Jag klipper in ett citat från en annan tråd här:

alfapetsmamma skrev:Glömde förresten boktipset numero uno alla kategorier om man har med barn att göra. Explosiva barn, av Ross Greene. Så bra!!

Den sprang jag helt oförhappandes på i en hylla på mitt lilla folkbibliotek häromdagen - hade aldrig hört talas om den men läste lite utanpå och lite slumpmässigt inuti och bestämde mig raskt för att den var läsvärd. Roligt att höra att den uppenbarligen är det för jag har inte hunnit börja ännu.

Jag har ju en åttaårig son med AS + ADHD (med särskilt stor impulsivitet) hemma så explosiviteten känner jag igen.

Någon som har läst den och som har fler bra boktips inom just den genren att bidra med?

jag lånade den också på biblioteket o den verkade väldigt bra han dock inte läsa så mycket (svårigheter att komma igång o att sitta o läsa överhuvudtaget) innan det var dags att lämna den igen så jag får ta o låna igen den när jag hinner. Men det jag läste var väldigt bra skriven i ganska positiv stil

Den boken tycker jag är bra. Lägg till lite mer specifik AS-kunskap så kan man gott ha god nytta av den boken.

Men jag brukar säga så här....gör som du känner är rätt själv som förälder. Ofta har man inom sig den bästa känslan för vad som är rätt för just ens eget barn. Inte sälan går det emot vad gängse "förståsigpåare" (experter, svärmor, BUP, psykologer) säger när det gäller just barn med AS.

Tingeling

Tingeling skrev:Den boken tycker jag är bra. Lägg till lite mer specifik AS-kunskap så kan man gott ha god nytta av den boken.

Men jag brukar säga så här....gör som du känner är rätt själv som förälder. Ofta har man inom sig den bästa känslan för vad som är rätt för just ens eget barn. Inte sälan går det emot vad gängse "förståsigpåare" (experter, svärmor, BUP, psykologer) säger när det gäller just barn med AS.

Tingeling

Jo, jag försöker gå så mycket jag kan på vad jag känner och tänker men det är inte alltid det leder mig rätt ändå. Jag har ju själv AS, barnens pappa har det troligen (men han tar inte del i barnens fostran alls), min nyblivne sambo har det, sonen har det, en av döttrarna har tydliga drag av det, den yngsta vet jag inte riktigt var jag har ännu (hon är sex och ovanligt NT för oss). Det gör att jag ser saker på ett sätt som både är mer och mindre tillämpligt. Jag har lärt mig mycket om mig själv genom att se och fundera över hur barnen reagerar men det är därigenom inte alls självklart att jag kan tillämpa allt jag vet om mig själv på barnen.

Jag tror att jag på ett sätt är en bättre mamma till mina barn än vad min NT-mamma var till mig eftersom jag har bättre förståelse för hur de fungerar och har reflekterat så mycket över det själv, men samtidigt kan jag hamna i konflikter med dem som kanske kunde ha undvikits eller hanterats bättre om jag själv varit NT. En stor skillnad mellan mig själv och barnen är just det där explosiva draget min son har, jag har alltid varit mycket mer långsam och introvert än han är (där kommer hyperaktiviteten in också, han kör fullkomligt slut på mig emellanåt).

Och en bra bok kan vara en hjälp på vägen...

En bra sak som faktiskt Greene säger är att man kan inte ta strid om allt med ett barn av explosiv kaliber...man får börja i det lilla...

Av egen erfarenhet så VET jag att varje gränssättning (och då pratar jag endast NÖDVÄNDIGA sådana för andra ägnar jag mig knappt med den metoden) kan ta ETT DYGN och någon tavla eller ett par glas kunde också åka med.

En gång rev en av sönerna en bokhylla minns jag. Det var mycket att städa....

Det var inte ens någon idé att kräva att han skulle städa upp (hade bara blivit en sak till att bråka om). Men han kom igång och hjälpte till när han såg att jag började däremot...

Han hade ofta hemskt dåligt samvete för han han gjort och det räckte liksom för mig att då säga att ja det var ju lite dumt gjort..men gjort är gjort. Du gör säkert inte om det...

