Hej, saken är så här att fått en rätt skakande insikt om hur dåligt det egentligen kan gå till när läkare sätter asperger-diagnoser, så jag tänkte att det kunde vara värdefullt att dela med sig av min erfarenhet för de som tvivlar på sina diagnoser. Det är alltså väldigt lång läsning, men jag vill att alla omständigheter skall framkomma:


Saken är alltså så att min bakgrund är lite annorlunda då det aldrig varit tal om någon möjlig Aspergerdiagnos utan det har alltid varit rätt klart att mina problem härstammar från jobbiga barndomsupplevelser.

Under 20 års tid med psykiatrin där jag säkert spenderat hundratals timmar med över ett dussin olika personer, så har det aldrig varit minsta lilla knyst till misstanke om sådant och uppförandemönstret och tankesättet i asperger känns mig helt främmande.

Att det överhuvudtaget blev tal om neuropsykiatrisk utredning till att börja med var lite udda, saken är så att jag bad min syster skriva hennes subjektiva uppfattning om min uppväxt då jag tänkte att det kunde underlätta min psykologs förståelse ifall han fick ta del av andra perspektiv.
I den beskrivningen fanns raden att jag som barn ofta blev intresserad av olika ämnen och ibland talade om det ofta trots att andra kanske inte var intresserade.
Detta är väl något som kännetecknar aspergers men är knappast ovanligt hos många barn i uppväxten.

Det räckte dock för att en läkare (som aldrig träffat mig) som läste den raden spekulerade om Aspergers till min psykolog, som i sin tur avfärdade det som nonsens och slöseri med tid då det var så oerhört mycket som inte stämde.

Min psykolog nämnde det sedan i förbifarten att en läkare hade sagt det, och jag frågade vad neuropsykiatrisk utredning innebär och jag fick information där det bl.a. ingick IQ-test.
Jag blev då intresserad av att göra det, dels då jag alltid varit nyfiken på mitt IQ men framför allt att jag ville ha papper på att någon neurospsykiatrisk problematik inte existerar, så psykiatrin som kan koncentrera sig på mina problem utan villespår.

Sagt och gjort så börjar jag en neuropsykiatrisk utredning i full förvissning att det blir snabbt avfärdat och jag sedan kan göra ett intressant IQ-test, men jag märkte från början att något kändes fel med läkaren.

Han ställde en massa frågor som snarare liknade konstaterande, och bl.a. att jag skulle vara social analfabet eftersom jag hade sociala problem i tonåren.
Jag invände och sade att jag blev tillbakadragen i tonåren pga blyghet och identitetsproblem, men att jag i barndomen faktiskt var rätt populär.

Han flinade då överseende och sade att barnen bara sökte sig till mig då de tyckte jag var underhållande med mina kunskaper och excentriska drag, och detta sade han inom 15min då vi träffats utan att tester ens gjorts.
Mina invändningar togs inte på större allvar, men då ingår ju också intervjuer med anhöriga så jag förväntade mig att de åtminstone borde tilldela mina anhörighet trovärdighet så de förstår att de är på fel spår.

Sagt och gjort, min syster blir uppringd av en utredare som på tidigt stadium säger att "det med största sannolikhet nog är asperger", och börjar ställa en massa frågor till min syster och bl.a. hängde hon upp sig på att jag bad min syster att följa med på en resa vid ett tillfälle, och anledningen var att jag vid tillfället mådde psykiskt uruselt men saken behövde göras och då underlättar det med socialt stöd.

Det blev alltså "bevis" på att jag inte klarar förändringar vilket ju kännetecknar aspergers trots att min syster inte alls kände igen mig i den beskrivningen. Det ironiska är ju att jag snarare är känd för att jag gillar nya upptåg, och mina vänner uppskattar att jag alltid vill pröva på nya saker och jag reser flitigt när jag mår psykiskt bra, och har bl.a. på egen hand rest runt i Asien ett halvår och bott utomlands i flera år. Min arbetsgivares årliga utredning ger mig också goda poäng just i faktorn "Flexibilitet".

