Ni som har stora problem med er Aspergers skall få ett par tips av mig nu, som fungerar, sen om ni vill använda dem eller inte är upp till er.

Problemet med Aspergers är att man har svårt för pinsamma situationer, man vill ha perfektion, världen är tyvärr inte perfekt, så om ni anser att ni måste ha en perfekt tillvaro så hoppa över denna tråden.

Jag bor i förorten, och är invandrare, har blivit flera gånger hotad och liknande på grund av min Aspergers, av andra, jag har aldrig använt äckliga/fula ord som som får en att trakassera andra.

Varför? Jo för att jag anser att det inte är rätt, desvärre använder folk såna ord i samhället så vill jag inte bli trakasserad så måste jag trakassera dem för att försvara mig.

Var här om dan en kille som bad mig att ge honom ett halsband jag hade, "annars slår jag skiten ur dig" sa han, då sa skrek jag och sa "dra åt helvete din jävla horunge", jag använder inte såna ord vanligtvis och det ser man på mina andra poster, det fungerade utmärkt han blev rädd även fast jag inte skrek så högt, han blev rädd även fast han såg större ut, han tänkte ta den på riktigt, varför? Jo för att jag är en tyst aspergare så då tror han att han bara kan göra så.

Aspergare måste släppa loss lite och skaffa lite självdistans, var inte rädd för att studera andra människor och härma det som fungerar, dom individer som står utanför din dörr är lika mycket värda som hundar, insekter osv, eftersom att jag är ateist så tror jag att alla människor har ungefär samma psyken i stort sätt, problemet med Aspergare är att man har svårt att urskilja vad som är rätt och fel i vilken situation och då blir man helt tyst.

Vad tror ni? Våga prata även fast det är pinsamt, även med folk ni inte känner, bara släpp ut det!?

Alla har samma psyken och är ungefär lika, förutom att vi har svårt med socialt samspel.

Det gör ingenting om du skämmer ut dig, du har Aspergers och behöver inga vänner, så skäm ut dig!? Testa dig fram? Finns 9 miljoner att testa sig fram på!

Håller med!

FakkDöWörld skrev:Håller med!

Det är bra att lära sig skådespeleri som Aspergare dessutom, så kan man skådespela när man träffar andra individer.

Dvs ansiktsuttryck så man inte ser ut som en cancersjuk människa som vägrar tala eller visa någon glädje även fast man sprudlar av glädje inombords.

Jag har, under en tid, haft en diskussion på samma tema (men inte lika extremt) där den andra parten hävdar att min motvilja mot att göra bort mig (att t.ex dansa) in fact är en rädsla och att man tjänar på och mår bra av att utmana den rädslan och kasta sig in i saker, testa saker, även om de känns obekväma och obehagliga.

Han kan mycket väl ha en poäng. Det är fullt möjligt att människor som har mycket av sådan rädsla skulle må bra av och tjäna på att vända den ryggen och bara "släppa lös". Så där håller jag med dig - men kanske inte nödvändigtvis i någon form av elakhet eller annat mot andra människor.

Samtidigt kan jag inte hjälpa det faktum att jag är säker på att jag inte bara känner obehag i dylika situationer, jag vill inte befinna mig i dem och jag har inget behov av att göra det. Misstänker att det är som med allt annat - individuellt.

Nu bor jag där jag bor och då är man tvungen att anpassa sig lite efter där man bor, inte för att jag vill bo kvar men men.

Dansa är väl bara roligt eller?

opteron skrev:Ni som har stora problem med er Aspergers skall få ett par tips av mig nu, som fungerar, sen om ni vill använda dem eller inte är upp till er.

Aspergare måste släppa loss lite och skaffa lite självdistans, var inte rädd för att studera andra människor och härma det som fungerar, dom individer som står utanför din dörr är lika mycket värda som hundar, insekter osv, eftersom att jag är ateist så tror jag att alla människor har ungefär samma psyken i stort sätt, problemet med Aspergare är att man har svårt att urskilja vad som är rätt och fel i vilken situation och då blir man helt tyst.

Vad tror ni? Våga prata även fast det är pinsamt, även med folk ni inte känner, bara släpp ut det!?

Alla har samma psyken och är ungefär lika, förutom att vi har svårt med socialt samspel.

Det gör ingenting om du skämmer ut dig, du har Aspergers och behöver inga vänner, så skäm ut dig!? Testa dig fram? Finns 9 miljoner att testa sig fram på!

Hade först inte tänkt svara i denna tråden men kan inte låta bli. Enligt mig låter detta ungefär som det vanliga rådet, vill man bara tillräckligt mycket, och vågar, så kan man göra i princip vad som helst.

