Jag har under många års tid funderat över vad det egentligen är med mig och relationer. Varför jag aldrig kommer in i kompisgrupper på samma sätt som andra trots att jag ofta inte ser vad jag gör annorlunda, varför jag har ett så litet behov av socialt umgänge, varför jag inte klarar av att arbeta i grupp eller par osv. Här på forumet har det ploppat upp en hel del trådar om sådant, och jag har kunnat konstatera ett och annat, inte minst att de flesta här faktiskt har ett visst behov av vänskapsrelationer (även om behovet är olika starkt och tar sig olika uttryck - mitt eget umgängesbehov är till exempel väldigt litet).

Ett lättkonstaterat faktum: fikarastritualer och annat artighetssnack är otroligt obekvämt för de flesta konstaterade eller "misstänkta" aspies. Är det hela förklaringen? En sak som alltid har fascinerat mig är andra människors förmåga att hitta rätt människor, och dessutom flera stycken, i sådana alldagliga situationer som skola, kurser, jobb och liknande. Nu har det slagit mig att de kanske inte alls gör det, utan helt enkelt inte har så stora "krav" på att det måste kännas rätt för att de ska vilja umgås med någon.

Jag har vänner. De är lojala och omtänksamma och det funkar att ha en väldigt gles kontakt utan att det blir kallt. Vi kommer bra överens, jag känner mig bekväm med att prata om det mesta med dem och ibland har vi roligt tillsammans, och därför har jag ett visst intresse av att då och då ta kontakt och träffas. Efter en stund med dessa vänner tröttnar jag och vill helst avbryta och vara för mig själv, jag känner ingen direkt glädje när jag ska träffa dem och de gånger vänner av det här slaget glider ur mitt liv på ett eller annat sätt är jag märkligt likgiltig - inte för att jag inte tyckte om dem utan därför att det inte är en kännbar förlust. Jag kan komma på fyra personer som bor i samma stad som jag och som jag har kontakt med på det här sättet.

Sedan finns det en annan kategori vänner: de jag verkligen vill ha i mitt liv. Dessa är ytterst sällan jämnåriga med mig, utan nästan uteslutande äldre. De bor i stort sett alltid långt bort (kanske är kravlösheten som följer av vetskapen om de begränsade möjligheterna till fortsatt kontakt en bidragande faktor). Kort sagt: "normala" relationer med jämnåriga som bor på bekvämt besöksavstånd funkar inte riktigt för mig. Men när jag väl träffar på dessa människor är det något helt annat, nästan som en förälskelse. Att umgås med dem ger en klart kännbar lyckokänsla, jag gläds åt tanken på att åka och träffa dem någonstans, det är roligt att prata och umgås, jag saknar dem när vi skiljs åt och jag känner inte sällan ett starkt behov av att efteråt prata om dessa möten. För övrigt kan det bli så även med människor jag inte håller någon som helst kontakt med, utan som blir sådana man älskar en kväll för att sedan aldrig se igen. Och kanske är det detta som är den stora skillnaden, snarare än bristande färdigheter i kallprat.

Jag brukar tänka på liknande sätt när det gäller kärleksrelationer - speciellt när jag varit ute och ätit med min pojkvän och suttit bredvid folk som varit på "dejt". Att dejta i bemärkelsen träffas och se om man kanske kan bli intresserad av att ses igen är för mig totalt meningslöst och obegripligt, men det funkar ju uppenbarligen utmärkt för många människor! Men när jag ser de där kanske blivande paren, som sitter och luktar kemikalier, pratar om sina jobb och samtidigt sitter och ler intresserat och ska se inbjudande ut, förstår jag verkligen inte hur det där skulle kunna leda till känslor, intresse eller attraktion. Precis som fikarasterna verkar det där bara ytligt och meningslöst på gränsen till att jag får panik av att föreställa mig att försöka.

