Zombie skrev:Nej, slackern, jag glömmer ingenting. Inte av det du påstår iallafall. Det är som vanligt du som inte läser vad jag skriver.

Hur menar du nu? Tycker du inte att psykiatriker och psykologer måste iaktta och studera patientens beteende? Om dom läser saker på ett forum på vilket sätt skulle dom lära känna patienterna bättre. Än att sitta ner och prata med dom öga mot öga? Det om något blir ju mycket mer personligt.

Zombie skrev:Susanne Bejerot (i Wines länk ovan) har vad jag vet utmärkt sig för sin snäva tolkning av Aspergerkriterierna som utesluter (bland annat) inlärd kompensation, alltså att hon bokstavstolkar att det ska vara iakttagbara symptom.

Jag reagerade också mycket på den texten. Att inlärd kompensation skulle vara hinder för en diagnos. Framförallt på att personer som kompenserar utåt sett skulle vara utan autism. Jag tänker på alla ytligt sett välanpassade med aspergerpersonlighet som lider inuti. När det sociala samspelet suger all energi för att ingenting av det faller sig instinktivt och automatiskt och man egentligen inte förstår ickeverbal kommunikation, undermeningar, hur människor tänker och varför de säger som de gör. Vad är i så fall priset för den kompensationen?

**********************************************

Tycker du Viktor, har skrivit viktiga och välskrivna inlägg!

Det är hemskt med över/ underdiagnostisering.
Bra gjort av dig som orkade ställa läkaren mot väggen! Han hade bestämt sig på förhand. Det är det som är så obehagligt. Ett utredningsteam måste undvika skevheter, slentrian och kullkasta sina hypoteser med andra tänkbara förklaringar än autism.

kattkvinna skrev: Framförallt på att personer som kompenserar utåt sett skulle vara utan autism. Jag tänker på alla ytligt sett välanpassade med aspergerpersonlighet som lider inuti. När det sociala samspelet suger all energi för att ingenting av det faller sig instinktivt och automatiskt och man egentligen inte förstår ickeverbal kommunikation, undermeningar, hur människor tänker och varför de säger som de gör. Vad är i så fall priset för den kompensationen?

*********************************************

Fast då har man ju inte kompenserat. Då blir det ju ett funktionshinder.För det du skriver är ju ett funktionshinder.

OK då, ska förtydliga lite:
Allt det där du rödmarkerat kan vara och förbli så på insidan. Det behöver inte märkas utåt. Personen med AS har lärt sig att anpassa sin kommunikation och beteende till andra genom hårt och medvetet arbete. Omgivningen behöver inte märka så mycket eller något alls de stunder personen kompenserar. Bara de som lever nära eller arbetar med en person med AS märker av egenheterna och problemen först när personen inte orkar kompensera.

kattkvinna skrev:OK då, ska förtydliga lite:
Allt det där du rödmarkerat kan vara och förbli så på insidan. Det behöver inte märkas utåt. Personen med AS har lärt sig att anpassa sin kommunikation och beteende till andra genom hårt och medvetet arbete. Omgivningen behöver inte märka så mycket eller något alls de stunder personen kompenserar. Bara de som lever nära eller arbetar med en person med AS märker av egenheterna och problemen först när personen inte orkar kompensera.

Det är nog därför diagnosen är ett så kallat osynligt handikapp för att det inte syns utåt. Men om det är som du säger här. Så blir det ju ett funktionshinder. Sådant kommer fram vid en utredning och därmed får personen en diagnos.

Zombie till Wine (och andra berörda) skrev:Och du har ingen anledning att dissa mitt och flera andra aspergares omdöme utan att försöka sätta dig in i vad vi menar, särskilt inte när du samtidigt är selektiv i vilka proffs du lyfter fram.

