Tankar påverkar känslor och tvärtom. KBT ska väl påverka tankarna och därigenom så småningom känslorna. Men känslorna kanske ligger så djupt inne i en att det inte går? Eller att tankarna följer gamla invanda mönster, skapade under tidigare depressioner?

Hursomhelst låter det som att KBT innebär att man fortsätter med det på egen hand resten av livet, att det alltså inte är klart även om själva terapibesöken är klara.

Miche skrev:

Fröken Fräken skrev:När jag befunnit mig i depression har jag kunnat må bättre bara genom att ändra kemin i hjärnan med hjälp av antidepp utan att ändra något i mitt liv vad gäller stimulans osv.

Antidepp fungerar bäst genom att använda medicinen för att skapa ork att åtgärda det som faktiskt är fel i livet. Jag tror inte att en människa mår bra i längden av att bara äta antidepp utan att faktiskt ta tag (eventuellt med hjälp av utomstående) att åtgärda det som orsakar depressionen.

Jag håller absolut med dig. Det jag menar är att jag inte tycker att "aktivering" är någon vidare bra metod för att bota depressioner, i alla fall inte mina. Det blir lätt till ytterligare krav och press, speciellt om man som tahlia får höra att man är vrång och att det visst går.

Hittade den här som jag tycker förklarar det på ett ganska bra sätt orsakerna till varför man får depression.

Orsaker till affektiv sjukdom

Följande grupper av orsaker till affektiv sjukdom brukar urskiljas:

* organiska förändringar och skador, s k somatiska orsaker av typen åldersdemens, multipel skleros, epilepsi, hjärnskador, hjärntumörer samt infektioner, hormonella rubbningar, bristtillstånd och påverkan av vissa läkemedel (t ex sådana som ges vid för högt blodtryck),
* ärftliga faktorer,
* psykiska och sociala (psykosociala) faktorer, vilka kan utgöras av (1) utlösande livshändelser som dödsfall bland närstående, separationer, förlust av arbete, flyttning och andra påfrestande förändringar i livssituationen, (2) predisponerande personlighetsmönster som ett starkt beroende av andras gillande (eller av att prestera väl) för bibehållande av självkänslan, en benägenhet att ta på sig skulden för negativa händelser etc och (3) vidmakthållande faktorer i form av negativa tankemönster etc,
* fysiologiska störningar i det neuroendokrina systemet (nerv- och hormonsystemet) av typen under- eller överskott av signalsubstanserna noradrenalin, dopamin och serotonin, vilket kan leda till överproduktion av kortisol, förändringar som man vet har med depressiva och maniska tillstånd att göra.

Behandling

Som terapi används psykofarmaka, ECT och psykoterapi valda med tanke på att verka stämningsstabiliserande (och inte inriktade på hävande av depression eller mani).

http://www.psykologiguiden.se/www/pages ... st%F6rning

Fröken Fräken skrev:Det jag menar är att jag inte tycker att "aktivering" är någon vidare bra metod för att bota depressioner, i alla fall inte mina. Det blir lätt till ytterligare krav och press, speciellt om man som tahlia får höra att man är vrång och att det visst går.

Jag hoppas verkligen att inget jag skrivit tolkas som att "det visst går" eller att Tahlia skulle vara vrång! Det tycker jag absolut inte! När man har en djup depression går det inte att på egen hand bryta det negativa. Där är jag helt enig med Fröken Fräken.

Tintomara Ariadne skrev:Jag hoppas verkligen att inget jag skrivit tolkas som att "det visst går" eller att Tahlia skulle vara vrång!

Nej då, i alla fall inte av mig.

Jag tror det är olika från person till person. Tror det kan bero både på yttre faktorer i ens liv och/eller kemisk obalans i hjärnan.

När jag pratar om yttre faktorer menar jag inte att man blir deprimerad för att man har tråkigt eller något sådant. Men om man lever i en påfrestande situation som man inte har möjlighet att påverka till exempel tror jag det kan vara utlösande.

När jag vill prova att sätta ut mina antidepressiva får jag långa utläggningar om hur viktigt det är med medicin och att det är att jämföra med insulin. Vilket irriterar mig, dels har jag klart och tydligt sagt att jag är beredd att fortsätta med medicin om det visar sig att det inte fungerar utan.

Sen är exemplet så dumt. Insulin och serotonin har inte mycket gemensamt.
Jag antar att de syftar på personer med Diabetes typ I med detta.
Den har vad jag vet bara en orsak bukspottkörteln har slutat det insulin som behövs för att kroppen skall kunna ta upp glukos från blodet så att kroppen kan tillgodogöra sig det.
Utan insulin stiger blodsockret snabbt till farliga nivåer och det leder medvetslöshet och död om inget görs.
Serotonin fungerar helt annorlunda och man kan inte med ett enkelt stick i fingret avgöra halten som man kan med blodsocker. Tänker formulera detta lite snyggt och ge till nästa person som hävdar att jag måste äta zoloft resten av livet för att det "är precis som insulin för en diabetiker"