Hur är det för er andra? Och vad tror ni är det största "problemet" med att etablera vänskapsrelationer - bristande småpratsfärdigheter, ointresse för relationer eller ovanliga krav? Med krav menar jag inte nedskrivna eller medvetna "checklistor", utan andra förutsättningar för vad som får en att vilja fortsätta umgås. Att man behöver en speciell samhörighetskänsla där det för de flesta andra räcker med ett gemensamt intresse eller vardagligt tomgångsumgänge.

Du har målat upp ämnet så komplett, Hirnsäge, att det är svårt att tillägga något eller svara utförligt på dina frågor.

Bortsett från att mina ytligare vänner troligen inte är lika många, ännu, som dina, och att jag av ett par slags envishet helst håller kontakten med dem trots bristande intresse (vänskapen kanske kan fördjupas?), så tänker och tycker jag närmast likadant som du.

Ett komplement ändå, kanske är det här: Vid sidan av ytligare vänner finns rena kompisar och bekanta - folk man upprätthåller nåt slags relationer med för fredens skull och som bryggor till nya och gamla vänner och för att somliga av dem kanske kan bli vänner. Men i kompisrelationen är det jobbet, vädret och förra träffen som utgör konversationsämnena och att det räcker är allt litet mystiskt.

Ibland misslyckas jag fullständigt med att hålla liv i sådana konversationer och det beror väl på inställningen hos dem som deltar. Somliga är inte rädda för fortsatt folksamling trots tystnad, andra är inte rädda för att helt sonika gå sin väg om de blir uttråkade etc.

I det smörgåsbordet av beteenden skulle det vara roligt att hitta några fler regler för lämligt beetende i olika samlingar personer.

Det blev ett långt inlägg om man betänker hur det börjar.

/ J

Jag känner igen mycket av det du säger, men med skillnaden att jag aldrig egentligen föreställt mig att en sådan "för fredens skull"-bekantskap skulle fördjupas. Den envishet jag tvingar mig till för att upprätthålla de relationerna handlar nästan helt och hållet om den rädsla jag har för hur jag skulle må om jag till slut faktiskt blev helt isolerad utan att ens ha behållit en möjlighet till social ventil eller mänsklig kontakt.

Lämpliga beteenden tycker jag nästan är svårare i de relationer jag faktiskt känner ett intresse för att upprätthålla! Mina bekanta/kompisar känns antingen/eller: antingen stannar de kvar trots att jag är som jag är och då kör jag bara på, eller så förväntar de sig mer och har en mer aktiv inställning till relationer, och då försvinner kontakten. Men med de här "kärleksvännerna" funkar det bara om jag har dem på facebook. Då kommer liksom den kontinuerliga kontakten automatiskt utan att jag behöver vakta min lämplighet, så att säga.

För att dra ett exempel kan jag nämna två killar jag träffade via gemensamma internetbekanta för två veckor sedan. Båda bor i San Francisco, den ena har ingen dator, ingen mobil, inget mailkonto... Så all kontakt med honom sker genom den andre, vars mobilnummer jag har. Åker jag dit vet jag att jag är välkommen och att de vill umgås med mig, men det dröjer innan det går. Dessa två män är personer jag verkligen trivs med (vi kunde sitta uppradade i en bar, knäpptysta, en lång stund tills någon sa något eller vi alla började garva och förstod vad det var som var så förbannat kul utan att det sades, utan att det blev pinsamt att bara sitta och stirra). Jag skickade ett sms när de skulle hem från Berlin och fick ett svar, men man kan ju inte hålla på och sms:a hela tiden. Hittade den ene på myspace men eftersom jag redan har sms:at vet jag inte om jag är creepy om jag tar kontakt där också, så jag håller käft istället och känner mig ledsen över att inte våga skriva till honom och berätta om min rysk-tyska elektrokemiordbok.

Nu blajade jag loss lite känner jag. :)
Poängen jag försökte få fram var hur som helst att mitt problem vad gäller lämpligt beteende är att tygla kontaktskapandet när jag är intresserad av någon. Och så kan jag inte låta bli att undra om man någonsin träffar den typen av underbara vänner som är lättare att hålla kontakten med, dvs som bor på spårvagnsavstånd..