... eller utan att sätta dig in i vad de menar, för den delen, eller vad det innebär. Jag får intrycket att du kanske inte gör det heller. Se till exempel kattkvinnas demonstration av problemet inlärd kompensering ovan, som en lokalt framstående aspergerforskare alltså avfärdar obesett. (På grund av en i sammanhanget uppenbart orimlig kriterietolkning, är vi nog en del som vill påstå. Orimlig som i att skjuta på sittande elefant. Men hon har akademisk prestige. Det förblindar många.)

************************

Och nej, det kommer inte automatiskt fram vid en utredning. Det kommer fram med en tillräckligt skicklig och lyhörd utredare med tillräckligt genomtänkt syn på vad asperger rimligen kan vara – inte annars. Finns här massor av vittnesbörd om i olika trådar.

Jesters Tear skrev:Ett stort problem (om inte det största) i ditt fall, Viktor78, verkar vara att läkaren på förhand bestämt sig för diagnos. Undrar om läkaren inte har någon självinsikt alls? I ett utredningsläge är det ju extremt viktigt att inte döma på förhand. Har diagnosen redan bestämts mentalt av läkaren finns det knappast någon vits med en utredning.

Jo, det är väl på den punkten jag reagerar så kraftigt då jag tycker det var en sådan oprofessionell inställning att på såpass lösa boliner så tidigt bestämma sig för en diagnos, och han medgav att det var mitt akademiskt språk som fick honom att tro att jag hade asperger.

Nu skall det sägas att jag har full respekt för hur svårt det är att ställa diagnoser då det är såpass mycket som skall tas i beaktande, så det är inte enbaty det faktum att han hade fel som jag reagerade på utan HUR. Trots att man gör sitt bästa kan det ändå bli fel ibland, det uppstår missförstånd, man missar viktig information, ibland kan krävas en lite mer ingående blick för att inse att saker inte stämmer etc, och jag skulle gå så långt att säga att den som i psykiatrin säger att han aldrig haft fel någon gång faktiskt ljuger.

Dessa fel har dock alltid skett inom en professionell ram och respekt för patienten, och det är det amatörmässiga förfarandet som jag tycker är så illa då jag ju är att anse som ett väldigt lätt fall att diagnosticera då så väldigt mycket inte stämmer.

Problemet var väl att han var så van att en viss typ av patienter dyker upp så när han fann minsta likhet så tänkte han bara "Typisk asperger, det syns" och sedan byggde upp en låtsasbild av mig som person som han utgick ifrån, snarare än verkligheten. Jag skulle säga att det är typ lika oprofessionellt som ifall någon i rättsväsendet efter en blick på en anklagad skulle tänka "Typisk skummis, jag känner till deras typ" och sedan vara så säker på sin sak så att själva bevisningen blir underordnat.

Utöver att det är högsta form av intellektuell lättja att bestämma sig för en diagnos utifrån en magkänsla, så är det ju dessutom väldigt oförskämt att avfärda en patients invändningar med ett "Trodde du ja!" i stark övertygelse att patienten bara saknade självinsikt och därför kunde ignoreras.

Det som jag fann som allra mest stötande var just denna attityd, även min mor var där och intervjuades och läkaren försökte hela tiden övertyga min mor om att han hade rätt utan att bemöda sig med mina invändningar, så jag kände mig som jag vore en omyndigförklarad stackare som levt i institutioner i hela mitt liv eller tom ett djur som tagits av sina ägare till veterinären.

Men som sagt, han ger ett väldigt gediget och kompetent intryck, så jag finner det väl högst troligt att många patienter innan mig har lyckats bli övertalade om att han hade rätt även i fall då såpass mycket inte stämde.

Man vill ju som sagt gärna tro att en auktoritet i neuropsykiatri och gott rykte faktiskt har underbyggt sin tvärsäkerhet med något mer än att bara en person hade akademiskt språk och därför "kändes asperger", så jag blev lite chockad över hur en sådan tvärsäkerhet kunde bygga på något som enbart ju är en svag indikation och i sig helt otillräcklig för bedömning.

