Nej, inte längre tack och lov!

aycon skrev:Nej, inte längre tack och lov!

+1

Jo, det har väl hänt att polisen kommit o hämtat mig o kört mig till psyk för jag knivat min pappa eller hotat nån okänd jag bråkat med, om t.ex en parkeringsplats. Men nu har jag nog lugnat ner mig lite.

När jag var mindre bodde jag med min pappa, o han drabbades rätt ofta av mina aggressionsutbrott. Förutom knivar, så sköt jag honom med el-pistol, sprayade tårgas på honom o slog honom med batong. Kunde vara för att han diskat för dåligt eller kom hem för sent typ...

Ja, men jag får inte utbrott så ofta längre.

Nej, jag är väldigt sansad av mig.

Kunde hända när jag var "liten", men inte nu längre.

Mitt svar: "(Kvinna) Ja."

Ja, jag får utbrott. Stressen inombords byggs upp under en tid och sedan smäller det. För mycket störningar av olika slag får det att slutligen brista och då kan det vara en liten skitsak som får mig att slå handen i glasen på bordet eller sparka in dörren. Jag får dock inte lika många utbrott som tidigare. Jag skulle uppskatta att de ligger på runt 2-3 per månad.

Peace skrev:Ganska många som svarat ja, och flest kvinnor. Trodde det skulle vara tvärtom. Ni som har svarat ja, har ni adhd också?

Själv svarade jag nej. Har tvärtom väldigt svårt för att bli arg och lyckas aldrig bli det på riktigt. Skulle nog krävas enormt mycket för att jag skulle få ett utbrott. Sur och irriterad blir jag hyfsat ofta dock.

Jag svarade ja, och har med all säkerhet INTE ADHD. Är jag irriterad och inte får vara i fred, är jag stressad och störd, är det någonting som stör min ordning och tvingar mig ur skalet, då...

Jag får inte alls lika många utbrott idag som jag fick när jag var yngre. Idag kan jag tygla mig själv. Som liten kunde jag explodera och bli så arg att jag bara ville slå till någon! Jag kunde inte alls hantera mina egna känslor.

I dag är jag 22, och har hela mitt liv fått brottats med att jag inte kan hantera frustrationer. Utbrotten har lett till misshandel, och psykiska kränkningar, gentemot andra. Men jag börjar få grepp om det alltmer, det gäller för mig att undvika vissa situationer och diskussioner, där frustrationen gror, óch där missförstånd uppstår.

Starkt av att alla att erkänna sina "Utbrott", dom som får dom och av vilken typ dom var/är.

Ibland önskar jag att kunde få nåt avbrott istället.

Miche skrev:Jag har lite svårt att veta vad ofta innebär, men jag tror inte att det är speciellt ofta numera, så jag väljer nej.

Innan jag separerade hände det ganska ofta att jag totalt tappade fattningen, kände mig totalt ohörd och fick ingen respons och frustrationen som det medförde gjorde att jag kunde få våldsamma utbrott.

Miche skrev:

Miche skrev:Jag har lite svårt att veta vad ofta innebär, men jag tror inte att det är speciellt ofta numera, så jag väljer nej.

Innan jag separerade hände det ganska ofta att jag totalt tappade fattningen, kände mig totalt ohörd och fick ingen respons och frustrationen som det medförde gjorde att jag kunde få våldsamma utbrott.

Samma här. Det har inte lett till någon separation, men det låg ett tag på gränsen.

Vanmakten och känslorna sådan frustration inbegriper är totalt förlamande. Man vet inte vad man gör, eller hur man ska ta sig ur situationen, annat än att gå till attack. Man känner sig överkörd och missförstådd, samtidigt som den andre parten förmodligen har lika rätt i sina känslor. Och inte är det mer synd om någon. Men när man väl har gått bärsakargång är det man själv som gjort fel, och får ta konsekvenserna med all rätta.

Likväl vet jag hur svårt det är för mig, och medmänniskor, med låg frustrationstolerans.

Väldigt, väldigt sällsynt - och ett sådant utbrott är då oftast provocerat i väldigt grov grad. Tror jag kan räkna dem gånger jag fått sådanna utbrott med en mängd mellan 5-10 i hela mitt liv.

En gång när någon kallade mig mentalt svag, en gång när skolan fuckade mig över med en special inriktad engelska kurs och en gång när en person jag hatade VÄLDIGT mycket, infann sig i min närvaro. Det är dem gångerna jag kommer ihåg.

kullan skrev:

treeman skrev:Utbrott undanbedes!

Ett inbrott då? sorry kunde inte låta bli.hö hö

Jepp, har fått flera inbrott.

Jag blir nästan aldrig arg på det sätt som de flesta menar, men när jag känner mig indignerad så slår hjärtat så fort att jag tror det ska hoppa ur bröstkorgen, jag får domningar i armarna och jag blir yr och börjar skaka.

Men mina utrbott har varit av väldigt olika slag och berott på väldigt olika saker. Skadat någon annan fysiskt gjorde jag ytterst sällan och slagit någon har jag aldrig gjort.

Vintern 2011 fick jag ett stort utbrott. Ingening alls 2012, 2013 och 2014. Men så 2015 fick jag plötsligt tre stycken! (jag räknar inte små utrbrott som jag får när jag är själv hemma här, utan endast sådana som skett bland andra) Jag var väldigt mycket ute bland andra människor i olika sammhang förra året, vilket utsatte mig för mer emotionell stress, vilket förklarar saken.

Ja, det händer, men jag ger mig inte på andra. Jag blir självdestruktiv.

Jag får utbrott ibland men inte så ofta, men mer ofta än vad jag skulle vilja.

Har märkt att jag har det betydligt mera sällan när jag bor själv.

Det är inre stress som byggs upp.

Nej (har en livmoder)

Thurizas skrev: (har en livmoder)

Vad har det med saken att göra?

Trubbish skrev:

Thurizas skrev: (har en livmoder)

Vad har det med saken att göra?

Det avgör vilket alternativ du skall välja i omröstningen.

Lugnet och förmågan att räkna till tio och tänka efter om det verkligen är så viktigt har infunnit sig med åren.

Inte inför andra.

-Nej, inga utbrott.

Är hyfsat samlad och välmöblerad i pallet.