Jag tror de flesta här både har vågat och velat en hel del genom åren, frågan är väl snarare hur ofta och hur länge man har ork och vilja att fortsätta försöka när man misslyckas. Studera andra och försöka härma samt anpassa sig har man ju gjort hela livet... Det finns ju trots allt en anledning att det kallas funktionshinder.

Släppa loss och skaffa självdistans låter ju enkelt (i teorin).
Aspergare behöver inga vänner...? Hur tänker du då?

Men. Det är jättebra att du delar med dig av det som fungerar för dig, hoppas att någon kan ta till sig tipsen. Jag vill nog inte tillräckligt mycket. Längre.

"Handla som om" ja. Redan känd teknik, men bra gjort att komma på den utan att veta det!

Jo, det gäller ju att känna gränsen för vad som är okej också. Av flera skäl än bara risken att göra sig omöjlig där man vill vara kvar eller kunna återkomma. Även det kan man ju ha svårt för som aspergare. Så okinkigt är det inte.

Sedan kan man faktiskt ha genuint svårt för att skådespela också. Både att göra det alls och att göra det tillräckligt bra. Man kan säkert ha det så enkelt som att bara härma eller släppa fram det som finns där inne, men inte nödvändigtvis.

Och som med allt annat, faller det sig inte av sig självt för en eller har man begränsat med energi måste man göra en nyttokostnadsanalys: Är ansträngningen och riskerna rimliga i förhållande till vad jag kan vinna?

Håller med Jorand, för övrigt. Det betyder inte heller för mig att inte den som är full av entusiasm kan prova - men var gärna medveten om riskerna så att du inte ohjälpligt gör bort dig rätt vad det är eller blir ouppmärksam på de första signalerna om att du kanske inte orkar mer. (När signalerna har tutat en tid utan att du har uppmärksammat dem kan det i värsta fall vara för sent för reparation.)

opteron skrev:Det är bra att lära sig skådespeleri som Aspergare dessutom, så kan man skådespela när man träffar andra individer.

jag vet inte hur bra detta "skådespel" fungerar för andra, men för mej leder det till utmattning, missförstånd och ångest. jag minns en tråd som handlade om just det. tror att den hette "när är jag mest mej själv?", eller något snarlikt. där diskuterades just svårigheterna kring att ständigt tänka på sitt uppförande och att agera utifrån ett "manus". personligen har jag spelat så länge att jag inte vet vem jag är bland andra längre. jag imiterar och speglar, blir dödstrött och känner mej falsk. som barn var jag utstött och ensam och hamnade ofta i konflikt med andra. det fortsatte tills jag var ungefär 25. nånstans där började jag snappa upp "rätt" sätt att umgås/förhålla sej till andra. jag hade en vän som höll mej i händerna och tittade mej i ögonen när jag pratade, som för att visa att hon lyssnade noga. jag började använda samma metod på andra och det var som magi, men ögonkontakten var/är jobbig. jag började även ställa inkännande frågor på samma sätt som hon, men att kommentera svaren på frågorna är inte lika lätt. det här sättet att samtala är inget jag uppskattar. jag gör det i brist på annat, och därför att jag tror att det är vad andra vill ha av mej. och nej, jag håller inte alla i handen, men jag tittar i eller vid ögonen. jag ger mej alltså ut för att vara någon jag inte är - lyssnaren. jag känner mej som sagt falsk. sen förstår jag att det finns dom som inte kan imitera på det här viset och med samma framgång som jag, och därför har större sociala svårigheter. jag är inte otacksam över min förmåga att vara älskvärd, men jag menar att det kan vara kontraproduktivt att låtsas vara nåt man inte är. bättre då att lära sej att censurera det som inte funkar socialt, och sedan köra sin grej. jag har trasslat in mej i min rollfigur och har svårt att bryta mej loss. men jag vill. jag vill ha tillbaka min aspiga personlighet och fila lite på den, för den är ju jag! visst vill jag föra personliga samtal med mina vänner, men jag vill inte göra det jämt. jag vill framförallt inte spela min lyssnarroll i brist på annat. jag är så rädd att göra fel att jag kväver mej själv. jag vill lära mej hur jag kan umgås på mina villkor, och det är fasen inte lätt. nu är jag så nydiagnosticerad att tiden kanske kommer att ge mej lite perspektiv och insikter.

cheers

prick (och eventuella andra berörda), ett tips i all välmening: dela upp texten i korta stycken med radmellanslag. (Får vara något längre än i det här inlägget )

Vi är många här som har ännu svårare än de flesta att läsa så massiva stycken text, och särskilt på en skärm. (Koncentrationsproblem, trötthet, sensoriska problem osv.) Jag klarar det inte.

