plåtmonster skrev:Sedan så är den biotekniska utvecklingen rätt snabb så döden kanske kan flyttas fram.

Är du säker på att döden verkligen existerar?

petrus skrev:

plåtmonster skrev:Sedan så är den biotekniska utvecklingen rätt snabb så döden kanske kan flyttas fram.

Är du säker på att döden verkligen existerar?

Sett ifrån den här verkligheten gör den det i alla fall tack och lov. Sedan kan man diskutera vad verklighet är.

cocos skrev:

petrus skrev:

plåtmonster skrev:Sedan så är den biotekniska utvecklingen rätt snabb så döden kanske kan flyttas fram.

Är du säker på att döden verkligen existerar?

Sett ifrån den här verkligheten gör den det i alla fall tack och lov. Sedan kan man diskutera vad verklighet är.

Jag är övertygad om att döden är en social konstruktion, jag kan inte föreställa mig att mitt medvetande, eller "själ", mitt "jag" skulle upphöra att existera.

Låt en kompis skriva något på en papperslapp. Bränn upp den, strimla och strö ut den i vinden. Försök nu att återskapa vad som stod på lappen.

När någon dör så finns förvisso atomerna kvar. Det är mycket värre med ordningen av dessa. Även personer som varit kliniskt döda men räddats med stora hjärnskador är ofta som en annan person. Det kanske ger en hint om processerna.

plåtmonster skrev:Låt en kompis skriva något på en papperslapp. Bränn upp den, strimla och strö ut den i vinden. Försök nu att återskapa vad som stod på lappen.

När någon dör så finns förvisso atomerna kvar. Det är mycket värre med ordningen av dessa. Även personer som varit kliniskt döda men räddats med stora hjärnskador är ofta som en annan person. Det kanske ger en hint om processerna.

Jag tänker att den "materiella världen" är en illusion skapad av vårt medvetande.

matterik skrev:

Tooticki skrev:Har ni existentiell ångest? Hur hanterar ni den?
Själv har jag haft det hela livet. Under tonåren blev det värre och har funnits kvar sedan dess. Det handlar om alltings meningslöshet och att allt upphör. Att allt är för stort.

Du kanske ska prova antidepressivt.

Jag har provat allt möjligt sedan 2001 men inget hjälper mot min övertygelse.

Jag tror inte heller att något är på riktigt. Allt är påhittat av sinnet.

Vissa tar livet på allt för stort allvar. Ibland är det bäst att bara skratta åt hur absurt det är.

Är det någon som förstår mig när jag skriver att allt känns för stort? Livet är för svårt att förstå. Tiden, avstånd. När man vet att allt är påhittat av människan och att allt egentligen är otroligt stort. Att man är helt meningslös egetligen.

Tooticki skrev:När man vet att allt är påhittat av människan

Så du är påhittad av en människa? Vem är det som har hittat på dig?

nescio skrev:

Tooticki skrev:När man vet att allt är påhittat av människan

Så du är påhittad av en människa? Vem är det som har hittat på dig?

Sättet som jag ser på mig själv och min plats på jorden är påhittad av mig.

Jag brukar tänka att det inte finns en existentiell mening ur universell kanske tom multiversell synvinkel. Kanske låter illa, men jag ser det inte så utan snarare att nuet kan vara något att satsa på. vissa kan tänka att jag motsäger mig nu men det gör jag ej det är bara svårt att förklara. Att inte lida ur bred synvinkel blir målet, återigen ingen universell eller multiversell mening och det kan vara svårt att förstå hur man kan leva så, det vet knappt jag själv, man måste inte förstå allt och kanske tom intressantare att ha det så.

Sredna skrev:Jag brukar tänka att det inte finns en existentiell mening ur universell kanske tom multiversell synvinkel. Kanske låter illa, men jag ser det inte så utan snarare att nuet kan vara något att satsa på. vissa kan tänka att jag motsäger mig nu men det gör jag ej det är bara svårt att förklara. Att inte lida ur bred synvinkel blir målet, återigen ingen universell eller multiversell mening och det kan vara svårt att förstå hur man kan leva så, det vet knappt jag själv, man måste inte förstå allt och kanske tom intressantare att ha det så.

Du menar helt enkelt att du inte ser en större mening. Men att du kan trivas med nuet. För din egen skull?

k4Kaey skrev:

Alyana skrev:Har haft mycket existentiell ångest. Men när jag nu är troende och övertygad om att vi kommer hem efter döden så är det som att nästan allt sådant har släppt. Lättare kanske för mig eftersom jag hade min nära döden upplevelse.

Vill du beskriva den? Eller är den privat?

