Hej!

Jag "heter" RakelSpektakel och väntar på min Asperger-utredning. Det är ca 1 års väntetid, minst, men jag är säker på att jag har Asperger.

Tänkte höra hur ni andra här på forumet hanterar ensamhet och vänner. Jag har nästan inga vänner alls, de jag haft försvinner med tiden. Har en enda just nu, som jag träffar ibland, hon är nyfunnen. De andra ringer jag bara, träffas inte. Känner mig väldigt ensam. Så fort min man träffar sina vänner känner jag mig övergiven, en känsla som lätt kommer till mig.

Hur gör ni andra med att skaffa och BEHÅLLA vänner, och hur hanterar ni er ensamhet?

Känner igen mig. Har väldigt lite vänner. Min närmaste vän är nog personen jag delar kontor med...

Jag tror det är bra att tänka på vad man själv mår bra av, och försöka strunta i vad man tror att man borde tycka. Jag trivs ganska bra med att umgås med mig själv. Ok, varför då må dåligt för att försöka uppnå något man faktiskt egentligen inte vill. Visst vore det kul att behålla vänner, men så är det inte för mig.

Det kommer inget gott utav att tänka på vad som kunde varit.

Så försöker jag tänka i alla fall.

Jag har massor med vänner via nätet och jag har vänner irl jag kan träffa.
Men jag har ingen större lust. Lite chattande per dag räcker för mig socialt.
Där emot har folk väldigt svårt att förstå det utan ojar sig och försöker få ut mig i sociala grejer, fast än jag inte vill.
Jag är jättedålig på att höra av mig eftersom jag inte tänker alls på det.
Men jag tror att jag har kvar mina vänner för jag är snäll, omtänksam, ställer alltid upp, lojal, rolig, flexibel och så. Så de verkar anse att det fyller upp avsaknaden av träffarna irl på nått vis. Iaf är det så många har sagt. Jag är typ alltid den första att försöka lyssna och trösta och som märker att saker är fel och den första som ställer upp osv. Får folk att skratta och tjaffsar inte om vad som behöver göras. Och nej jag har inte medvetet övat mig på att vara så här, jag bara är sån.

Testa att gå in i chatten här så brukar det finnas trevliga människor att snacka med.

Hoppas ni båda kan få vänner och känna er mindre ensamma ^^

Jag försöker hitta vänner. Behålla vänner är lite svårare... konstigt egentligen.

treeman skrev:Jag försöker hitta vänner. Behålla vänner är lite svårare... konstigt egentligen.

Håller med har egentligen inga problem med att träffa nya människor. Men jag suger på att höra av mej och hålla kvar vid minna kompisrelationer.

Jag har svårt att hitta vänner. Jag vet inte hur man gör för att inte vara avståndstagande fast man inte känner sig så, vara påträngande fast man vet att det är fel också, eller ta för lite initiativ. Det blir ofta fel hur man än gör.

För att inte göra bort mig mer, är jag mer passiv nu för tiden. Inga vänner och inte bortgjord är bättre än inga vänner och konstigt rykte.

Behålla vänner vet jag inte. Jag har inte haft tillräckligt många för att ha någon uppfattning om hur jag fungerar i längden. När relationerna har brutits, har det kanske varit p.g.a. bristande intresse från den andras sida, då jag sett till att man får höra av sig ungefär varannan gång. Då rinner det snart ut i sanden, speciellt om jag inte går att utnyttja (jag är för lat för att gå att överutnyttja som flytthjälp, fyllechaffis och liknande).

Men "höra av sig varannan gång" på ett ungefär tror jag är ett bra råd. Kolla av efter ungefär hur lång tid den andra hör av sig, och försöka lägga sig på liknande nivå. Naturligtvis finns det undantag då man kanske hör av sig för något speciellt, eller snabbare än normalt. Bara det inte blir hela tiden (man får göra en regel som verkar bra, om man ser undantag hela tiden).

Med vänner så är jag antingen för på eller för lite på... oftast.

Det gillar jag inte alls hos mig, den egenskapen. Och har ingen lösning än...

Solitude here I come.