Hirnsäge skrev:Nu blajade jag loss lite känner jag.
Poängen jag försökte få fram var hur som helst att mitt problem vad gäller lämpligt beteende är att tygla kontaktskapandet när jag är intresserad av någon. Och så kan jag inte låta bli att undra om man någonsin träffar den typen av underbara vänner som är lättare att hålla kontakten med, dvs som bor på spårvagnsavstånd..

Det är en intressant typ av relationer! Men fråga inte mig vilka regler som gäller.

Det är väl förstås lättare att få grepp om vilka regler som gäller ifall man är på spårvagnsavstånd - kontakten blir väl tätare så man får fler signaler att lägga ihop till en helhet. Men jag är inte säker på det heller.

Så här fungerar jag i vänskapsrelationer (har inte AS):

Umgås inte på fritiden med folk jag inte har ngt gemensamt med, förstår inte vitsen med detta.

Jag har en väninna som jag inte har skrämt bort än som jag agerar häftplåster på (ringer minst en gång/dag och träffar minst en gång i veckan).

Jag blir alltså väldigt "klängig" när jag hittar ngn jag gillar, men det har hittills endast skett med en person.

Kan umgås med studiekamrater/arbetskollegor på uni/jobbet men har ingen aning om hur jag skulle umgås med dessa på fritiden - har ju mina "masker" på mig på dessa ställen.

Har ingen energi att lägga på ytliga vänskapsrelationer.

Herrejävlar, vad jag känner igen mig. Förutom den delen med de som jag verkligen vill ha i mitt liv, har bara hänt mig en gång, så det är inget jag har som "kategori".

Har väldigt höga (inte medvetet valda!) krav: personen måste vara någorlunda stabil i humöret (gärna relativt nöjd), får inte vara aggressiv på något sätt (VÄLDIGT VIKTIGT), måste vara "mjuk", väldigt empatisk, uppmärksam,omtänksam och väldigt snäll. Tålmodig med mig också. Och relativt "säker i sig själv". Måste lyssna ordentligt på mig. Svårt att hitta någon som passar in på allt det..

Jag har ingen aning om vad jag gör annorlunda än andra när jag börjar lära känna nya männsikor. Jag vet helt enkelt inte hur man gör.

Jag behöver inte heller speciellt många fingrar för att räkna upp de vänner jag verkligen känner något riktigt positivt för, kanske har hänt tre eller fyra gånger om man räknar dem jag faktiskt lyckats behålla i mitt liv under någon period. Valde att kalla det en kategori eftersom det är en så tydlig skillnad mellan dem och övriga vänner - bland de sistnämnda är det lite en glidande skala, vissa har jag roligare med än andra..

Har också svårt för att träffa på kursare på stan, till exempel. Det är knappt att jag klarar att hälsa på dem och ibland är det på gränsen till att jag känner igen men inte alls kan koppla dem till rätt sammanhang. Någon gång har jag stått bredvid en lärare (han är så aspig att han har blivit en av mina favoritlärare bara för det, haha) vid ett övergångsställe och stirrat ner i marken för att jag inte visste hur jag skulle hantera det om han kanske kände igen och hälsade på mig.

Jag tycker det är svårt att sätta fingret på vad det är jag har för "krav" på människor, men jag tror bland annat att de har de egenskaper du, NoteToSelf, räknade upp.

Hirnsäge skrev:Hur är det för er andra? Och vad tror ni är det största "problemet" med att etablera vänskapsrelationer - bristande småpratsfärdigheter, ointresse för relationer eller ovanliga krav?

Intressant fråga. Småprata kan jag vid behov och jag har nog av många (åtminstone äldre) upplevts som rätt social om än lite udda. Så fasansfullt ovanliga krav tror jag inte att jag haft. Problemet för mig vad gäller kontakten med andra människor är att jag har svårt att känna något för dem. Jag tänker relationer, jag känner dem inte. Därför blir det hela rätt ointressant. Jag tänker dock fortsätta att försöka upprätthålla umgänget med de få kompisar jag har, trots att det dränerar mig på energi, eftersom jag tror att jag i längden skulle må sämre av att bara ha familjen att ty mig till.

