Någon som har erfarenhet av vuxenhabiliteringen? Bra? Dåligt? Andra synpunkter?

Om ett par veckor kan jag svara... inte varit på vuxhab än.

sommar skrev:Någon som har erfarenhet av vuxenhabiliteringen? Bra? Dåligt? Andra synpunkter?

Jag är ju inskriven där. Jag har gått en "studiecirkel" med andra aspergare. Träffar en kurator då och då. Har också träffat en arbetsterapeut några gånger.

Kuratorn ordnade också kontakt på kommunen som fixade "daglig verksamhet".

Jag tycker det är bra. Inget är direkt dåligt. Däremot kan inte Vuxenhabiliteringen fixa ett avlönat jobb till mig. Antar att det är en sak för Arbetsförmedlingen och FK i samarbete. Först trodde jag att "Daglig verksamhet" skulle kunna utmynna i ett avlönat arbete (med lönebidrag), men nu inser jag att så går det inte till. En gång Daglig verksamhet, alltid Daglig verksamhet. Arbetsförmedlingen har väl fullt upp med både yngre och arbetsdugligare.

Alien skrev:

sommar skrev:Någon som har erfarenhet av vuxenhabiliteringen? Bra? Dåligt? Andra synpunkter?

Jag är ju inskriven där. Jag har gått en "studiecirkel" med andra aspergare. Träffar en kurator då och då. Har också träffat en arbetsterapeut några gånger.

Kuratorn ordnade också kontakt på kommunen som fixade "daglig verksamhet".

Jag tycker det är bra. Inget är direkt dåligt. Däremot kan inte Vuxenhabiliteringen fixa ett avlönat jobb till mig. Antar att det är en sak för Arbetsförmedlingen och FK i samarbete. Först trodde jag att "Daglig verksamhet" skulle kunna utmynna i ett avlönat arbete (med lönebidrag), men nu inser jag att så går det inte till. En gång Daglig verksamhet, alltid Daglig verksamhet. Arbetsförmedlingen har väl fullt upp med både yngre och arbetsdugligare.

Vad innebär "studiecirkel" tills. med andra med AS.?

Jag har varit inskriven där i snart två år. Lite om vad jag har fått för hjälp kan du läsa om här:

http://www.aspergerforum.se/angaende-sjukskrivning-och-sjukpensionering-t4632-14.html#72217

Jag har också fått en Handi, det finns en eller flera trådar om detta här. Den har snabbt gjort sig oumbärlig!

Hej!

Jag har mest positiva erfarenheter av habiliteringen. De gör habplaner en gång om året eller två. Jag träffar också arbetsterapeut och psykolog efter behov.

Habplanerna (åtminstone där jag bor) går numera efter ett visst frågeformulär. Det är fem punkter, ekonomi, arbete, fritid, familj/vänner och hälsa. De skriver upp vilka tider man är på daglig verksamhet, jobb eller skola. De frågar efter vad man gör på fritiden. De frågar efter hur ofta man har kontakt med sina släktingar och hur många kompisar man har. Ibland kan det kännas lite onödigt att de frågar och skriver ned saker om ens ekonomi när man inte har problem med det. Och att jag har regelbunden kontakt med mamma och mormor, sporadisk kontakt med mina tre bröder, en kontaktperson och tre kompisar, vad har de med det att göra? Men jag förstår att samma frågor ställs till alla. Allt jornalförs, men det är samma sekretess som för vanliga journaler.

Jag är beviljad "råd och stöd" enligt LSS, vilket i praktiken innebär att man blir inskriven på Vuxenhabiliteringen. Jag anser dock inte att jag fått någon direkt hjälp därifrån. Det verkar som att jag är alltför högfungerande för att tillhöra deras klientel.

Huvudsakligen är det tänkt att jag skall få en aspergerkunnig kurator från Hab. Att jag skall få gå social-kurser och få diverse hjälpmedel; timstock och bolltäcke primärt. Jag hoppas på en Handi också, vi får se vad de tycker om det.

Jag skall träffa en arbetsterapeut och den psykolog som skickade mig till utredning, så jag känner henne innan. Det är bra tycker jag.

sommar skrev:

Alien skrev:Jag har gått en "studiecirkel" med andra aspergare.

Vad innebär "studiecirkel" tills. med andra med AS.?

"Kursledare" var en anställd på vuxenhabiliteringen. "Kursdeltagare" var ett antal aspergare (jag var enda kvinnan).

Vi pratade om olika ämnen. Och framför allt om vad som inte fungerade. Dvs mestadels det sociala.

Det var nog första gången jag träffade andra aspergare (som jag visste om var det alltså).

Alien skrev:

sommar skrev:

Alien skrev:Jag har gått en "studiecirkel" med andra aspergare.

Vad innebär "studiecirkel" tills. med andra med AS.?

"Kursledare" var en anställd på vuxenhabiliteringen. "Kursdeltagare" var ett antal aspergare (jag var enda kvinnan).

Vi pratade om olika ämnen. Och framför allt om vad som inte fungerade. Dvs mestadels det sociala.

Det var nog första gången jag träffade andra aspergare (som jag visste om var det alltså).