Ursäkta. Jag har inte varit inne här.
Jag vill inte berätta detaljer om vad som hände som ledde till den men det var en olycka och i samma sekund jag tänkte att jag dör så var jag i en annan värld/dimension/himlen.
Det var obeskrivligt fridfullt, oändlig kärlek och underbart vackert med mycket ljus och vackra färger. Det stod en stor skara människor/själar/änglar till vänster om mitt synfält och det var som att de kände mig älskade mig.
I mitt högra synfält var en enorm ljuspelare, hög, bred och gick inte att definiera. Det var den Högste, Medvetandet, min Fader. Han älskade mig.
Jag fick se/genomleva mitt liv, som en film, som bilder, som ögonblick, fick vara där igen och uppleva både min och andras känslor, jag förstod nu hur allt hängde ihop och kunde analysera situationen, tillsammans med Gud och de andra själarna. Sedan talade Han till mig direkt, inifrån mig själv, genom min egen själ: Han sa att det här är det liv jag har levt hitills. Att jag kunde välja att det var slut nu, eller att fortsätta. Han sa att jag inte hade gjort det jag var ämnad att göra ännu, att jag hade en uppgift kvar, men den var jag själv tvungen att ta reda på. Han sa att jag kunde välja att leva ett gott liv om jag vill.
Jag tänkte över valen, och trots att mitt liv då hade varit och var svårt och jag hade stor existentiell ångest just då, och den här världen jag befann mig i då där var Hemma och jag helst ville vara kvar där för evigt, så såg jag min mor framför mig, jag såg hennes förtvivlan om jag skulle dö där och då, jag kunde inte göra det mot henne och jag kände att jag ville inte slösa bort mitt liv längre och jag ville hitta min uppgift och fullgöra den - så jag valde att fortsätta mitt liv här. I ögonblicket efter mitt val var jag tillbaka i min kropp.

Ni behöver inte tveka.
Gud Fader FINNS.
Och där Han är är också Ert Hem.

Men ni kan inte se det nu, inte komma ihåg det.
När ni är tillbaka kommer ni att Veta.

Tack för att du delar med dig av detta Alyana.

Alyana skrev:Ni behöver inte tveka.
Gud Fader FINNS.
Och där Han är är också Ert Hem.

Men ni kan inte se det nu, inte komma ihåg det.
När ni är tillbaka kommer ni att Veta.

Ja, det är nog så. På nåt sätt.

Tooticki skrev:Är det någon som förstår mig när jag skriver att allt känns för stort? Livet är för svårt att förstå. Tiden, avstånd. När man vet att allt är påhittat av människan och att allt egentligen är otroligt stort. Att man är helt meningslös egetligen.

Kanske. Innan internet fanns var min omvärld mindre och jag följdaktligen en större del av den. Nu vet jag att omvärldens företeelser och vetande är närmast oändliga och jag själv fullständigt betydelselös. Det är ingen idé att jag ens försöker, möjligheterna är för stora. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag bara nagga i kanten, vad jag än väljer kommer jag att ångra mig av en eller annan anledning.

Moggy skrev:

Alyana skrev:Ni behöver inte tveka.
Gud Fader FINNS.
Och där Han är är också Ert Hem.

Men ni kan inte se det nu, inte komma ihåg det.
När ni är tillbaka kommer ni att Veta.

Ja, det är nog så. På nåt sätt.

Det tror jag inte ett ögonblick på.

Alyanas upplevelse handlar om psykiska reaktioner i hjärnan som eventuellt kan uppstå pga syrebrist eller annat underskott av något livsviktigt ämne alternativt överskott av något annat ämne...

Livet är enbart kemiska processer, visserligen extremt komplicerade sådana men ändå, högre makter existerar inte.

Miche skrev:Det tror jag inte ett ögonblick på.

Alyanas upplevelse handlar om psykiska reaktioner i hjärnan som eventuellt kan uppstå pga syrebrist eller annat underskott av något livsviktigt ämne alternativt överskott av något annat ämne...

Livet är enbart kemiska processer, visserligen extremt komplicerade sådana men ändå, högre makter existerar inte.

Fast det kan du inte veta säkert. Dessutom, om Alyanas upplevelse kan skänka lite lugn till någon som har existentiell ångest så är det skitbra. Jag tror inte på högre makter vanligtvis, men på mina värsta dagar välkomnar jag tanken bara för att få ångesten att släppa.

@Dagobert, Klart man kan påverka. Räcker med att uppfinna kullager eller fusionskraft.

k4Kaey skrev:Fast det kan du inte veta säkert.

I min värld existerar det inga högre makter, gudar eller annat. Om det visar sig efter döden att jag har fel så får jag ta det.därifrån, innan dess tänker jag inte slösa bort en enda sekund på någon religion av något slag.

Jag lever redan efter principer som passar ganska bra med det som Jesus påstås ha sagt och levt efter (dvs omtanke om andra) med den skillnaden att jag inte tror på någon gud. Om en eeventuell gud inte accepterar det så finns det ännu färre skäl att tro på en gammal sagobok (trots allt finns det troligen ett korn av sanning i flera av berättelserna. det brukar vara så i de flesta sagor oavsett om det är Grimm, Lindgren, Andersen, Dahl eller Beskow).

Nån annan som starkt ogillar uttrycket "Man lever jue bara en gång"
Är inte troende eller så men det känns så ignorant när folk använder det som om dom vet.
Ingen vet om man lever mer än 1 gång. Hur skulle man kunna veta det.

Man trodde jorden var platt en gång också lixom.
kanske vet vi nån gång om man fortsätter existera men just nu vet vi inte det.

Miche skrev:I min värld existerar det inga högre makter, gudar eller annat.

Självklart vill jag inte förringa Alyanas upplevelse, det hon upplevt har hon upplevt sen går det alltid att tolka. Alyanas tolkning fungerar för henne, för mig gör den inte det.