Archpsyche skrev:
Sedan är det så att den viktigaste prognostiska faktorn vid ALLA psykiatriska tillstånd är begåvningen. Den är helt avgörande för hur bra man ska få till det trots sitt handikapp. Ett begåvningstest ingår givetvis som en omistlig del i utredningen.

Hej Archpsyche,

"..hur bra man ska få till det". Vad menar du med det?

Hur bra man får till det syftar på hur bra man får till sitt liv, alltså vilken funktionsnivå man kan uppnå.

Om man t.ex. har AS och ADHD, och varken kan behålla ett jobb eller stå ut med ångesten i vardagen så har man låg funktionsnivå i förhållande till en som med metylfenidat och SSRI lyckats få ner ångesten och klarar av ett heltidsjobb.

Men mediciner är inte allt. Har man en högre begåvningsnivå hittar man ofta sätt att komma runt sitt handikapp, och handikappet i sig blir inte lika handikappande. Det kanske rentutav är så att man inte får någon diagnos, för man upplever inte att man har problem. Fast i verkligheten är man knall-aspig.

Rent generellt brukar man väl tycka att man får till det bra om man får till de flesta delar av sitt liv på ett bra sätt. Få till är väl i sammanhanget närmast synonymt med att lyckas.

Flinta skrev:På de psyk slutenvårdsavdelningar jag varit på har det alltid varit en överläkare som jag fått träffa någon gång vid varje inläggning. De fåtal samtal jag haft utöver det har varje gång varit med nya läkare, "3-månaders-läkare", ofta en ny för varje nytt samtal. Jag har ofta känt mig otrygg när till syntes unga tjejer o killar övat sin läkarroll på mig. Såklart måste dom få praktik och det är bra att de jobbar under en överläkare som har det största ansvaret.

Sjukvårdsstuderande som behöver praktisk utbildning får man räkna med men det är bra att veta att man kan tacka nej. När 10 ögon stirrar på en och man ska berätta hur man mår och hur man har det kan det bli jobbigt. Jag har dock kunnat stänga av dessa ganska bra under mina läkarsamtal.

Det skrämmande är att dessa unga killar och tjejer faktiskt kanske inte ens är studenter. Man kan vara 24 år och AT-läkare, och då är man inte längre en student som patienten kan säga nej till. Man är läkare, även om man inte är leg. läkare.

Flinta skrev:

Archpsyche skrev:
Sedan är det så att den viktigaste prognostiska faktorn vid ALLA psykiatriska tillstånd är begåvningen. Den är helt avgörande för hur bra man ska få till det trots sitt handikapp. Ett begåvningstest ingår givetvis som en omistlig del i utredningen.

Hej Archpsyche,

"..hur bra man ska få till det". Vad menar du med det?

Archpsyche skrev:Hur bra man får till det syftar på hur bra man får till sitt liv, alltså vilken funktionsnivå man kan uppnå.

Så ju högre IQ desto mer sannolikt att vi får till våra liv bra?! Hur menar du?
Personer med AS är ofta ojämnt begåvade och får problem, inte sällan sociala, som gör att vi kan få kämpa hela vår liv med en strävan efter "att få till våra liv bra" (arbete, utbildning, relationer osv.). Personer med utvecklingsstörning, speciellt de med en lätt sådan, får oftare per automatik mycket stöd av samhället och brukar kunna "få till sitt liv bra"..

Jag tänker att de som får mycket stöd lättare kan höja sin funktionsnivå och "få till sitt liv bra", oavsett om man har AS med normal eller hög IQ och/eller har en utvecklingsstörning.

Det finns naturligtvis ett mått av subjektivitet i detta. Om man tycker att ens liv är toppen bara man har mat för dagen och tak över huvudet är det naturligtvis skönt att få diagnosen utvecklingsstörd. Men för folk som vill ha något som liknar ett normalt liv med arbete, familj och umgänge är det svårare.

Att aspergare skulle ha ojämn begåvningsprofil vet jag inte om jag håller med om, det är snarare något jag associerar med tex ADHD/ADD. Däremot varierar begåvningsnivån avsevärt, såklart.