Jag har under hösten varit med på några träffar - två timmar varannan vecka - för vuxna med AS som också har barn. Vi var fyra kvinnor med barn mellan 5 och 23 (både äldst och yngst var mina) och en arbetsterapeut och "min" kurator.

Största behållningen för mig var att vi talade en del om vänskap och spelregler mellan flickor 9-13 år ungefär, då vi har det alla. Det är svårt att bistå sina döttrar om man själv har dålig förmåga och dåliga erfarenheter på det området. Oavsett om döttrarna har AS eller ej men naturligtvis är det svårare om även döttrarna har det för då behöver de mer stöd.

Vi ska fortsätta i mars och det ser jag fram emot. Bra var också att vi var lite äldre. Vår livssituation skiljer sig oerhört mycket från tex unga barnlösa singelmän.

Jag fick papper skickad till mig där jag skulle fylla i vad jag ville ha hjälp med samt bifoga mna diagnos papper.
Kan inte se någon nytta med det. Skall jag behöva åka bil på min fritid och prata skit med någon mupp? Kommer inte att hända. Det finns inget att prata om och ingen "hjälp" jag behöver av dessa. LSS rättighteter sköter jag via andra ombud.

Jag har träffat vuxenhab en gång. Talade om mina behov väldigt konkret. De nickade på huvudet. Sedan gick det ett par månader och jag fick en ny tid. Vad de skulle ta upp då fick jag inte veta. Själv hade jag påtalat det trängande behovet av en handdator då jag håller på, inte bara att förlora förståndet, utan också minnet.

Samma dag som besök nummer två hade jag en annan förbokad aktivitet, som upptog mig helt, så då GLÖMDE jag att jag skulle till Hab. och tala om mitt enormt dåliga minne. Men de fattade nog ändå; att jag inte kunde hålla två bollar i luften samma dag. Så det kanske var bra att det gick som det gick. Nu ligger bollen hos Hab. Har på känn att det enda jag kommer att få är någon slags hjälpreda för minnet. Något annat har de inte nämnt.

Jag åker sällan till Hab. De kommer hit istället. Det är bara den gruppen jag valt att vara med i, dit åker jag såklart eftersom vi måste träffas någonstans. Både kuratorn och arbetsterapeuten kommer hem till mig på avtalade tider. Jag fick välja hur jag ville ha det.

en fråga är hab samma sak som råd och stöd eller är det olika saker?

Tips på vad jag behöver tänka på innan mitt första möte med Hab?

Jag tycker du bör göra följande om de typ är ett informationsmöte typ studiebesök:

* Berätta vilka dina svårigheter är. Vi är ju individer som alla andra. Samt berätta vad du vill ha hjälp med o. varför mao. varför du kommer dit. Visst de är ju pga. AS., men specifiera är ofta bra. Ju mer man berättar, desto mer kan de hjälpa en o. framförallt hjälpa en rätt oftast.

* Fråga vad de har att erbjuda o. hur de jobbar o. vad de har för olika yrkestitlar o. vad varje yrkestitel står för kortfattat o. vad resp. yrekestitel kan hjälpa till med. Kolla oxå om de har väntetider.

* Be att få titta runt om du inte gjort det förut om du vill. Be att få en informatonsbroschyr om du inte redan fått det.

* Ta gärna med en kontakperson inom vården om du har någon o. den kan följa med vill säga. Jag hade "min" kurator från Vårdcentralen med.

Är det ett möte/"behandling" o. du varit på info där tidigare så tycker jag bara du behöver göra översta punkten bara o. 2:a om de inte berättat det förut.

Tack sommar! Det var bra punkter! *anteckna punkterna i min lilla svarta bok jag släpar runt på*

http://www.concess.se har bra olinjerade (och linjerade) a5-böcker av märket Paperstyle, som jag föredrar. Massor av roliga färger. För tillfället har jag dock en svart. Jag har köpt många likadana i olika färger för 129kr bara på Bokia och bär på en som jag använder som kladdbok slash dagbok. Bra kvalité och betydligt billigare än de andra böckerna av samma kvalité jag hittills hittat.

MsTibbs skrev:Tack sommar! Det var bra punkter! *anteckna punkterna i min lilla svarta bok jag släpar runt på*

http://www.concess.se har bra olinjerade (och linjerade) a5-böcker av märket Paperstyle, som jag föredrar. Massor av roliga färger. För tillfället har jag dock en svart. Jag har köpt många likadana i olika färger för 129kr bara på Bokia och bär på en som jag använder som kladdbok slash dagbok. Bra kvalité och betydligt billigare än de andra böckerna av samma kvalit'e jag hittills hittat.

Bra att de var till nytta.

Anteckningsböckerna är fina, men för dyra för mig. Jag får nöja med med vanliga, randiga block . Fast de fyller sin funktion de med, men lite tråkigare.

Jag har nästan bara dåliga erfarenheter av min kontakt med vuxenhabiliteringen. Det är säkert olika, beroende på var man bor, hur bra och kompetenta de är - de som arbetar där

På orten där jag bor, verkar det som att de inte alls har någon erfarenhet av personer med AS. Gissar att de mest har med förståndshandikappade personer att göra. Därför blev jag behandlad som om det var något fel med mitt förstånd. Vidare blev jag åthutad för mina svårigheter, som har med AS att göra... Min ljudkänslighet m.m.