Detta betydde alltså noll om intet eftersom utredaren funnit sitt bevis, och på motsvarande sätt lyckade de finna "bevis" på att jag hade nedsatt "theory of mind" med bokstavstolkningar utan känsla för undermeningar.
Det blir extra absurt eftersom mina vänner uppskattar min underfundiga och högst ironiska humor som just bygger på undermeningar, men det att jag hade sociala problem var "bevis" på att jag inte kunde relatera till folk.
På motsvarande sätt så tilldelades jag även egenskapen "odiplomatisk" utan fingertoppskänsla i mellanmänskliga relationer, trots att många uppfattar mig som smidig och de verkade inte lägga större notis på att min syster inte höll med.

Min psykolog sedan flera år tillbaka blev också intervjuad och han reagerade starkt på att de redan verkar ha bestämt sig och inte lyssnade på hans invändningar där han inte kände igen mig i den beskrivningen.

Vid detta laget så började det uppstå nästan en surrealistisk stämning och jag undrade ifall världen blivit galen, men jag förlitade mig på testresultaten från formulären som ju visade att absoluta merparten av klassiska aspergerkännetecken lyste med sin frånvaro, nu borde få dem att ändra åsikt.

Där trodde jag dock fel, eftersom läkaren visst inte kunde släppa sin aspergerhypotes och gick in i de mest invecklade och långsökta resonemang varför jag trots allt hade asperger trots att många kännetecken inte fanns där.
Vid det här laget protesterade jag ordentligt och jag trodde att det till slut gått fram att saken känns absurd, med när jag fick resultatet på utredningen så fick jag se att jag förärats en aspergerdiagnos.

Nu protesterade jag ljudligt för läkaren och vägrade acceptera resultatet, och det märktes att han inte alls var van vid att patienter bestrider resultat utan köpte hans visdom rakt av. Han blev alltså rätt ställd mot väggen och sade att han skulle återkomma, och vid nästa möte så medgav han till slut att han hade haft fel. Han hade gjort en bakgrundsundersökning av mig och till slut insett att han fullkomligt saknade stöd från övrig psykiatri utan stod helt ensam, och då fick han krypa till korset.

Han rättfärdigade dock resultat pga "tidsbrist", och han sade att han blev övertygad om att jag hade asperger då han reagerade på mitt akademiska språk i början (vilket jag la mig till för att visa på att jag är intelligent och alltså skulle ses som jämbördig och tas på allvar).
Han medgav dock att han aldrig skulle trott på diagnosen ifall jag hade tagits direkt från gatan utan, utan sade att alla patienter brukar ha viss preliminärdiagnos som han förväntade sig att jag också hade.
(Med andra ord så medgav han att hade jag aldrig fått en diagnos ifall han gjort sitt JOBB, och förutsättningslöst och objektivt granskat vad som kommit fram under själva utredningen, och inte tvärsäkert utgått förutfattade meningar!)

Vid det här laget så hade jag fullkomligt tappat all respekt för honom, men jag utgick ifrån att han nu skämdes som en hund över sitt misstag och skulle korrigera alltihopa. När jag i efterhand fick se utredningen så visade det sig att själva diagnosen tagits bort, men för att jag "bestridit den eftersom patitenten inte känner igen sig själv" medan all skit om nedsatt theory of mind, oförmåga till förändringar, odiplomatisk etc hade lämnats helt kvar.

Jag blev alltså fly förbannad eftersom det nu framstår som att jag antingen är stark aspergerkandidat som bestrider diagnosen pga bristande självinsikt, eller att jag åtminstone faller inom aspergerspektrumet om inte tillräckligt högt för en diagnos.

Det skapade alltså en kamp för att hela utredningen skulle makuleras, eftersom det ju leder till att nya psykologer som läser min journal blir helt förvillade om min karaktär och problem, och den kampen har ännu inte avslutats.