Så, hur hittar ni vänner??? Hur får ni till första kontakten efter det allra första mötet? T.ex. om jag träffar en trevlig typ på t.ex. en hundkurs, hur gör man då för att börja umgås mer privat? Jag har inte en susning, mer än sådant som är att göra bort sig, eller om den andra tar initiativet, eller om det råkar bli en kurs man har gemensamt intresse i någon annanstans, och då fråga om den ska med dit.

Bror Duktig skrev:Så, hur hittar ni vänner??? Hur får ni till första kontakten efter det allra första mötet? T.ex. om jag träffar en trevlig typ på t.ex. en hundkurs, hur gör man då för att börja umgås mer privat? Jag har inte en susning, mer än sådant som är att göra bort sig, eller om den andra tar initiativet, eller om det råkar bli en kurs man har gemensamt intresse i någon annanstans, och då fråga om den ska med dit.

Alla min vänner "träffar" jag först via Internet. Så jag får veta lite om dom. Är enormt
kräsen med vilka jag kan ha som vänner eller nåt...

treeman skrev:

Bror Duktig skrev:Så, hur hittar ni vänner??? Hur får ni till första kontakten efter det allra första mötet? T.ex. om jag träffar en trevlig typ på t.ex. en hundkurs, hur gör man då för att börja umgås mer privat? Jag har inte en susning, mer än sådant som är att göra bort sig, eller om den andra tar initiativet, eller om det råkar bli en kurs man har gemensamt intresse i någon annanstans, och då fråga om den ska med dit.

Alla min vänner "träffar" jag först via Internet. Så jag får veta lite om dom. Är enormt
kräsen med vilka jag kan ha som vänner eller nåt...

Svårt att hitta folk tillräckligt nära, för fungerande IRL-kontakt. Alltså rent praktiskt med avstånd och så. Jag har försökt via några siter för just hitta vänner (ej kärleksrelationer) men det gick inget vidare alls.

Jag har inga vänner alls just nu.Sitter ensam och är uttråkad.de som jag mötar idag är inga jag är intressaread av att umgås med heller.

treeman skrev:Med vänner så är jag antingen för på eller för lite på... oftast.

jag är oxå fär mycket eller för lite.antingen hänger jag på vännerna hela tiden och blir skitsur när dom inte har tid.
eller så hör jag inte av mig alls.Hur fasen hittar man mellenläget?

Har gått från massa vänner till inga alls. Jag känner ett stort behov av vänskap och närhet men det är svårt för när jag väl HAR vänner är det alltid massa bortförklaringar och sånt...
Det är dumt..

Bror Duktig skrev:Så, hur hittar ni vänner??? Hur får ni till första kontakten efter det allra första mötet? T.ex. om jag träffar en trevlig typ på t.ex. en hundkurs, hur gör man då för att börja umgås mer privat?

Jadu det har jag undrat med. Jag har nämligen aldrig inlett en kontakt utan andra inleder de alltid åt mig.

treeman skrev:antingen för på eller för lite på

Samma här.

Tack för alla svar. Jag ska titta närmare på detta, för jag vill verkligen ha flera vänner som jag kan höra av mig till. Hellst så att det alltid finns någon som jag inte pratat med på ett tag, så jag kan träffa någon varje dag. Annars dör jag i min ensamhet.

Jag har inga vänner även fast jag ofta haft oddsen på min sida - speciellt de senaste två åren.
Då påbörjade jag en utbildning i spelutveckling på en yrkeshögskola och visst fick jag många bra kompisar där, vissa som jag ibland umgås med idag. Det var ideella förutsättningar på alla sätt och vis för att kunna bygga upp bra och djupa förhållanden men så blev det inte. Jag umgås kanske en gång var tredje vecka med någon av dessa personer (ofta flera på en gång så det blir något slags gruppmöte där jag bara är en del av det hela) men utöver det så blir det inget...

Och det gör mig väldigt ledsen att veta att jag är oförmögen att underhålla och utveckla relationer. Knyta nya går ju så länge man har delade intressen men just att underhålla och utveckla förhållanden, ja där fallerar jag helt och hållet pga mitt aspiga beteende. Under hela mitt liv har det varit så här. Jag knyter kontakter, och dom blir i längden trötta på mig och vi flyter ifrån varandra så att säga. Relationen blir aldrig något djupare.