Har också problem med det. Har endast vänskapsrelationer till de jag vuxit upp med. Blir som en inlärning att kunna vara sig själv eller bara vara, runt dem. Jag har lättast när vi träffas en och en. Väldigt svårt för att uttrycka mig men det går faktiskt ibland. Nu har vi börjat växa isär, typ. Folk flyttar, lever livet och man själv blir kvar. Har så svårt att ta kontakt med främmande människor men har inte gett upp. Inte än.

Praktsikt taget allting som skrivits, känner jag själv igen, som många andra. Svårigheter att ta kontakt, att veta vad de är i en relation man själv värderar. Men de jag själv har extremt svårt för är, hur ska *jag* bete mig för att kunna behålla mina vänner. Som Dandelo sa, har jag också många vänner sedan skolan, men ytterst få, om ens några från de korta jag kan räkna till mitt "vuxna liv". Jag vet helt enkelt inte hur jag ska gå tillväga. Baren känns mest som att supa ner sig, och alla har den inställningen, man träffar sällan, vad jag stött på, likasinnade personer (för de första, "vi" som kanske inte betraktas som särskilt sociala från början, så för de andra likasinnade blir extremt små(känns det som)) på bar/krog, e.c.t. Sen går jag inte ut särskilt mycket i just de sammanhangen, då jag mestadels ser fasader hos männiksor.

Och om det inte märks redan, är jag pessimistisk/cynisk, inte ebnart till just detta aktuella ämne, snarare en generell sinnesnärvaro.

Jag har inte särskilt stort kontaktnät, då jag varken studerar eller jobbar, vilket statistiskt mässigt sett många har någon form av relation att koppla till. Jag är även skeptisk (kanske obefogat) till "nätkontakter", särskilt då jag vet att många av de vänner jag har nu aldrig skulle dykt upp just där.. känns som att jag fiskar med fel bete, om ni förstår metaforen.

Mer åt ämnet, tror jag att svårigheterna med kallprat (så är det för mig) är de lösa begreppet som innefattas i just "kallprat/chit-chat", avsaknad av ett konkret ämne. Jag tror många känner igen sig i "av eller på" (när man pratar t.ex om en lampa), fast med känslor/inställningar. Nu vill jag prata, nu vill jag inte prata. OCh när jag vill prata, så pratar man gärna om något konkret, snarare än vilket väder man har...

De vore enklare om man inte bodde i sverige, då svenskar anses per automatik vara "associala".

De vore intressant att besöka några av de träffar som anordnas då och då, jag har inte varit i kontakt på storskalig nivå med andra inom neuropsykiatriska funktionshinder.

Jag hoppas att kunna vara lika optimsitisk som Dandelo, "..men har inte gett upp. Inte än.", men som det ser ut nu.. hmh.

Jag har endast några få vänner som bor längre bort, så vi träffas väldigt sällan. De få gångerna vi träffas känner jag mig som en del av gemenskapen.

Sedan finns det ju "klasskompisar", men har alltid känslan av att inte riktigt passa in. Är med i en "grupp" som jag sitter bredvid på lektionerna men förövrigt känner jag mig alltid utanför. Delar inte samma intressen och förstår inte det intressanta i deras "sätt att vara". Ibland behandlar de mig som om jag vore en "bästis", men oftast är jag liksom "luft". Ett bra ex är när vi sitter ner i matan och de börjar diskutera och bjuda in folk till deras kommande "fest", eller ja, inte mig förståss.

Även jag har kompisar som bor långt bort, som har flyttat iväg. Vi träffas när vi orkar och vill. Känner verkligen igen mig i din beskrivning av behovet att träffa dessa. Äkta vänner är svåra att finna, så det är nog inte så konstigt om man vill hålla fast vid de nära relationer som man har lyckats upprätta. Andra är, som du säger, roliga att umgås med - men det är ingen större förlust om vi tappar kontakten.