Detta var alltså mina upplevelser, och jag är fortfarande i chocktillstånd över att personer skall kunna få aspergerdiagnoser helt utifrån läkarens helt subjektiv magkänsla och fullkomligt köra över allt som inte stämmer.
Vi talar nu då inte om en enskild klåpare, utan en uppskattad och erkänd auktoritet inom området. Min bedömning är dock att han var akademiskt stark som förmodligen ligger grund till ryktet, men hans yrkesmässiga omdömeslöshet är under all kritik.

Ärligt talat, ifall han så tvärsäkert apergerförklarar folk utifrån magkänsla och förutfattade meningar trots att övrig psykiatri är fullkomligt överrens om att det inte finns skäl för misstanke, hur i hela fridens namn skall han ha trovärdighet att diagnosticera folk som faktiskt har tendenser? Enligt min bedömning måste det nog skett väldigt många feldiagnoser genom åren, och jag känner det som min skyldighet att berätta så andra som "övertalats" får insikt i hur det kan gå till.

Läkaren har verkligen ett tryggt och förtroendegivande sätt som en man som verkligen vet vad han talar om, och jag kan förstå att andra mindre vetande kan ha låtit sig övertalas.
I många fall är det säkert personer som tycker det är skönt att äntligen fått ett svar till sina problem, och därmed accepterar trots att det kan vara helt felaktigt.

Personligen så tycker jag att det är fruktansvärt att personer på så lösa boliner kan få diagnoser om att de lider av medfödda neuropsykiatriska störningar, då det ju leder till ett livslångt utanförskap då personer inbillas att tro att de aldrig kommer att bli som andra, och att de inte kan lösa sina problem och begränsningar som bara måste accepteras.

Det tycker jag är väldigt tråkigt, och jag känner att ifall mina negativa erfarenheter kan vara till nytta för tveksamma personer som ändå med tungt hjärta accepterat, så finns iaf en lite mening med eländet.

Jaja, detta blev en mindre roman men jag antar jag behövde skriva av mig då upplevelsen nästan gav ett chocktillstånd, och det känns fortfarande lite surrealistiskt och overkligt att det kan gå till så här när folk får livstidsdiagnoser.

Läkaren ifråga anses vara duktig, och jag tror att det kan vara nyttigt att få insikt vilken stort utrymme för subjektivitet det finns för s.k. experter, och deras omdöme knappast skall tas för givet utan tål att ifrågasättas.

Hoppas den långa läsningen har varit av intresse och det är bara att fråga ifall ni undrar något.

Tack för att du delar med dig.

Viktor78 skrev: då det ju leder till ett livslångt utanförskap då personer inbillas att tro att de aldrig kommer att bli som andra, och att de inte kan lösa sina problem och begränsningar som bara måste accepteras.

Var har du fått detta ifrån? Efter min diagnos har jag snarare haft bättre självförtroende att ge mig på sådant som är socialt krävande för jag har lättare kunnat se att jag kan lära mig att bli bättre och kan t.ex söka på Internet om vilka taktiker andra aspergare använder.

Visst man får acceptera att man är lite udda men det betyder inte att man ska acceptera alla sina svårigheter.

Viktor78 skrev: och det känns fortfarande lite surrealistiskt och overkligt att det kan gå till så här när folk får livstidsdiagnoser.

Det som du kallar livstidsdiagnos är något man när som helst kan sluta att använda sig av. Om jag vill så kan jag idag avsluta all kontakt med hab och psyk och leva vidare som innan diagnosen.

Jag tar nästan lite illa upp av detta inlägg, det känns lite som att du tycker det är hemskt att vara aspergare och hemskt att ha NPF-diagnos. Eller så är det bara föraktet mot att du tror dig ha blivit feldiagnostiserad som lyser genom.

Vad diagnosen leder till beror helt på personen, för min del så är det inte alls som du skriver.

Instämmer med choklad - diagnoser är ofta något bra. Jag är faktiskt övertygad om att jag hade haft otroligt mycket bättre självförtroende om jag fått gå i en aspergerklass i grundskolan, istället för att brytas ner bit för bit på grund av social otillräcklighet och bli ett psykfall i tonåren. Det är först på senare år som jag börjat acceptera mig själv och förstå mig själv, vilket är tack vare att jag läst på om asperger.

