Ja, jag brukar vantrivas när det skarpa vårljuset kommer.

Osäkert om det beror på ljuset i sig eller om det beror på att detta skarpa ljus avslöjar en grå-brun-lerig natur som ser ut som en industritomt efter vinterns härjningar.

Det uppstår en diskrepans där - skiner solen ska det vara grönt i markerna, träd och blommor ska vara utslagna och det ska också vara varmt.

Men så ser det inte ut februari-mars-april utan vädret är lika beständigt som ett kinesiskt springluder.

KrigarSjäl skrev:Ja, jag brukar vantrivas när det skarpa vårljuset kommer.

Osäkert om det beror på ljuset i sig eller om det beror på att detta skarpa ljus avslöjar en grå-brun-lerig natur som ser ut som en industritomt efter vinterns härjningar.

Det uppstår en diskrepans där - skiner solen ska det vara grönt i markerna, träd och blommor ska vara utslagna och det ska också vara varmt.

Men så ser det inte ut februari-mars-april utan vädret är lika beständigt som ett kinesiskt springluder.

Flytta till norrland, när våren slutligen kommer går det snabbt. Så fort snön smälter bort slår löven ut, det är ingen mellanperiod som i södra Sverige.

Jag har fått för mig att jag gillar Norrland.

En vacker natur, mycket skog, sen fjäll och myrmarker.

Folk verkar raka och okomplicerade där uppe. Men det kan ju lika gärna vara en fördom.

Politiskt är många åt vänsterhållet där...vilket skulle vara en god anledning att flytta.
Finns få saker jag avskyr så mycket som nyliberaler, kälkborgare och bondrasister.

KrigarSjäl skrev:Folk verkar raka och okomplicerade där uppe. Men det kan ju lika gärna vara en fördom.

Men de kan också vara en riktig sekt där alla känner alla (stasi kontroll). Där ingen nåd finns för den som avviker.

Nu för tiden tror jag våren är lika slaskig här som neråt i landet. Mars-april-ljuset är i alla fall detsamma. Opålitligt. För helt plötsligt blir det skymning. Jag gillar inte det gula gräset som kommer fram när snön smält bort. Tidiga majmorgnar(ser ni vad det står?) är svåra. Tappar liksom verkligheten då.

Jo, har haft det till och från sedan jag var runt 8, vissa saker tänkte jag på redan när jag var 6 år. Jag har inte tagit saker för givna, svårt att bara acceptera läget. Eller svaret att "så är det, tänk inte mer på det".

Jag har som vuxen blivit bättre på att förneka de tankarna, men plötsligt poppar de upp eftersom de aldrig riktigt var borta.

Det skulle vara trevligt att tro att man var i ett sammanhang, att man betydde något och att man inte bara slogs ihjäl som en fluga sedan. Jag har ingen större lust att vara död, även om man då inte kan lida, men jag kan lida nu istället eftersom jag vet/tror att jag inte är evig. Jag avundas lite människor med tro och människor som inte tror men anser att döden inte rör dem för när den kommer så finns de inte och det gör inget. Lixom hur fan kan det inte göra något???

Jag tror på skumma övernaturliga saker men det betyder inte att jag tror på att vi lever vidare. Universum har skapats, innan fanns vi inte. Jag har innan funnit tröst i att universum varit så mystiskt, att det från människans synvinkel är övernaturligt i sig själv. Men sedan har jag kommit på att oberoende hur rymden är så är den ändlig i tiden. Alla galaxer flyger snabbare från varandra och funnes de liv då så dog det för till slut finns inte närhet till något, inga stjärnor, inget. Alternativt så kan man se det som att allt bara expanderar och istället saktar tiden in tills den stannar. Oberoende av synsätt dör hela jävla universum.

Det känns inge kul helt enkelt.

plåtmonster skrev:

KrigarSjäl skrev:Folk verkar raka och okomplicerade där uppe. Men det kan ju lika gärna vara en fördom.

Men de kan också vara en riktig sekt där alla känner alla (stasi kontroll). Där ingen nåd finns för den som avviker.

Byhålans predikament.

Kanske rätt självklart att urbaniseringen skulle sätte igång så fort det fanns möjlighet?

Finns bra och dåligt med norrland vad man nu ens menar med norrland men jag menar den del jag känner till som är bra långt norrut. Det som känns skönt är att det inte är något trams. Både män och kvinnor måste kunna ta hand om sig själva, de blir ordentliga om man får använda det ordet. Det märks (framför allt utanför de lite större städerna) att man inte har så himla mycket pengar för man tar inte överpriser för saker och folk kan sälja lite vadsomhelst ur sitt garage på ett sätt man inte ser här nere i söder. Att man får vara lite miniföretagare.

Baksidan kan vara ett gammaldags tänkande. En slags onödig moralism som inte känns nödvändig eller samtida. Att man har ögonen på sig är bara typiskt för små orter oberoende av var de ligger. Har själv bott i en by fast söderöver och det dröjde innan jag fattade att alla visste allt om mig. Själv var jag inte snokig med dem. Men eftersom jag var inflyttad så kändes det inte så hårt, det hade nog känts jobbigare att vara mig själv om jag var uppvuxen där, man blir lixom mer snärjd då.

Har tillbringat många somrar norrut men färre vintrar. Vintrarna är rätt tuffa, tror jag skulle bli lite konstig av dem. När jag var yngre ville jag flytta norrut men det är så stora avstånd och att lämna allt klarade jag inte av. På den tiden tog den 20 timmar med tåg om jag velat besöka släkt.