Archpsyche skrev:
Att aspergare skulle ha ojämn begåvningsprofil vet jag inte om jag håller med om, det är snarare något jag associerar med tex ADHD/ADD. Däremot varierar begåvningsnivån avsevärt, såklart.

OT (jag bör återgå till trådämnet) men "Ojämn funktionsprofil" kanske bättre beskriver det jag menar.

Många med AS har hög allmänbildning och många är specialister på sina intressen (och kan inte sällan mer om dom än det som lärs ut på t ex universitet). ÄNDÅ är det för många ett krux att hitta en plats i samhället. Inte sällan har man svårt att fungera socialt (även om man kan lära sig att anpassa sig är det inte sällan ohållbart i längden och leder till depression, utmattning/utbrändhet). Många får problem t ex i skolan och arbetslivet blir för svårt (ofta inte arbetsuppgifterna utan allt man förväntas bidra med på arbetsplatsen). En hel del har "svårt med relationer" och för vissa leder det till att man inte heller skaffar barn. Har man dessutom svårt att försörja sig..så normal/hög IQ hos personer med AS är ofta ingen garanti för att "få till sitt liv bra".

Vi är helt överens i den beskrivningen. Men det underlättar naturligtvis att ha en analytisk förmåga när man ska försöka förstå vad som går fel och komma på sätt att gå runt problemen. Hög IQ är ingen garanti, såklart. Men på gruppnivå faller det ut som det prognostiskt mest gynnsamma, mer så än andra faktorer. Det var hela min poäng.

@Archpsyche: Kul att ha dig här

Archpsyche skrev:
Att aspergare skulle ha ojämn begåvningsprofil vet jag inte om jag håller med om, det är snarare något jag associerar med tex ADHD/ADD. Däremot varierar begåvningsnivån avsevärt, såklart.

Det är vanligt att aspergare/autister har ojämn begåvningsprofil. Trodde faktiskt det var allmänt känt här på forumet.

Flinta skrev:Många med AS har hög allmänbildning och många är specialister på sina intressen (och kan inte sällan mer om dom än det som lärs ut på t ex universitet). ÄNDÅ är det för många ett krux att hitta en plats i samhället. Inte sällan har man svårt att fungera socialt (även om man kan lära sig att anpassa sig är det inte sällan ohållbart i längden och leder till depression, utmattning/utbrändhet). Många får problem t ex i skolan och arbetslivet blir för svårt (ofta inte arbetsuppgifterna utan allt man förväntas bidra med på arbetsplatsen). En hel del har "svårt med relationer" och för vissa leder det till att man inte heller skaffar barn. Har man dessutom svårt att försörja sig..så normal/hög IQ hos personer med AS är ofta ingen garanti för att "få till sitt liv bra".

Det behövs bara ett IQ på över 70 för att få AS. Har läst det här tidigare och verkar vara en väldigt logisk slutsats tycker jag.

De kognitiva svårigheterna för barn med låg begåvning (IQ < 70 (-80) medför primärt: 1. Svårigheter i tänkandet; svårt att organisera tänkandet och att tänka abstrakt och bilda begrepp. Svårigheter att se väsentligheter och i att förstå helheten. 2. Brister i språkförståelsen; svårt för ordförståelse, semantik och analogisk förståelse. 3. Brister i kortminnesfunktionen; svårt att uppfatta och minnas ljudbilder vilket påverkar förmågan att lära sig läsa. 4. Perceptionsproblem; bristande förmåga att välja ut/ta emot/organisera och bearbeta sinnesintryck, exempelvis syn- och hörselintryck.

Sekundärt medför låg begåvning: 1. Inlärningssvårigheter; inlärning kräver tid och speciell pedagogik, annars risk för misslyckanden p.g.a. överkrav. 2. Dåligt självförtroende; försiktig, passiv och återhållsam i kontakten med andra. 3. Svårigheter att uttrycka behov och känslor med tendens till distanslöshet. 4. Ökad risk att utveckla psykiska störningar; svårigheter att bearbeta sinnesintryck, faktiska händelser och känslor.

http://www.praktiskmedicin.se/sjukdom.a ... code=17373

Det är klart att högt IQ ihop med andra svårigheter gör det enklare att utveckla strategier och komma någon vart, än samma svårigheter och lågt IQ.