DIProgan skrev:Tack för att du delar med dig.

Det var mycket intressant och välskrivet.

Choklad skrev:

Viktor78 skrev: då det ju leder till ett livslångt utanförskap då personer inbillas att tro att de aldrig kommer att bli som andra, och att de inte kan lösa sina problem och begränsningar som bara måste accepteras.

Var har du fått detta ifrån? Efter min diagnos har jag snarare haft bättre självförtroende att ge mig på sådant som är socialt krävande för jag har lättare kunnat se att jag kan lära mig att bli bättre och kan t.ex söka på Internet om vilka taktiker andra aspergare använder.

Det är väl upp till personen, i mitt fall har mina sociala svårigheter orsakats av skador som jag fått av närstående i uppväxten och jag tar dels illa upp av att symtomen på skadorna skulle vara något som jag "fötts med" och därmed invalidera mina upplevelser. Men framför allt så skulle en medfödd diagnos innebära att jag aldrig skulle bli hundra procent fungerande utan bara försöka leva med svårigheterna istället. Oavsett vad det gäller så tycker jag det är väldigt tråkigt när folk får livstidsdiagnoser på saker som de faktiskt kan bli helt fri från.

Visst man får acceptera att man är lite udda men det betyder inte att man ska acceptera alla sina svårigheter.

Viktor78 skrev: och det känns fortfarande lite surrealistiskt och overkligt att det kan gå till så här när folk får livstidsdiagnoser.

Det som du kallar livstidsdiagnos är något man när som helst kan sluta att använda sig av. Om jag vill så kan jag idag avsluta all kontakt med hab och psyk och leva vidare som innan diagnosen.

I mitt fall har jag faktiskt spenderat lång tid med psykvården att försöka lösa mina problem och jag tycker också att på senare tid gjort stora framsteg, en helt felaktig diagnos försvårar för dem i psykvården som skall hjälpa mig att förstå vad saker handlar om och därför också minskar möjligheterna att jag blir bra igen.

Jag tar nästan lite illa upp av detta inlägg, det känns lite som att du tycker det är hemskt att vara aspergare och hemskt att ha NPF-diagnos. Eller så är det bara föraktet mot att du tror dig ha blivit feldiagnostiserad som lyser genom.

Generellt så känner jag förakt mot kategoriska människor som delar upp folk i "sådana där" utan att se personen bakom, och att som i mitt fall ha en läkare som efter enbart en förströdd blick av mig bestämde sig för att jag hade asperger och därmed "visste" hur jag fungerar och tänker är något som jag tar väldigt illa upp av.

Jag tycker det är väldigt respektlöst att klistra etiketter på folk och utifrån en tänkt stereotyp bestämma sig för hur de minsann är som människor, så jag tänker inte sticka under stol med att jag känner förakt för läkarens inställning.

Det känns faktiskt lite overkligt att någon som bara träffat mig i 10 minuter och inte vet något alls om min bakgrund ändå tror sig kunna läxa upp mig och tala om för mig vad som hände i min barndom enbart utifrån en fantasibild som läkaren byggt upp, och som uppenbarligen var så stark att han flinande kunde avvisa mina invändningar med ett "Trodde du ja!".

Så ja, jag tog väldigt illa upp och jag antar att vi kan kalla det förakt mot sådant uppförande.

Viktor78 skrev:Hoppas den långa läsningen har varit av intresse och det är bara att fråga ifall ni undrar något.

Hej och tack för att du delar med dig av din upplevelse. Är din utredning gjord av en ensam utredare, av en privatläkare eller en som jobbar i den offentliga vården? I vilket landsting är utredaren verksam?

Wine skrev:Hej och tack för att du delar med dig av din upplevelse. Är din utredning gjord av en ensam utredare, av en privatläkare eller en som jobbar i den offentliga vården? I vilket landsting är utredaren verksam?