- Tycker du ja! Världen består väl inte bara av dig! Försök att tänka på andra människor också. Andra kanske tycker att det här är något bra... etc.

Och det gjorde bara så ont att få höra såna saker (som jag redan fått höra hela mitt liv) av de personer som skulle hjälpa mig i min vardag.

Min särbo blev så ledsen han också, över hur jag blev bemött där, så till slut lyckades han få mig att helt bryta kontakten med habiliteringen, trots att de ville att jag skulle fortsätta att gå dit.

Jag fick kontakt med en arbetsterapeut också - via vuxenhab...
Hon kom hit en gång i veckan och satte genast igång med att städa, diska... osv. Hon satte även mig i arbete, med en gång, och kritiserade mig för att jag var så långsam:
- Nu är jag klar med disken. Hur långt har du hunnit med städningen? Va? Har du inte hunnit längre?
Eller också skulle vi tvätta.
- Tvätta allt med en gång, så har du det gjort! sa hon.
Och jag som äntligen hade lärt mig att... om jag inte skulle ligga till sängs i flera dagar efter att ha varit i tvättstugan (så trött och slut blev jag), så fick jag nöja mig med att bara tvätta två små maskiner åt gången. Hellre lite och ofta än mycket och sällan.
Och att jag sitter så mycket vid datorn - det var inte bra det heller. Nej, jag borde ägna all min tid åt att försöka få ordning i min lägenhet istället...
Suck, pust stön!!!

Allt blev så dumt och fel, när jag hade med vuxenhabiliteringen att göra.
Nu träffar jag ett Personligt Ombud en gång var tredje vecka istället - en fd sjuksköterska. Hon är den första som jag tycker förstår sig på mig. Hon låter mig få vara den jag är, utan att kritisera eller anmärka på allt jag gör eller inte gör.

Ja, det där låter ungefär som min erfarenhet. Och slutsats (att deras mallar gäller förståndshandikappade). Utom att jag har blivit vänligare bemött till det yttre (men då har jag ju fan själv hårdtränat ett halvt liv i att undvika att dra ner folks vrede över mig).
Men hjälp? Tja, några personer, som visserligen är snälla, har varit hederliga nog att erkänna sig rådlösa. Samtidigt som jag har sett och hört från andra håll att det finns råd. För den som har råd, och ork att leta...

Min erfarenhet av vuxen hab har varit bra, det började med att jag pratade med en psykolog och en kurator på regelbundna tider.
Men det dröjde inte länge innan dom slussade in mig i en sån där "studiecirkel" som jag läste att det kallats tidigare i tråden.

Till en början var jag väldigt tveksam till den här gruppen jag skulle träffa men efter lite övertalning utifrån så bestämde jag mig för att ge den en chans.
Nu går jag dit regelbundet och pratar, jag mår jättebra av att byta och diskutera erfarenheter med dom andra i gruppen. Det känns som att ledarna mest är där för att styra samtalen i önskad riktning för gruppens mål och eventuellt lära sig om AS, vilket jag tror dom gör.

Sammanfattningsvis är jag imponerad av gruppverksamheten, inte lika imponerad av individuell kontakt men det funkar det också.

Jag är med i studiecirkel, info om asperger. Den är bra.
Mina föräldrar ska på en tre-gångers infokurs om AS där med andra föräldrar.
Jag har inte fått någon samtalskontakt där.
Eventuellt komme jag få såndär basal kroppskännedomgrejs.
Jag skall vara med som labbråtta i forskning.
Hjälpmedel har jag inte hört något om än...

Jag har mer eller mindre brutit kontakten med vuxenhabiliteringen. Senaste planeringsmötet "glömde" jag komma till och sedan dess har jag inte hört av dem och själv kontaktar jag dem inte. Det känns som att de inte kan hjälpa mig och jag klarar mig själv tillräckligt bra.

Det var bra i början då jag regelbundet gick till en privat samtalspartner. Hon var vettig att prata med och försökte inte klappa mig på huvudet, men sedan var hon tyvärr tvungen att sluta och då fick jag en ny kontakt som sög rektum ganska rejält. Den nya var en typisk tant, som dessutom saknade varje uns av humor (i alla fall när jag var där). Hon var sååå förstående, aaarrgh! Dessutom hade hon blandat ihop mig med en annan, men det ville hon inte erkänna.

Så här i efterhand kan jag känna att det till och med var en aning passiviserande att gå dit.

Har faktiskt haft ganska vettig kontakt med hab. Men så vet jag exakt vad jag behöver & inte behöver, plus att jag kan uttrycka mig. Nu har jag ingen kontakt med dem längre, det var en period när jag var deprimerad jag gick till psykologen där. Hon var ingen eldsjäl kanske, men hon skötte sitt jobb som hon skulle och bemötte mig på ett bra sätt.

Det gäller att man är tydlig och talar om för dem vad man vill.