Zombie skrev:prick (och eventuella andra berörda), ett tips i all välmening: dela upp texten i korta stycken med radmellanslag. (Får vara något längre än i det här inlägget )

Vi är många här som har ännu svårare än de flesta att läsa så massiva stycken text, och särskilt på en skärm. (Koncentrationsproblem, trötthet, sensoriska problem osv.) Jag klarar det inte.

+1

opteron skrev:Dansa är väl bara roligt eller?

Många tycker det, ja. Inte jag dock. Jag upplever dans som oerhört obehagligt och finner inget som helst nöje i det utan det blir mer eller mindre tortyr.

Undrans om den inte går att svara på alla världens debatter med ^^ :

tahlia skrev:

opteron skrev:Dansa är väl bara roligt eller?

Många tycker det, ja. Inte jag dock. Jag upplever dans som oerhört obehagligt och finner inget som helst nöje i det utan det blir mer eller mindre tortyr.

+1

Det är ju bara kul att dansa om man dansar så fult man kan. Om inte tjejen går därifrån känner jag att jag inte gjort mitt bästa.

Zombie skrev:prick (och eventuella andra berörda), ett tips i all välmening: dela upp texten i korta stycken med radmellanslag. (Får vara något längre än i det här inlägget )

Vi är många här som har ännu svårare än de flesta att läsa så massiva stycken text, och särskilt på en skärm. (Koncentrationsproblem, trötthet, sensoriska problem osv.) Jag klarar det inte.

jag ber om ursäkt för min kompakta text. jag har själv problem med läsning av långa textstycken, men tyvärr har jag också problem att avgöra exakt var texten ska delas. i det här fallet valde jag ett flöde för att inte dela på fel ställe. det är svårt att vara alla till lags...

barracuber skrev:

Zombie skrev:prick (och eventuella andra berörda), ett tips i all välmening: dela upp texten i korta stycken med radmellanslag. (Får vara något längre än i det här inlägget )

Vi är många här som har ännu svårare än de flesta att läsa så massiva stycken text, och särskilt på en skärm. (Koncentrationsproblem, trötthet, sensoriska problem osv.) Jag klarar det inte.

+1

det här kändes lite som mobbing.

Som jag känner barracuber kan han inte ha menat det så.

Hoppas du inte kände dig nertryckt av mitt inlägg, jag tycker bara det är synd att inte kunna läsa sådant som kan vara intressant. För mig får du gärna posta om inlägget även med delningar på tveksamma ställen. Sådant kan vi väl alla ha svårt att avgöra. Men jag kan förstå det där med flöde, det är en balansgång...

Prick: Om det är till nån tröst läste jag din text utan problem och kunde även relatera en hel del till hur du känner. Diagnosticerades själv för drygt ett år sen. Det blir bättre. Jag tror jag vet vem jag är igen. En del av mig jobbar som språkgranskare, så om du vill kan jag försõka dela upp din text som jag skulle om det var ett jobb och pm a det till dig.

Zombie skrev:Som jag känner barracuber kan han inte ha menat det så.

Hoppas du inte kände dig nertryckt av mitt inlägg, jag tycker bara det är synd att inte kunna läsa sådant som kan vara intressant. För mig får du gärna posta om inlägget även med delningar på tveksamma ställen. Sådant kan vi väl alla ha svårt att avgöra. Men jag kan förstå det där med flöde, det är en balansgång...

okej, jag förstår då postar jag om med uppdelad text:

(citerar opteron)

opteron skrev:

Det är bra att lära sig skådespeleri som Aspergare dessutom, så kan man skådespela när man träffar andra individer.


jag vet inte hur bra detta "skådespel" fungerar för andra, men för mej leder det till utmattning, missförstånd och ångest. jag minns en tråd som handlade om just det. tror att den hette "när är jag mest mej själv?", eller något snarlikt. där diskuterades just svårigheterna kring att ständigt tänka på sitt uppförande och att agera utifrån ett "manus".

personligen har jag spelat så länge att jag inte vet vem jag är bland andra längre. jag imiterar och speglar, blir dödstrött och känner mej falsk. som barn var jag utstött och ensam och hamnade ofta i konflikt med andra. det fortsatte tills jag var ungefär 25. nånstans där började jag snappa upp "rätt" sätt att umgås/förhålla sej till andra. jag hade en vän som höll mej i händerna och tittade mej i ögonen när jag pratade, som för att visa att hon lyssnade noga. jag började använda samma metod på andra och det var som magi, men ögonkontakten var/är jobbig. jag började även ställa inkännande frågor på samma sätt som hon, men att kommentera svaren på frågorna är inte lika lätt.