Däremot så är det bästa för att få "ett normalt liv" att inte ha för ojämn profil, utan vara mer slätstruken. Då blir man mer effektiv i utveckling och problemlösning som gör att man passar in och utvecklas i samhället så som det ser ut (föga förvånande, då samhället till största delen är skapat av och för sådana personer).

Min son har otroliga hopp mellan vissa delar i sin begåvning, och just skyhögt IQ ihop med supersvåra ADD-problem och AS-problemen med det sociala, gör det extra problematiskt enligt utredarna (vet inte vad de jämför med, normalt folk eller andra med diagnos). Just det ojämna gör att det inte går att utveckla sin fulla potential, utan att man t.o.m. kan stagnera.

Jag har också rejäla hopp, men jag har inte ADD med mycket av dåligt arbetsminne och urkass uppmärksamhet, som verkar riktigt dålig ihop med högt IQ om man vill utvecklas.

I min sons fall, så blir folk förvånade att man gång på gång kan mäta upp ett riktigt högt IQ. Eftersom ADD:n gör att det inte märks i vardagen alls. Han kan liksom inte använda IQ:n till något vettigt, om inte vi "ansvariga" känner till den och kan stötta.

Men som sagt, såklart är det bättre för ens utveckling om man till sina svårigheter har högt IQ jämfört med samma svårigheter och lågt IQ.

Archpsyche skrev:En psykolog har ingen som helst medicinsk utbildning. Psykologprogrammet ges på samhällsvetenskaplig fakultet och de har ett annat perspektiv, det psykologiska. Psykologens roll inom psykiatrin är att utreda och behandla med psykoterapi. Alla medicinska insatser beslutas av psykiatern. De har tillgång till avancerade testverktyg som psykiatern inte behärskar. Dessa test kan inte, i motsats till vad många med AS tror, manipuleras och de är inte godtyckliga. I själva verket är just utredningar av ADHD och AS synnerligen enkla, eftersom de kan göras med strukturerade instrument. Frågan är sedan inte om patienten har en diagnos elelr inte, utan vilka diagnoser som tillkommer och hur mycket man ska behandla.

Vad säger du om Tomas Erikssons inställning till psykologistudier och psykologer? Är det vanligt att psykiatrer och andra läkare tycker som han?

Expressen skrev:Tomas Eriksson anser också att alla som har studerat psykologi vid högskola eller universitet i Sverige bör få skadestånd av staten.
- Man har lurat snälla och trevliga personer som har varit duktiga i skolan och velat arbeta med människor att de ska ta en femårig universitetsutbildning. Och sen visar det sig att de kunskaper de har fått hjälper inte alls.

Man kan misstänka att denne Tomas Eriksson har någon personlig erfarenhet knuten till psykologer som gör honom så jädra avigt inställd. Det liknar ganska mycket inställningen som en person jag känner som har haft dåliga erfarenheter av psykiatrin har till psykiatriker!

Eller också är han bara väldigt ideologiskt övertygad av medicinernas överlägsenhet eller förträfflighet.

Bjäbbmonstret skrev:Eller också är han bara väldigt ideologiskt övertygad av medicinernas överlägsenhet eller förträfflighet.

Han kanske fortfarande tror att lobotomi är universalkuren på allt?

slackern skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Eller också är han bara väldigt ideologiskt övertygad av medicinernas överlägsenhet eller förträfflighet.

Han kanske fortfarande tror att lobotomi är universalkuren på allt?

Kirurgi nämns inte i Expressenartikeln.

HGJ skrev:

slackern skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Eller också är han bara väldigt ideologiskt övertygad av medicinernas överlägsenhet eller förträfflighet.

Han kanske fortfarande tror att lobotomi är universalkuren på allt?

Kirurgi nämns inte i Expressenartikeln.