Jag är också nyfiken. Sånt här är ju viktig information.

För övrigt är det lite synd att du skriver negativt om diagnoser då många, inkl jag, känner en lättnad att ha fått en förklaring på allt som gått tokigt och en insikt i HUR man ska kunna bli bättre på tex kommunikation.

Men faktum är att det finns väldigt många brister i diagnosticeringen av en del personer. Barn som fått träffa personer på BUP under en eftermiddag, fått en ADHD-diagnos, lite knark och "tackohej". När det i själva verket bara varit en förjävlig barndom, med religiösa tomtar till fosterföräldrar som kände soctanten via kyrkan och ville ha en diagnos så barnen skulle sitta still under bordsbönen. Värmlands läns landsting. Eller varför inte de som numera raketbedöms ha ADHD efter att ha fyllt i några papper hos en privat vårdgivare som jobbar på uppdrag av landstinget och får betalt per diagnosticerad person.

weasley skrev:För övrigt är det lite synd att du skriver negativt om diagnoser då många, inkl jag, känner en lättnad att ha fått en förklaring på allt som gått tokigt och en insikt i HUR man ska kunna bli bättre på tex kommunikation.

Hur menar du att jag skriver negativt om diagnoser?

Bra att du skriver om det här, Viktor78. Även om jag måste vänta på ork att läsa. Ett punktnedslag så länge:

Viktor78 skrev:och jag tar dels illa upp av att symtomen på skadorna skulle vara något som jag "fötts med" och därmed invalidera mina upplevelser.

Men så är det inte. Det finns många av oss som både vården och vi själva har konstaterat är aspergare som dessutom är traumatiserade av en dålig uppväxt. Det ligger till och med i sakens natur, på åtminstone två vis: dels att är du tillräckligt udda anses du inte duga och får skit därefter; dels via den ärftliga komponenten, att en eller ett par föräldrar som själva är vilsna i livet med något ohjälpt NPF-eller-liknande kan ställa till det för sitt barn.

Vad sedan vården (eller de som drar in pengar från den) begriper eller (alltför ofta) inte begriper av sådant är en annan sak.

Wine skrev:Hur menar du att jag skriver negativt om diagnoser?

Oj! Förlåt! Jag menade det inte riktat till dej utan till trådskaparen!

Hemskt ledsen! Det är alltså TRÅDSKAPAREN jag riktar mej till i styckena två och tre! Jösses vad tokigt det blev, jag brukar dela av inlägget med små stjärnor vid sådana här tillfällen men glömde det den här gången.

Zombie skrev:Men så är det inte. Det finns många av oss som både vården och vi själva har konstaterat är aspergare som dessutom är traumatiserade av en dålig uppväxt.

Håller med. Precis som Zombie säger kan man mkt väl råka ut för massa skit just för att man har någon NPF liggande. Man kan bli fett mobbad, bara ett exempel. Den mobbningen blir inte mindre sann för att man får en diagnos. På DET viset ickevalideras inte mobbningen. Mobbningen är ju fortfarande något som har hänt.

Intresset för att genomgå en utredning och utesluta något för att du tycker det är intressant tycker jag är märklig. Det skulle väl i så fall vara det mest aspiga i sammanhanget...

Jag har haft två vänner som har utretts för asperger utan att det blev någon diagnos. I det första fallet gissar jag utredningen hade fel. Han hade solklara aspergerdrag i familjen och massor som han kompenserade intellektuellt för hela tiden. Men också en vidrig barndom som de skyllde det på.
I det andra fallet tror jag att det var rätt att han inte fick aspergerdiagnos. Den personen hade en psykisk sjuk förälder och relationsproblem, men det handlade nog snarare om skadad grundtrygghet än theory of mind. Men det är ju som sagt bara mina gissningar.

Wine skrev:

Viktor78 skrev:Hoppas den långa läsningen har varit av intresse och det är bara att fråga ifall ni undrar något.