det här sättet att samtala är inget jag uppskattar. jag gör det i brist på annat, och därför att jag tror att det är vad andra vill ha av mej. och nej, jag håller inte alla i handen, men jag tittar i eller vid ögonen. jag ger mej alltså ut för att vara någon jag inte är - lyssnaren. jag känner mej som sagt falsk. sen förstår jag att det finns dom som inte kan imitera på det här viset och med samma framgång som jag, och därför har större sociala svårigheter.

jag är inte otacksam över min förmåga att vara älskvärd, men jag menar att det kan vara kontraproduktivt att låtsas vara nåt man inte är. bättre då att lära sej att censurera det som inte funkar socialt, och sedan köra sin grej. jag har trasslat in mej i min rollfigur och har svårt att bryta mej loss. men jag vill. jag vill ha tillbaka min aspiga personlighet och fila lite på den, för den är ju jag! visst vill jag föra personliga samtal med mina vänner, men jag vill inte göra det jämt. jag vill framförallt inte spela min lyssnarroll i brist på annat.

jag är så rädd att göra fel att jag kväver mej själv. jag vill lära mej hur jag kan umgås på mina villkor, och det är fasen inte lätt. nu är jag så nydiagnosticerad att tiden kanske kommer att ge mej lite perspektiv och insikter.

cheers

opteron skrev:Ni som har stora problem med er Aspergers skall få ett par tips av mig nu, som fungerar, sen om ni vill använda dem eller inte är upp till er.

Problemet med Aspergers är att man har svårt för pinsamma situationer, man vill ha perfektion, världen är tyvärr inte perfekt, så om ni anser att ni måste ha en perfekt tillvaro så hoppa över denna tråden.

jag är varken rädd för pinsamma situationer eller speciellt pedantisk av mig. däremot försöker jag ordna min tillvaro så jag kan förstå den...

Jag bor i förorten, och är invandrare, har blivit flera gånger hotad och liknande på grund av min Aspergers, av andra, jag har aldrig använt äckliga/fula ord som som får en att trakassera andra.

Varför? Jo för att jag anser att det inte är rätt, desvärre använder folk såna ord i samhället så vill jag inte bli trakasserad så måste jag trakassera dem för att försvara mig.

varför då? vad är det som får dig att tro att de slutar om du ger igen med samma mynt? har det fungerat hittills?

Var här om dan en kille som bad mig att ge honom ett halsband jag hade, "annars slår jag skiten ur dig" sa han, då sa skrek jag och sa "dra åt helvete din jävla horunge", jag använder inte såna ord vanligtvis och det ser man på mina andra poster, det fungerade utmärkt han blev rädd även fast jag inte skrek så högt, han blev rädd även fast han såg större ut, han tänkte ta den på riktigt, varför? Jo för att jag är en tyst aspergare så då tror han att han bara kan göra så.

tror du det kan ha funnits andra sätt än skrik att få honom att gå därifrån?

Aspergare måste släppa loss lite och skaffa lite självdistans, var inte rädd för att studera andra människor och härma det som fungerar, dom individer som står utanför din dörr är lika mycket värda som hundar, insekter osv, eftersom att jag är ateist så tror jag att alla människor har ungefär samma psyken i stort sätt, problemet med Aspergare är att man har svårt att urskilja vad som är rätt och fel i vilken situation och då blir man helt tyst.

knappast därför jag är tyst. har jag något att säga som jag tycker är värt att säga så struntar jag fullständigt i om det är "rätt" eller inte. jag är tyst för att tystnad är behagligt, för att jag försöker hänga med i samtalet eller av en av ett hundratal andra anledningar, MEN aldrig p.g.a. att jag funderar om det är rätt eller fel.

Vad tror ni? Våga prata även fast det är pinsamt, även med folk ni inte känner, bara släpp ut det!?

Alla har samma psyken och är ungefär lika, förutom att vi har svårt med socialt samspel.

Det gör ingenting om du skämmer ut dig, du har Aspergers och behöver inga vänner, så skäm ut dig!? Testa dig fram? Finns 9 miljoner att testa sig fram på!

jag skämmer ofta ut mig, jag behöver vänner, jag är tyst när jag är tyst och pratar när JAG vill det, inte när andra tycker att jag borde

vad menar du med psyke? det jag kan säga med säkerhet är att jag tänker mycket olikt de flesta NT och analyserar allt betydligt mer ingående än de.