Sorry var ironisk.

Bror Duktig skrev:I min sons fall, så blir folk förvånade att man gång på gång kan mäta upp ett riktigt högt IQ. Eftersom ADD:n gör att det inte märks i vardagen alls. Han kan liksom inte använda IQ:n till något vettigt, om inte vi "ansvariga" känner till den och kan stötta.

Vad innebär ADD:n i detta fallet? och på vilket sätt måste man stötta för att det ska bli bra? Vad hindrar att använda IQ:n till något vettigt?

plåtmonster skrev:

Bror Duktig skrev:I min sons fall, så blir folk förvånade att man gång på gång kan mäta upp ett riktigt högt IQ. Eftersom ADD:n gör att det inte märks i vardagen alls. Han kan liksom inte använda IQ:n till något vettigt, om inte vi "ansvariga" känner till den och kan stötta.

Vad innebär ADD:n i detta fallet? och på vilket sätt måste man stötta för att det ska bli bra? Vad hindrar att använda IQ:n till något vettigt?

Det som hindrar utveckling är att superlågt arbetsminne och koncentration gör att han ger upp alltid, eller kommer av sig, eller hittar nytt innan han hunnit pröva det första. Han väljer språk i ett huj och ångrar sig hela tiden, vilket förstås inte går. Han vill lära sig sy eller baka, mer skiter i det för att det visade sig att man måste trä maskinen och det tog för lång tid (1 minut) för att orka hålla syintresset uppe.

Samma gäller allt i skolan om det inte är oerhört intressant. IQ (det logiska handlar det om alltså, inte total-IQ) fick under utredningen mätas med annat än matriser också, eftersom det var så ointressant att han inte kunde svara på något. Ibland har han varit intresserad av sådant, och svarar då jäkligt fort och rätt.

Utredarna tryckte särskilt på att han var så vansinnigt smart och duktig så fort något fångade intresset, och raka motsatsen när det inte gjorde det. Mer så än vanliga NPF-are, och de menade att olika typer av ojämnheter i begåvningsprofilen, är olika ogynnsamma. Så som sonen har, motverkar sig själv mycket.

Stöttning innebär ett förklarande och smart "peppande" så att individen lär sig se målen och att man tar sig dit. För att alls orka ta sig till målen och hela tiden se dem.

Sonen ger upp väldigt fort, och blir något jobbigt, så spelar det liksom ingen roll att man gått i två timmar och har 10 meter kvar, det är för jobbigt att gå - NU - 10 meter.

Förklarade jag begripligt eller snurrade jag bara?

Bror Duktig skrev:

plåtmonster skrev:

Bror Duktig skrev:I min sons fall, så blir folk förvånade att man gång på gång kan mäta upp ett riktigt högt IQ. Eftersom ADD:n gör att det inte märks i vardagen alls. Han kan liksom inte använda IQ:n till något vettigt, om inte vi "ansvariga" känner till den och kan stötta.

Vad innebär ADD:n i detta fallet? och på vilket sätt måste man stötta för att det ska bli bra? Vad hindrar att använda IQ:n till något vettigt?

Det som hindrar utveckling är att superlågt arbetsminne och koncentration gör att han ger upp alltid, eller kommer av sig, eller hittar nytt innan han hunnit pröva det första. Han väljer språk i ett huj och ångrar sig hela tiden, vilket förstås inte går. Han vill lära sig sy eller baka, mer skiter i det för att det visade sig att man måste trä maskinen och det tog för lång tid (1 minut) för att orka hålla syintresset uppe.

Samma gäller allt i skolan om det inte är oerhört intressant. IQ (det logiska handlar det om alltså, inte total-IQ) fick under utredningen mätas med annat än matriser också, eftersom det var så ointressant att han inte kunde svara på något. Ibland har han varit intresserad av sådant, och svarar då jäkligt fort och rätt.

Utredarna tryckte särskilt på att han var så vansinnigt smart och duktig så fort något fångade intresset, och raka motsatsen när det inte gjorde det. Mer så än vanliga NPF-are, och de menade att olika typer av ojämnheter i begåvningsprofilen, är olika ogynnsamma. Så som sonen har, motverkar sig själv mycket.

