Vad menar du nu med detta:

Zombie skrev:Läkare behöver inte ha vetenskaplig utbildning.

Zombie skrev:Ändå tror folk att de har det, och det är inte nyttigt.

plåtmonster skrev:Vad var det som var så fel med aspergerklassen?

Man blev socialt isolerad från övriga skolan, blev tvingad att sitta i bås (dom trodde människor med aspergers arbetade bättre om dom satt i ett isolerat bås), fick gå tillsammans med autister, började skämams för den jag var och ville inte bli ihopbundad med dom där. Tror nu mer att några av dom som diagnoseras med aspergers eller autism egentligen är begåvningshandikappade (och har läst studier som bevisar detta).

Autism har inget med intelligens att göra så det är helt olika diagnoskriterier vad jag vet. För aspergers är det däremot krav på medel- eller hög intelligens.

Metoderna påminner dock om de minst lika vilseledda ideérna om "vattenbad" på tidigt 1800/1900-tal.

Någon som har andra erfarenheter?

För att få diagnosen AS är kravet för IQ att man ska ligga över IQ 70.

SLL - Autismforum - Aspergers syndrom jämfört med autism hos normalbegåvade personer, del 3

Fyra viktiga frågor

Det finns flera frågeställningar angående den diagnostiska klassificeringen av Aspergers syndrom som fortfarande diskuteras. De viktigaste är:

Om det får finnas tal- och språkavvikelser.

Om klumpighet är en speciell markör jämfört med autism hos normalbegåvade personer.

Om IQ kan ligga under normalvariationen (under IQ 70).

Om utvecklingen kan vara avvikande från det typiska under de tre första levnadsåren.

3. IQ

IQ hos personer med Aspergers syndrom kan i undantagsfall ligga på nivå av lätt utvecklingsstörning.

Det var ett bra tag sedan jag startade denna tråd, men det skall sägas att jag under tiden fått flera PM av personer som upplevt liknande och frågade ifall det varit samma läkare vilket oftast var fallet.

Det har varit klart bekymmersamt då det visar på att det inte varit ett enskilt misstag i arbetet utan en följd av konsekvent dåligt arbetssätt. I ett fall fick jag mail av en person som inte haft någon kontakt med psykiatrin tidigare och blev såpass avskräckt att hon senare inte vågade söka hjälp trots att hon mådde dåligt.

Alldeles nyligen så visade det sig att en person läst denna gamla tråd och mailade mig om en likartad upplevelse, och jag kände då att måttet var rågat och det är min skyldighet att hänga ut honom för att andra skall kunna undvika honom.

Det var inget lätt beslut då han väl i grunden är välmenande och jag ogillar principen att hänga ut folk, men jag kom slutligen fram till att patienters väl och ve väger mycket mer än hans yrkesstolthet. I slutändan spelar det ingen roll ifall någon är formellt kompetent och kanske i grunden menar väl, då det viktigaste är att en patient skall kunna känna sig trygg med psykiatrin och med ett sådant arbetssätt shör han inte hemma där.

Läkaren ifråga heter ***Borttaget*** på Neuropsykiatriska enheten på Tideliusgatan 22 i Stockholm.

http://www.psykiatrinsodra.se/mottagnin ... heten.html

Kvinnan som gjorde förarbetet och som även uppfattats av mig och andra som oprofessonell då hon enbart väljer ut och övertolkar det som stöder hennes sak minns jag inte helt namnet på, men det var en kvinna i övre medelåldern som jag tror hette Irene.

Som sagt, inget lätt beslut men då det är såpass många som delat mina erfarenheter så är det nog min skyldighet att hänga ut ifall det kan undvika att andra råkar ut för samma sak.

Jag var en av dem som tog kontakt med dig förra året, eftersom jag haft liknande erfarenheter av samma läkare. Jag tycker du har fattat rätt beslut, särskilt om det är så pass många som har dessa erfarenheter. Egentligen tycker jag att detta borde granskas av media, inte bara ***Borttaget***, utan hela fenomenet med slarviga utredningar, för jag är numera rätt säker på att han inte är den enda.

Själv fick jag hela min världsbild omskakad av att läsa denna tråd och dina PM. Jag hade ju ändå mer eller mindre köpt hans tolkning av mig själv som aspergare under de fyra år som gått mellan min utredning och att jag hittade denna tråd. Visst, jag kände att den skavde, men det var som att jag blev lite hjärntvättad, inte minst i och med att jag träffade en hel rad yrkesmänniskor efteråt som kunde tala om hur jag var, eftersom det stod på papper att jag hade en sådan diagnos, och jag hade ju aldrig gjort utredningen ifråga om jag inte redan mått väldigt dåligt, och gör man det så är det extra svårt att sätta något emot. Har man tillräckligt dåligt självförtroende och dålig självkänsla är det extremt svårt att stå upp för sig själv och säga till arroganta experter att de faktiskt inte vet mer om en själv än man själv gör.

