Har ni någongång haft, eller har ni, ett stort intresse som fungerar som livlina. Jag menar som hjälper er att tackla era liv bättre, ger mening etc.
För mig har mitt stora intresse, min elgitarr, fått den rollen.
När jag är nere spelar jag och överlever. När jag inte vet vad jag ska göra, hur jag ska hantera saker, då blir gitarren min flykt.
Det har blivit en del av vem jag är.
Man talar om specialintressen. Vilken roll spelar era eventuella specialintressen för er. Hur pass viktig och stark påverkar den er?

/ nya gitarrkillen.

AnGeLBLue skrev:Har ni någongång haft, eller har ni, ett stort intresse som fungerar som livlina. Jag menar som hjälper er att tackla era liv bättre, ger mening etc.
För mig har mitt stora intresse, min elgitarr, fått den rollen.
När jag är nere spelar jag och överlever. När jag inte vet vad jag ska göra, hur jag ska hantera saker, då blir gitarren min flykt.
Det har blivit en del av vem jag är.
Man talar om specialintressen. Vilken roll spelar era eventuella specialintressen för er. Hur pass viktig och stark påverkar den er?

/ nya gitarrkillen.

Mina djur! Men ofta om jag är deppig så förtränger jag det genom att träna. Jag tröstäter inte, jag trösttränar!

Musik så klart. Det har alltid varit musik. Det kommer alltid vara musik.

Jag spelar också gitarr, så ofta det går.

Min intresse betyder allt och har alltid funnits där.

earlydayminer skrev:Musik så klart. Det har alltid varit musik. Det kommer alltid vara musik.

Jag spelar också gitarr, så ofta det går.

Min intresse betyder allt och har alltid funnits där.

Nu blir jag lite OT, av ren nyfikenhet...
Spelar du elgitarr och/eller akustiskt?
Vilka musikstilar?
Spelar du i något band?

Fighterbabe skrev:

AnGeLBLue skrev:Har ni någongång haft, eller har ni, ett stort intresse som fungerar som livlina. Jag menar som hjälper er att tackla era liv bättre, ger mening etc.
För mig har mitt stora intresse, min elgitarr, fått den rollen.
När jag är nere spelar jag och överlever. När jag inte vet vad jag ska göra, hur jag ska hantera saker, då blir gitarren min flykt.
Det har blivit en del av vem jag är.
Man talar om specialintressen. Vilken roll spelar era eventuella specialintressen för er. Hur pass viktig och stark påverkar den er?

/ nya gitarrkillen.

Mina djur! Men ofta om jag är deppig så förtränger jag det genom att träna. Jag tröstäter inte, jag trösttränar!

trösttränar var ett bra ord. Tröstspelar kan man nog säga att jag gör.
Men som sagt mitt gitarrspelande fyller många roller och funktioner och har blivit en stor del av min identitet. Det är väl lite aspie kanske endel skulle säga, just att gå in så starkt för det. Men utan min gitarr vet jag inte vad jag skulle ta vägen..

Jag spelar både och, men jag spelar mest akustiskt nu. Mest för att hålla fingrarna "in shape" just nu så att säga. Det blir mer elgitarr i sommar när jag har fixat förstärkaren. Det är lite knapert ekonomiskt just nu.

Hehe, det är svårt att säga faktiskt. Jag brukar spela det som faller mig in, det jag inte övar på är någon form av metal för det tycker jag inte är speciellt roligt. Hur fasiken skall man förklara? Jag brukar spela med en kompis, vi har planer på att starta ett band. Han för in det bluesiga och jag det jazziga fast det är mer mordernt. En hel del instrumentalt men även en del sång. Men det är varken blues eller jazz, utan det är någon form av indie rock med en personlighet, en vilja och en styrka som slår det mesta faktiskt. Iallafall när vi väl spelar ihop, han är en jäkla slashas nu faktiskt. Fast han är en stort fan av Jimi Hendrix -tittar på signaturen- Själv då?

Ja, jag har alltid tecknat och målat. Det har hjälpt mig när jag mått dåligt att ha den ventilen. Överhuvudtaget olika sorters skapande. Även att skriva och att spela musik. Tycker också det är väldigt avkopplande att sitta och sjunga och spela gitarr (fast jag är ingen virtuos precis!).

An artist! Mh, grymt.

Jag måste då göra lite reklam för min brors hemsida.
Han gör musik och tecknar. Han är först och främst en konstnär.

Http://www.soulvector.com/

Cool hemsida! Ska kolla lite noggrannare när jag har mer tid.

earlydayminer skrev:Jag spelar både och, men jag spelar mest akustiskt nu. Mest för att hålla fingrarna "in shape" just nu så att säga. Det blir mer elgitarr i sommar när jag har fixat förstärkaren. Det är lite knapert ekonomiskt just nu.

Hehe, det är svårt att säga faktiskt. Jag brukar spela det som faller mig in, det jag inte övar på är någon form av metal för det tycker jag inte är speciellt roligt. Hur fasiken skall man förklara? Jag brukar spela med en kompis, vi har planer på att starta ett band. Han för in det bluesiga och jag det jazziga fast det är mer mordernt. En hel del instrumentalt men även en del sång. Men det är varken blues eller jazz, utan det är någon form av indie rock med en personlighet, en vilja och en styrka som slår det mesta faktiskt. Iallafall när vi väl spelar ihop, han är en jäkla slashas nu faktiskt. Fast han är en stort fan av Jimi Hendrix -tittar på signaturen- Själv då?

