Ber om ursäkt på förhand för det långa inlägget...orkar ni läsa?

Detta är en bråkdel av våra erfarenheter av utrednings- och behandlingshemmet vår son har tillbringat ett halvår på. Det står på deras hemsida att de arbetar i nära kontakt med föräldrarna. Vi har inte fått vara med på en enda behandlingskonferens angående vår son. Vi har fått knapphändig information om vad som händer och hur de arbetat med vår son. Varje gång vi har ringt har vi fått intetsägande svar, antingen vet ingen något eller så ska vi prata med en av cheferna.

Det står också på hemsidan att de arbetar systemteoretiskt. Min tolkning av systemteori är att man ser människan som ett system. Alla kuggar är viktiga för att få systemet att fungera. Dvs exempelvis vi föräldrar är en kugge i vår sons system och därför är det viktigt att vi hittar vår plats i det systemet. Där anser jag att behandlingshemmet ska hjälpa oss att hitta den platsen. När jag har frågat efter deras tolkning av systemteori har jag inte fått något svar. Det enda svaret jag har fått är att det kan vi ta en annan gång.

Jag har även efterlyst en behandlingsplan. Eftersom de misslyckades med utredningen och den skulle övergå till behandling så undrar man hur det var tänkt. Vad hade de för planering? Hur tänkte de hjälpa mitt barn att hantera svåra situationer? Hur skulle de lära honom att ”tänka rätt” i låsta situationer? Hur skulle de motivera honom att gå vidare? När han lägger sig på sängen och inte vill göra något, hur ska han komma ur det?
Inga svar.

8 april
Möte med soc, BUP och Stuveryd, det bestäms att Andreas kommer att få en diagnos, Stuveryd ska skicka underlag till BUP. Han ska stanna på Stuveryd över sommaren. Jag ifrågasätter detta och säger att det kommer han inte att acceptera. Klart han kommer att acceptera det när han inte har något att välja på, anser socialchefen. Jag talar om att jag inte tror på det och att de biter sig själva i svansen. Stuveryd lovar att de inte kommer att skicka hem honom innan det är klart med diagnos och boende. De ska ha möte på torsdag med sin läkare och psykolog. Då ska de gå igenom Andreas och bestämma sig för en diagnos som de sedan skickar till BUP på fredag. De ska prata med Andreas om förlängningen och försöka motivera honom att stanna över sommaren.

11-12 april
Eftersom ingen har hört av sig ringer jag till Stuveryd för att höra Andreas reaktioner efter mötet. Jag frågar hur Andreas har tagit nyheten att han ska stanna kvar där över sommaren. Svaret är att han ska flytta sista maj. Jag talar om att vi hade möte i tisdags och har inte personalen fått information om att han ska vara kvar över sommaren. Ännu en gång får jag svaret att han ska flytta sista maj. Jag blir irriterad och säger att jag var på möte i tisdags och det bestämdes att han ska stanna, de ska söka dispens om detta. Nu blir svaret att det vet de inte om, men dispens kan de glömma för länsstyrelsen är väldigt hårda på den punkten.
Jag får också veta att han inte har varit på sin praktik sedan i onsdags och undrar varför ingen har ringt till oss och informerat om detta och hur de tänker hantera situationen. Här får jag till svar att jag inte behöver oroa mig, han tänker gå till praktiken på måndag som det verkar.
Då frågar jag hur mötet med läkaren och psykologen har gått och vad de kom fram till på det mötet i torsdags. Svaret är att det mötet handlade ju inte om Andreas. Joo, svarar jag, de skulle prata om honom där och bestämma en diagnos. Återigen envisas personen i andra luren att nej, det mötet handlade inte om Andreas. Ännu en gång blir jag irriterad, är jag idiot eller? Det bestämdes på vårt möte i tisdags att Stuveryds möte på torsdagen skulle ta upp Andreas diagnos. Däremot kan de avhandla andra barn och ungdomar också, vad vet jag, jag vet att de skulle ta upp Andreas. Jaha, då gjorde de väl det då, men det vet jag inget om är svaret denna gång. Men jag behöver inte oroa mig.
Jag avslutar samtalet.