Kan man inte ta tillvara på den här explosiviteten och kanalisera den i något konstruktivt? Jag har inte haft någon kontakt med svårt explosiva barn, men en tanke jag har är att tex Michael Phelps, simmaren med åtta OS-guld från Peking, har ADHD. Genom simningen fick han kanalisera sin energi samtidigt som det skedde under kontrollerade former; träningstider, tävlingsupplägg, etc. Simning är också en väldigt individuell sport där man visserligen tränar tillsammans med många andra men inte är beroende av andra för sin egen prestation. Alla fördelar med en lagsport alltså, men ingen av nackdelarna.

Kanske det märks lite att simning är min absoluta favoritsport? ;-D

weasley skrev:Kan man inte ta tillvara på...

Aaaah, weasley, jag försmäktar... Ta tillvara ELLER ta vara på, inte dubbelt upp!

*switch out of språkfascist mode*

Titti, vad vill du ha för boktips mer specifikt? Explosiva barn är så bra just för att den inte behandlar AS specifikt, eller ADHD eller ens bokstavsberikade barn, den är verkligen det den säger... ett smartare sätt att handskas med barn som har svårt med krav, förändringar, motgång osv.

SÅ BRA!! Det jag inte redan hade lärt mig att göra "enligt boken" lärde jag mig mer av i den här än på kurs med Komet-aktig inriktning. Det säger lite.

Jag tjatade sen på soc och BUP och lillans skolan att de skulle läsa, undrar om nån gjort det?

Jag vet inte riktigt vad jag letar efter, just nu ska jag läsa denna. I min kommun satsar de på något som kallas Cope som en slags universalmodell för hur man ska "handskas" med sina barn. Jag gick också en sådan kurs och bortsett från att det var med en del rollspel som jag vägrade delta i (fy så vidrigt!) så tyckte jag den var alldeles för rigid och fokuserad på enkla lösningar.

Att låta barn ta konsekvenser av sina handlingar är bra men att sätta ett barn med AS+ADHD på en pall i hallen för att han blev frustrerad och exploderade över något han inte kunnat förutse skulle ske eller som inte blev som han föreställt sig hade bara varit... så fel. Inte hjälper det med färggranna klistermärken som belöning när man gjort "rätt" för att få dem att avhålla sig från att välta bokhyllor och kasta sönder glasrutor när de tappar *vad det nu är de tappar*. Här behövs helt andra strategier!

Jag behöver mer att läsa för att känna igen det jag ser på hemmaplan tror jag och för att få ett annat sätt att se på det som händer i vilket jag kanske kan hitta något av värde. Låter lagom luddigt men sanningen är att jag letar efter halmstrån som kan komma till användning varhelst jag kan finna dem (nästan). Vi har på tre år dragit runt lika många utredningar i familjen - först min egen, sen sonens och senast dotterns (hon fick en dystymidiagnos, vilket jag tror är en konsekvens av AS och vi är inne på en andra omgång där) och jag börjar först nu landa i detta och försöka hitta en fungerande vardag med allt detta nya vi fått lära oss.

Nej det krävs andra metoder helt riktigt...eller snarare måste man utveckla de metoder som finns för just dessa barn. COPE är bra likaså KOMET, SET, ART mfl. är bra Men de är gjorda för barn som mentaliserar rätt bra.

Men de kräver alla anpassningar till alla dessa barn med bokstäver.

Vad jag däremot MED STORA BOKSTÄVER VARNAR för är dessa Engelska Super-Nanny-böckerna som finns. Time out är en styggelse och borde förbjudas om den inte kombineras med en problemlösning.

Tingeling

Tingeling skrev:Nej det krävs andra metoder helt riktigt...eller snarare måste man utveckla de metoder som finns för just dessa barn. COPE är bra likaså KOMET, SET, ART mfl. är bra Men de är gjorda för barn som mentaliserar rätt bra.

Med de kräver alla anpassningar till alla dessa barn med bokstäver.

Vad jag däremot MED STORA BOKSTÄVER VARNAR för är dessa Engelska Super-Nanny-böckerna som finns. Time out är en styggelse och borde förbjudas om den inte kombineras med en problemlösning.

Tingeling

De som höll i COPE-kursen talade mycket om just "time-out" och det var en av de saker jag reagerade starkast på. Hur bra är det att sätta en förvirrad och rädd sjuåring i en slags skamvrå för att begrunda sina synder?

I det läget kan det visst behövas time-out för att låta barnet få tid och möjlighet att sortera ut sina intryck och impulser innan man kan nå fram med att försöka reda ut vad som hände och framförallt hur man istället kan göra så att det blir bättre.