Hej och tack för att du delar med dig av din upplevelse. Är din utredning gjord av en ensam utredare, av en privatläkare eller en som jobbar i den offentliga vården? I vilket landsting är utredaren verksam?

Det är en s.k. expert i neuropsykiatri som arbetar inom den offentliga vården. I just hans fall tror jag inte problemet var att han saknade formell kompetens som jag faktiskt tror var hög, utan just att han var så intellektuellt arrogant och självöverskattande, och därför så säker på sin sak att han kunde köra över såväl patient, anhöriga och bortförklara testresultat som inte var som han ville ha det.

weasley skrev:

Wine skrev:Hej och tack för att du delar med dig av din upplevelse. Är din utredning gjord av en ensam utredare, av en privatläkare eller en som jobbar i den offentliga vården? I vilket landsting är utredaren verksam?

Jag är också nyfiken. Sånt här är ju viktig information.

För övrigt är det lite synd att du skriver negativt om diagnoser då många, inkl jag, känner en lättnad att ha fått en förklaring på allt som gått tokigt och en insikt i HUR man ska kunna bli bättre på tex kommunikation.

Diagnoser kan säkert vara bra i den mån de faktiskt stämmer, och jag har faktiskt redan fått en diagnos i personlighetsstörning som jag skulle kunna säga att jag känner igen mig till 80% och inte har några problem att köpa. Det ger som sagt också intressant information i om hur andra personer hanterar samma problem och kan ge värdefulla tips på hur man kan motverka det.

Asperger-dragen känns dock för mig fullkomligt främmande, och absolut ingenting som jag kan identifiera mig med, så att någon så aggressivt försöker köra ner det i halsen på mig utan större intresse av mina invändningar är något jag naturligtvis tar illa upp för.

En helt galen diagnos leder ju också till att man tappar sikte på den korrekta diagnosen, och därför går miste om just den information som skulle kunna underlätta i livet.

Bjäbbmonstret skrev:Intresset för att genomgå en utredning och utesluta något för att du tycker det är intressant tycker jag är märklig. Det skulle väl i så fall vara det mest aspiga i sammanhanget...

Mitt främsta intresse för utredningen var som sagt IQ-testet, och att det skulle underlätta med papper på att jag saknar neuropsykiatrisk problematik. Nu är det ju tyvärr så att det inte är möjligt att arbeta med samma psykolog hela tiden, och när man får någon ny så behöver de ju läsa journalhandlingar så de slipper starta från noll, och därför tyckte jag det kunde underlätta så man lägger energin i terapi på rätt riktning.

Jag har haft två vänner som har utretts för asperger utan att det blev någon diagnos. I det första fallet gissar jag utredningen hade fel. Han hade solklara aspergerdrag i familjen och massor som han kompenserade intellektuellt för hela tiden. Men också en vidrig barndom som de skyllde det på.
I det andra fallet tror jag att det var rätt att han inte fick aspergerdiagnos. Den personen hade en psykisk sjuk förälder och relationsproblem, men det handlade nog snarare om skadad grundtrygghet än theory of mind. Men det är ju som sagt bara mina gissningar.

Jo, det roliga var ju att jag fullkomligt saknar asperger-tendenser i övrigt. Normalfallet är ju att en läkare får lite misstankar och därför vill göra en utredning, men i mitt fall fanns ju inga misstankar och min psykolog sedan flera år tillbaka avfärdade en sådan diagnos som idiotism.
Faktum är att jag inledningsvis fick motstånd och han var nästan lite irriterad över att jag skulle slösa på psykiatrins resurser för en utredning som man ju "redan visste svaret på".

Det enda som jag har som sammanfaller med aspergers är sociala problem som härstammar från blyghet och osäkerhet, men detta i kombination med att jag hade lite för akademiskt språk räckte för att han skulle bli tvärsäker på diagnos.

Nu kan ju många människor ha lite asperger-tendenser utan att för den skull behöva lida av aspergers syndrom, men det är ju lite oroväckande att samhället förlitar sig på en "expert" som aspergerförklarar folk som helt saknar tendenser, och man undrar med vilken trovärdighet han då skall utreda personer där det faktiskt finns lite misstankar?