14 april
Jag får sms från Andreas angående pengar för en TV som han har köpt. Jag undrar om Stuveryd vet om att han har köpt en TV på avbetalning och får till svar att det är de som har betalat den och han skulle betala av med sina praktikpengar. Jag undrar varför han inte kan göra det då och får till svar att han tänker flytta hem i morgon.
Jag ringer till Stuveryd och undrar om de vet om att han tänker flytta i morgon. Det vet de. När skulle ni informera oss om det då? I morgon, vi ska köpa en tågbiljett åt honom. Jag ser rött, bör de inte ringa till oss omgående och informera om det? Tycker du, det kanske vi borde…jag ifrågasätter TV köpet och joo, de hade köpt en TV åt honom. Jag undrar hur de kan göra detta utan att fråga oss först, men får inget svar mer än att det kan ju verka konstigt.
Han säger att de hör av sig i morgon och avslutar samtalet.

15 april
Jag ringer en av cheferna för Stuveryd. De ska självklart göra allt de kan för att hålla honom kvar tills allt är ordnat. De kommer inte att släppa iväg honom till en oviss framtid. Han ska åka dit och prata med alla inblandade och sedan höra av sig igen.
Förmiddagen går och ingen ringer. Jag ringer igen och får höra att chefen ska köpa tågbiljetter till Andreas. Samma person som tidigare på morgonen lovat att de absolut inte ska skicka iväg honom utan att något är ordnat för honom! Jag ringer yutterligare en gång och förbjuder dem att underlätta för honom att ta sig iväg innan något är ordnat.
Nu ringer jag socialsekreteraren och talar om vad jag nyss fått höra, hon har precis blivit lovad att de inte ska hjälpa honom men ringer dit igen och säger en gång till att de inte får hjälpa honom iväg.
En stund senare får jag sms från Andreas där han ber mig dra åt helvete och en del andra kraftuttryck. Jag förstår genast att nu har någon talat om för honom att han inte får åka. Jag ringer hans pappa och undrar om han också har fått sms vilket han inte har. Då förstår jag att de dessutom har talat om för Andreas vem som har sagt att de inte får hjälpa honom. Jag blir vansinnigt arg och ringer ned igen och pratar med chefen. Han låter helt oförstående och menar på att ”det förstår du väl att vi inte spelar ut er mot honom på det sättet” Det förstår jag inte alls, jag vet att de spelar ut honom mot oss, annars skulle han inte skicka ett sådant sms riktat till enbart mig. Hade det varit ett enhälligt beslut hade även hans pappa fått sms. Göran lovar att ta reda på vem i personalen som har pratat med Andreas om detta.
En stund senare ringer Andreas till mig. Han talar då om att ”Göran sade att mamma och socialen har förbjudit oss att underlätta för dig att åka härifrån” Jag ser givetvis rött igen, karln sitter alltså och ljuger för mig. Jag ber att få prata med Göran igen, då säger han att ”var det inte vi vuxna du sa Lina, var det inte så?” Jag talar om att jag vet att han ljuger och det uppskattar inte jag. Jag har hela tiden stått bakom deras beslut gentemot Andreas och förväntar mig samma sak i gengäld. Han menar på att det är Andreas som har missförstått. Jag talar om att Andreas kan missförstå men inte så grovt att han felciterar ”mamma och socialen” mot ”vi vuxna”. Och att han i så fall skulle ha riktat sin ilska även gentemot sin pappa. Menar han att det är Andreas som ljuger? Det vill han inte svara på. Jag säger att jag tror på Andreas och vi avslutar samtalet.
Jag pratar med Andreas igen, han undrar om jag gått på Görans lögner för det är det enda han gör, pratar och pratar för att undvika sanningen. Jag talar om att jag tror på honom. Vi pratar länge och jag försöker övertala honom om att stanna för att Susanne jagar lägenhet för fullt. Till slut går han med på att stanna till nästa dag. Jag ringer Susanne och lämnar ett meddelande på hennes svarare att han stannar.