Viktor78, personer inom psykiatrin, neuropsykiatrin, borde ta del av dina texter. De visar på hur svårt det är att ställa diagnos, men framförallt att gå in förutsättningslöst och med lyhörd blick för patienten. Jag hoppas du orkar ta dig igenom allt det här jobbiga som drabbat dig när en diagnos blir felaktig.

Viktor78 skrev:Man vill ju som sagt gärna tro att en auktoritet i neuropsykiatri och gott rykte faktiskt har underbyggt sin tvärsäkerhet med något mer än att bara en person hade akademiskt språk och därför "kändes asperger", så jag blev lite chockad över hur en sådan tvärsäkerhet kunde bygga på något som enbart ju är en svag indikation och i sig helt otillräcklig för bedömning.

Det låter ju som motsatsen till vad en del varit med: att läkaren vägrat tro på deras egen misstanke om asperger och förvägrat dem utredning. I vilket fall är det oprofessionellt och skrämmande.

kattkvinna skrev:Viktor78, personer inom psykiatrin, neuropsykiatrin, borde ta del av dina texter. De visar på hur svårt det är att ställa diagnos, men framförallt att gå in förutsättningslöst och med lyhörd blick för patienten.

Här finns en tråd med en lång diskussion just om hur komplicerat och svårt det kan vara att ställa en NPF-diagnos. Borderline, depression, bipolärsjukdom, ångestsyndrom, abstinens, olika typer av personlighetsstörningar kan efterlikna symtomen som finns vid olika NPF-diagnoser. Hypotyreos, underfunktion av sköldkörteln kan också ge ADHD-symtom med hyperaktivitet:

Om NPF-diagnoser och deras tillämpning (delad tråd)

Tack för råd och stöd i frågan, jag känner dock att jag även vill varna andra så de slipper samma negativa upplevelse så finns det andra liknande forum där jag skulle kunna nå ut med min varning?

Trots allt så känns det lite bättre ifall en negativ upplevelse åtminstone kan leda till att andra besparas från sådant.

Här finns en tråd som kanske innehåller några tips och länkar:
http://www.aspergerforum.se/andra-forum-och-foreningar-for-aspergare-t5466.html

Är precis mitt uppe i en aspergersutredning och känner precis likadant som du beskriver det.
Skönt att höra att någon har upplevt samma sak.

I början kändes det skönt att någon för en gångs skull tog en på allvar. Men efter några möten var det som att psykologen hade bestämt sig hur jag var. Som du skriver, frågorna tog formen av konstateranden.. Anledningen till att jag var mobbad när jag var liten var för att jag var uppvisade ett konstigt beteende inför dom andra barnen, anledningen till att jag fick ätstörningar (efter att i flera år blivit mobbad som tjockis) var för att jag är "hyperkänslig", anledningen till i stort sett allting jag gillar att göra är för att jag har asperger.

Det är som att det inte spelar någon roll vad jag säger längre. Säger jag t.ex. att jag inte är fascinerad av siffror, säger hon snabbt "men du var det när du var liten va?" Och nej, det var jag inte.

Det tryter rejält på självförtroendet att gå den här utredningen. Allting som jag någonsin har gjort och tänkt beror på att jag har asperger. Ibland orkar jag vara kritisk, men ibland orkar jag bara inte och blir totaldeppig. Glömmer ofta bort syftet med undersökningen. Visst är det för att jag ska få hjälp, men varför ska jag genomgå allt detta om hon redan har bestämt sig för att jag har aspergers..

Ifrågasätt yrkespersonen lite grann:
- Varför säger du så?
- Varför tror du det?
- Hur kom du fram till det?

... och avbryt utredningen? Sök en någon annanstans om du vill ha en?

Kan vara lättare sagt än gjort, jag vet. Men en inkompetent utredning kommer ju ändå inte att ge rätt resultat annat än av en slump, och även då blir det som står i den fel.

