Ord som slutar på trycksvagt -a brukar ju få or-plural i svenskan (åtminstone i skriftspråk). Ett par sådana ord ser man dock nästan alltid med er-plural i medier och tryckta texter. Jag tror också att -er är förstahandspluralen i ordböcker, fast jag tycker att -or känns naturligare. Ett sådant ord är kollega, ett annat är musa. Båda är lånord från latin, där de har plural (i nominativ) på -ae/-æ (collegae/collegæ, musae/musæ). Ändelsen uttalades under antiken ungefär [ai], i senare latin med e- eller ä-ljud. Är det så att den svenska er-pluralen här är en sorts kompromiss, blandning, mellan svensk och latinsk plural: vokalen e från latinskt æ och r från svenska pluraländelser? Det kan förklara varför de lärde så gärna vill se den, men jag skulle föredra antingen rent latinsk plural eller, ännu hellre, svensk or-plural.

Tallerger skrev:Ord som slutar på trycksvagt -a brukar ju få or-plural i svenskan (åtminstone i skriftspråk). Ett par sådana ord ser man dock nästan alltid med er-plural i medier och tryckta texter. Jag tror också att -er är förstahandspluralen i ordböcker, fast jag tycker att -or känns naturligare. Ett sådant ord är kollega, ett annat är musa. Båda är lånord från latin, där de har plural (i nominativ) på -ae/-æ (collegae/collegæ, musae/musæ). Ändelsen uttalades under antiken ungefär [ai], i senare latin med e- eller ä-ljud. Är det så att den svenska er-pluralen här är en sorts kompromiss, blandning, mellan svensk och latinsk plural: vokalen e från latinskt æ och r från svenska pluraländelser? Det kan förklara varför de lärde så gärna vill se den, men jag skulle föredra antingen rent latinsk plural eller, ännu hellre, svensk or-plural.

De inhemska orden på -a i sg. och -or i pl. är ju femininer. Latinets collega är däremot maskulint, och i svenskan har väl ordet åtminstone tidigare använts oftare om män än om kvinnor. Det kan nog ha bidragit till att plural på -or inte känts passande.

HGJ skrev:

Tallerger skrev:Ord som slutar på trycksvagt -a brukar ju få or-plural i svenskan (åtminstone i skriftspråk). Ett par sådana ord ser man dock nästan alltid med er-plural i medier och tryckta texter. Jag tror också att -er är förstahandspluralen i ordböcker, fast jag tycker att -or känns naturligare. Ett sådant ord är kollega, ett annat är musa. Båda är lånord från latin, där de har plural (i nominativ) på -ae/-æ (collegae/collegæ, musae/musæ). Ändelsen uttalades under antiken ungefär [ai], i senare latin med e- eller ä-ljud. Är det så att den svenska er-pluralen här är en sorts kompromiss, blandning, mellan svensk och latinsk plural: vokalen e från latinskt æ och r från svenska pluraländelser? Det kan förklara varför de lärde så gärna vill se den, men jag skulle föredra antingen rent latinsk plural eller, ännu hellre, svensk or-plural.

De inhemska orden på -a i sg. och -or i pl. är ju femininer. Latinets collega är däremot maskulint, och i svenskan har väl ordet åtminstone tidigare använts oftare om män än om kvinnor. Det kan nog ha bidragit till att plural på -or inte känts passande.

Men muserna var väl kvinnoväsen? Collega är ett av enstaka latinska ord som är maskulina (oftast), men som böjs enligt feminint mönster (1:a dekl.). Sådana undantag har det väl funnits i svenskan också?

Formen kolleg med plural -er förekom tidigt. Troligen dök först missuppfattningen -or upp och därur en hyperkorrekt grundform kollega, som så småningom slog ut kolleg. Liknande fall är kanske steglits, steglitser => steglitsor, steglitsa och almanack, almanacker => almanackor, almanacka, och palsternacka förstås.

Formen musa är ganska ung, kanske från 1900, medan muser kanske är från 1600, då inkommet via tyska, franska eller engelska, som alla skriver muse . Man undvek entalsformen med uttryck av typen "den av muserna som ...".

Ett annat exempel är dramer. Drama är väl neutrum och "borde" heta draman i plural.

HenrikE skrev:Formen musa är ganska ung, kanske från 1900, medan muser kanske är från 1600, då inkommet via tyska, franska eller engelska, som alla skriver muse . Man undvek entalsformen med uttryck av typen "den av muserna som ...".

Kan det inte vara ett direktlån från forngrekiskan? Första meningen i Odyssen innehåller ju singularformen μοῦσα (mousa):

ἄνδρα μοι ἔννεπε, μοῦσα, πολύτροπον, ὃς μάλα πολλὰ
πλάγχθη, ἐπεὶ Τροίης ἱερὸν πτολίεθρον ἔπερσεν

Men det är klart, Homeros syftar väl inte på en av de muserna, utan tilltalar en sångerska.