Så jag började en process förra året för att få en second opinion, men det var också som ett skämt. Min kontaktperson på Rosenlund (som jag dittills hade haft goda erfarenheter av) började med att fråga mig om jag ville att ***Borttaget*** skulle göra en ny undersökning av mig, eller om jag ville ha en ny utredare. Jag förstod inte hur hon ens kunde ställa frågan, varför skulle jag vilja att ***Borttaget*** gjorde det?! Så då fick jag en annan, en kvinna på Rosenlund (***Borttaget*** verkar hon ha hetat) och redan efter två eller tre gångers samtal stod det väldigt klart för mig att hon var av precis samma skrot på korn, hon lade orden i min mun och vände allting för att passa in på aspergerbilden som hon tydligen redan bestämt sig för, och allt jag berättade som hon inte kunde placera in i den bilden, verkade hon rentutav glömma bort, jag fick berätta på nytt om en ganska viktig händelse i mitt liv vid vartenda ett av de tre besöken, för att hon inte hade något som helst minne av det! Eftersom det var sådan stark déjà vu, och eftersom jag hade mycket starkare självkänsla 2013 än jag haft 2008, bestämde jag mig för att jag inte ville gå igenom hela den förnedrande processen en gång till, utan lika gärna kunde avbryta utredningen för second opinion med en gång, eftersom den inte skulle bli ordentligt gjord i alla fall.

Jag tycker som sagt var att det känns som ett allvarligt samhällsfenomen som borde granskas, jag kan inte veta om jag har Asperger eller bara ADHD, men vare sig diagnosen stämmer eller inte, så är det av högsta vikt att utredningarna görs ordentligt, förutsättningslöst och fördomsfritt, och framförallt att man utreder om symptombilden kan ha sin grund i andra problem. Samtliga jag har träffat, har ju inte varit intresserade av några alternativa svar alls, de har bara varit insnöade på Asperger från första början och tolkat alla svar därefter.

Jag skrev faktiskt till både Uppdrag Granskning och Kalla Fakta och tipsade om detta för ett tag sedan, men ingen av dem har hört av sig. När media och granskande myndigheter är så ointresserade av att kolla upp den här typen av oegentligheter, så anser jag nog att det närmast är vår plikt att hänga ut här istället. Det är det enda begränsade sätt vi kan påverka på, och det handlar om något som kan få livsviktiga konsekvenser för de enskilda individer som drabbas.

(Hur har det gått med din egen makuleringsprocess för den delen?)

Viktor:

Jag tycker att du gjort rätt som namngett personen och berättat detta. Jag är normalt väldigt kritisk till att hänga ut personer på detta sätt eftersom det i mötet med tex en läkare alltid finns en personlig del som innebär att den läkare (eller annan yrkeskategori) som någon upplever som riktigt dålig kan andra samtidigt tycka är hur bra som helst. Så är det ju liksom alltid, olika personer "klickar" olika bra och vissa förstår inte varandra alls. Men i det här fallet verkar ju det som skett helt sjukt och det ska fan inte kunna gå till så. Då du dessutom kontaktats av andra som mött samma sak är det ju alarmerande. Det känns också extra sorgligt tycker jag att det faktiskt är på en neuropsykiatrisk enhet där man förväntar sig hitta just specialister inom detta, då kan man ju liksom inte skylla på okunskap i frågan. Det är alltid farligt när folk redan från början ställer in sig på ett visst perspektiv och tolkar allt utifrån det utan att ens överväga något annat.

Jag var med om något liknande fast tvärtom. Hamnade hos en psykolog efter div. remisser och frågeställningar från både psykiatrer och mig själv. Psykologen ifråga vara inte specialiserad inom npf utan istället på personlighetsstörningar. Han avfärdade genast frågor om AS pga att jag hade en nära vän som jag hade haft länge, att jag hade kunnat slutföra en utbildning och att jag kunde bry mig om mina småsyskon... Suck... Han var mycket tydlig med att det inte var lönt att lägga någon tid på npf-tester utan var genast övertygad om att jag hade en personlighetsstörning och tolkade allt jag sade utifrån detta kände jag. Han sa också flera ggr att han ansåg att npf överdiagnostiseras. Det ledde sedan till flera år av olika behandlingar och medicineringar som inte alls hjälpte och jag mådde bara allt sämre. Till slut insåg de att detta inte kunde stämma riktigt och jag fick slutligen komma till ett neuropsyk-team. Har senare bett att få veta vad som finns i journal ang detta och fick då veta att redan för länge sedan hade först både en psykiater och en terapeut (som båda hade träffat mig under lång tid) skrivit att jag borde göra npf-utredning. Lite senare har ytterligare en psykiater skrivit samma sak! Den psykologen jag nämnde har dock efter första mötet skrivit "inget autistiskt" redan efter ett möte... När neuroteamet sedan utredde så står det att jag har en mycket tydlig AS-problematik redan från barndomen etc. Men då gjordes också en ordentlig utredning med flera specialister inblandade. De sa också inför mig att de inte kunde förstå hur den andre psykologen kunde ha missat allt detta när det fanns så mycket som var så tydligt.