Eftersom jag är så introvert så är det sällan jag träffar på någon som jag kan vara helt naturlig med. Jag har svårt att ta mig in i ”redan utstakade grupperingar”, t.ex. på arbetsplatser, kurser eller i skolan. I enstaka fall kan jag "klicka" med en person direkt, och så kan vi sitta och prata i timtal om allt möjligt. Ofta visar det sig att dessa personer också har ett NPF eller misstänkt NPF... Jag kan väl helt enkelt vara mig själv med dessa människor. Min sambo har förmodligen någon form av NPF. Han är extremt extrovert, så vi kompletterar varandra.

Sociala situationer gör mig stressad och tar mycket energi, det är en otrolig påfrestning att umgås med människor som jag inte känner så väl. Får panik om jag möter en bekant på stan - vill INTE stanna och prata ("Nämen, vad kul att se diiiiiiig..." det är bara falsk yta...). Grannarna hejar jag på, men vill inte ha kontakt med. För jobbigt.
Det tar mig cirka ett år att bryta ned den ”mask” som jag upprätthåller inför nya bekantskaper; det skydd som jag tror får mig att verka NT. Jag är ständigt på helspänn när jag umgås med någon som jag inte känner - hur ser denne på mig? Hur skall jag bete mig för att verka NT? Vad "får" jag säga och vad "får" jag inte säga? Om en person orkar umgås med mig ett helt år och ta sig förbi min skyddsmur – då är den personen en äkta vän, en vän som är värd att upprätthålla en kontakt med.

Jag har alltid trivts bättre ensam än tillsammans med andra, vilket många har svårt att förstå. Tydligen ses man som lite udda om man väljer att enbart ha några få, nära vänner. Det är en stor uppoffring att umgås med mer än två personer samtidigt. Efter t.ex. en helt vanlig filmkväll, som många människor skulle se som ”avkopplande”, så är jag helt slut i huvudet och måste vila upp mig genom att vara helt ensam ett tag.
Känner mig som en stor, otacksam skit när jag tackar nej till sociala tillställningar. Läser hellre en bok än går på fest, men det är tydligen inte okej att bete sig så, då är man onormal... Har förlorat en massa "vänner" (eller personer som jag trodde var mina vänner) på att tacka nej för många gånger när jag har blivit inbjuden till något. Jag kan se fram emot en fest, men sedan när det väl är dags att gå dit så får jag ångest eftersom jag då inser vad "fest" innebär - störiga ljud, musik och ljus. Människor som pratar om ointressanta saker. Ett enda stort brus som får mig att stänga av.

Jag säger även fel saker vid fel tillfällen. Kan inte hitta rätt ”rytm” när jag pratar med andra, har svårt att hålla igång en konversation. Mitt tal kan låta forcerat. Vill helst bara prata om ämnen som jag anser vara ”djupa”, ”angelägna”, ”intressanta” eller ”relevanta”. Jag har aldrig kunnat småprata om väder och vind, och om någon pratar om ytliga saker som jag inte är intresserad av (t.ex. kändisar, nya kläder eller om någon har gått ned i vikt), så förlorar jag omedelbart fokus och sitter bara tyst. Likaså om någon pratar om ett ämne som i mina ögon är ”självklart” (varför då bemöda sig med att prata om det?). Istället ”flyr jag in i min egen hjärna”, stänger av och skärmar av mig från omvärlden.

Hirnsäge skrev:Efter en stund med dessa vänner tröttnar jag och vill helst avbryta och vara för mig själv, jag känner ingen direkt glädje när jag ska träffa dem och de gånger vänner av det här slaget glider ur mitt liv på ett eller annat sätt är jag märkligt likgiltig - inte för att jag inte tyckte om dem utan därför att det inte är en kännbar förlust. Jag kan komma på fyra personer som bor i samma stad som jag och som jag har kontakt med på det här sättet.

Skaffa inga vänner som du sårar. Människor "de flesta" blir sårade av det du berättar. Var "DIG" och inse det. Annars är du rovdjur.

Sårar du människor med ditt "bryr mig inte egentligen" så sprider du pest på jorden.