Ärta skrivs ofta som ärtor i plural men vad jag vet heter det ärter. Gissar att det kommer från (den äldre?) singular-formen ärt (prinsessan på ärten, inte på ärtan).
Saken diskuteras här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Diskussion:%C3%84rt där någon skiljer mellan växten ärt och fröet ärta.

Delade meningar i branschen:

Dagobert skrev:Ärta skrivs ofta som ärtor i plural men vad jag vet heter det ärter. Gissar att det kommer från (den äldre?) singular-formen ärt (prinsessan på ärten, inte på ärtan).
Saken diskuteras här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Diskussion:%C3%84rt där någon skiljer mellan växten ärt och fröet ärta.

Delade meningar i branschen:

Spoiler: visa

Frågar man Språkrådet – sägs detta:

Ärtor och ärter är båda korrekta pluralformer. Tekniskt sett är ärter pluralformen av ärt, medan ärtor är pluralen av ärta.
Ärter används främst som en kollektivbeteckning, därav ärter och fläsk. Man tänker då inte på varje enskild ärta utan på mängden. Ärtor används ofta om man kan räkna ärtorna, t.ex. kan man säga att det ligger en ärta eller tre ärtor på ett fat. Man säger vidare många ärtor men oftast mycket ärter.

Men i talspråk uttalar många pluraländelsen -or som -er. Man skiljer i tal då inte mellan pappor och papper, och inte heller mellan ärtor och ärter. Det kan sedan göra det svårare att avgöra om det i skrift skall vara ärter eller ärtor, och ofta skriver man ärtor för att man tror att ärter är slarvigt.

Tallerger skrev:Ett annat exempel är dramer. Drama är väl neutrum och "borde" heta draman i plural.

Ursprungligen en dram, flera dramer. Lever kvar i melodram.

Vildsvin skrev:Men det är klart, Homeros syftar väl inte på en av de muserna, utan tilltalar en sångerska.

Jo, invokationen gäller en av muserna. Tidiga översättningar skriver "Muser, berätta om mannen ..." men i slutet på artonhundratalet blev det "Musa, berätta om mannen ...".

Tallerger skrev:

HGJ skrev:

Tallerger skrev:Ord som slutar på trycksvagt -a brukar ju få or-plural i svenskan (åtminstone i skriftspråk). Ett par sådana ord ser man dock nästan alltid med er-plural i medier och tryckta texter. Jag tror också att -er är förstahandspluralen i ordböcker, fast jag tycker att -or känns naturligare. Ett sådant ord är kollega, ett annat är musa. Båda är lånord från latin, där de har plural (i nominativ) på -ae/-æ (collegae/collegæ, musae/musæ). Ändelsen uttalades under antiken ungefär [ai], i senare latin med e- eller ä-ljud. Är det så att den svenska er-pluralen här är en sorts kompromiss, blandning, mellan svensk och latinsk plural: vokalen e från latinskt æ och r från svenska pluraländelser? Det kan förklara varför de lärde så gärna vill se den, men jag skulle föredra antingen rent latinsk plural eller, ännu hellre, svensk or-plural.

De inhemska orden på -a i sg. och -or i pl. är ju femininer. Latinets collega är däremot maskulint, och i svenskan har väl ordet åtminstone tidigare använts oftare om män än om kvinnor. Det kan nog ha bidragit till att plural på -or inte känts passande.

Men muserna var väl kvinnoväsen?

Jo, böjningen av det ordet måste man förklara på något annat sätt.

Tallerger skrev:Collega är ett av enstaka latinska ord som är maskulina (oftast), men som böjs enligt feminint mönster (1:a dekl.). Sådana undantag har det väl funnits i svenskan också?

Jag känner inte till att något maskulint substantiv i svenskan böjts som de svaga femininerna. Däremot har vi t.ex. de starka Ola och Gösta.

HGJ skrev:

Tallerger skrev:Collega är ett av enstaka latinska ord som är maskulina (oftast), men som böjs enligt feminint mönster (1:a dekl.). Sådana undantag har det väl funnits i svenskan också?

Jag känner inte till att något maskulint substantiv i svenskan böjts som de svaga femininerna. Däremot har vi t.ex. de starka Ola och Gösta.

Isländskan har mansnamnet Sturla:

http://is.wikipedia.org/wiki/Sturla

Það var eina íslenska karlsmannsnafnið sem endar á -a, en deilir nú þeim sessi með Skúta.

Sturla (och Skúta) böjs som de svaga femininerna:

Sturla ♂ Fallbeyging
Nefnifall Sturla
Þolfall Sturlu
Þágufall Sturlu
Eignarfall Sturlu

(Några pluralformer anges dock inte.)

I Snorri Sturluson är Sturlu alltså genitiv av Sturla. I svenskan brukar man dock i stället använda genitiv på -s i detta fall: Snorre Sturlasson.

I svenskan har vi ju dessutom ordet pappa. Jag vet inte riktigt hur gammal pluralformen pappor är.

Enligt SAOB verkar böjningen pappor förkommit 1845 (om jag tolkar SAOB rätt, uppslagsordet pappa).