@ prick

Tack!

Som jag trodde, det var intressant. Och smärtsamt att läsa, jag känner igen mig själv. Inte i alla detaljer, men i problemen och kampen - inte kunna det som är så självklart för andra, få skit på skit, göra våld på sig själv för att få ett minimum av livsnödvändig kontakt, tappa bort sig och inte veta vem man är.

Min "kompis som höll mig i handen" var en utlevelsebetonad psykoterapi där jag fick ännu mera skit, men också lärde mig sociala färdigheter jag inte vet hur mycket mer försenade de skulle ha blivit annars. Men skiten hade jag kunnat vara utan . Man visste inget om Asperger då.

Och jag håller med dig om riskerna av egen erfarenhet.

Det är en kamp, men diagnosen öppnade dörrar jag inte trodde fanns och jag har börjat hitta delar av mig själv sedan dess.

prick skrev:jag vet inte hur bra detta "skådespel" fungerar för andra, men för mej leder det till utmattning, missförstånd och ångest. jag minns en tråd som handlade om just det. tror att den hette "när är jag mest mej själv?", eller något snarlikt. där diskuterades just svårigheterna kring att ständigt tänka på sitt uppförande och att agera utifrån ett "manus".

http://www.aspergerforum.se/nar-ar-jag- ... 16906.html

prick skrev:jag är så rädd att göra fel att jag kväver mej själv. jag vill lära mej hur jag kan umgås på mina villkor, och det är fasen inte lätt.

Jag känner så väl igen mig i dina beskrivningar Prick. Även det du skrev i tråden om att spela roller, imitera och agera utifrån ett väl inövat manus och därför aldrig veta vem man egentligen är.
Det är jävligt uttröttande.

Jag kunde knappt svara på frågor om mig själv under min utredning för jag visste inte vad jag "borde" svara (vilka förväntningar de hade på mig). Och inte visste jag vad jag själv tyckte, för jag har aldrig förstått mig på mig själv, mina känslor, tankar om mig själv osv. Det är väl därför jag spelat roller?

Nåja, ville mest bara säga att jag känner igen mig i mycket av det du skrivit.

Angelic Fruitcake skrev:Prick: Om det är till nån tröst läste jag din text utan problem och kunde även relatera en hel del till hur du känner. Diagnosticerades själv för drygt ett år sen. Det blir bättre. Jag tror jag vet vem jag är igen. En del av mig jobbar som språkgranskare, så om du vill kan jag försõka dela upp din text som jag skulle om det var ett jobb och pm a det till dig.

jag såg ditt svar först nu, och har redan delat texten och publicerat den igen. men jag vill säga tack för din vänlighet och ditt generösa erbjudande.

ha en fin lördag

Fenren skrev:

opteron skrev:Jag bor i förorten, och är invandrare, har blivit flera gånger hotad och liknande på grund av min Aspergers, av andra, jag har aldrig använt äckliga/fula ord som som får en att trakassera andra.

Varför? Jo för att jag anser att det inte är rätt, desvärre använder folk såna ord i samhället så vill jag inte bli trakasserad så måste jag trakassera dem för att försvara mig.

varför då? vad är det som får dig att tro att de slutar om du ger igen med samma mynt? har det fungerat hittills?

Var här om dan en kille som bad mig att ge honom ett halsband jag hade, "annars slår jag skiten ur dig" sa han, då sa skrek jag och sa "dra åt helvete din jävla horunge", jag använder inte såna ord vanligtvis och det ser man på mina andra poster, det fungerade utmärkt han blev rädd även fast jag inte skrek så högt, han blev rädd även fast han såg större ut, han tänkte ta den på riktigt, varför? Jo för att jag är en tyst aspergare så då tror han att han bara kan göra så.

tror du det kan ha funnits andra sätt än skrik att få honom att gå därifrån?

Enligt min erfarenhet kan det faktiskt funka att mopsa upp sig. De flesta som mobbar, rånar eller begår övergrepp är egentligen rätt fega och väljer ut offer som ser ut som om de inte kommer göra motstånd, skvallra, ge igen eller ställa till problem. Därför kan man ibland ganska lätt skrämma bort dem genom att handla motsatt mot vad de förväntar sig och t ex skrika, slå tillbaka eller göra sig tuffare än man är.

Finns dock såklart en risk med det, särskilt om den andre är beväpnad eller har kompisar med sig. Om så inte är fallet tycker jag gott man kan prova att bli mer offensiv än de väntat sig.