CONTENTA FÖR FAN: Var försiktig som fan med o ens försöka va någons vän. Du kommer såra massor.

Helvetet är runt hörnet...

Var ondska eller inte. Ditt jävla val.

Ja jag låter grym/brutal/burdus. Som sanningen om den mänskliga rasen är.


"Ett annat sätt att vilja ha relationer?"

Det är inte långt från "psykopati" skit det. Enligt definitionen av mänskligheten. Är DU inte som DOM så FEJKA fan inte du är deras vän.
Fattar du? Då blir du ondska.

Är i min "hatar människor fas nu". Inga nya vänner. Det är elakt...
hehehe

Plåga människor med din "annorlunda syn på skit" eller skit i det.
Välj.
Jorden är brutal som övergår en "normal" (töntig) människas förstånd. Djurarter dör på löpande band. Det mesta skadas... så är det TyvÄRR!

Till alla "mesar" som läser det här. Se sanningen. Finns nåt som heter "tönt". Tönt betyder... nån skit. Orka förklara!?!?

Ett tydligt exempel på att alkohol och AS inte alltid går så bra ihop misstänker jag.

Jag känner igen mig i en del du skriver.

Jag föredrar att vara helt själv, jag har inget krav på vänner. Det jag kan tycka känns jobbigast är att familj och andra människor i omgivningen(och även människor utöver det ifall det skulle komma på tal, t.ex eventuella nya bekantskaper) tycker att man är konstig eller tycker synd om en för att man inte har några kompisar - antagligen för att de inte kan förstå att någon inte vill ha en massa relationer.

Jag kan ibland känna att det vore väldigt roligt att ha väldigt nära vänskapsrelationer med ett fåtal människor, och det kanske blir så när jag blir äldre - men det känns ändå ganska omöjligt då jag snabbt blir less på att umgås och har inget behov av att ses efter en lång tid därefter.
Jag irriterar mig väldigt lätt på andra människor också. Jag vill att andra ska vara "perfekta" enligt min agenda, men det är ju ganska omöjligt att hitta sådana personer om de ska vara äkta, så att säga.

För att få dessa väldigt nära vänskapsrelationer som jag önskar att jag hade, krävs det liksom att man släpper till, och det är något jag har ett väldigt stort problem med.

För att en relation ska funka för mig krävs det i princip att den andra personen ska vara väldigt utåtriktad och gilla att prata om sig själv och det han eller hon tycker är intressant. Det måste vara någon som är pushig och tar kommando - men måste även kunna lyssna på mina önskemål och alltså "bestämma i samförstånd med mig" om vad vi ska göra till exempel.
Möjligtvis att vi ska vara väldigt jämlika och genuint intresserade att höra vad den andre har att säga, men jag har inte upplevt en sådan relation ännu.
Problemet är att i princip alla människor(typ utan "diagnos" antar jag ) ofta vill ha en hel del tillbaka, annars blir de obekväma. Men sen kan ju också jag bli less om personen kör på i all evinnerlighet om ett ämne som bara intresserar henne/honom... som min enda kompis till exempel. Hon verkar inte känna av när hon malar på för länge, och då blir det tröttsamt - annars är det helt ok.
Personen får gärna vara väldigt frispråkig också.

Som det är nu har jag bara en kompis, och det är en kompis som jag anser står mig närmare än min familj, men det är ändå inte så nära som jag hade önskat. Jag hade till och med helt kunna tappa kontakten med henne bara sådär, utan att det hade rört mig speciellt mycket. Samtidigt känns hon på något sätt som min enda ventil ifall jag skulle vilja utöka min vänskapskrets, då hon olikt mig, hela tiden försöker hitta fler kompisar(hennes problem är att hon är väldigt energisk och folk flyr fältet för att hon är för pushig).


Det där med dejter håller jag med om till hundra procent! Herregud. Att de pallar med det. Att de orkar. Nu har jag aldrig haft ett sådant förhållande, men för mig måste det nog börja som vänskap eller att vi skulle träffas genom gemensamma vänner där han är pushig och visar intresse.