16 april
Jag ringer och lämnar ett nytt meddelande på Susannes telefonsvarare. Hon ringer upp mig vid tio och talar om att hon inte lyckats att få något definivt besked än men att det förhoppningsvis kommer under eftermiddagen. Jag ringer Andreas och tillbringar drygt en timme med honom i telefon (tack för att jag har ett sådant arbete och sådana arbetskamrater som står ut med detta) för att övertala honom att invänta detta besked. Han är negativt inställd och tror att de bara försöker dra ut på tiden. Han accepterar ändå till slut att vänta till klockan fem. Jag pustar ut, nu ska det ordna sig! Susanne ringer och talar om att de tyvärr inte har fått klart besked men att det kommer i morgon. Jag vet inte hur jag ska kunna ge Andreas det beskedet men ringer igen och pratar med honom. Han blir självklart arg, han skulle ju få besked idag. Jag mår dåligt, han mår dåligt och ingen av oss kan göra något. Jag försöker förklara att det inte går att få fram lägenheter så snabbt, man måste prata med rätt personer som ska godkänna att han får en lägenhet. Återigen sitter jag och tjatar mig blå. I detta läge är jag så desperat att jag lovar att om han inte får besked i morgon så tänker jag inte motsätta mig att han åker hem och sover hos en kompis några nätter. Ännu en gång lyckas jag, han lovar att stanna en dag till.

17 april
Klockan 13 har Susanne ännu inte fått svar, hon slutar jobba 13.30 men hennes chef och/eller sociala jouren ska ta över. Det är klart med boende på Pandion, de måste bara invänta ett besked från deras chef om att allt är ok och att Andreas kan flytta dit. De kommer att höra av sig till mig under eftermiddagen. Jag väntar, Andreas väntar och ingen ringer. Jag ringer direkt till Pandion, killen som svarar säger att han ska kolla upp detta och höra av sig till mig. Han ringer efter tio minuter och talar om att de inte har fått klart besked från socialen. Socialen skulle ringa till dem och bestämma tid för inflytt, lägenheten står tom, men planerat var tidigast i morgon.
Jag ringer sociala jouren som ingenting vet, de har inte fått information om ärendet mer än att Andreas kommer att lämna Stuveryd idag och att han inte har någonstans att ta vägen. De ska kolla upp saken och ringa tillbaka. Det dröjer, jag ringer Andreas och talar om att nu får han göra som han vill, han har blivit lovad ett besked idag och inte fått det så jag tänker inte protestera mer. Han får åka hem till kompisen om han vill. När jag har lagt på luren ringer sociala jouren, lägenheten på Pandion är upptagen så han kan inte få den. Kan han inte få bo hos någon av oss eller hos kompisar så länge? Jag säger att det är tillfälligt ok, vi får prata med Susanne i morgon.

18 april
Susanne ringer och talar om att lägenheten på Pandion är ledig från och med tisdag. Vi hade ju sagt att det var ok med ett par nätter hos kompisen, kan vi tänka oss ett par nätter till? Visst, han får bo hos kompisen till på tisdag, men om det blir krångel, vad gör vi då? Då får vi ringa sociala jouren så får de ordna något. Stuveryd ska hålla kontakt med Andreas under helgen. Jag talar om att Berra redan lovat att han ska komma med Andreas saker under helgen. Jag får stanna hemma från arbetet i helgen, det går inte att riskera att vara onåbar om det skulle hända något. Jag ringer till Andreas och idag är allt lugnt i alla fall.