Jag skulle också ha lite svårt att placera mig musikstilmässigt. Men av det du beskriver så kanske vi är lite åt samma håll. Jag är väl inne på någon sorts progressiv, rock,blues,jazz och Jimi Hendrix är en stor inspiration som du märker.

Hur som helst, musik är vår gemensamma livslina med andra ord?

Det finns liksom ingen värld utan musik för mig, det känns nästan sjukligt fanatiskt men ändå så är musik det enda vettiga för mig. Betydelsen är så oerhört stor att det blir svårt att förklara i ord. Om jag någongång delar med mig av min musik till någon speciell på ett sätt jag inte gör med någon annan så är det mitt sätt att säga hur mycket den betyder. Jag har alltid varit "känd" som "killen med gitarren" eller "han som älskar musik så mycket" i skolan och bland vänner. Mja, tillsammans med ord som t ex 'excentrisk' m fl förstås.

Att läsa och skriva är det intresse som jag är mest hjälpt av när jag har sämre perioder.
Läsningen, just för att jag får lite perspektiv på min egen situation genom att läsa om andras. Det är också ett effektivt sätt att få människor att förstå att jag inte vill prata och umgås. Många drar sig för att störa någon med näsan i en bok.

Skrivandet just för att få ut allt som trängs inom mig. Att se saker svart på vitt kan ju också vara något som ger perspektiv. Sedan skriver jag inte bara självbiografiskt, utan även dikter och noveller slinker igenom.
Det är just skrivandet jag skulle vilja ägna mig åt helt och hållet. Just nu är det dock rätt kaotiskt runt mig, så det mer seriösa författarskapet får vänta en stund.
Det finns en nackdel för mig när det gäller just att skriva. Jag är nämligen otroligt petig (perfektionist är ordet), och enormt självkritisk, så jag blir aldrig nöjd med det jag skriver, oavsett om andra uppskattar det eller inte.

Jag brukar gräva ner mig ja, ämnen varierar. Böcker är bra eller lyssna på musik. Eller måla. Många är de timmar har jag stängt in mig med låst dörr och megahög musik då jag inte pallat med omvärlden.

Mina intressen har gjort mig till en starkare person, helt avgjort. Jag har på egen hand uppnått det som andra springer i terapi & läser självhjälpsböcker för att uppnå. Psykologfolket kan snacka om "monotona intressen" & "fixeringar" hur mycket de vill. Jag vet själv vad jag behöver & vad jag mår bra av att göra. Men det jag har att säga övergår deras horisonter...

Mina intressen är en livlina så lång att jag riskerar att svälta ihjäl innan jag eller någon annan hunnit dra mig till räddningen. För att vara litet mindre metaforisk så är mitt intresseområde en mycket ovanlig vinkling av en ganska vanlig blanding av historia, naturvetenskap och samhälls-diskussion. Annat trevligt, som musik och skrivande, dras med samma ovanliga vinkling som alla finner främmande. Jag kan gå ifrån vinlkingen för sällskaps skull men hittills har det samtidigt stulit tid från det som verkligen intresserar mig.


Sällskap eller intressant sysselsättning, måste man verkligen välja mellan de livsnödvändigheterna? Min senaste lösning för att kombinera dem skulle, som vanligt, ta en massa tid att få till stånd om det ens skulle gå. Suck. Vore alltid kul om någon kände igen dilemmat, annars får jag nöja med att ha fått skriva av mig.

Träningen är en livlina för mig och vad händer när den försvinner? Jo, en bit av mitt liv försvinner. Och så är det nu tyvärr. Livlinan är klippt!

Datorer tråkigt nog, eller kanske skulle säga tv serier, är en scfi fi freak när det kommer till tv serier och filmer.

Skulle dock vilja bryta den trenden och försöka hitta på nåt annat som kanske skaffa hund och bli en sån där galning som går på brukshunds klubb hehe

Mitt specialintresse har alltid varit min livlina. Som barn var jag ganska skrämd för yttervärlden så jag skapade en egen värld i mitt rum. När jag var omkring 5 - 6 år spände jag upp ett stort papper framför fönstret och målande dit en annan utsikt än den som fanns där i verkligheten. Detta ledde så småningom in i ett kreativt yrke som är mitt specialintresse. Jag relaterar allt till detta - den målade utsikten framför fönstret har ersatts av ett slags filter som gör att jag klarar att ta in omvärlden därför att filtret sorterar in det på ett sätt som gör att det blir användbart och begripligt för mig.
Utan detta redskap har inte världen något innehåll för mig, man kan förklara det som att ett äpple och en betongvägg skulle ge mig precis samma signal utan referenssystemet.

Att brodera i korsstygn är min livlina.

MsTibbs skrev:Jag brukar gräva ner mig ja, ämnen varierar. Böcker är bra eller lyssna på musik. Eller måla. Många är de timmar har jag stängt in mig med låst dörr och megahög musik då jag inte pallat med omvärlden.

bortsätt från det där med att måla (jag kan knappt göra sträckgubbar) känner jag verkligen igen mig