Men det är på barnets villkor och det är en av de saker jag har haft svårast att få skola/fritid att förstå: lämna barnet ifred lite, låt det dra sig undan en stund så att det får samla ihop sig självt, innan det går att tala om vad som hänt. Att genast slänga sig över barnet gör bara stressen ännu värre. I alla fall fungerar mina barn så (och jag själv).

Ja, Titti. Du har så rätt så....
Det är mycket kränkning av barn i vissa metoder och de kan användas felaktigt dessutom om man inte har adekvat handledning.

Men man kan kombinera på detta viset.
1. Lugna ner sig (på ett sätt som fungerar för just det barnet och som man kommit överens om innan)
2. Problemlösning (gärna visuell)

Ovanstående UTAN att vare sig kränka eller utesluta att lära sig av situationen.

Det är en naturligtvis en massa steg i ovanstående men lite förenklat så är det en bra metod...tycker jag..

Tingeling

Titti, jag läste ditt inlägg i går men var på väg ifrån datorn och ville inte skriva en massa blaj.

Som du säger så är det mycket i föräldrautbildningsprogram som är bra men som är helt åt fanders fel när det gäller barn och föräldrar med npf. Det är ett stort steg bara att inse att det som kan funka på andra inte funkar för dig eller ditt barn, och stå fast vid det.

Jag hade i julas en såååå bra känsla i magen när jag sa till en av mina bröder att låta min lilla vara i fred när hon var upprörd. Hon har ingen nytta eller glädje av att förklara vad som hänt just då. Hon behöver få andas och komma ner på jorden igen. SEN kan man prata, KANSKE.

Jag sa att jag numera VET att det är det som funkar bäst, liksom jag vet att allt möjligt annat som andra gör bara gör saker värre, och jag har fått höra att jag gör rätt från folk som "kan sånt", så ni får tycka precis vad ni vill om det. Åh vad gott det var!

Om du vill ha en liten läslista på böcker om npf-säkrad pedagogik ska jag fnula lite på det. Explosiva barn är dock en utmärkt början, även om den inte handlar om just npf-iga barn.

Fast alla föräldrautbildningar i stil med Komet, Cope och liknande har både för- och nackdelar. Dressyrstilen som körs på vissa (à la Supernanny), där man ska ignorera, ha guldstjärnor osv är inte längre så rekommenderade, och kan vara rent av skadliga, i synnerhet för barn med npf.

Orkar inte skriva vettigt nu, men ville säga det. Jag fick hjälp av nåt liknande och det var MYCKET som jag redan då men framför allt i efterhand har tyckt var helt uppåt väggarna, som rekommendationer och råd.

Men det beror ju förstås på vem som går den, var den startar med för situation, vem som håller i kursen, hur vettiga de personerna är osv. Så klart.

Ville alltså bara lägga in en liten varning för att tro att föräldrautbildningar alltid är bra. De behöver inte vara bra bara för att de är populära och ges av staden/kommunen.


Admin

Detta inlägg flyttat från symptom små barn

Både Komet och Cope har blivit rätt hårt kritiserade vad jag har förstått. Överlag är jag rätt skeptisk till metoder som inte tar hänsyn till individen, utan propagerar någon form av mall som ska passa alla.

Jag rekommenderar Explosiva Barn av Ross Greene och vad som helst av Jesper Juul.


Admin

Detta inlägg flyttat från symptom små barn

Stort medhåll på a-mammas inlägg.

Komets grundtanke är väl lite hårddraget att allt som barn gör, gör de alltid enbart för att få uppmärksamhet i någon form, eller i alla fall var det min uppfattning av det. Och belöningssystemet ("ormen" tror jag den hette) ska ju bara användas där det verkligen finns ett specifikt och stort problembeteende, inte för småsaker vilket vissa gjorde.

Mycket är bra, men en hel del stämde inte alls in, vissa metoder var ingen idé att ens försöka på mina döttrar... Men beroende på gruppsammansättning och ledare så blir det ju diskussioner, man får ägna tid åt att fundera på hur man skulle vilja ha det i alla fall, och det skadar ju inte.


Admin

Detta inlägg flyttat från symptom små barn

Konstigt vilket selektivt minne jag har!
Nu när ni påtalar det där med det hårda disciplintänket med just KOMET så kom jag på att jag själv tyckte likadant när vi skulle ta den kursen. Sedan gick vi också endast på tre kurstillfällen och hoppade därefter av, just för att det kändes som en dressyrskola i vissa aspekter.
Syftet med att gå den kursen var mest att vi som vuxna skulle få struktur på tillvaron, det var oss det var fel på som jag såg det, inte våra barn (som ifs. också framstod som små änglar i jämförelse med de andras barn). Så egentligen var vi på fel ställe.

