att Victor aldrig blev civiliserad och utbrast att han lika gärna kunde bege sig tillbaka i skogen, så föll tårar utför pojkens kind. Han dog 40 år gammal på ett hem för döva och stumma. Man antog att han blivit utsatt i skogen av föräldrarna just för att han var gravt efterbliven. Samtidigt förstår jag inte hur han överlevt ensam i skogen, tycker det tyder på viss intelligens.

Ett nutida exempel är Marcos Rodríguez Pantoja. Han levde med sin familj tills han var sju år, han fick alltså i motsats till Victor ett språk. Men då lämnades/såldes han till en fåraherde (familjen var mycket fattig). När denne försvann (dog?) fick Marocs klara sig själv i bortåt 12 år. Han hittades 1965 vid 19 års ålder av Guardia Civil. Han fick lära sig tala på nytt och att anpassa sig till människornas samhälle. Han hade tidigare lärt sig kommunicera med djur. Bland människorna blev han ofta lurad och bedragen. Det har skrivits böcker om honom och gjorts en film Entrelobos om att han levt bland vargarna.

Alien skrev:Det friar honm iane från ansvar. Han hade ju många år att fundera på framtiden. T ex den gången när de först blev upptäckta. Då om inte förr fick han ju veta attkriget var över. Även om han själv föredrog det isolerade livet djungeln, borde han lämnat ifrån sig sonen, så han kunde fått umgås med andra barn, gå i skolan etc.

Ja jag hör ju att du har noll koll på trauman, PTDS och psykisk sjukdom. Vad vet vi han kan ha fått paranoida vanföreställningar? Har du läst hans psykiatriska journaler och har du den medicinska kunskapen att kunna uttala dej så tvärsäkert som du gör?

Nej, jag anser bara att han gjort fel och förstört sin sons liv.

Alien skrev:Nej, jag anser bara att han gjort fel och förstört sin sons liv.

Vad lever du i för rosa bubbla?
Lätt att snacka när man själv inte ens varit i närheten av en liknande situation.

Det är väll uppenbart att han förstört sonens liv? Killen är ju över 40 och har inte ens fått lära sig prata. Sedan är det tveksamt hur mycket skuld man kan lägga på gubben, han var ju ganska traumatiserad efter kriget.

Huggorm skrev:Det är väll uppenbart att han förstört sonens liv? Killen är ju över 40 och har inte ens fått lära sig prata. Sedan är det tveksamt hur mycket skuld man kan lägga på gubben, han var ju ganska traumatiserad efter kriget.

Jo visst kan vi alla dra slutsatsen att han agerat "fel", men hur kan man förvänta sig att mannen i fråga ska agera "rätt" efter allt som hänt. Hade han fått rätt hjälp och hela köret från början hade man ju kunnat förvänta sig annat agerande, men desto längre tid man gör på ett visst sätt, desto svårare och mer skrämmande är det att helt plötsligt byta strategi när det är det enda man är van vid och kan.