20 april
Andreas pappa ringer mig och talar om att Andreas kommit hem till honom i går kväll. Jag går dit, Andreas vägrar att prata med mig. Jag ringer hans vänner och får veta att de har blivit osams. Vi ringer sociala jouren och undrar vad vi ska göra. De säger att de ingenting kan göra, han har ju plats på Pandion från tisdag och innan dess kan de inget göra. Kan han inte bo hos oss så länge? Vi talar om att det inte är hållbart, att vi blir osams och att vi har bestämt på möten att han inte ska bo hos oss. Jag har flyttat till en mindre lägenhet så hos mig har han inte ens en säng längre eftersom det var bestämt att han inte skulle flytta hem igen. De vet inte vad de ska göra, vad vill vi att de ska göra? Till slut säger de att de eventuellt kan ordna ett jourhem åt honom. Om de kan göra det, accepterar han det då? Jag blir irriterad och säger att för mig är det inte frågan om om utan i såfall när.
De får själva prata med Andreas och givetvis vill han inte till något jourhem och då kan de inget göra. Jag säger att de får väl ta ett LVU på honom, men det är inte hållbart för då kommer han ju bland massa kriminella och det vill vi väl inte? Det är klart att vi inte vill, men om det är enda alternativet så får vi väl acceptera det. Då är inte LVU något alternativ längre för det kommer inte att godkännas i rätten eftersom han inte är någon fara för sig själv. Han är ingen fara för sig själv när han säger att han ska hoppa framför tåget? De ska fundera och höra av sig senare. Jag pratar med Andreas igen och kommer till slut fram till en kompromiss att om det inte fungerar så åker han frivilligt till ett jourhem. Jag ringer och talar om det för sociala jouren.

22 april
Vi får båda föräldrarna vara hemma från våra respektive arbeten. Jag arbetar på förmiddagen och sedan ska vi hämta Andreas klockan ett. Andreas har varit hos sin pappa och det har gått bra så länge alla har tassat på tå för varandra. Idag skjutsar vi honom till Pandion. Vi kommer dit och pratar med hans blivande kontaktperson och chefen. De är tydliga med vilka regler som gäller och Andreas talar om att han har svårt för regler, men han ska försöka. Han är inte glad åt att vara där men han har inget val så han accepterar motvilligt att stanna.
Det framkommer att Stuveryd inte tänker komma med hans saker som utlovat. De tänker komma i morgon. Jag ringer till Stuveryd och får till svar att de kommer i morgon. Jag talar om att Andreas blivit lovad att de ska komma idag och ber att Göran ringer upp mig så fort som möjligt.
Vi går iväg och äter. Andreas berättar om sin tid på Stuveryd, han tycker inte att de har hjälpt honom, de har bara försökt att vara kompis med honom istället för att ge honom hjälp. Psykologen som skulle göra utredningen struntade ju bara i den när Andreas sade att han inte ville göra den. Då träffades de inte igen.
Personalen har spelat ut oss, socialen och sig själva mot varandra. Han hade fått höra att ”en del i personalen tycker att du är bortskämd och därför får du inte göra det här mer”. De har talat om att det är socialen som bestämmer allt, de kan inget göra själva. De måste göra som socialen och föräldrarna säger. Han har köpt biljetter till Sweden Rock i sommar som vi uttryckligen har sagt att vi behövde fundera på innan vi kan ge vårt godkännande. Nu visar det sig att han har biljetter som Stuveryd har lagt ut pengar för. Visserligen har han betalat dem senare men jag ställer mig mycket frågande till hur de kan tillåta honom att köpa biljetter när vi inte har sagt ja?
Han har inte haft något schema mer än de första två veckorna, inte konstigt då att jag inte har fått dem hemskickade som utlovat.
Jag ringer igen till Stuveryd. I det här läget är jag mycket uppretad och talar om att jag skiter i hur de gör men han har blivit lovad att få sina saker redan i helgen och nu får han dem inte idag heller. Jag får nonsenssvar, de tänker inte komma med hans saker förrän i morgon. Jag skriker att då får Göran komma hit med dem. Jag klarar mig utan dem men det gör inte Andreas. Då får jag höra att jag är ju bara arg när jag ringer till dem. Är det så konstigt? De har lovat honom en sak, de har lovat oss saker. Gång på gång bryter de löftena!
Göran vågar inte svara i telefon, han bara knäpper bort oss när vi ringer. Vilken bra chef! Jag är mäkta förbannad. Vi pratar med Susanne igen, hon ringer igen. Göran kommer personligen med Andreas saker ikväll. Tack!
Sakerna kommer vid 21. Vi packar ur bilen och Andreas plockar ihop sin dator. Då visar det sig att nätaggregatet har gått sönder i flytten! Andreas vägrar då att stanna kvar om han inte har sin dator. Det slutar med ännu en natt hos pappa. Hans kontaktperson hör av sig till honom i morgon.