Men ändå fick jag med mig en hel del bra därifrån och mina barn älskade Ormen (Minstingen efterfrågar den fortfarande, så kul tyckte hon att det var att få en massa belöningar och guldstjärnor! Antagligen har hon glömt besvikelsen över när hon inte fick det samt att reglerna vi satte upp var väldigt lätta att följa just för att det kändes så bakvänt att behöva "bestraffa" barnen med uteblivna stjärnor och belöningar på det sättet.).

Men det fanns flera föräldrar med där som tyckte att metoden fungerade riktigt bra och att hemmiljön blev lugnare och mindre konfliktfylld.
De hade haft stora problem med att hantera sina barns frustrationer och det var riktigt känslosamt för många av dem att berätta om sina barn och om vilken kamp varje dag var samt hur stor skulden och skammen var över att jämt känna sig helt misslyckad med sin föräldraroll då man som vuxen tappat kontrollen över situationen.

Så min bild blev ändå att om man som förälder använder det som lärs ut där på ett vettigt sätt för att få mer struktur över tillvaron och som vuxen ha klara riktlinjer att följa så är just KOMET en bra metod.
Att lära barnen att varje handling har sin konsekvens är inte fel om man starkt lägger betoningen på belöningsdelen.

Men allt måste ju tas med en nypa salt, man väljer själv vilka delar av den metoden som ska användas just hemma hos mig och hur jag tillämpar dem.
Själv är jag så ostrukturerad så det mesta föll efter ett tag. Till barnens stora besvikelse...

Jag efterfrågar föräldrautbildning med disciplinåtgärder för oss föräldrar med npf-problematik! Samt råd och stöd samt tillfälle att diskutera olika förhållningssätt osv.
Jag skulle verkligen behöva det.


Admin

Detta inlägg flyttat från symptom små barn

Kan inte undgå att bli fascinerad när jag läser om föräldrakurser... Kanske är det så att man har en fördel som förälder när man själv har svårigheter som liknar barnets och tvärt om?
Jag känner inte och har aldrig känt mig hjälplös, trött, orolig eller uppgiven över mina tjejer. Kanske det helt enkelt beror på den erfarenhet man har av sig själv? Och det faktum att jag var lite över 20 när jag fick dem... energi hade man gott om.

Eller kanske man har varit övermodig. Haft för mycket självförtroende. Det känns som om man söker sig till dylika kurser när man förlorat tron på sin egen förmåga som förälder. Eller har jag fel?


Admin

Detta inlägg flyttat från symptom små barn

LILITH_ skrev:
Så min bild blev ändå att om man som förälder använder det som lärs ut där på ett vettigt sätt för att få mer struktur över tillvaron och som vuxen ha klara riktlinjer att följa så är just KOMET en bra metod.
Att lära barnen att varje handling har sin konsekvens är inte fel om man starkt lägger betoningen på belöningsdelen.

Nu måste jag argumentera emot mig själv här eftersom editeringstiden gick ut innan jag vaknade till tillräckligt.

Klargörande:
Det ovan skrevs med tanke på att vi endast gick på tre kurstillfällen.
Har inte någon egentlig koll på de metoder som presenterades efter dessa tre kurstimmar och det kan hända att det där lärdes ut sådant som jag inte alls kan stå för eller skulle tycka är bra.

Samt att det om konsekvenser och resultat gäller minst lika mycket för mig som förälder, om inte mer.

Överhuvudtaget tycker jag att tonvikten bör vara att är det fel någonstans så är det det på oss vuxna eller snarare på vår oförmåga att fullt ut axla föräldrarollen i förhållande till barnet (ofta pga. annan problematik runt omkring osv.).
Förvisso är det även så att vissa barn kräver en enormt stor (ibland övermäktig) ansträngning av sina föräldrar där andra kommer betydligt lättare undan.

Men barn är barn, inte fel.


Admin

Detta inlägg flyttat från symptom små barn

Bumpar denna tråd då det kändes som att föräldrautbildningar var lite OT i en annan.

Det jag inte gillade med Komet var känslan av att allt gick ut på tesen att "Det barn får uppmärksamhet för kommer de att fortsätta med." Oavsett om uppmärksamheten som barnet får är positiv eller negativ. Jag tror att barn är smartare än så.