Stöttning innebär ett förklarande och smart "peppande" så att individen lär sig se målen och att man tar sig dit. För att alls orka ta sig till målen och hela tiden se dem.

Sonen ger upp väldigt fort, och blir något jobbigt, så spelar det liksom ingen roll att man gått i två timmar och har 10 meter kvar, det är för jobbigt att gå - NU - 10 meter.

Förklarade jag begripligt eller snurrade jag bara?

Det där låter ju precis som det är för dom flesta med ADD.

slackern skrev:Det där låter ju precis som det är för dom flesta med ADD.

Jaha? Jag vet inte hur det är för alla, utan för min son, och vad utredarna sade om hans IQ och arbetsminne (de sade att han hade ovanligt stor variation i IQ vs arbetsminne och koncentration och borde få stöttning som särbegåvad vad gäller IQ-nivån).

Fast det spelar ju ingen roll om alla med ADD har det lika - då behöver de stöttning för att utveckla sig och använda sin IQ.

Det lät som en vettig beskrivning av situationen. Men kanske man kunde hjälpa genom att ta till vara de intressanta aktiviteterna och välja sådana där man kan återkomma när intresset/orken återkommer? så att när han känner att han inte orkar NU så tar man bara paus och återkommer senare?

Bror Duktig skrev:

slackern skrev:Det där låter ju precis som det är för dom flesta med ADD.

Jaha? Jag vet inte hur det är för alla, utan för min son, och vad utredarna sade om hans IQ och arbetsminne (de sade att han hade ovanligt stor variation i IQ vs arbetsminne och koncentration och borde få stöttning som särbegåvad vad gäller IQ-nivån).

Fast det spelar ju ingen roll om alla med ADD har det lika - då behöver de stöttning för att utveckla sig och använda sin IQ.

Här kan du läsa är ganska så intressant tycker jag.

En pusselbit i adhd-hjärnan är ett sviktande arbetsminne, den delen av minnet som lagrar information på kort sikt. Utan arbetsminnet kan vi inte minnas vad vi håller på med för stunden och tappar fokus. Minnesforskaren Torkel Klingberg vid institutionen för neurovetenskap, har utvecklat ett datorspel för träning av arbetsminnet, som har visat sig ha goda effekter på skolbarn med adhd. Lisa Thorell har testat arbetsminnesträning även på förskolebarn. Ett förbättrat arbetsminne kan märkas exempelvis genom att barnen blir bättre på att göra flera saker i rad utan att fastna i den första eller hoppa direkt till den sista. Effekterna är så pass goda att spelet har lanserats som en användbar metod även i förskolan. Att genomföra träningen kan dock vara knepigt.

http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=38724&a=118407&l=sv

plåtmonster skrev:Det lät som en vettig beskrivning av situationen. Men kanske man kunde hjälpa genom att ta till vara de intressanta aktiviteterna och välja sådana där man kan återkomma när intresset/orken återkommer? så att när han känner att han inte orkar NU så tar man bara paus och återkommer senare?

Du har en poäng där. Jag tycker dock att det är jättesvårt, särskilt när man har egna problem att tacklas med, och den släkt jag är ingift i, tycker att man inte behöver satsa eller ha mål (står ofta själv känner jag det som).

Just nu är det ett problem att veta om jag ska satsa 5 000 kr på en saxofon eller ej. Sådant hamnar jag i hela tiden. För att inte tala om att veta när man ska tvinga, pusha, locka, eller "låta gå".

Tack slackern, ska fråga NP-teamet om arbetsminnesträning och sådant program. Han är jäkligt bra på vissa dataspel, men tappar fokus helt på andra. Det där Super Mario Galaxy spelade han med världsmästarkoncentration och -uthållighet. Men "Kalle Kunskap" blev han stressad av som bara den, och tappade fokus.

Men om en bra vuxen är med och stöttar, så kan han nog gilla det mesta i dataspelsliknande väg.