Men sen har ju jag väldigt dålig självkänsla/självförtroende(vet inte vilket det är, känns som att andra människor blandar de begreppen hej vilt så jag själv vet varken ut eller in vad som är vad), och då är det svårt att bjuda till. Jag vet liksom inte i vilken ände jag ska börja. Jag vill, men ändå inte. Och om jag vill, så känns det som att den personen måste uppfylla en massa krav som känns väldigt omöjliga.

Under hela min uppväxt, till och med nu, känner jag mig sårbar om jag tar hem en kompis hem till mig. Under hela grundskolan var jag mest med mina kompisar endast i skolan. Någon gång då och då hälsade jag på dem om de frågade. Annars var det endast på skolan eller om ett större gäng i klassen träffades ute för att leka kurragömma i mörket när vi var lite yngre.

Jag känner mig som tryggast med kvinnor 30+(alltså typ "mammor" eller äldre...). Känner mig inte alls trygg med män eller människor i min egen ålder(minus/plus 20), och så har det alltid varit. Dessutom har jag endast haft tjejkompisar sen jag började grundskolan, så det känns som att mina så kallade önskemål om hur en potential vän är väldigt snäva, nischade, vilket gör det ännu svårare.

Alltså: det är svårt att hitta väldigt frispråkiga människor med samma intressen som kan "styra" relationen utan att helt glömma bort mig. Existerar de ens? Jag måste jobba på mig själv först och främst.

Monoaminoxidas skrev:

Hirnsäge skrev:Efter en stund med dessa vänner tröttnar jag och vill helst avbryta och vara för mig själv, jag känner ingen direkt glädje när jag ska träffa dem och de gånger vänner av det här slaget glider ur mitt liv på ett eller annat sätt är jag märkligt likgiltig - inte för att jag inte tyckte om dem utan därför att det inte är en kännbar förlust. Jag kan komma på fyra personer som bor i samma stad som jag och som jag har kontakt med på det här sättet.

Skaffa inga vänner som du sårar. Människor "de flesta" blir sårade av det du berättar. Var "DIG" och inse det. Annars är du rovdjur.

Sårar du människor med ditt "bryr mig inte egentligen" så sprider du pest på jorden.

CONTENTA FÖR FAN: Var försiktig som fan med o ens försöka va någons vän. Du kommer såra massor.

Helvetet är runt hörnet...

Var ondska eller inte. Ditt jävla val.

Ja jag låter grym/brutal/burdus. Som sanningen om den mänskliga rasen är.


"Ett annat sätt att vilja ha relationer?"

Det är inte långt från "psykopati" skit det. Enligt definitionen av mänskligheten. Är DU inte som DOM så FEJKA fan inte du är deras vän.
Fattar du? Då blir du ondska.

Är i min "hatar människor fas nu". Inga nya vänner. Det är elakt...
hehehe

Plåga människor med din "annorlunda syn på skit" eller skit i det.
Välj.
Jorden är brutal som övergår en "normal" (töntig) människas förstånd. Djurarter dör på löpande band. Det mesta skadas... så är det TyvÄRR!

Till alla "mesar" som läser det här. Se sanningen. Finns nåt som heter "tönt". Tönt betyder... nån skit. Orka förklara!?!?

Du verkar ganska rubbad, snarare än grym och vad mer du nu hittade på.
Väldigt svart eller vitt. Ge upp direkt, ingen ide att försöka utvecklas, va?

På forum diskuterar man, ''samtalar'. Samtal och diskussion leder ofta till utveckling. Genom att diskutera detta kan förändring ske. Är du personligen inte intresserad av att utvecklas i positiv riktning förstår jag inte vad du gör på ett forum, annat än att möjligtvis sprida pest och kolera.

H*n kan inte ro för att det inte känns speciellt mycket om h*n och hans/hennes vänner tappar kontakten. Jag tror heller inte att h*n tar kontakt mer dessa människor för att berätta att det inte känns något att de inte har kontakt längre. Och hursomhelst är det antagligen mer eller mindre ömsesidigt ifall kontakten upplöses.