Annars är det något speciellt med det karga. Hur överlevde folk ens däruppe förr? Odla kan man, kål, potatis och rötter. Och vall till djuren. Fiske och jakt. Tufft.

Alyana skrev:Har haft mycket existentiell ångest. Men när jag nu är troende och övertygad om att vi kommer hem efter döden så är det som att nästan allt sådant har släppt.

Det är samma för mig. Mitt sökande efter sanning har inte varit förgäves.

Jag har försökt att bli troende. Men för mig blir det ologiskt och min närmsta filosofi är den naturliga(för mig) gången. Födasleva dö. Kanske bli näring åt något som växer. Det gör ont att sinnet försvinner. Att man slutar se allt vackert.

För intelligenta personer med asperger krävs det nog nästan att man är med om saker själv som indikerar att det finns något mer. Annars blir det gärna lite svårt att tro på "sånt".

Jag hade en utanför kroppen upplevelse för ett par månader sedan, hallucination eller inte, men efter den upplevelsen har jag inte haft lika hemska dödsångest attacker som tidigare. Vanlig existentiell ångest tycker jag inte är så störande, det visar ju att man tänker... jag skulle inte vilja leva utan att tänka på livets mening/meningslöshet...

Tooticki skrev:Kan ni bli påverkade av ljus? Vårljus och sommarnätter är svåra tycker jag.

Menar du att man har mer existentiell ångest då?

Ja, jag blir väldigt påverkad av ljus. Vet inte varför.
Jag tycker att den existentiella ångesten är så påtaglig att jag ibland nästan blir utan verklighetsförankring.

Meningslösheten kommer alltid tillbaks.

Tooticki skrev:Har ni existentiell ångest?

Japp.

Tooticki skrev:Hur hanterar ni den?

Genom att vara med de jag älskar, meditera, ha rutiner, träna, äta nyttigt, lära mig nya saker, vara utomhus, sova bra, sluta spela datorspel (viktigt, fastnar lätt och "missbrukar"), sluta titta på serier om det finns mer än 1 episod tillgänglig (man fastnar och kan inte sluta titta).

List goes on.

Tooticki skrev:Har ni existentiell ångest? Hur hanterar ni den?
Själv har jag haft det hela livet. Under tonåren blev det värre och har funnits kvar sedan dess. Det handlar om alltings meningslöshet och att allt upphör. Att allt är för stort.

Du kanske ska prova antidepressivt.

matterik skrev:

Tooticki skrev:Har ni existentiell ångest? Hur hanterar ni den?
Själv har jag haft det hela livet. Under tonåren blev det värre och har funnits kvar sedan dess. Det handlar om alltings meningslöshet och att allt upphör. Att allt är för stort.

Du kanske ska prova antidepressivt.

Hellre meditation än droger. Droger ska vara den sista utvägen.

Har det effekt - Så har det oftast också Bi-Effekt..

Tooticki skrev:Jag har försökt att bli troende. Men för mig blir det ologiskt och min närmsta filosofi är den naturliga(för mig) gången. Födasleva dö. Kanske bli näring åt något som växer. Det gör ont att sinnet försvinner. Att man slutar se allt vackert.

Just det där känner jag igen mig i. Det smärtar något så oerhört att veta att allt man gör i livet i slutändan är meningslöst. Det är som att blåsa ut ett ljus. Det finns något som kämpar och lever, för att helt plötsligt bara inte existera mer. Absolut ingenting.

Jag har slutat att tillåta mig att tänka i dom banorna. Fastnar jag i livets meningslöshet slutar det alltid med så kraftiga ångestattacker att jag svimmar, och sen bara stirrar i en vägg i en vecka och försöker komma fram till om jag ska avsluta mitt liv där och då.

Neonland skrev:Det smärtar något så oerhört att veta att allt man gör i livet i slutändan är meningslöst.

Dör verkar man ju göra oavsett så man kan ju lika gärna ha så roligt man kan innan dess?

Jag hittade Panteism för ett par år sedan, och det känns helt rätt för mig, det ger mig en stor känsla av gemenskap/tillhörighet och någon form av mening i "meningslösheten"



Wiki:

Panteism (från grekiskans παν "allt" och θεος "[är] Gud") är en gudsuppfattning där hela naturen, världen eller universum är besjälat av ett transcendent andligt väsen, i vilket allting är ett.

Enligt en skola är detta väsen opersonligt och inget personligt väsen existerar utanför denna andliga verklighet. Filosofen Baruch Spinozas synpunkt representerar denna skola, att universum är det samma som naturen och därmed också Gud. Spinoza är känd för sina filosofiska arbeten, som utmynnar i en panteistisk gudsuppfattning. Spinoza påverkade i sin tur filosofer som Friedrich Hegel. Vetenskapsmannen Albert Einstein skrev att han inte trodde på en personlig gud, utan på Spinozas gud.

https://www.youtube.com/watch?v=rWXzxUdJVyM

plåtmonster skrev:

Neonland skrev:Det smärtar något så oerhört att veta att allt man gör i livet i slutändan är meningslöst.

Dör verkar man ju göra oavsett så man kan ju lika gärna ha så roligt man kan innan dess?

Det är just det tankesätt jag försöker vända tankar mot Även om allt inte spelar roll i slutändan så kan det åtminstone få vara en rolig resa. Just därför jag undviker att börja tänka i dom banorna som framkallar ångest..

Sedan så är den biotekniska utvecklingen rätt snabb så döden kanske kan flyttas fram.