Diagnoser i den mån de stämmer kan säkert vara bra, men felaktiga diagnoser gör ju stor skada då de hindrar sökande efter en korrekta diagnosen. Asperger är dessutom en medfödd diagnos, så det blir ju extra tråkigt att förledas att tro att det sitter livet ut, när en korrekt diagnos skulle ge möjlighet till att bli helt problemfri.

Viktor78 skrev:

Wine skrev:

Viktor78 skrev:Hoppas den långa läsningen har varit av intresse och det är bara att fråga ifall ni undrar något.

Hej och tack för att du delar med dig av din upplevelse. Är din utredning gjord av en ensam utredare, av en privatläkare eller en som jobbar i den offentliga vården? I vilket landsting är utredaren verksam?

Det är en s.k. expert i neuropsykiatri som arbetar inom den offentliga vården. I just hans fall tror jag inte problemet var att han saknade formell kompetens som jag faktiskt tror var hög, utan just att han var så intellektuellt arrogant och självöverskattande, och därför så säker på sin sak att han kunde köra över såväl patient, anhöriga och bortförklara testresultat som inte var som han ville ha det.

Jag glömde tillägga att det rör sig om Stockholm.

Viktor78 skrev:Jag glömde tillägga att det rör sig om Stockholm.

Tack för svaren. Vet du om läkaren är verksam även i något annat landsting? Har han en egen läkarpraktik?

Viktor78 skrev:Diagnoser i den mån de stämmer kan säkert vara bra, men felaktiga diagnoser gör ju stor skada då de hindrar sökande efter en korrekta diagnosen.

Ja det är ju ganska självklart att det blir förvirrande med en felaktig diagnos och att det kan förlänga lidandet. Förhoppningsvis kanske patienten själv har god självinsikt och kanske ser själv att diagnosen inte stämmer men det kan ju som du skriver ändå innebära problem i mötet med andra vårdgivare i framtiden eftersom det även sätter spår i journalen.

Viktor78 skrev:Asperger är dessutom en medfödd diagnos, så det blir ju extra tråkigt att förledas att tro att det sitter livet ut, när en korrekt diagnos skulle ge möjlighet till att bli helt problemfri.

Aspergers syndrom innebär inte alltid att diagnosen kvarstår livet ut, i det här pdf dokumentet står det följande:

Prognos vid Aspergers syndrom: Uppföljningsstudie av 100 pojkar

84% hade kvarstående Aspergerdiagnos i vuxen ålder

12% hade ingen diagnos inom autismområdet längre

http://www.vgregion.se/upload/PVSB/ST%2 ... 080918.pdf

Asperger är i dagsläget en mycket vid diagnos. Glöm det du tror är asperger. Kring barndomstraumat behöver det inte finnas någon motsättning som också Zombie var inne på. Det faktum att vissa individer har en förhöjd känslighet och far mer illa av barndomstrauman kan i sig peka mot asperger. Överlag kan man säga att samhället bygger på att man ska bita ihop och förtränga och kan man inte det - yes, då kan man ha asperger. Man kan dessutom vara extra bra på undertexter och att läsa av osv. Detta med att du genom språket ville visa att du var intelligent, så gör jag också, något annat vore väl dumt. Alla tänker inte så. Ett varv extra, jag tror det är lite aspergervarning på det. Men ok läkaren hade bestämt sig redan innan ni träffades och detta kan nog bero på det faktum att du länge befunnit dig inom psykiatrin och att detta då verkade vara en trolig förklaring. Jag har ingen aning om ifall du har AS eller inte men jag vet bara att asperger är något som det är rätt svårt att få grepp om och att ens fördomar om vad det är stämmer illa med verkligheten.

Nu tror jag några behöver värma upp den där Theory of Mind knölen här. Tänk er in i situationen att ni blir diagnostiserade med säg Schizofreni när ni inte har något åt det hållet. Jag hade då börjat reagera häftigt negativt då.