Hur som helst,det ni beskriver är helt galet och så får det verkligen inte gå till. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss ilska (mot vården, inte er) och rädsla när sådana här historier kommer upp. För det är precis sånt här som gör att folk sedan sitter och tycker att det överdiagnostiseras, att "alla får ju diagnoser nu för tiden" etc. Det leder till en misstro och gör att många som har problem inte tas på allvar eller att tyngden i diagnoserna försvinner. Så ett sådant förfarande som ni upplevt skadar ju självklart er men det skadar också personer med diagnosen tycker jag eftersom det gör folk skeptiska o att många kan ifrågasätta trovärdigheten i diagnoserna, vilket ju kan vara ett stort problem för oss som har dessa problem. Man blir bara så arg över hur det kan gå till.

Hade inte läst detta så bra bump oxo. Läste inledningsinlägget med.

När man har en hammare ser allt ut som en spik? Eller vad det heter...

Så försökte de pådyvla mig diagnosen borderline och sedan schizofreni. Eftersom jag själv var psykologistudent i samtiden visste jag att borderlinepatienter iaf då behandlades konstigt, det sas man skulle behandla dem som skit mer eller mindre. Aldrig erkänna deras känslor eller låta dem ta över med sitt "manipulerande". Vad händer då om man utsätter en icke-borderline för detta? Om man är i psykisk obalans blir man ju naturligtvis provocerad, ledsen eller "överreagerar".

Jag blev ärligt ganska förbannad och jag blev känslomässigt så provocerad av att bli så illa behandlad att jag inte kunde dölja att jag blev sårad, trots jag visste detta om hur borderline behandlades. Jag försökte övertyga dem om att mina problem var verkliga men allt stoppades in under borderlinebeteende, precis som jag var en själlös beteendemaskin. Detta tolkades som att jag försökte manipulera dem.

Insnöandet på schiz började med att jag var aspig och inte "med" emotionellt om man så säger. Skratta på fel ställe är tydligen typiskt schiz. Jag gör ju det som aspie, har en ganska brutal humor och skrattar ofta åt min egen situation eller sådant som bara jag anser är roligt. Fast det fattade jag inte då. Jag trodde bara man skrattar "olika". Tyckte de övertolkande. Så de började mangla mig om jag hörde röster. Neeej gör jag inte. Jag svarade fel på ngt sätt sände ut fel emotionella signaler så de manglade mig fler gånger och mitt nekande blev till ett bevis. Att de ansåg att mitt starka nekande tydde på att jag dolde något.

Att AS är underdiagnostiserat hos den äldre generationen är jag säker på. Men den yngre då? I USA verkar det vara hippt att de flesta psykiska och sociala problem men även brist på intelligens blir till ADHD. Här tycker jag ibland vi börjar se aspergers där det inte finns. Vissa är bara lite aspiga men inte så de påverkas i alla livsbitar. Som man ska vara. Vissa har en annan problematik som man kanske missar. Sedan vet jag föräldrar som nojjar att deras barn kanske har aspergers för att de har ett visst symptom, de kanske är tillbakadragna, kan det vara AS? De har ett starkt intresse? AS? (Då har fantame alla hästtjejer AS... Konstigt att sporttokiga inte har AS!) Eller de är allmänt känsliga. AS?

Under min ADHD-utredning kände jag lite vibbar att man verkligen letade ADHD. Min AS-utredning var mer neutral. ADHD-utredningen som iofs hade en väldigt trevlig testledare som man verkligen kunde prata med utan statusrespekt utan bara av intresse, men lite blev jag ändå styrd till vissa svar. Nu tror jag det blev rätt i slutänden iaf, att jag har ADD, men iallafall...

Eller som jag tror det kommer heta i framtiden när hjärnan blir i fokus, inte bara känsla, tanke och beteende, "Low latent inhibition syndrom, subclass C". Innefattar de bitar av både AS och ADD jag har... Eller ngt sådant.

kiddie skrev:...De har ett starkt intresse? AS? (Då har fantame alla hästtjejer AS... Konstigt att sporttokiga inte har AS!) Eller de är allmänt känsliga. AS?
...

Ja, har också tänkt på det där med alla som är sporttokiga och helt fanatiskt intresserade av exempelvis fotboll och kan en massa om lag, laguppställningar, resultat m.m.