Sen det här med kroppsspråk förstör en hel del för mig också. Jag får alltid intrycket/känslan av, att folk tycker illa om mig. Andra måste säga - rakt ut - att dom tycker om att umgås med mig för annars är jag alltid osäker och tveksam. Och det är väl klart man blir det när man aldrig har haft några djupare förhållanden och aldrig riktigt kan "avkoda" den där icke-verbala kommunikationen. Jag ser inte skillnad på de som genuint uppskattar mitt umgänge och de som bara "spelar" för att inte vara taskiga.

Fast jag kanske har vänner men inte vet om det? Men per definition tycker jag inte att vi umgås tillräckligt ofta, pratar om viktiga saker i livet tillräckligt ofta eller delar med oss av hemligheter tillräckligt ofta för att jag ska anse att vi är "vänner". Men jag kanske har en stel och felaktig bild på vad en vän är? Jag har aldrig riktigt vågat fråga andra nämligen ifall dom ser mig som en vän eller bara en kompis.

Det sociala är verkligen jobbigt...

kullan skrev:jag är oxå fär mycket eller för lite.antingen hänger jag på vännerna hela tiden och blir skitsur när dom inte har tid.
eller så hör jag inte av mig alls.Hur fasen hittar man mellenläget?

För mig är det så att jag försöker "räkna ut logiskt" när jag är för på. Kommer jag fram till
att jag är det så drar jag mig undan ett tag. Fast om det jag "räknat ut logiskt" stämmer det
har jag ju ingen aning om.

Det största problemet jag har är att höra av sig. Den där telefonen är riktigt skrämmande ibland. Och den ständiga skräcken för att "störa".

kullan skrev:Det största problemet jag har är att höra av sig. Den där telefonen är riktigt skrämmande ibland. Och den ständiga skräcken för att "störa".

ELLER HUR!
Det finns en jag vill ringa nu.. Men jag vet inte vad jag ska säga, kommer bli helt tyst

kullan skrev:Det största problemet jag har är att höra av sig. Den där telefonen är riktigt skrämmande ibland. Och den ständiga skräcken för att "störa".

Ja! Det är mitt stora problem. Jag vill bestämma träffar via nätet... telefonen är mycket värre än att träffas IRL. Men folk verkar gilla att sitta flera timmar i telefon. Har samma problem som de flesta här, med att inte höra av mig. Har tappat MÅNGA vänner på detta sätt, nu senast två personer som jag verkligen gillade. De tror att jag inte VILL umgås med dem.

kullan skrev:Det största problemet jag har är att höra av sig. Den där telefonen är riktigt skrämmande ibland. Och den ständiga skräcken för att "störa".

Exakt!
En starkt bidragande faktor till att nya relationer fallerar för mig är just för att jag är så dålig på att höra av mig. Eller jag hör inte av mig ALLS egentligen, förutom över nätet då.
Telefonen är jobbig - och sen är jag även paranoid över att "ändra mitt beteende". Vad ska folk tycka och tänka om jag helt sonika börjar ringa dem och fråga hur det är, när det är något jag aldrig har gjort? Och så börjar överanalyserandet... "dom kommer tro jag är påverkad", "dom kommer tro att jag vill ha något av dom", "dom kommer tro att det är något fel på mig", osv...

Ja en sak är då säker. jag blir fasen sjuk av min ensamhet.Det påverkar hela mig.

Jag har också problem på området.

Märkte att det problemet blev märkbart mindre då jag använde Zoloft (av ett helt annat skäl) när jag gick i gymnasiet.

Ingen som faktiskt har lyckats lära sig behålla vänner? Har samma problem nu, har tre vänner, men är jätterädd att tappa dem. :/

Jnx skrev:Ingen som faktiskt har lyckats lära sig behålla vänner? Har samma problem nu, har tre vänner, men är jätterädd att tappa dem. :/

Det är inte svårt om man pallar och är motiverad. Du förlorar dom inte så länge du aktivt kontaktar dom och umgås.