Nåja, nu minns jag inte så mycket mer än just detta och "Ormen". Samt att man fick titta på filmer som var aningen övertydliga och analysera föräldrarnas beteenden i dessa. Läxor fick man också.

tahlia skrev:Det känns som om man söker sig till dylika kurser när man förlorat tron på sin egen förmåga som förälder. Eller har jag fel?

Ja, eller om man känner att man vill utvecklas i sin föräldraroll när den inte riktigt fungerar som man skulle vilja.
Skälen är nog flera.

Exempelvis:
Min tanke är att om man själv vuxit upp i en dysfunktionell familj så kan det hända att detta dysfunktionalitet går i arv till ens egna vuxna familj.

Ofta byter dysfunktionaliteten skepnad, man agerar inte exakt som sina föräldrar eller gör exakt samma misstag som föräldrarna gjorde.
Men man har kanske inte riktigt koll på hur en normal, sund familjesituation ser ut och kan därmed inte heller alltid skapa en sådan, iaf. inte på egen hand utan någon som helst vägledning.

För min egen del var det delvis det ovanstående, samt svårigheter med att pussla ihop tillvaron med en en ny man (även han med npf-problematik).
Faktiskt, nu när jag tänker efter, så var det nog en del bokstavligt tolkande från min sida som gjorde att vi började där.
Föräldrautbildning = utbilda en nybliven förälder (sambon har inga egna barn sedan innan) i att vara just en bra förälder.

Så naiv var jag.
Även om jag själv som sagt fick med mig en del positivt ändå.


Admin

Detta inlägg flyttat från symptom små barn

jorand skrev:Det jag inte gillade med Komet var känslan av att allt gick ut på tesen att "Det barn får uppmärksamhet för kommer de att fortsätta med." Oavsett om uppmärksamheten som barnet får är positiv eller negativ. Jag tror att barn är smartare än så.

Nu har jag bara sett introduktionen till Komet men jag har sedan dess försökt att bli lite bättre på beröm än skäll (jag är annars ganska duktig på att skälla...) och tycker att det har gett en del positiva resultat.

Läste lite tillbaka i tråden och såg att COPE nämndes.

COPE har fått en hel del kritik genom att den angriper på fel sätt, metoden kan kanske fungera om man vill använda sig av straff, jag tror inte att straff är rätt metod annat än i specifika undantag (och "straffet" ska i så fall bygga på att återställa det negativa som hänt, ex ställa tillbaka böckerna i bokhyllan som man rev, men det funkar inte alltid som skrevs).

jorand skrev:Det jag inte gillade med Komet var känslan av att allt gick ut på tesen att "Det barn får uppmärksamhet för kommer de att fortsätta med." Oavsett om uppmärksamheten som barnet får är positiv eller negativ. Jag tror att barn är smartare än så.

Det har aldrig gått att applicera på min son. Han ser uppmärksamhet som något negativt för det mesta. När han gjort något fel eller snubblat eller liknande och får uppmärksamhet från folk då får han en mental kollaps och bara skriker, det är det värsta som kan hända. Det går dock inte att använda som en negativ konsekvens för han bara låser sig, jag tror inte han lär sig ett skvatt.

Angelic Fruitcake skrev:

jorand skrev:Det jag inte gillade med Komet var känslan av att allt gick ut på tesen att "Det barn får uppmärksamhet för kommer de att fortsätta med." Oavsett om uppmärksamheten som barnet får är positiv eller negativ. Jag tror att barn är smartare än så.

Det har aldrig gått att applicera på min son. Han ser uppmärksamhet som något negativt för det mesta. När han gjort något fel eller snubblat eller liknande och får uppmärksamhet från folk då får han en mental kollaps och bara skriker, det är det värsta som kan hända. Det går dock inte att använda som en negativ konsekvens för han bara låser sig, jag tror inte han lär sig ett skvatt.

Ena dottern tycker väldigt mycket om uppmärksamhet, men inte den andra. Eller jo, positiv, men hon gör väldigt sällan saker som kan medföra den negativa varianten. Och de gångerna så låser det sig där också.

Men jag tror ändå inte att den uppmärksamhetssökande dottern gör alla knasigheter som hon gör bara för att få just det. Hon gör det nog snarare för att hon är nyfiken och söker utmaningar. Oavsett om hon får uppmärksamhet i någon form eller inte.

Det blir ju lite förenklat att bara utgå från den tesen, men i många fall stämmer det kanske.