30/4
Jag får svar på mitt mail från läkaren. Han har inte fått några papper från Stuveryd. Jag ringer flera gånger till Göran som inte svarar. Då ringer jag till Simon och får till svar att Göran hade lite kvar att skriva. Jag undrar hur han kan ha det eftersom han lovat att skicka dem vid två utsatta datum. Har de inte ett uppdrag och ska de då inte fullfölja det? Simon förhåller sig neutral och vill inte säga varken bu eller bä. Jag talar också om vad som har hänt då han har varit på semester. De enda två personer som min son pratar med var på semester samtidigt, är det så smart? För mig är det som amen i kyrkan att något ska hända då. De var ju bara borta en vecka samtidigt ursäktar han sig med. Jag förklarar det som har hänt och det är (föga förvånande!) den version han har hört.
Andreas berättar att han har hört av de andra killarna på Stuveryd att det är hans fel att de missköter sig. ”Vill ni sluta som Andreas med soc springandes hos er?” ”Det är bara för att Andreas har stuckit som ni beter er så här.” ”Er son är påverkad av en pojke som bodde här förut och det är därför han inte sköter sig.”
Visst, jag tror att de kan missuppfatta och tolka situationer olika, men jag har fått lära mig att med sådana här barn måste man vara tydlig. Då är det kanske inte så professionellt att ge svar som kan tolkas på olika sätt? Överhuvudtaget kan jag anse att Andreas namn inte ska nämnas alls i sådana situationer just av den anledningen att det kan misstolkas.

Vilka imkompetenta idioter!

Men av vilken anledning ska allt det här ligga öppet på nätet?

Dels för att jag måste få sätta ord på min frustration, dels för att visa att de som ska arbeta med våra barn inte sköter sitt arbete.

Det förstår jag men om du ursäktar vad tycker ditt barn om det?

Han har inte läst det men han har har godkänt att jag publicerar detta. Dessutom har jag bytt ut hans namn så ingen som inte känner oss väl vet vem/vilka det handlar om.

Ok. Då ber jag om ursäkt. Har själv svårt att förstå att man kan vilja ha den typen av detaljerad berättelse publicerad på nätet men det är ju upp till var och en.

Alla är vi olika...o tur är väl det Jag har själv tänkt som du tidigare, men när tillvaron är kaos och man inte får hjälpen man ber om så tar man till slut till desperata åtgärder/metoder för att ändå någonstans få göra sig hörd. Det är inget jag gör lättvindigt.

Man känner bara att det någonstans måste finnas personer som förstår att vi inte söker hjälp för att vi är dåliga eller lata föräldrar som vill att någon annan ska ta hand om vårt "lilla curlingproblem". Vi har verkligen försökt allt och tagit till oss alla "goda" råd vi har fått. Som någon tidigare sade, vi har försökt mutor, konsekvensbeskrivningar, hot, löften, diskussioner, you name it and we have tried it.

Här sitter ändå personer i liknande situationer och då känner jag att jag verkligen kan visa hur jag känner och få förståelse för det. Det handlar heller inte om att jag vill att någon ska tycka synd om mig. Jag vill bara känna att jag faktiskt inte är ensam i min situation, vilket jag tror att många föräldrar till barn med "bokstavsdiagnoser" känner sig. Många gånger just för den inkompetens som socialen och behandlingshemmen har. Istället för att hjälpa så stjälper de. De har inte kunskapen som krävs. Det är inte de enskilda personernas fel, jag tror att det tyvärr är ekonomin som får styra i många fall. De ser mer till pengar än till barnens bästa.