Jag kan sitta och titta på andra vuxna som leker med sina barn, eller barn som leker med varandra och le lite inombords för att jag aldrig förstår konsten. Men det ser så otroligt fint ut att ha fantasivärlden tillsammans.

Jag har aldrig varit bra med barn på det sättet, gillar inte kroppskontakt och förstår mig inte på och kan inte tänka mig in i deras fantasi. Jag kommer inte på lekar eller krångliga ord som de får skratta till, men jag fascineras över språket. Kan stå helt still och bara iaktta, riktigt länge.

Jag har försökt komma på vad det är som gör det så magiskt och känsligt men jag är aldrig i närheten.

Likadant är det med böcker som jag läser, Alkemisten just nu, riktigt bra bok. Jag småler inombords över det fantastiska språket som jag aldrig förstår men som förgyller vardagen. Fantasin. Det är magi för mig, en konst jag aldrig kommer att behärska.

Jag har världens fantasivärld, men då jag var dagbarn och kompis ville leka mamma pappa barn, så fick jag vara pappan, för jag tyckte det var roligare med bilar och grävskopor än baka bullor och natta dockor.

Jag har aldrig haft och kommer nog aldrig få någon riktig fantasivärld, jag har min egna - andras verkar inte få plats där.

Jag använde inte språket när jag var liten till att prata med andra, lekte inte med andra barn alls. Jag förstod inte att jag kunde fråga andra för att få svar på något, eller att jag skulle säga mamma för att jag ville henne något.