Det verkar som att de senaste posterna är ganska negativa, t.o.m för mig som gärna är en domedagsprofet av stora mått.

Vänner är svårt. Vi vet inte vad de förväntar utav oss, vi vet inte vad vi kan förvänta utav dem, och hela den här karusellen förändras hela tiden.
Det viktigaste är att vara rak och tydlig på att vissa problem, eller rättare sagt svårigheter KAN uppstå, tack vare Neuropsyk. funktionshinder som 'Vi' eventuellt kan ha. Istället för att låta personen gå oviss över varför du reagerar på ett visst sätt, kanske h*n förstår det, och kan acceptera det, istället för att bilda sig en felaktig uppfattning över att du "inte vill", umgås, t.ex.

De personer som kan acceptera att du inte trivs i vissa situationer, eller rentav helst undviker dem totalt,och 'fortfarande' vilja umgås med dig, på "dina" villkor, DE är en bra vän.

Oj, nu vet jag knappt var jag ska börja. Men ok, angående det "grymma/brutala/burdusa" svaret (som jag läste småleende och med höjda ögonbryn): Ingenting av det jag skrev innebär att jag inte tycker om eller bryr mig om de vänner jag har.

Ja, jag kan tröttna efter en stunds umgänge. Inte nödvändigtvis för att vännen är tråkig utan därför att jag har lätt för att bli utmattad av sociala situationer. Visst skulle de säkert bli sårade om jag sa så till dem, men det tänker jag inte göra heller. Inte heller känner jag att jag inte skulle bry mig om dessa tre-fyra människor försvann ur mitt liv, det är bara en reflektion jag har gjort när jag insett att någon före detta kompis gjort det. Och som någon påpekat: i dessa fall är det ju ömsesidigt.

Jag fejkar inte vänskap. Jag har aldrig låtsas vara kompis med någon jag inte tycker om alls. När det gått så här har det helt enkelt varit så att någon visat intresse för att vara min vän, jag har blivit glad över det och gett viss respons, vi har haft lite kontakt men det har sedan visat sig att de vill ha en vän som jag inte kan vara. Visst skulle man kunna lösa det hela genom att inte bekanta sig med någon, men så vill jag inte ha det. Jag håller lite kontakt med människor jag på någon nivå tycker det är givande att umgås med (och ärligt talat, trevliga samtal fyra gånger om året kan räcka om ingen mår dåligt av det, skulle jag kräva den där rena glädjekänslan av umgänge skulle jag bli totalt isolerad). Alla upptäcker nog någon gång att de inte orkar med någon de tycker om eller någon gång varit intresserade av att känna. Är man psykopat för det? Jag är i alla fall inte ute efter att utnyttja eller svika någon.

Jag kom just på varför jag har så himla svårt att behålla vänner. Jag har en strategi för när jag är på sociala platser, t.ex. universitetet. Jag tar på mig min väl utarbetade pajasroll, som brukar gå hem hos de flesta. En del får då för sig att jag är en rolig och trevlig människa och vill bli närmare bekant med mig (dessa människor är i regel udda själva). Nu uppstår problemet. Jag har inte energi till att spela den glada, roliga, pigga, pratiga Banzai jämt, utan måste få ladda upp emellanåt. Då jag är ett sådant häftplåster på min väninna så går den mesta energin åt till umgänget med henne (hon har sett min mindre trevliga sida och accepterar mig ändå, inte utan friktion, men hyfsat smärtfritt) och den räcker helt enkelt inte, hur mycket jag än gillar personen i fråga...

På grund av detta så har jag sårat människor och jag vill absolut inte såra någon, så jag har kommit fram att det är bättre att inte försöka bli närmare vän med personer om jag inte orkar.

Min familj har fullständig förståelse för att jag inte orkar så jag måste inte träffa dem om jag är för trött. Vi föredrar allihop att umgås med mig när jag är pigg.

Annars så vill jag nog påstå att jag är väldigt social, men jag har inte orken att vara social med mer än få personer samtidigt och precis som någon nämnde innan så tar det väldigt på kraftera att lära känna nya människor.