Tack för råden. Jag har funderat under dagen, talat med anhöriga (som inte heller är så positivt inställda till utredaren) och kommit fram till att jag nog säger till imorgon att jag inte vill fortsätta utredningen.

Hej! Har skickat PM till dig. Hoppas innerligt att du kan svara på min fråga.

Jesters Tear skrev:Instämmer med choklad - diagnoser är ofta något bra. Jag är faktiskt övertygad om att jag hade haft otroligt mycket bättre självförtroende om jag fått gå i en aspergerklass i grundskolan, istället för att brytas ner bit för bit på grund av social otillräcklighet och bli ett psykfall i tonåren. Det är först på senare år som jag börjat acceptera mig själv och förstå mig själv, vilket är tack vare att jag läst på om asperger.

Själv gick jag i aspergerklass i två år och det är den värsta skoltiden jag haft i mitt liv, grät varje dag och försökte ta livet om mig tills dom till slut satte mig i vanlig klass när jag var tolv.

Var tacksamma för att ni är vuxna i alla fall. Jag satt och fick ta emot diagnosen för min son som ett konstaterat faktum. När jag fick ytterligare en tid att diskutera detta blev det ingen diskussion, utan snarare en föreläsning i vad Asperger går ut på.

Jag tyckte inte det stämde särskilt bra men det tyckte de. Han har inga problem med ögonkontakt, säger jag. Jo, det har han, säger de, för det såg vi. Men berodde inte det på att han kanske fann undersökningssituationen obehgalig i så fall? Undrade jag. Nej, säger de.

Jag försökte förklara att hans specialintressen han har är en social kompetens som är viktig. Det var mycket tydligt med Pokémon där det var status att kunna mycket om. Han tappade intresset för det helt när han började trean när ingen annan var intresserad. Men just att han tappade intresset var tydligen väldigt Asperger.

thefilosofer skrev:Själv gick jag i aspergerklass i två år och det är den värsta skoltiden jag haft i mitt liv, grät varje dag och försökte ta livet om mig tills dom till slut satte mig i vanlig klass när jag var tolv.

Vad var det som var så fel med aspergerklassen?

EnPappa skrev:Han har inga problem med ögonkontakt, säger jag. Jo, det har han, säger de, för det såg vi. Men berodde inte det på att han kanske fann undersökningssituationen obehgalig i så fall? Undrade jag. Nej, säger de.

Han kanske enbart inlåter sig i ögonkontakt med de han är förtrogen med. Ytliga bekantskaper kan få nobben

EnPappa skrev:Han tappade intresset för det helt när han började trean när ingen annan var intresserad. Men just att han tappade intresset var tydligen väldigt Asperger.

Det är väl snarare så att de med asperger är rätt så ihärdiga.

Vilken formell kompetens hadde dessa folk?
Har de bevisad och falsifierbar vetenskap som grund för sin verksamhet och "information" ? (denna fråga borde skickas vidare)

plåtmonster skrev:Det är väl snarare så att de med asperger är rätt så ihärdiga.

Det är nog inte standardiserat hörrudu. Inte sagt att man har ett "specialintresse" ens, och har man så visst kan det hända att ett plötsligt slocknar. Om vi nu ska vara så petiga. Att däremot dra växlar som "typiskt" på det verkar ju läskigt okunnigt, av det lilla EnPappa skriver. Ville bara säga det, därmed inget sagt om något annat.

Störde mig nog mest på att det skulle vara en utmärkande egenskap. Att någon med AS kan göra det är en annan sak, men de kanske använder anekdotisk bevisföring.

Okej. Och ja, många proffs tycks ju göra det. Läkare behöver inte ha vetenskaplig utbildning. Inte för att sådan är någon garanti mot enkla misstag, men i alla fall. Ändå tror folk att de har det, och det är inte nyttigt.

Vetenskapsmetodik och bevisföring lär väl ingå i läkarutbildningen? Annars är det illa.