DIProgan skrev:Nu tror jag några behöver värma upp den där Theory of Mind knölen här. Tänk er in i situationen att ni blir diagnostiserade med säg Schizofreni när ni inte har något åt det hållet. Jag hade då börjat reagera häftigt negativt då.

Ja, ja tyck det då! Kanske svårt för vissa att tänka i dessa banor.

Ugglan skrev:

DIProgan skrev:Nu tror jag några behöver värma upp den där Theory of Mind knölen här. Tänk er in i situationen att ni blir diagnostiserade med säg Schizofreni när ni inte har något åt det hållet. Jag hade då börjat reagera häftigt negativt då.

Ja, ja tyck det då! Kanske svårt för vissa att tänka i dessa banor.

Bevisligen.

DIProgan skrev:Nu tror jag några behöver värma upp den där Theory of Mind knölen här. Tänk er in i situationen att ni blir diagnostiserade med säg Schizofreni när ni inte har något åt det hållet. Jag hade då börjat reagera häftigt negativt då.

Här har du intressant läsning angående det.

Så lika är autism och schizofreni

Fråga:Är det sannolikt att ganska många av de patienter som på 1970-talet fick diagnosen schizofreni i dag (när man vet mer) i stället skulle få en autismdiagnos?

– Claus

Svar:
Det är sannolikt att några personer som för trettio år sedan fick en schizofrenidiagnos skulle fått sina problem bättre förklarade av en aspergerdiagnos.

Många av de problem och symtom som personer med schizofreni har delas av människor som har ett så kallat autismspektrumfunktionshinder. Det innebär att en företeelse som kan klassas som ett symtom på psykos också skulle kunna tolkas som ett uttryck för asperger.

Ett exempel på detta är att en märklig idé, som inte delas av någon annan och som inte går att påverka genom diskussion, kan uppfattas som en vanföreställning (om man har på sig psykosglasögonen) eller som ett särintresse (ur ett autismperspektiv). Även svårigheterna när det gäller social interaktion delas av båda grupperna.

Har man mest stillsamma negativa psykossymtom kan det finnas en tveksamhet om vilken diagnos som bäst täcker patientens symtombild. För att kunna ställa en bra diagnos i dessa fall måste läkaren eller psykologen gå utöver de aktuella symtomen och få en bild av personens barndom och ungdomstid. Fanns svårigheterna tidigt och uttalat talar detta för autismspektrum. Har personen ringa eller ingen nytta av antipsykosmedicinering är detta också en indikation på autism.

http://www.modernpsykologi.se/fragor-oc ... ofreni.htm

Ugglan skrev:Överlag kan man säga att samhället bygger på att man ska bita ihop och förtränga och kan man inte det - yes, då kan man ha asperger. Man kan dessutom vara extra bra på undertexter och att läsa av osv.

Det du beskriver här är en väldigt känslig person (i vårt samhälle en patologiskt känslig person). För att uppfylla aspergerdiagnosen måste det finnas en kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion och begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter också. Är man extra bra på undertexter och att läsa av så har man inte asperger! I så fall har diagnosen urvattnats väldigt. Diagnosen asperger handlar inte enbart om känslighet och att lätt bli uttröttad, utan om kommunikationssvårigheter och ritualer/svårighet för förändringar/specialintressen etc.

Det är skillnad på att vara en hyperkänslig introvert och att vara aspergare. Aspergare är ofta hyperkänsliga introverter men de har även kommunikationssvårigheter och repetitivt beteende. Kommunikationssvårigheterna behöver inte vara uppenbara, eftersom många (framför allt tjejer som jag förstått det) kan bli väldigt bra på att kompensera för sina svårigheter, alltså dölja sina svårigheter utåt - men om man själv känner och vet med sig att man inte har några som helst problem med kommunikation, eller rent av är ovanligt bra på att exempelvis läsa av ansiktsuttryck, då tror jag att en aspergerdiagnos är felaktig.